Ett Evangeliskt svar på Brian Zahnds inbjudan till Torpkonferensen

När du ser villfarelse träda fram, behandla den inte med tystnad, utan med skärpa och precision. Det är inte hat, utan kärlek till sanningen.

Torpkonferensen 2025 har valt att bjuda in Brian Zahnd som talare. Detta val är inte ett uttryck för neutral ekumenik eller ytlig nyfikenhet – det är ett aktivt steg bort från evangelisk tro, ett steg rakt ut i doktrinär apostasi. Låt mig förklara detta, inte med känslomässig upprördhet, utan med logisk klarhet, teologisk nödvändighet och framför allt biblisk auktoritet.

1. Brian Zahnds förnekelse av den juridiska försoningsläran = förnekelse av Evangeliet

Zahnd förkastar det objektiva, juridiska perspektiv på försoningen som är själva Evangeliets kärna: att Kristus bar Guds vrede i vårt ställe, som en ställföreträdande syndabärare, i en gudomligt rättslig handling. Detta är inte en teologisk fotnot. Det är inte en, som de påstår, senare uppfinning av Anselm eller reformatorerna. Det är Evangeliet självt, från Bibeln själv:

Jesaja 53:4,5,6,10: "Han blev [slagen av Gud och pinad], genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. [...] all vår skuld lade Herren på honom [...] Det behagade Gud att krossa* honom och låta honom lida"

2 Kor 5:21: "Den som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud."

Rom 3:25–26: "Honom har Gud ställt fram som blidkning* genom hans blod, att tas emot genom tron, för att visa sin rättfärdighet."

Det Zahnd aktivt motsätter sig är alltså Guds rättfärdiga vrede mot synden och att denna vrede blivit tillfredsställd (blidkad) i Kristi kors. Detta är inte sekundärt. Detta är Evangeliets mekanism.

Zahnd erbjuder istället en sentimental ersättning: en "kärleksfull Gud" utan vrede, en försoning utan offer, en frälsning utan korsets verkliga dom. Det är "en annan Jesus" (2 Kor 11:4), och därmed en annan ande, ett annat evangelium.

Följden är logiskt och teologiskt nödvändig:

• Den som förnekar den juridiska försoningen, förnekar Evangeliet.

• Den som förnekar Evangeliet, står inte i Kristus.

• Den som står utanför Kristus, är under Guds dom (Joh 3:36).

• Att ge utrymme åt denna förnekelse i församlingssammanhang är att kompromissa med frälsningssanningen.

• Därför kräver det separation, inte dialog.

Detta är inte extremism. Det är en konsekvent tillämpning av Skriften:

Gal 1:8: "Men om vi själva eller en ängel från himlen skulle predika ett annat evangelium än det vi har predikat för er, så ska han vara under förbannelse."

Rom 16:17: "Jag uppmanar er, bröder, att hålla ögonen på dem som vållar splittring och villfarelse i strid med den lära ni har fått, och vänd er bort från dem."

Detta gäller nu inte bara Zahnd själv, utan alla i Evangeliska Frikyrkan (EFK) – arrangören av Torpkonferensen – som fortsätter att kalla detta ett "bidrag till samtalet" snarare än att kalla det vad det är: förnekelse av sanning.

Alla som vill förbli trogna Evangeliet måste därför:

• Antingen kräva att EFK utesluter dem som förnekar den juridiska försoningen,

• eller själva separera från ett samfund som vägrar skilja sanning från lögn.

2. "Sinners in the Hands of a Loving God" – ett hån mot väckelsens verklighet

Brian Zahnds bok "Sinners in the Hands of a Loving God" är inte bara en alternativ vinkel på Guds karaktär. Den är en öppen polemik mot en av de mest inflytelserika predikningarna i kyrkohistorien: "Sinners in the Hands of an Angry God", predikad av Jonathan Edwards 1741. Zahnds titel är inte oskyldig – den är ett hån, ett avståndstagande från den gudsbild som Edwards (och Skriften) tydligt förmedlar: en helig Gud vars vrede mot synd är både verklig och rättfärdig.

