Herraväldet och fruktan tillhör Gud, fridstiftaren i höjden. Kan hans skaror räknas? Över vem går ej hans ljus upp? Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren? Se, inte ens månen skiner klart, och stjärnorna är ej rena i hans ögon. Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken. (Job 25:2-6 SFB)

torsdag 23 oktober 2025

Recension av King James Version (1611)

Översättningsprinciper & konsistens

På en skala från 1—10 där 1 är parafras, mycket fri tolkning och 10 är extremt ordagrann, så gott som interlinjär hamnar King James Version (KJV) på 6,8 och kan klassificeras som en översättning av typen ganska trogen formell ekvivalens. Den är huvudsakligen ordagrann, texten är läsbar utan att tappa all precision. Den präglas dock av ett medvetet val av högtravande och liturgiskt språk. Språk och ordval har utformats för att ge texten en sakral och högtidlig ton, även där den inte hade för originalförfattarna eller -mottagarna.

Det finns flera tydliga exempel där KJV utgör en tillbakagång från William Tyndales banbrytande översättning (1520–1530-talen). Tyndales version var språkligt och teologiskt radikal för sin tid, medan KJV anpassades till kyrkans hierarki och etablerade teologi. Detta skedde på uppdrag av kung Jakob (a.k.a. King James) I, för att bibehålla den anglikanska och monarkiska ordningen och minska puritanernas inflytande. Denna institutionella bias avspeglas tydligt i översättningens teologiska terminologi och ton.

Tyndale betonade människans direkta relation till Gud utan kyrklig mellanhand, medan KJV:s ordval och teologi återinför det kyrkliga och monarkiska maktperspektivet.

Grundtexten som översättningen bygger på är Textus Receptus, den bästa tillgängliga textgrunden på 1600-talet, men idag vetenskapligt föråldrad. Ändå finns det grupper i vår tid som fortfarande betraktar den som norm, ofta av traditionella eller ideologiskt ohederliga skäl. Rent av betraktas KJV av vissa grupper som Guds ofelbara översättning som alla över världen måste använda (King James-onlyists). Vad dessa individuella grupper står för kan inte KJV själv belastas för och har inte beaktats i denna utvärdering. Endast det faktum att den bygger på en korrupt grundtext.

Översättning av speciella termer

KJV låter inte framgå att det förekommer olika hebreiska ord för Gud i Gamla testamentet (El, Eloah, Elohim) utan översätter samtliga som God. Tetragrammaton, Gudsnamnet YHWH återges oftast med LORD, men i några få undantagsfall JEHOVAH eller GOD med stora bokstäver.

I Första Mosebokens inledande kapitel framgår inte att ordet nefesh används både om djur och människor: om djuren i 1:20–24 översätts det med life, medan 2:7 återger människan som en living soul, trots att samma ord används. Det alternativa ordet för människa, enosh, återges genomgående som man och nyansskillnaden mellan detta ord och adam framgår inte.

De musikaliska och poetiska termerna i Psaltaren transkriberas (skrivs om från hebreiska till latinska bokstäver: neginoth, nehiloth, sheminith, shiggaion, selah, osv.) snarare än översätts eller förklaras. Dessa ord hade tydlig betydelse för de ursprungliga mottagarna. Betydelsen bakom några av orden har ju gått förlorad, men samtliga av termerna, förutom Chief Musician, förblir obegripliga i KJV.

Det grekiska ordet Christos (Den Smorde) har inte översatts till t. ex. The Anointed One, utan transkriberats som Christ.

Även apostolos (sändebud) återges i KJV som apostle – återigen ett val att enbart transkribera och inte låta betydelsen, som ordet hade för originalläsarna, framgå.

Flera centrala termer har fått en högkyrklig klang:

  • ekklesia (församling) → church

  • presbyteros (äldste) → priest

  • episkopos (tillsyningsman) → bishop

    Jämför detta med Tyndales mer grundtexttrogna återgivningar: congregation, elder, overseer.

De olika grekiska orden för älska (agapao, fileo) översätts konsekvent som love, vilket gör att viktiga nyansskillnader går förlorade, exempelvis i Joh 21:15–17. I 1 Kor 13 översätts däremot agape ‘kärlek’ till charity.

Egennamn transkriberas från grundtexten och ges en engelsk klang. Detta är normal praxis, som även den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta (LXX), och i förlängningen Nya testamentets författare, använt sig av. Men i KJV har det gjorts med inkonsekvenser: hebreiska namnet Ya’aqov (på grekiska Iakob) blir Jacob, medan författaren till Jakobs brev kallas James. Yehoshua (på grekiska Iesous) blir antingen Joshua eller Jesus.

