Reflektion till "Broder Josefs väg ur kalvinismen"

I den nyligen publicerade artikeln Broder Josef: Min väg ur kalvinismen, återfinns en subjektiv redogörelse för ett doktrinärt avsteg från kalvinismen, författad av Josef, en individ med vilken jag haft mångårigt samarbete i evangeliets tjänst. Det är inte utan visst emotionellt avtryck, trots mina kalvinistiska preferenser för logik, som jag konstaterar denna förändring i hans teologiska orientering.

Jag har erfarit, under min nu ganska långa kalvinistiska vandring, flera individer som initialt uttryckt reformert övertygelse har avvikit, ibland till den grad att de förnekar Evangeliet självt. Denna observation bekräftar det apostoliska vittnesbördet (1 Joh 2:19). Jag vill inte påstå att så är fallet med broder Josef. Min interaktion med Josef var under flera år intensiv och evangeliskt fruktbar. Dock har min fysiska frånvaro, till följd av geografisk omlokalisering, inte tillåtit fortsatt pastoral närvaro i hans teologiska prövningar. Han hade även avlägsnat mig från sin kontaktlista på Facebook, för att därefter lägga till mig igen – och sedan på nytt eliminera mig. Detta instabila kommunikationsmönster försvårar rationell dialog, men är samtidigt en relevant detalj.

Det är i detta läge rimligt att erinra Romarbrevet 8:28, vilket deklarerar att Gud suveränt verkar allt till det bästa för dem som älskar Honom. I enlighet med denna princip måste vi även denna situation underordna Hans försyn. Predestinationsläran är inte endast en dogmatisk struktur – den är tröst.

Det bör även noteras att publiceringsplattformen The Holy Remnant är en teologiskt oansvarig miljö som uppvisar klart sekteristiska kännetecken. The Holy Remnant utmärker sig inte genom teologisk ödmjukhet, utan genom att på ett högmodigt sätt proklamera sig själva som den enda sanna kvarlevan. Detta är en klassisk fallgrop inom sekterism. Att mina egna texter, som försvarar den juridiska försoningsläran, publicerats där utan min tillåtelse, för att misskreditera dem, vittnar inte om integritet utan om desperation. Dock gläder jag mig i detta, enligt Filipperbrevet 1:12–18, då även förvrängda citat bär fröet till Evangeliets sanning – vilket denna heresijägare inte lyckats motbevisa.

Definition: Kalvinism

Kalvinismen, korrekt förstådd, är en konsekvent biblisk teologi som sätter Guds ära som det högsta ändamålet. Den är inte ett system konstruerat av män, utan ett system återfunnet genom noggrann exeges av den heliga Skrift. Jean Calvin var en logiskt koherent exeget vars systematik var sekundär i förhållande till den bibliska källan. De fem punkterna (TULIP) är endast en kondenserad struktur av Bibelns soteriologiska mönster, inte en fullständig representation av kalvinismens räckvidd.

Respons på Josefs kritik

1. Förtryckande gudsbild: Denna uppfattning är en kognitiv feltolkning. Guds suveränitet innebär inte tyranni. Den reformerta läran hävdar att Gud är både allsmäktig och allgod. Guds domar är rättvisa, och Hans nåd ovärderlig. Att uppfatta suveränitet som förtryck är en projektion av mänsklig maktlogik, inte en teologisk nödvändighet.

2. Själslig ensamhet: Detta är ett pastoralt problem, inte ett systemiskt fel i kalvinismen. Den lokala församlingen är tänkt att vara den troendes habitat för tröst och gemenskap. Brist på denna funktion är en dysfunktion i tillämpningen, ej i doktrinen. Den själsliga ensamheten Josef beskriver är inte en funktion av kalvinismen som sådan, utan av bristfällig församlingsgemenskap – något även han i praktiken försummat genom att distansera sig från gemenskapen. Detta är beklagligt men inte ovanligt i fall där känslomässiga sår kombineras med teologisk missförståelse.

3. Personligt trauma: Det är också rimligt att anta, baserat på den historik jag observerat, att Josefs teologiska förflyttning är starkt påverkad av personligt trauma. Han utsattes vid ett tillfälle för falska och anonyma anklagelser inom en församlingsmiljö, vilket förvärrades av psykologisk manipulation från en person som hade stor påverkan på honom. Detta ledde till påtaglig nedstämdhet och social isolering.