I Zahnds version reduceras Gud till ett godmodigt väsen utan vrede, utan dom, utan korsets juridiska nödvändighet. Det är inte goda nyheter – det är intellektuell ohederlighet och andlig blindhet. Han vill ersätta Guds vrede med Guds kärlek, men förstår inte att Bibeln aldrig sätter dessa i motsättning:

Psaltaren 7:12: "Gud är en rättfärdig domare, en Gud som varje dag visar sin vrede."

Rom 5:8–9: "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Så mycket mer ska vi då, när vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, bli frälsta från vredesdomen genom honom."

Zahnd förnekar behovet av frälsning från Guds vrede. Men Bibeln gör det klart: det är just vredens verklighet som gör korset nödvändigt. Utan Guds vrede – inget kors. Utan korsets dom – inget evangelium.

I Guds försyn har nyligen Edwards’ ursprungliga predikan nu blivit tillgänglig på svenska – både i bokform och gratis online. Ett tillfälle för dagens troende att återupptäcka den bibliska sanning som Zahnd vill gömma och glömma. Läs den, och känn kontrasten: där Edwards predikar Guds helighet med skälvande allvar, predikar Zahnd en fromhet utan rötter.

Länk till svenska versionen av Syndare i händerna på en arg Gud

Avslutning: Evangeliets gränser är Guds gränser

Ni står i dag inför ett vägskäl. Inte mellan två lika giltiga perspektiv, utan mellan sanning och lögn. Det juridiska evangeliet som apostlarna predikade och martyrerna dog för – eller ett nutida evangelium där Gud inte dömer, inte kräver försoning, inte är helig.

Zahnds inbjudan till Torpkonferensen är inte ett uttryck för gästfrihet. Det är ett förakt för Evangeliet, ett tecken på ett samfund som inte längre förmår eller vill skilja mellan sanning och villfarelse.

Jag upprepar: Alla trogna måste:

• Förmana EFK att avvisa detta avfall, eller

• Avlägsna sig från ett sammanhang där Evangeliets förnekelse ges legitimitet.

Detta är inte hat. Det är kärlek till sanning. Det är logikens lydnad under Skriften.

2 Joh 1:10–11: "Om någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så ta inte emot honom i ert hem och hälsa honom inte välkommen. Ty den som hälsar honom välkommen gör sig delaktig i hans onda gärningar."

Låt oss då stå fasta. Inte i egen kraft, utan i Kristus – den som bar Guds vrede, för att vi skulle kallas rättfärdiga. Det evangeliet är inte öppet för kompromiss. Det är antingen allt – eller inget.

Detta är inte en fråga om personlig stil, ton eller tolkningsskillnader bland syskon. Det är en fråga om sanning eller lögn, frälsning eller fördömelse. Inbjudan av Brian Zahnd till Torpkonferensen är inte bara ett misstag – det är ett moraliskt och andligt svek.

Enhet utan sanning är inte enhet, det är förräderi.

Om Guds vrede inte har blivit tillfredsställd i Kristus, så är vi alla fortfarande under domen. Men vi vet att "det finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus" (Rom 8:1) – just därför att korset är juridiskt, objektivt och tillräckligt.

Därför kan vi inte vara tysta. Därför måste vi dra gränsen. Och därför måste varje församlingsledare, varje troende och varje samfund som vill vara troget Evangeliet nu välja:

• Sanningen – eller tillvänjning till villfarelse.

• Korsets dårskap – eller denna världens vishet.

• Evangeliet – eller Zahnds gnostiska förvrängning.

Logiken är obeveklig. Evangeliet är icke förhandlingsbart. Och separation är ibland en moralisk plikt.

*Korrekta översättningar från grundtexten 

Stanley Sjöbergs teologiska arv

Med anledning av att Stanley Sjöberg nyligen avlidit är det rimligt att utvärdera hans teologiska avtryck. Sjöbergs inflytande i svensk frikyrklighet var betydande, men hans teologi avvek på väsentliga punkter från den historiska kristna tron.