Olika ord för andeväsen återges oftast med devils, trots att det grekiska diabolos ’anklagare’, ’förtalare’ (som “devil” kommer ifrån) inte ens förekommer i dessa sammanhang i grundtexten.

Samtidigt finns styrkor: Översättningen använde ord som på 1600-talet hade en rik och mångbottnad betydelse — ofta nära grundtextens semantik. Exempelvis faith på 1600-talet en trofast tillit, förtroende och trofasthet (motsvarande grekiskans pistis).

Därför blir dess återgivande av frasen pistis Christou (Rom 3:22) helt klockren: faith of Christ. KJV gör även rätt med dikaiosyne Theou (righteousness of God, 2 Kor 5:21). Båda dessa är två viktiga passager där översättare kan välja olika tolkningar (t. ex. ”Kristi trofasthet” eller “tro på Kristus”—”Guds rättfärdighet” eller “rättfärdighet inför Gud”, m.m.). KJV har gjort det rätta och hållit sig till grundtexten.

Tyvärr har dock orden som vid översättningens tid hade sin rikedom av betydelse med tiden förändrats eller förlorat sin ursprungliga innebörd. Detta gör att dagens läsare ofta uppfattar KJV på ett helt annat sätt än vad översättarna avsåg. I modern engelska har “faith” blivit en “irrationell, religiös tro” snarare än något man litar på med förtröstan och visshet. I modern engelska betyder grace ofta bara “artighet” eller “vacker rörelse”, vilket förminskar den ursprungliga betydelsen.

Därtill används många ord i KJV som hade en helt annan betydelse än idag, och ibland betyder de nästan motsatsen i modern engelska. Exempelvis:

  • conversation – betydde livsföring, inte bara “samtal”
  • prevent – “I prevented the dawning of the morning, and cried” (Ps 119:147) betydde komma före, gå upp före gryningen, inte “hindra morgonen från att gry”
  • let – betydde hindra, motsatsen till att “låta”
  • meat – betydde mat i allmänhet, inte enbart kött
  • quick – betydde levande, inte “snabb”

Även om betydelsen kan vara av mindre konsekvens med vissa ord, gör förändringarna i ordens betydelse att moderna läsare lätt missförstår texten, även när orden i sig ser bekanta ut.

Ett av de mest kontroversiella orden i King James Version är “unicorn” — enhörningen. Det förekommer nio gånger (t. ex. 4 Mos 23:22; Job 39:9–10; Ps 22:21) som översättning av det hebreiska ordet re’em. Vissa ateister har använt detta som förevändning för att förlöjliga hela Bibeln. För ca 20 år sedan var det en populär initiationsrit bland ateistiska youtubare att göra videos om hur Bibeln innehåller enhörningar och därför är en sagobok. Men på 1600-talet syftade unicorn inte nödvändigtvis på den sagohäst med horn som vi tänker på i dag, utan på ett kraftfullt enhornat djur — ett ord som helt enkelt betydde “ett djur med ett horn.”

Det hebreiska ordet re’em säger egentligen ingenting om någon enhörning eller antalet horn på ett djur. Modern forskning visar att re’em snarare syftar på den utdöda vildoxen (aurochs, Bos primigenius), ett djur känt för sin styrka och vildhet. Därför återges ordet i moderna biblar mer korrekt som wild ox. Men KJV-översättarna följde här den latinska bibelöversättningen Vulgatas unicornis, som i sin tur följde Septuagintas monokeros, som båda betyder “ett horn”.

Det är möjligt att de som arbetade med översättningen av Septuaginta inte kände till något grekiskt ord för det hebreiska re’em. Man kan tänka sig att de, liksom andra i samtiden, associerade det till de babyloniska avbildningarna av vildoxar på Ishtarporten — framställda i profil med endast ett horn synligt. Därför kallade de det för “monokeros”, ett enhornat djur.



Att således okritiskt transkribera Vulgatans unicornis till unicorn får betraktas som ett tecken på teknisk vårdslöshet hos KJV:s översättare — ett misstag som i längden blivit förödande, då det gett upphov till missförstånd och hån mot den heliga Skrift.

Sammanfattande bedömning

King James Version har haft enorm historisk betydelse och har använts av Gud på många sätt. Men liksom Gud i Sin försyn kan använda bristfälliga människor och deras verk till Sin ära, är KJV som översättning bevisligen långt ifrån felfri — än mindre ofelbar, som en del vettvillingar påstår. Som bibeltext för dagens läsare är den långt ifrån idealisk. Översättningen är äldre, ofta svårbegriplig och innehåller språkliga och textkritiska brister som gör den otillförlitlig i modern kontext.