4. Missförstånd och Dunning-Kruger: Josefs initiala entusiasm saknade en tillräcklig epistemologisk grund. Det resulterade i en överskattning av förståelse och förkunnelse utan självkritisk kalibrering. Detta är en vanlig effekt bland autodidakter utan bekräftad ekklesiologisk förankring.

5. Extremförbundsteologi: Den förbundsteologiska gren som Josef tillfälligt omfattade i sitt slutskede utmärks av legalistiska element som varken är normativa för kalvinismen, än mindre nödvändiga. Den reformerta traditionen, i dess klassiska uttryck, gör skillnad mellan skapelseglädje och världslighet. Calvin själv uttryckte detta enligt Bibeln: "Ingenstans blir vi förbjudna från att skratta, njuta och bli mätta av mat eller glädjas av musik eller dricka vin."

6. Kyrkofäderna: Att de tidiga kyrkofäderna inte var kalvinister är en trivial tautologi. Den reformerta positionen bygger inte på patristisk konsensus, utan på Skriftens självtillräcklighet. Kyrkohistorien är instruktiv, inte normativ. Apostlarnas varningar mot tidiga villolärare (Gal 1:6–9) gör det inkonsekvent att hämta normativ teologi från efterapostolisk litteratur utan prövning mot Skriften.

Avslutning

Josef vet mycket väl att hans beskrivning av kalvinismen är en karikatyr och ett logiskt felslut. Han har själv deltagit i diskussioner och argumenterat träffsäkert emot dem. Den reformerta frälsningsläran är inte ett godtyckligt "välja och vraka"-förfarande från Gud Fader bland "sina barn", utan ett suveränt, rättvist och nådefullt utväljande av förlorade syndare – av vilka alla, enligt Skriften, i sitt naturliga tillstånd är fiender till Gud (Ef 2:2–3; Rom 5:10; 1 Joh 3:10).

Min slutsats är denna: Josef har lämnat kalvinismen, men kalvinismen har inte lämnat sanningen. I lojalitet mot Skriften och i kärlek till sanningen och med fortsatt förbön för Josef, vidhåller jag att den reformerta tron är den mest bibliskt konsekventa presentationen av Evangeliet. Skriftens tydlighet och Guds eviga suveränitet vittnar tillsammans.

Knutby och Reformerta Baptistförsamlingar: Låt oss sätta skivan rakt

Under den senaste tiden har vissa försök gjorts till att dra paralleller mellan reformerta baptistförsamlingar och Knutbyförsamlingen. Det är inte bara en haltande jämförelse – den är direkt ohederlig. Det handlar om ett desperat avledningsförsök från en avfallen och döende pingströrelse som fortfarande präglas av samma ledarskapsproblem, andligt missbruk och sexuella övertramp som gjorde Knutby möjligt. I stället för självrannsakan projicerar man sina egna misslyckanden på andra. Det är dags att sätta skivan rakt och reda ut detta en gång för alla: Knutby och reformert tro står i direkt motsättning till varandra på varje avgörande punkt – medan varje pingstkyrka, med sin karismatiska teologi och subjektiva auktoritetsstruktur, i sig bär fröna till ett nytt Knutby. 

Detta säger jag som en f.d. pingstvän. När jag var en ung pingstvän fick jag ofta höra av otroende klasskamrater att varje pingstkyrka måste vara en sekt på grund av Knutby. Nu, när jag har blivit reformert baptist, får man istället höra av pingstvänner att man är med i en sekt som Knutby. Allt detta visar hur absurda parallellerna mellan reformerta baptister och Knutby är. Många reformerta baptister är faktiskt f.d. pingst och karismatiker, som har sett hur osunt allt är, och övergett det som skapade Knutby för att välja en väg som är förankrad i biblisk sanning och rättfärdig förvaltning av Guds ord.

Här följer en kortfattad men tydlig genomgång av kontrasten:

1. Knutby var en pingstkyrka

• Knutbyförsamlingen tillhörde pingströrelsen – en rörelse som uppstod på 1900-talet och är en sentida avvikelse från den historiska kristna trons kontinuitet. Man kan uppskatta den gammeldags pingströrelsen som rent predikade Evangeliet och utövade församlingstukt, liksom andra bibliska församlingar, men det den i själva verket definierades av var det sluttande plan som ledde till det totala avfallet vi ser idag.
• Reformert teologi däremot, bygger på Skriften allena och representerar en återgång till apostolisk och klassisk tro, präglad av Reformationens principer.