Han förespråkade den så kallade "ransom to Satan"-teorin, enligt vilken Kristi död utgjorde en betalning till Satan. Denna idé, populariserades visserligen av Gustaf Aulén som "den klassiska försoningsläran", men saknar bibliskt stöd och är ett hädiskt, falskt evangelium. Skriften lär att syndens straff drabbar människan från Guds sida, och att Kristus bar Guds rättfärdiga vrede i vår plats – ett juridiskt försoningsverk (Jes 53:5–6; Rom 3:25–26; 2 Kor 5:21; Gal 3:13). Satan är inte betalningsmottagare. Gud är både den som kräver rättvisa och den som i Kristus tillhandahåller nåd.

Sjöbergs verksamhet kännetecknades också av karismatiska yttringar som ofta stred mot den ordning som Nya testamentet föreskriver för församlingsliv (1 Kor 14:33, 40). Hans eskatologi bar tydliga drag av dispensationalism, men detta är sekundärt i sammanhanget. Den centrala avvikelsen är att Kristi offer reducerades från en akt av rättslig tillfredsställelse till en slags kosmisk byteshandel, vilket varken är teologiskt stringent eller exegetiskt hållbart.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att även om Sjöberg visade personlig hängivenhet, var hans teologiska bidrag inte förenliga med den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3). Logisk konsekvens och trohet mot Skriften kräver att detta erkänns, särskilt när ett teologiskt arv nu kommer att värderas efter döden.

En preliminär analys av Kärnbibeln: Psalm 9 och dess strukturella avvikelser

Jag har påbörjat en genomläsning av mitt fysiska exemplar av Kärnbibeln som jag nyligen inhandlade för att studera och lägga till min samling av bibelöversättningar, och har börjat i Psaltaren. Psalmerna är en textkorpus jag dagligen återvänder till, medan jag ännu håller på att läsa andra bibelavsnitt i andra översättningar. Det möjliggör ett simultant test av stil, innehåll och exeges i flera riktningar.

Den expanderade översättningens inneboende problem

Kärnbibeln beskriver sig själv som en "expanderad" översättning, jämförbar med Amplified Bible. Denna metod kännetecknas av att verserna utökas med alternativa översättningar, förklaringar och tematiska utvikningar.

Ett centralt problem uppstår när översättaren staplar flera möjliga betydelser utan att kontextuellt avgöra vilken som bäst återger originalets intention. Exemplet ḥesed – återgivet som "kärleksfull trofasthet, lojal kärlek, nåd" – illustrerar detta. Alla översättningsförslag är lexikalt legitima, men utan kontextuell selektion uppstår semantisk inflation. Orden förlorar sin precision.

Läsaren lämnas att simultant tolka alla möjliga betydelser, som om texten vore avsiktligt mångstämmig. Resultatet blir inte fördjupning, utan upplösning.

Formatets inverkan på läsupplevelsen

Utöver detta semantiska överflöd innehåller Kärnbibeln långa, förklarande inskott inom verserna, markerade med hakparenteser. Dessa inslag fungerar inte som översättning eller expansioner, utan som kommentartext och teologiska associationer. De flesta studiebiblar placerar dock sina kommentarer i fotnoter eller marginaltexter. Kärnbibeln väljer istället att bryta upp huvudtexten med fullständiga förklaringar, ibland över större delen av sidan. Detta påverkar läsbarheten negativt. Texten blir fragmenterad och rytmen upphackad, särskilt vid högläsning eller andaktsläsning.

Den narrativa eller liturgiska helheten får ge vika för omedelbar informationsöverföring. För vissa syften kan detta vara acceptabelt. Men som huvudsaklig läsning blir det snabbt tröttande och splittrande.

Det är värt att fråga: Vad vinner man, och vad går förlorat, när översättningen samtidigt vill vara lexikon, kommentar och andaktsbok?