Baserat på språkvetenskapliga, lingvistiska och översättningstekniska bedömningskriterier för översättningsprinciper, teologiskt laddade termer och paratexter uppnår King James Version endast 33,7 % rätt, och får betyget underkänd.

tisdag 7 oktober 2025

Hyckleriet med “Pracka inte på mig din religion”

Att vara kristen i Sverige kan ibland kännas som att vara Tarzan – uppväxt bland varelser som, enligt sin egen trosbekännelse, härstammar från aporna. Det är i denna miljö man lär sig tala, tänka och handla – och det är nästan oundvikligt att något av djungelns språk fastnar.

Den som försöker följa Kristus i ett sådant land lär sig snart hur lätt tron kan slipas ned av ständig påverkan. Man har i regel ingen biblisk församling, ingen gemenskap av kristna som är stadigt förankrade i Guds Ord, Evangeliet och en biblisk världsbild och frimodigt proklamerar den dag och natt; utan en grupp av andra lika nedslipade individer, ledd av pragmatiker. Man blir så istället mer van vid sekularismens rytm, lär sig dess ord och dess skamkänsla inför evangeliet. Och innan man vet ordet av har man, likt Tarzan, börjat svinga sig mellan lianerna av kompromisser – mellan Bibelns röst och samtidens brus.

Så hör man ofta påståendet: "Pracka inte på mig din religion." Det låter som ett krav på respekt, tolerans och ömsesidig hänsyn (ofta uttryckt på ett allt annat än respektfullt, tolerant eller hänsynsfullt sätt!) Och det blir lätt att man rycks med i det tänkandet. Men om vi tittar närmare blir självmotsägelsen uppenbar: de som säger detta försöker i själva verket pracka på oss sin egen världsbild.

Låt oss analysera det steg för steg. Som kristna har vi en Herre som vi ska lyda och ett uppdrag som Herren, Jesus, själv gav oss i missionsbefallningen: “Gå därför och gör alla folk till lärjungar…” (Matt 28:19). Att leva ut vår tro och berätta Evangeliet är inte en valfri aktivitet, det är en direkt befallning från Kristus själv. En essentiell beståndsdel, om vi ska kalla det så, av vår "religion". När någon därför säger “sluta pracka på mig din religion” försöker de med andra ord pracka på oss sin egen religion, om att man inte ska pracka på andra sin religion, och förhindra oss från att "utöva vår religion", till förmån för deras!

Eftersom Kristus har befallt oss att predika Evangeliet för alla människor, är deras påstående inte neutralt. Genom att säga att vi inte ska sprida vår tro, förmedlar de i själva verket sin egen tro – sin tro att Jesus Kristus inte är Herren som man ska lyda – sin religion av relativism – till oss. I samma ögonblick som de vill tysta oss, prackar de på oss ett paradigm som säger: “Din tro får inte uttryckas offentligt.” De predikar sin sekulära dogm om att alla övertygelser är lika, lika fel, och därför ska tystas.

Självmotsägelsen är total. För dessa individer som gärna skryter med sin rationalitet. De försöker hindra oss från att "utöva vår religion" och lyda vår Herre, och detta hindrande är i sig en handling av tro – ett försök att påtvinga sin världsbild på oss. Det är inte neutralitet; det är en annan religiös dogm, ett sekulärt evangelium som säger: “Din tro får inte finnas, för all tro är subjektiv och lika värdelös.”

Denna logik är inte spontan. Den är ett direkt resultat av decennier av ideologisk indoktrinering, där ateistiska och marxistiska principer långsamt har hjärntvättat samhällets syn på tro. Från skolsalar till medier har budskapet blivit: “Religion är något irrationellt, privat, något som inte får uttryckas.” Men det är i själva verket ett subtilt påbud, en moralisk regel – en form av religiös diktatur som kräver tystnad. I grunden ligger givetvis människans synd som gör henne till en mer än villig slav under allt som kan hjälpa henne att undertrycka sanningen i orättfärdighet.

Vi kan se detta på ett pedagogiskt sätt: tänk på dessa individer som barn som inte riktigt förstår logiken. De har lärt sig att vissa idéer är farliga eller olämpliga och vill nu tvinga andra att anpassa sig till deras begränsade perspektiv. De förstår inte att i samma ögonblick som de kräver tystnad, så predikar de själva – ohämmad och självsäker – sin egen ideologi.