2. Privata uppenbarelser

• Knutby genomsyrades av nya "profetior", visioner och självutnämnda profetröster. Något som alltid uppmuntras i pingströrelsen.
• Reformerta församlingar är cessationistiska: den särskilda uppenbarelsen är avslutad med Bibeln. All andlig prövning sker i ljuset av Guds ord, inte subjektiva upplevelser.

3. Sola Scriptura vs. subjektivism 

• Reformert tro vilar på principen "Sola Scriptura" – Skriften allena är den högsta auktoriteten i lära och liv.
• Knutby däremot präglades av ett förkastande av denna princip, där andliga ledare kunde komma med "nya uppenbarelser" som övertrumfade Bibeln. Också något som i praktiken alltid sker i pingstkyrkor.

4. Oordning och otukt 

• Knutby präglades av grov oordning: sexuella relationer mellan ledare och medlemmar, hemliga äktenskapsöverenskommelser och manipulation.
• Pingstkyrkor tillåter numera öppet otukt, samboskap och äktenskapsbrott. Ingen församlingsdisciplin utövas över huvud taget. Andlig manipulation har alltid använts vitt och brett för att lura till sig sex eller äktenskap: "Jesus har sagt till mig att vi ska gifta oss", eller "vi gifter oss sen, bara du ger dig nu". Dessa är inga enskilda företeelser – det är ett mönster.
  
• Reformerta baptistförsamlingar tillåter inte otukt och äktenskapsbrott utan praktiserar församlingsdisciplin i enlighet med Matt 18:15–17 och 1 Kor 5 för att vårda församlingen i helighet och renhet.

5. Kvinnliga pastorer och obiblisk ämbetssyn

• Knutby församling leddes i praktiken av Åsa Waldau – en kvinna som bar titeln ”Kristi brud” och utövade andlig auktoritet med påstådd direktuppkoppling till Gud. Församlingen tillät också självutnämnda profeter och apostlar med oinskränkt makt. Detta är inte ett undantag inom pingströrelsen – snarare ett extremt uttryck för ett mönster som fortfarande präglar stora delar av svensk karismatik: kvinnliga pastorer, informella men dominerande kvinnor i maktposition, ”profetröster” och direkta ”tilltal från Gud”.
• Reformerta baptistförsamlingar håller däremot fast vid den bibliska och historiska ordningen där endast män som uppfyller de nytestamentliga kvalifikationerna får tjäna som äldste (1 Tim 2:12; 3:1–7; Tit 1:5–9). Auktoritet utövas inte utifrån personliga anspråk på gudomlig vägledning, utan genom trohet mot Skriften, församlingsprövning och pluralitet i ledarskapet.

6. Hierarkisk kontroll vs. kongregationalism 

• Knutby styrdes av ett litet fåtal personer med total kontroll. På liknande sätt präglas många pingstförsamlingar av en informell men absolut maktordning: pastorn är i praktiken oemotsagd ledare, äldstekåren är ett hemligt sällskap som styr bakom kulisserna och väljer efterträdare genom intern lojalitet och fjäsk snarare än församlingsprövning. Öppenhet saknas.
• Reformerta församlingar är kongregationalistiska: den högsta mänskliga auktoriteten ligger hos hela den lokala församlingen, inte hos enskilda ledare. Äldstekåren består av flera jämbördiga män som uppfyller de bibliska kvalifikationerna – ingen är "överpastor", och ingen äldste står över andra. De insätts och, om nödvändigt, avsätts av församlingens medlemmar. Ledarskapet utövas i ödmjukhet, som herdar bland hjorden, inte som herrar över den (1 Petr 5:2–3). Ämbetet är ett tjänande ansvar – inte en plattform för kontroll eller personlig makt (Matt 20:25–28).

7. Helgelse och helighet

• I Knutby talades det mycket om andlighet, men utan verklig frukt, liksom i övriga pingströrelsen. De som är "andedöpta", "talar i tungor" och "profeterar", eller är allmänt karismatiska ses som andliga. De som lever heligt, gudfruktigt och anständigt ses som oandliga och tråkiga.
• I reformerta sammanhang predikas synd, omvändelse och helgelse – inte som en bonus, utan som avgörande tecken på nytt, andligt liv i Kristus (Hebr 12:14).