Fallstudie: Psalm 9

 

Nedan följer tre exempel från Psalm 9, vilka illustrerar de typiska problem som präglar Kärnbibelns behandling av Psaltaren.

 

Observation 1: Typologisk extrapolation

Psalm 9 börjar med raden:

"Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 ...]"

Att ett ord som ledare kan kopplas till både tempeltjänst och till Kristus är teologiskt möjligt, men det kräver en robust typologisk kedja. Här utgår Kärnbibeln från en lös associationslogik: eftersom Jesus kallas "morgonstjärnan" i Uppenbarelseboken, och eftersom "ledaren" är någon som lyser, så är det troligtvis Messias som avses.

Denna logik saknar nödvändiga mellanled. Exegetiskt sett är den otillräcklig. Kristus syns i Gamla testamentets skuggor – men inte via semantiska spekulationer. Att läsa in Kristus i varje möjlig formulering underminerar istället den verkliga typologins kraft.

Observation 2: Hebreiska bokstäver och symbolisk överladdning

Psalm 9 uppvisar ett partiellt akrostiskt mönster. Detta är korrekt observerat. Varje verspar är inledningsvis strukturerat efter den hebreiska alfabetiska ordningen. Så långt är analysen förankrad i textens uppbyggnad.

Därefter sker dock ett metodologiskt avsteg.

א – Alef
2 Jag vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren av hela mitt hjärta! Jag vill räkna upp (noggrant återge – hebr. safar) alla dina under! 3 Jag vill vara glad och jubla i dig! Jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste!

Kommentaren hävdar att de fyra inledande verben ("jag vill tacka", "jag vill berätta", "jag vill vara glad", "jag vill lovsjunga") börjar med bokstaven alef, och att detta bär teologisk innebörd: Alef symboliserar enligt vissa traditioner en oxe, styrka, och ledarskap – vilket i sin tur används för att föreslå att lovprisning, glädje och vittnesbörd är "det första och viktigaste".

Detta är vilseledande.

Att dessa verb inleds med alef beror inte på rotens begynnelsebokstav utan på den grammatiska formen: אודה, אספרה, אשמח, אזמרה – alla är i första person singularis, där den initiala alef utgör personprefixet. Detta är en rent morfologisk funktion, inte ett stilistiskt eller teologiskt val från psalmistens sida.

Att därefter tillskriva bokstaven alef semiotisk betydelse och härleda teologiska implikationer från dess funktion som verbprefix, är att förflytta sig från exeges till eiseges. Man läser in betydelser i texten som inte emanerar från texten själv.

Det är metodologiskt likvärdigt med att hävda att svenska presensverb som går, arbetar och äter säger något djupt om människans "handling i nuet", enbart därför att de råkar sluta på bokstaven R – och att denna bokstav, med sitt framskjutande ben, skulle likna en person i rörelse. Det är inte filologi, det är fantasifull grafologi. Sådan argumentation kan vara poetiskt tilltalande, men saknar exegetisk bärkraft.

Det må vara sant att alef ibland symboliserar styrka eller början i rabbinisk tradition eller kabbalistik. Men att föra in detta som en del av textens mening är exegetiskt obefogat om inte texten själv ger belägg för det. Kärnbibeln presenterar denna symbolik som textens inneboende budskap. Det är en exegetisk kategoriöverträdelse.

Sammanfattningsvis: Grammatik är inte mystik. Första person singularis är inte ett gudomligt tecken. Det är helt enkelt hebreisk verbböjning.

Observation 3: Avsaknad av dalet

Det noteras att bokstaven ד – dalet saknas i akrostiken. Kärnbibeln tolkar detta som ett medvetet stilgrepp: en avsiktlig oordning som speglar ondskans oordning. Detta är möjligt, men spekulativt. Det finns inga interna signaler i texten som bekräftar en sådan intention. Det bör alltså behandlas som en hypotes – inte som exegetiskt faktum.