Det korta svaret du kan ge dem är:

Du respekterar själv inte min religion, eftersom Kristus har befallt oss kristna att predika Evangeliet för alla folk. Så utan att själv märka det, motsäger du dig själv när du säger att vi inte ska pracka på dig vår religion. Du prackar nu på mig din egen religion av sekularism, relativism, ateism.

Det är slående hur tydligt detta är när man väl ser det: de försöker tysta Evangeliet, men i tystnaden talar deras egen dogm högre än någonsin. Varje försök att sätta gränser för vår tro är inte neutralitet; det är ett försök att ersätta vår trosutövning med deras ideologi.

Så vad blir slutsatsen? Den är enkel men kraftfull:

  1. Att predika Evangeliet är vårt uppdrag, givet av vår Herre och vår Gud, "i vår religion", Jesus Kristus.

  2. Att säga åt oss att inte predika är inte neutralitet – det är en egen tro, en egen religion som försöker ersätta Kristi uppdrag med relativism och säger att vi ska lyda en människa (individen som säger det).

  3. Bibeln uppmanar och befäster igen, att vi ska lyda Gud och inte människor.

Det är först när alla kristna får predika Evangeliet – och göra alla till lärjungar – som verklig tolerans uppstår. De som blir frälsta genom Evangeliet har fått ett nytt hjärta som älskar Gud, älskar sin nästa som sig själv, följer den gyllene regeln. 

Deras sekulära relativism är en falsk väg till tolerans, eftersom den förnekar kärleken till Gud och människans värde som Guds avbild. I deras världsbild är människan inget mer än ett djur bland andra – en utvecklad form av aporna, utan något gudagivet, objektivt värde. Därför blir andra människor i slutändan bara medel för att uppnå egna begär. Och begynnelsen är detsamma som slutet: världsbilden tjänar deras eget kött. Toleransen är för köttet, att ge begären fria tyglar.

När vi predikar Evangeliet tillfredsställer vi inte dessa köttsliga begär, utan konfronterar dem. Motståndet mot Evangeliets förkunnelse är därför inte främst intellektuellt eller ideologiskt, utan andligt: ett uttryck för syndens makt och hjärtats mörker.

Människan hatar Gud tills Gud själv förvandlar hennes hjärta genom nåd, genom evangeliets predikan. Endast den Helige Ande kan ge nytt liv och öppna ögon för sanningen: att Jesus Kristus är Herre.

Att tysta Kristi budskap under förevändning att man “respekterar” andras övertygelser är alltså inget annat än hyckleri. Det är ett sätt att maskera ideologisk dominans som om det vore neutralitet, och det måste vi peka ut och tillrättavisa. Vi ska fortsätta tillrättavisa deras syndiga otro och uppror mot Herren, och kalla dem till omvändelse och tro på Honom. Detta gör vi av kärlek till vår Herre, och av kärlek till dem, så att de kan bli frälsta.

Vi får inte tona ned vår tro, vi får inte be om ursäkt för vår tro. Vi ska predika Evangelium, och varje gång någon försöker hindra oss ska vi säga till dem att de gör fel och måste omvända sig. För vår världsbild är inte som deras – det finns rätt och fel, och fel ska påpekas och rättas till.

Den kultur som säger att vår tro ska tystas predikar samtidigt sin egen.

Och så fortsätter vi predika våran.

torsdag 18 september 2025

Joel Halldorf: kompromissens pris i modern svensk kristendom

Joel Halldorf är en figur som på många sätt illustrerar den moderna kyrkans spänningsfält mellan teologisk integritet och social acceptans. För att förstå detta korrekt, måste vi börja med en  uppställning av de premisser, som styr hans arbete. Det förefaller mig tydligt att Halldorf konsekvent har strävat efter att göra "kristendomen" "socialt accepterad" i vänsterorienterade kretsar. Detta är en strategi som, när den analyseras, uppvisar flera interna spänningar.

Halldorfs bakgrund inom pingströrelsen är relevant: pingströrelsens ursprungliga fokus var evangelisation – att människor skulle "acceptera Jesus" som Frälsare. Denna premiss reducerar tron till en responsmekanism: målet är mottagarens acceptans, inte nödvändigtvis undervisningens sanningshalt. När denna strategi flyttas in i akademiska och kulturella sammanhang, uppstår en konflikt: tron måste omformuleras för att bli "socialt gångbar", vilket skapar en dissonans mellan vad som är sann kristen lära och vad som "fungerar", rent kulturellt.

Dessutom är Halldorf son till den notoriske ekumenikern Peter Halldorf, vilket kan ha influerat hans syn på kyrka och teologi. Det är inte nödvändigtvis genetiskt determinerande, men visar ett mönster av teologiska kompromisser som kan spåras inom familjen: en strävan efter kulturell relevans på bekostnad av doktrinär stringens.