8. Dispensationalism vs. Förbundsteologi 

• Knutby drevs av en dispensationalistisk teologi – en sentida uppfinning från 1800-talet som gett upphov till otaliga domedagssekter. Uppenbarelsebokens och andra profetiska texters apokalyptiska symboler läses bokstavligt och överbetonas ofta som tolkningsraster för allt annat. Det konsekventa resultatet av denna hermeneutik blev i Knutby att Kristi brud inte tolkades som en symbol för församlingen, utan en bokstavlig kvinna som ska gifta sig med Jesus.
• Dispensationalism är idag den outtalade grundinställningen i pingströrelsen – och i stor del av övrig svensk kristenhet. Andra teologiska perspektiv nämns aldrig, eller möts med misstänksamhet och intolerans – vilket är ett tydligt sektdrag.
• Reformerta församlingar håller sig i regel till förbundsteologi: vi ser Bibelns röda tråd i Guds enhetliga plan att frälsa Sitt folk, församlingen, där Kristus är uppfyllelsen av allt. Otydliga texter tolkas i ljuset av de tydliga, och fokus ligger på Evangeliet, helgelse och mission – inte på apokalyptisk spekulation, vilket Herren uttryckligen förbjuder (Apg 1:7).

Slutsats 

Att jämföra reformerta baptistförsamlingar med Knutby är antingen oinformerat eller ett medvetet försök att misstänkliggöra ett sunt, bibliskt församlingsliv. Det säger mer om dem som gör jämförelsen än om de församlingar som attackeras. Knutby är frukten av det pingstkarismatiska avfallet – inte av reformert, biblisk, historisk kristendom. Låt oss vara vaksamma när lögner byter plats med sanning, och kalla saker vid deras rätta namn.

Svar till Stefan Swärd — Om Trump, Hitler och den bibliska grunden

När Stefan Swärd nyligen i Hemmets Vän jämförde Donald Trump med Adolf Hitler, skrev jag ett svar* till honom i kommentarerna på Facebook där han delat artikeln. Inte därför att jag personligen har någon blind lojalitet till Trump, utan därför att en sådan jämförelse är ett monument av intellektuell ohederlighet och historielös panikretorik. Att dra Hitlers namn in i samtida politiska diskussioner på det sättet urholkar förståelsen för verklig ondska och trivialiserar totalitarismens offer.

Swärds svar till mig och andra på sin blogg var avslöjande. Inte för vad det sade om Trump — utan för vad det sade om honom själv.

Sakfrågan undviks med självbiografi

Istället för att bemöta den faktiska kritiken — att hans Hitler-jämförelse är absurd och djupt oansvarig — valde Swärd att rada upp sin egen livsgärning: sin predikoverksamhet, sitt försvar av klassisk kristen moral och sin erfarenhet av att bli förföljd för konservativa åsikter.

Men det var aldrig hans livshistoria som var föremålet för min kritik. Det var den specifika jämförelsen, den specifika texten och det sätt han undergrävde debatten genom emotionellt laddad överdrift.

Detta är ett klassiskt logiskt felslut: Argumentum ad hominem inversum — att tro att ens egen goda meritlista i sig bevisar att man har rätt i sak.

Men goda intentioner och lång erfarenhet skyddar ingen från att göra intellektuella snedsteg. Aposteln Paulus varnar gång på gång för att man kan börja i Anden men sluta i köttet. Kung Salomo byggde templet – och slutade med avguderi. Tron är inte en gång för alla bevisad av forna meriter. Det gäller oss alla.

En livslång gärning för bibliska sanningar är inte irrelevant – men den är heller inget skydd mot att i nutid göra allvarliga teologiska och retoriska misstag. När Swärd liknar Trump vid Hitler, är det inte en fråga om hans meritlista, utan om hans resonemang håller. Och det gör det inte

Syndare har alltid varit i makten

Swärd pekar på Trumps personliga synder — misslyckade äktenskap, skandaler, pengar till en sköka — som om detta automatiskt ogiltigförklarar den politiska kamp Trump för. Men detta är ett djupt obibliskt sätt att resonera.