Preliminär sammanfattning: Diagnos av metoden

Följande slutsatser kan dras från denna första analys av Kärnbibeln, med särskilt fokus på Psalm 9:

• Den expanderade översättningstekniken skapar semantisk oskärpa snarare än fördjupning.

• Textens rytm och läsbarhet störs av omfattande insprängda kommentarer.

• Typologiska tolkningar saknar ofta strukturellt stöd och bygger på associativ eiseges.

• Symbolik och numerologi används utan tillräcklig metodologisk disciplin.

• Grammatiska funktioner ges ibland övernaturliga innebörder utan stöd i textens språklogik.

Avslutande reflektion: Nyttjande med urskillning

Kärnbibeln kan vara ett rikt referensmaterial för den redan insatte, men kan inte ersätta en trogen formell översättning med textkritisk förankring. Dess blandning av översättning, kommentar, ordstudium och typologisk utläggning gör den till en hybridprodukt – informativ men metodologiskt instabil.

Användning bör ske med medveten distans och kontinuerlig källkritik. För den obefäste läsaren utgör den en pedagogisk risk. För den tränade läsaren – en möjlighet till reflekterad konfrontation med hermeneutiska övertramp.

Reflektion till "Broder Josefs väg ur kalvinismen"

I den nyligen publicerade artikeln Broder Josef: Min väg ur kalvinismen, återfinns en subjektiv redogörelse för ett doktrinärt avsteg från kalvinismen, författad av Josef, en individ med vilken jag haft mångårigt samarbete i evangeliets tjänst. Det är inte utan visst emotionellt avtryck, trots mina kalvinistiska preferenser för logik, som jag konstaterar denna förändring i hans teologiska orientering.

Jag har erfarit, under min nu ganska långa kalvinistiska vandring, flera individer som initialt uttryckt reformert övertygelse har avvikit, ibland till den grad att de förnekar Evangeliet självt. Denna observation bekräftar det apostoliska vittnesbördet (1 Joh 2:19). Jag vill inte påstå att så är fallet med broder Josef. Min interaktion med Josef var under flera år intensiv och evangeliskt fruktbar. Dock har min fysiska frånvaro, till följd av geografisk omlokalisering, inte tillåtit fortsatt pastoral närvaro i hans teologiska prövningar. Han hade även avlägsnat mig från sin kontaktlista på Facebook, för att därefter lägga till mig igen – och sedan på nytt eliminera mig. Detta instabila kommunikationsmönster försvårar rationell dialog, men är samtidigt en relevant detalj.

Det är i detta läge rimligt att erinra Romarbrevet 8:28, vilket deklarerar att Gud suveränt verkar allt till det bästa för dem som älskar Honom. I enlighet med denna princip måste vi även denna situation underordna Hans försyn. Predestinationsläran är inte endast en dogmatisk struktur – den är tröst.

Det bör även noteras att publiceringsplattformen The Holy Remnant är en teologiskt oansvarig miljö som uppvisar klart sekteristiska kännetecken. The Holy Remnant utmärker sig inte genom teologisk ödmjukhet, utan genom att på ett högmodigt sätt proklamera sig själva som den enda sanna kvarlevan. Detta är en klassisk fallgrop inom sekterism. Att mina egna texter, som försvarar den juridiska försoningsläran, publicerats där utan min tillåtelse, för att misskreditera dem, vittnar inte om integritet utan om desperation. Dock gläder jag mig i detta, enligt Filipperbrevet 1:12–18, då även förvrängda citat bär fröet till Evangeliets sanning – vilket denna heresijägare inte lyckats motbevisa.

Definition: Kalvinism

Kalvinismen, korrekt förstådd, är en konsekvent biblisk teologi som sätter Guds ära som det högsta ändamålet. Den är inte ett system konstruerat av män, utan ett system återfunnet genom noggrann exeges av den heliga Skrift. Jean Calvin var en logiskt koherent exeget vars systematik var sekundär i förhållande till den bibliska källan. De fem punkterna (TULIP) är endast en kondenserad struktur av Bibelns soteriologiska mönster, inte en fullständig representation av kalvinismens räckvidd.