En närmare analys av Halldorfs retorik visar systematiska strategier:

  1. Moralisk relativisering: Historiska och teologiska sanningar omprövas ständigt i ljuset av samtida värderingar. Bibeln tolkas ofta genom ett prisma av social rättvisa och progressiv politik snarare än genom strikt exeges.

  2. Selektiv kritik: Evangeliska samfund, konservativa röster och traditionell praxis blir måltavlor, medan teologiska innovationer som ligger i linje med vänsterns värderingar framhålls som exempel på relevant kristendom.

  3. Kulturell kompromiss: Teologiska principer omformas för att minimera konflikt med sekulära normer. Detta kan beskrivas som ett slags “social optimering”: om tron presenteras i en form som inte provocerar samtiden, ökar acceptansen – men till priset av lärans klarhet.

Varje handling har konsekvenser. Halldorfs metod leder till att kristen tro blir föremål för social manipulation. Även om avsikten kan vara att göra kristendomen mer tillgänglig, är resultatet paradoxalt: den tillgänglighet som uppnås är artificiell och det man tillgår är inte kristendom.

Skriften kan ses som en databas med absoluta sanningar, medan samtiden är en dynamisk variabel med ständigt föränderliga parametrar för acceptans. Halldorf försöker optimera "social acceptans" genom att modifiera inputvariabler (doktrin och praxis). Resultatet är en korruption av output: tron presenteras förvrängd.

Konsekvensanalysen blir klar:

  • För social acceptans: Effektiv. Halldorf får erkännande, rubriker och akademiskt utrymme.

  • För bibeltrogen, kristen undervisning: Kontraproduktiv. Tron försvagas, kyrkans historiska kontinuitet riskeras och konservativa röster marginaliseras.

Ja, det är viktigt att poängtera att Halldorfs metod ofta inkluderar att kasta bibeltroende kristna och samfund under bussen. Kritik riktas systematiskt mot dem som hyser bibliska värderingar och ståndpunkter för att vinna politiskt och kulturellt behag inom vänsterorienterade kretsar. Häromsistens skrev han om den mördade Charlie Kirk att han stod för en "extrem religion", trots att Kirk i praktiken var en vanlig evangelisk kristen. Detta är logiskt konsekvent med premissen att social acceptans prioriteras över teologisk sannhet. (Min egen ståndpunkt är en strikt bibeltrogen förståelse av församlingen och individuell frihet, privat egendom och obefintlig statlig inblandning. Jag söker däremot inte social acceptans hos vänstermarxistiska kretsar som Expressen, och min kritik grundar sig på Skriften och dess principfast logiska implikationer snarare än på att tillmötesgå någon kulturell trend.)

Joel Halldorf är ett exempel på en modern kompromisslogik där socialt erkännande prioriteras över trosintegritet. Han är analytiskt konsekvent, men resultatet för kristen tro och bibeltrogen undervisning är högst problematiskt. Denna strategi underminerar all bibeltrogen lära och praxis och bidrar till en kultur där tro ses som någonting som kan formas och anpassas efter politiska preferenser.

Slutsatsen: om målet är att göra kristendomen populär och accepterad i kulturellt progressiva kretsar, fungerar Halldorfs metod endast skenbart, om den ens gör det. Världen kommer aldrig acceptera den sanna kristendomen, och bara möjligtvis acceptera en uppsminkad och förvanskad "kristendom". All erfarenhet visar dock att världen i form av ateistsekulära svenskar aldrig vill acceptera något som har något med kristendomen att göra, hur acceptabel och välpyntad den än görs, eftersom deras enda religion, som de dras till, är den fullkomliga lastens orenhet. Och om målet istället är att bevara sann kristen tro, försvara Skriftens auktoritet och värna om kyrkans historiska kontinuitet, är metoden kontraproduktiv och till och med farlig.

Den enda kraft som kan föra syndaren till omvändelse, den enda metod som räddar själen från fördärvet, är Guds egen Ande. Inte tidens opinion, inte kulturens billiga blaskpress, inte ett patetiskt försök till social acceptans. Den som söker att bli "accepterad" av världen, förlorar sin själ. Måtte de som läser detta inse faran: att förlora Kristus för världens gillande är det största nederlag en människa kan drabbas av.

onsdag 30 juli 2025

När ateisten säger att du tror på tandfén

När en ateist säger till dig att du är "knäpp" för att du tror på Gud, eller hånar dig för att du "tror på tandfén", bli inte förolämpad. Du har fått ännu ett bevis för att Bibeln är sann.