Respons på Josefs kritik

1. Förtryckande gudsbild: Denna uppfattning är en kognitiv feltolkning. Guds suveränitet innebär inte tyranni. Den reformerta läran hävdar att Gud är både allsmäktig och allgod. Guds domar är rättvisa, och Hans nåd ovärderlig. Att uppfatta suveränitet som förtryck är en projektion av mänsklig maktlogik, inte en teologisk nödvändighet.

2. Själslig ensamhet: Detta är ett pastoralt problem, inte ett systemiskt fel i kalvinismen. Den lokala församlingen är tänkt att vara den troendes habitat för tröst och gemenskap. Brist på denna funktion är en dysfunktion i tillämpningen, ej i doktrinen. Den själsliga ensamheten Josef beskriver är inte en funktion av kalvinismen som sådan, utan av bristfällig församlingsgemenskap – något även han i praktiken försummat genom att distansera sig från gemenskapen. Detta är beklagligt men inte ovanligt i fall där känslomässiga sår kombineras med teologisk missförståelse.

3. Personligt trauma: Det är också rimligt att anta, baserat på den historik jag observerat, att Josefs teologiska förflyttning är starkt påverkad av personligt trauma. Han utsattes vid ett tillfälle för falska och anonyma anklagelser inom en församlingsmiljö, vilket förvärrades av psykologisk manipulation från en person som hade stor påverkan på honom. Detta ledde till påtaglig nedstämdhet och social isolering.

4. Missförstånd och Dunning-Kruger: Josefs initiala entusiasm saknade en tillräcklig epistemologisk grund. Det resulterade i en överskattning av förståelse och förkunnelse utan självkritisk kalibrering. Detta är en vanlig effekt bland autodidakter utan bekräftad ekklesiologisk förankring.

5. Extremförbundsteologi: Den förbundsteologiska gren som Josef tillfälligt omfattade i sitt slutskede utmärks av legalistiska element som varken är normativa för kalvinismen, än mindre nödvändiga. Den reformerta traditionen, i dess klassiska uttryck, gör skillnad mellan skapelseglädje och världslighet. Calvin själv uttryckte detta enligt Bibeln: "Ingenstans blir vi förbjudna från att skratta, njuta och bli mätta av mat eller glädjas av musik eller dricka vin."

6. Kyrkofäderna: Att de tidiga kyrkofäderna inte var kalvinister är en trivial tautologi. Den reformerta positionen bygger inte på patristisk konsensus, utan på Skriftens självtillräcklighet. Kyrkohistorien är instruktiv, inte normativ. Apostlarnas varningar mot tidiga villolärare (Gal 1:6–9) gör det inkonsekvent att hämta normativ teologi från efterapostolisk litteratur utan prövning mot Skriften.

Avslutning

Josef vet mycket väl att hans beskrivning av kalvinismen är en karikatyr och ett logiskt felslut. Han har själv deltagit i diskussioner och argumenterat träffsäkert emot dem. Den reformerta frälsningsläran är inte ett godtyckligt "välja och vraka"-förfarande från Gud Fader bland "sina barn", utan ett suveränt, rättvist och nådefullt utväljande av förlorade syndare – av vilka alla, enligt Skriften, i sitt naturliga tillstånd är fiender till Gud (Ef 2:2–3; Rom 5:10; 1 Joh 3:10).

Min slutsats är denna: Josef har lämnat kalvinismen, men kalvinismen har inte lämnat sanningen. I lojalitet mot Skriften och i kärlek till sanningen och med fortsatt förbön för Josef, vidhåller jag att den reformerta tron är den mest bibliskt konsekventa presentationen av Evangeliet. Skriftens tydlighet och Guds eviga suveränitet vittnar tillsammans.

Knutby och Reformerta Baptistförsamlingar: Låt oss sätta skivan rakt

Under den senaste tiden har vissa försök gjorts till att dra paralleller mellan reformerta baptistförsamlingar och Knutbyförsamlingen. Det är inte bara en haltande jämförelse – den är direkt ohederlig. Det handlar om ett desperat avledningsförsök från en avfallen och döende pingströrelse som fortfarande präglas av samma ledarskapsproblem, andligt missbruk och sexuella övertramp som gjorde Knutby möjligt. I stället för självrannsakan projicerar man sina egna misslyckanden på andra. Det är dags att sätta skivan rakt och reda ut detta en gång för alla: Knutby och reformert tro står i direkt motsättning till varandra på varje avgörande punkt – medan varje pingstkyrka, med sin karismatiska teologi och subjektiva auktoritetsstruktur, i sig bär fröna till ett nytt Knutby. 

Detta säger jag som en f.d. pingstvän. När jag var en ung pingstvän fick jag ofta höra av otroende klasskamrater att varje pingstkyrka måste vara en sekt på grund av Knutby. Nu, när jag har blivit reformert baptist, får man istället höra av pingstvänner att man är med i en sekt som Knutby. Allt detta visar hur absurda parallellerna mellan reformerta baptister och Knutby är. Många reformerta baptister är faktiskt f.d. pingst och karismatiker, som har sett hur osunt allt är, och övergett det som skapade Knutby för att välja en väg som är förankrad i biblisk sanning och rättfärdig förvaltning av Guds ord.

Här följer en kortfattad men tydlig genomgång av kontrasten:

1. Knutby var en pingstkyrka

• Knutbyförsamlingen tillhörde pingströrelsen – en rörelse som uppstod på 1900-talet och är en sentida avvikelse från den historiska kristna trons kontinuitet. Man kan uppskatta den gammeldags pingströrelsen som rent predikade Evangeliet och utövade församlingstukt, liksom andra bibliska församlingar, men det den i själva verket definierades av var det sluttande plan som ledde till det totala avfallet vi ser idag.
• Reformert teologi däremot, bygger på Skriften allena och representerar en återgång till apostolisk och klassisk tro, präglad av Reformationens principer.

2. Privata uppenbarelser

• Knutby genomsyrades av nya "profetior", visioner och självutnämnda profetröster. Något som alltid uppmuntras i pingströrelsen.
• Reformerta församlingar är cessationistiska: den särskilda uppenbarelsen är avslutad med Bibeln. All andlig prövning sker i ljuset av Guds ord, inte subjektiva upplevelser.

3. Sola Scriptura vs. subjektivism 

• Reformert tro vilar på principen "Sola Scriptura" – Skriften allena är den högsta auktoriteten i lära och liv.
• Knutby däremot präglades av ett förkastande av denna princip, där andliga ledare kunde komma med "nya uppenbarelser" som övertrumfade Bibeln. Också något som i praktiken alltid sker i pingstkyrkor.

4. Oordning och otukt 

• Knutby präglades av grov oordning: sexuella relationer mellan ledare och medlemmar, hemliga äktenskapsöverenskommelser och manipulation.
• Pingstkyrkor tillåter numera öppet otukt, samboskap och äktenskapsbrott. Ingen församlingsdisciplin utövas över huvud taget. Andlig manipulation har alltid använts vitt och brett för att lura till sig sex eller äktenskap: "Jesus har sagt till mig att vi ska gifta oss", eller "vi gifter oss sen, bara du ger dig nu". Dessa är inga enskilda företeelser – det är ett mönster.
  
• Reformerta baptistförsamlingar tillåter inte otukt och äktenskapsbrott utan praktiserar församlingsdisciplin i enlighet med Matt 18:15–17 och 1 Kor 5 för att vårda församlingen i helighet och renhet.