"Dåren säger i sitt hjärta: 'Det finns ingen Gud.'" (Ps 14:1)
"Men en själslig människa får inte Guds Andes saker, det är ju [en] dumhet för honom" (1 Kor 2:14*)

Det tragiska är inte att ateisten kallar dig dum, det tragiska är att han lever i uppror mot sin Skapare, samtidigt som han andas Guds luft, lever på Guds jord och ständigt hålls vid liv och blir försedd av Guds goda gåvor.

Arminianens försök att vinna sympatier

I mycket av dagens kristna apologetik – särskilt i arminianska kretsar – finns en övertygelse om att vi först måste "bygga en bro" till ateisten genom gemensam rationalitet. "Om vi bara visar att tron är rimlig nog", tänker man, "kommer ateisten vara öppen för Jesus."

Så man ger dem kosmologiska argument, moraliska antaganden, probabilistisk teism, "bevis" och ett evangelium format för att passa deras förnuft. Det låter nästan som om Gud skulle vara tacksam för att vi gör honom filosofiskt acceptabel. Som om det är Gud som står inför skranket, inför ateisternas domstol och inte vice versa.

Men Glädjebudet behöver inte bli acceptabelt. Det behöver bli förkunnat.

"Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18*)

Arminianen försöker mildra Evangeliets anstöt – men i den processen förlorar han dess kraft.

Vilken hädelse är inte denna typ av apologetik – som både förvanskar Evangeliet och förvränger Guds natur. Den framställer Gud som en åtalad inför människans förnuft och vilja, medan människan ges rollen som domare och den som sätter villkoren. Allt detta gör de för att behaga människor snarare än att frukta Gud.

Utgångspunkt i Guds Ord: Människan står skyldig

Biblisk apologetik – ibland kallad presuppositional apologetics (förutsättningsapologetik) – börjar med Guds Ord och förutsätter att det är sant. Den utgår från det Skriften lär: att människan vet att Gud finns, men undertrycker sanningen i orättfärdighet (Rom 1:18). Det finns inga verkliga ateister – bara syndare som vägrar att böja knä.

Och vad är människans största problem? Det är inte att hon saknar bevis för Gud. Det är att hon är skyldig inför honom.

"Alla har ju syndat och saknar Guds ära." (Rom 3:23*)
"Det är bestämt att människan en gång ska dö och sedan dömas." (Hebr 9:27*)

Apologetik är inte att be om ursäkt (apologize) för Gud. Det är att stå som en budbärare från himlens domstol och säga: Du är en lagbrytare. Gud är en rättfärdig Domare. Men det finns en Frälsare.

Evangeliet är Guds kraft till frälsning

Kristus kom inte bara för att "älska oss till frälsning" – han kom för att ta straffet vi förtjänade. Enligt Bibeln dog Jesus inte som en möjlig frälsare, utan som en substitut, en straff-ställföreträdare. Han bar våra synder, tog Guds vrede, och tillfredsställde Hans rättvisa – inte symboliskt, utan verkligt och fullständigt.

"Herren lät all vår skuld drabba honom." (Jes 53:6*)
"Gud har ställt fram honom som blidkning... för att visa sin rättfärdighet." (Rom 3:25–26*)

Det är detta Evangelium vi ska förkunna. Inte ett filosofiskt system, utan en korsfäst och uppstånden Frälsare, som ropar: "Omvänd er och tro på evangeliet!" (Mark 1:15)

"Och jag, när jag kom till er, bröder, jag kom inte enligt tals eller vishets överlägsenhet, när jag öppet tillkännagav Guds hemlighet. Jag dömde ju att inte veta något bland er, förutom Jesus Den Smorde, och Denne som korsfäst [...] och mitt tal och min kungörelse inte med övertygande tal av vishet, utan med frambevisning av Ande och kraft, så att ert förtroende inte skulle vara i människors vishet, utan i Guds kraft" (1 Kor 2:1–5*) 

Ateisten behöver inte vinnas med logik. Han behöver väckas ur sin andliga död. Han behöver Guds Ande, genom Guds Ord, i kraft av det Evangelium som förkunnar både lag och nåd, både dom och frälsning.

Din attityd stämmer med vad Bibeln säger om dig: du är förlorad. Du är skyldig. Men Kristus dog för syndare.

Och det finns nåd – men bara för den som böjer sitt huvud i skam över sin egen dumhet inför Guds majestät och vishet, och omvänder sig i säck och aska, och kryper till korset.

"Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade..." (Apg 3:19)


Detta är alltså ett exempel på ett riktigt svar, i sin helhet som ges när ateisten säger att du tror på tandfén:

Att du hånar tron är inte förvånande. Bibeln säger att "den naturliga människan tar inte emot det som kommer från Guds Ande, för det är dårskap för henne" (1 Kor 2:14). Du förlöjligar det du inte förstår – men du gör det inför den Gud som en dag ska döma levande och döda.

Du lever just nu i uppror mot din Skapare. Du bryter mot hans lag dagligen, i tanke, ord och gärning. Gud är helig, rättfärdig och god – och Han kommer inte att se mellan fingrarna med synd. Straffet för synd är evig fördömelse och plåga i Helvetet, en verklig plats där Guds vrede förblir över dem som vägrar att omvända sig.

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, sände sin Son, Jesus Kristus, för att ta syndens skuld på sig. På korset bar han Guds rättfärdiga dom i syndares ställe. Han tillfredsställde Guds rättvisa, så att Gud kan vara både rättfärdig och den som frikänner den som tror på Jesus (Rom 3:26). Inte för att någon människa är god, utan för att Gud är nådig.

Du behöver inte förbli under domen. Omvänd dig. Tro evangeliet. Frälsningen är ännu möjlig, men tiden är begränsad.

*Grundtexttrogen översättning, i övrigt har SFB15 använts. 

torsdag 12 juni 2025

Ett Evangeliskt svar på Brian Zahnds inbjudan till Torpkonferensen

När du ser villfarelse träda fram, behandla den inte med tystnad, utan med skärpa och precision. Det är inte hat, utan kärlek till sanningen.

Torpkonferensen 2025 har valt att bjuda in Brian Zahnd som talare. Detta val är inte ett uttryck för neutral ekumenik eller ytlig nyfikenhet – det är ett aktivt steg bort från evangelisk tro, ett steg rakt ut i doktrinär apostasi. Låt mig förklara detta, inte med känslomässig upprördhet, utan med logisk klarhet, teologisk nödvändighet och framför allt biblisk auktoritet.

1. Brian Zahnds förnekelse av den juridiska försoningsläran = förnekelse av Evangeliet

Zahnd förkastar det objektiva, juridiska perspektiv på försoningen som är själva Evangeliets kärna: att Kristus bar Guds vrede i vårt ställe, som en ställföreträdande syndabärare, i en gudomligt rättslig handling. Detta är inte en teologisk fotnot. Det är inte en, som de påstår, senare uppfinning av Anselm eller reformatorerna. Det är Evangeliet självt, från Bibeln själv:

Jesaja 53:4,5,6,10: "Han blev [slagen av Gud och pinad], genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. [...] all vår skuld lade Herren på honom [...] Det behagade Gud att krossa* honom och låta honom lida"

2 Kor 5:21: "Den som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud."

Rom 3:25–26: "Honom har Gud ställt fram som blidkning* genom hans blod, att tas emot genom tron, för att visa sin rättfärdighet."

Det Zahnd aktivt motsätter sig är alltså Guds rättfärdiga vrede mot synden och att denna vrede blivit tillfredsställd (blidkad) i Kristi kors. Detta är inte sekundärt. Detta är Evangeliets mekanism.

Zahnd erbjuder istället en sentimental ersättning: en "kärleksfull Gud" utan vrede, en försoning utan offer, en frälsning utan korsets verkliga dom. Det är "en annan Jesus" (2 Kor 11:4), och därmed en annan ande, ett annat evangelium.

Följden är logiskt och teologiskt nödvändig:

  • Den som förnekar den juridiska försoningen, förnekar Evangeliet.

  • Den som förnekar Evangeliet, står inte i Kristus.

  • Den som står utanför Kristus, är under Guds dom (Joh 3:36).

  • Att ge utrymme åt denna förnekelse i församlingssammanhang är att kompromissa med frälsningssanningen.

  • Därför kräver det separation, inte dialog.

Detta är inte extremism. Det är en konsekvent tillämpning av Skriften:

Gal 1:8: "Men om vi själva eller en ängel från himlen skulle predika ett annat evangelium än det vi har predikat för er, så ska han vara under förbannelse."

Rom 16:17: "Jag uppmanar er, bröder, att hålla ögonen på dem som vållar splittring och villfarelse i strid med den lära ni har fått, och vänd er bort från dem."

Detta gäller nu inte bara Zahnd själv, utan alla i Evangeliska Frikyrkan (EFK) – arrangören av Torpkonferensen – som fortsätter att kalla detta ett "bidrag till samtalet" snarare än att kalla det vad det är: förnekelse av sanning.