5. Kvinnliga pastorer och obiblisk ämbetssyn

• Knutby församling leddes i praktiken av Åsa Waldau – en kvinna som bar titeln ”Kristi brud” och utövade andlig auktoritet med påstådd direktuppkoppling till Gud. Församlingen tillät också självutnämnda profeter och apostlar med oinskränkt makt. Detta är inte ett undantag inom pingströrelsen – snarare ett extremt uttryck för ett mönster som fortfarande präglar stora delar av svensk karismatik: kvinnliga pastorer, informella men dominerande kvinnor i maktposition, ”profetröster” och direkta ”tilltal från Gud”.
• Reformerta baptistförsamlingar håller däremot fast vid den bibliska och historiska ordningen där endast män som uppfyller de nytestamentliga kvalifikationerna får tjäna som äldste (1 Tim 2:12; 3:1–7; Tit 1:5–9). Auktoritet utövas inte utifrån personliga anspråk på gudomlig vägledning, utan genom trohet mot Skriften, församlingsprövning och pluralitet i ledarskapet.

6. Hierarkisk kontroll vs. kongregationalism 

• Knutby styrdes av ett litet fåtal personer med total kontroll. På liknande sätt präglas många pingstförsamlingar av en informell men absolut maktordning: pastorn är i praktiken oemotsagd ledare, äldstekåren är ett hemligt sällskap som styr bakom kulisserna och väljer efterträdare genom intern lojalitet och fjäsk snarare än församlingsprövning. Öppenhet saknas.
• Reformerta församlingar är kongregationalistiska: den högsta mänskliga auktoriteten ligger hos hela den lokala församlingen, inte hos enskilda ledare. Äldstekåren består av flera jämbördiga män som uppfyller de bibliska kvalifikationerna – ingen är "överpastor", och ingen äldste står över andra. De insätts och, om nödvändigt, avsätts av församlingens medlemmar. Ledarskapet utövas i ödmjukhet, som herdar bland hjorden, inte som herrar över den (1 Petr 5:2–3). Ämbetet är ett tjänande ansvar – inte en plattform för kontroll eller personlig makt (Matt 20:25–28).

7. Helgelse och helighet

• I Knutby talades det mycket om andlighet, men utan verklig frukt, liksom i övriga pingströrelsen. De som är "andedöpta", "talar i tungor" och "profeterar", eller är allmänt karismatiska ses som andliga. De som lever heligt, gudfruktigt och anständigt ses som oandliga och tråkiga.
• I reformerta sammanhang predikas synd, omvändelse och helgelse – inte som en bonus, utan som avgörande tecken på nytt, andligt liv i Kristus (Hebr 12:14).

8. Dispensationalism vs. Förbundsteologi 

• Knutby drevs av en dispensationalistisk teologi – en sentida uppfinning från 1800-talet som gett upphov till otaliga domedagssekter. Uppenbarelsebokens och andra profetiska texters apokalyptiska symboler läses bokstavligt och överbetonas ofta som tolkningsraster för allt annat. Det konsekventa resultatet av denna hermeneutik blev i Knutby att Kristi brud inte tolkades som en symbol för församlingen, utan en bokstavlig kvinna som ska gifta sig med Jesus.
• Dispensationalism är idag den outtalade grundinställningen i pingströrelsen – och i stor del av övrig svensk kristenhet. Andra teologiska perspektiv nämns aldrig, eller möts med misstänksamhet och intolerans – vilket är ett tydligt sektdrag.
• Reformerta församlingar håller sig i regel till förbundsteologi: vi ser Bibelns röda tråd i Guds enhetliga plan att frälsa Sitt folk, församlingen, där Kristus är uppfyllelsen av allt. Otydliga texter tolkas i ljuset av de tydliga, och fokus ligger på Evangeliet, helgelse och mission – inte på apokalyptisk spekulation, vilket Herren uttryckligen förbjuder (Apg 1:7).

Slutsats 

Att jämföra reformerta baptistförsamlingar med Knutby är antingen oinformerat eller ett medvetet försök att misstänkliggöra ett sunt, bibliskt församlingsliv. Det säger mer om dem som gör jämförelsen än om de församlingar som attackeras. Knutby är frukten av det pingstkarismatiska avfallet – inte av reformert, biblisk, historisk kristendom. Låt oss vara vaksamma när lögner byter plats med sanning, och kalla saker vid deras rätta namn.