Alla som vill förbli trogna Evangeliet måste därför:

  • Antingen kräva att EFK utesluter dem som förnekar den juridiska försoningen,

  • eller själva separera från ett samfund som vägrar skilja sanning från lögn.

2. "Sinners in the Hands of a Loving God" – ett hån mot väckelsens verklighet

Brian Zahnds bok "Sinners in the Hands of a Loving God" är inte bara en alternativ vinkel på Guds karaktär. Den är en öppen polemik mot en av de mest inflytelserika predikningarna i kyrkohistorien: "Sinners in the Hands of an Angry God", predikad av Jonathan Edwards 1741. Zahnds titel är inte oskyldig – den är ett hån, ett avståndstagande från den gudsbild som Edwards (och Skriften) tydligt förmedlar: en helig Gud vars vrede mot synd är både verklig och rättfärdig.

I Zahnds version reduceras Gud till ett godmodigt väsen utan vrede, utan dom, utan korsets juridiska nödvändighet. Det är inte goda nyheter – det är intellektuell ohederlighet och andlig blindhet. Han vill ersätta Guds vrede med Guds kärlek, men förstår inte att Bibeln aldrig sätter dessa i motsättning:

Psaltaren 7:12: "Gud är en rättfärdig domare, en Gud som varje dag visar sin vrede."

Rom 5:8–9: "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Så mycket mer ska vi då, när vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, bli frälsta från vredesdomen genom honom."

Zahnd förnekar behovet av frälsning från Guds vrede. Men Bibeln gör det klart: det är just vredens verklighet som gör korset nödvändigt. Utan Guds vrede – inget kors. Utan korsets dom – inget evangelium.

I Guds försyn har nyligen Edwards’ ursprungliga predikan nu blivit tillgänglig på svenska – både i bokform och gratis online. Ett tillfälle för dagens troende att återupptäcka den bibliska sanning som Zahnd vill gömma och glömma. Läs den, och känn kontrasten: där Edwards predikar Guds helighet med skälvande allvar, predikar Zahnd en fromhet utan rötter.

Länk till svenska versionen av Syndare i händerna på en arg Gud

Avslutning: Evangeliets gränser är Guds gränser

Ni står i dag inför ett vägskäl. Inte mellan två lika giltiga perspektiv, utan mellan sanning och lögn. Det juridiska evangeliet som apostlarna predikade och martyrerna dog för – eller ett nutida evangelium där Gud inte dömer, inte kräver försoning, inte är helig.

Zahnds inbjudan till Torpkonferensen är inte ett uttryck för gästfrihet. Det är ett förakt för Evangeliet, ett tecken på ett samfund som inte längre förmår eller vill skilja mellan sanning och villfarelse.

Jag upprepar: Alla trogna måste:

  • Förmana EFK att avvisa detta avfall, eller

  • Avlägsna sig från ett sammanhang där Evangeliets förnekelse ges legitimitet.

Detta är inte hat. Det är kärlek till sanning. Det är logikens lydnad under Skriften.

2 Joh 1:10–11: "Om någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så ta inte emot honom i ert hem och hälsa honom inte välkommen. Ty den som hälsar honom välkommen gör sig delaktig i hans onda gärningar."

Låt oss då stå fasta. Inte i egen kraft, utan i Kristus – den som bar Guds vrede, för att vi skulle kallas rättfärdiga. Det evangeliet är inte öppet för kompromiss. Det är antingen allt – eller inget.

Detta är inte en fråga om personlig stil, ton eller tolkningsskillnader bland syskon. Det är en fråga om sanning eller lögn, frälsning eller fördömelse. Inbjudan av Brian Zahnd till Torpkonferensen är inte bara ett misstag – det är ett moraliskt och andligt svek.

Enhet utan sanning är inte enhet, det är förräderi.

Om Guds vrede inte har blivit tillfredsställd i Kristus, så är vi alla fortfarande under domen. Men vi vet att "det finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus" (Rom 8:1) – just därför att korset är juridiskt, objektivt och tillräckligt.

Därför kan vi inte vara tysta. Därför måste vi dra gränsen. Och därför måste varje församlingsledare, varje troende och varje samfund som vill vara troget Evangeliet nu välja:

  • Sanningen – eller tillvänjning till villfarelse.

  • Korsets dårskap – eller denna världens vishet.

  • Evangeliet – eller Zahnds gnostiska förvrängning.

Logiken är obeveklig. Evangeliet är icke förhandlingsbart. Och separation är ibland en moralisk plikt.

*Korrekta översättningar från grundtexten