Historien är full av syndiga män som Gud, i sin försyn, använt för att hålla tillbaka ännu värre ondska. Kyros, Nebukadnessar, Jehu och Simson var inga moraliska föredömen — inte i sina hjärtan, inte i sina privatliv. Men de fyllde en funktion: de höll tillbaka kaos, de slog mot större destruktivitet, de verkade som tillfälliga murar mot förfallet.

Sådan är Guds handlande än idag. Han använder, utan undantag, fallna makthavare — samtliga — för sina egna goda syften, utan att därmed godkänna deras synd eller politik. Det är inte de jordiska ledarnas helighet som håller samhället stående, utan Guds tålamod och försyn.

Därför är frågan aldrig: är han syndfri? — utan: vilken ondska hålls tillbaka, och vilken tillåts blomstra?

Trump är inte frälsaren. Ingen kristen påstår det. Men det betyder inte att han förtjänar att liknas vid en massmördande diktator. Han har inte förbjudit val, inte fängslat oppositionen eller journalister, inte stängt kyrkor eller censurerat konservativa medier — tvärtom har han stått emot en växande vänsterliberal maktapparat som gärna gör just detta. Och det är precis därför så många bibeltroende kristna stöttat Trump.

Retorik som flyttar fokus

Stefan Swärd säger att det är hans bibliska grund som gör att han tar avstånd från Trump. Men att likställa personlig synd med oförmåga att vara ett verktyg i Guds hand är vare sig bibliskt eller logiskt. Att likställa en demokratisk ledare, som försöker bromsa moralupplösning och kulturell dekadens, med en diktator som bokstavligen låg bakom förintelseläger och världskrig — det är inte bibeltrohet. Det är emotionell och politiskt färgad retorik.

Swärds inlägg säger mer om samtidskristnas ovilja att förstå tidens tecken än om Trumps moralstatus.

Avslutning

Det verkliga problemet är inte Trump. Det verkliga problemet är den svenska kyrkligheten och deras ledares totala oförmåga att se skillnad på en bråkig ledare med svag karaktär — och en ideologisk revolution som försöker riva upp hela skapelseordningen med rötterna.

I en tid där barn ges hormonblockerare, där biologiskt kön förnekas, där yttrandefriheten stryps och där kristen tro offentligt hånas, är det inte Donald Trump som utgör det största hotet mot traditionella värden och biblisk etik. Det verkliga angreppet kommer från den ideologi som vill riva upp skapelseordningen, kriminalisera samvetsfriheten och omdefiniera sanning som "hat".

Att då, mitt i detta, rikta Hitler-jämförelser mot den ena politiska sidan — samtidigt som man undviker detsamma gentemot den andra som faktiskt gjort ovanstående — är inte bara en intellektuell missgärning, det är ett svek mot både historieskrivningen och nuet.

Att Swärd genom sitt livsverk försvarat klassisk kristen moral gör inte detta försvarligt — det gör det desto mer förvirrande. För att använda Förintelsens fasor som retoriskt bränsle i ett försök att diskreditera en politisk motståndare, medan man tiger om de krafter som faktiskt river ner kristen etik sten för sten, är inte profetiskt — det är relativism i fromma kläder.

När "granskningen" blir förföljelse: Dagen och deras angrepp på församlingsdisciplin

Dagens artiklar om Göteborgs 8:e Baptistförsamling är ännu ett bevis på hur denna blaska har avfallit från trohet mot Guds ord. Tidningen som en gång utgav sig för att vara en kristen röst i samhället, har numera i allt större utsträckning blivit en megafon för den liberala, vänstervridna och i praktiken antikristna agenda som genomsyrar svensk media. När man får presstöd från staten är det klart att man inte får eller vågar granska makthavare och politiska institutioner — nej, man ger sig på små församlingar som med allvar försöker leva ut en biblisk tro i vår mörka tid. Det är inte journalistik. Det är förföljelse.

I synnerhet är det församlingsdisciplinen som ifrågasätts. Den framställs som något suspekt, något främmande — kanske till och med farligt, med hjälp av nidbilder från forna dagar (d.v.s. straw man-argument, som visar att de inte vill eller kan argumentera bibliskt). Församlingsdisciplin är inte en kuriositet från det förgångna. Det är en biblisk och nödvändig del av församlingens liv. Den är ett uttryck för Guds helighet, för kärlek till den fallna människan, och för det evangelium som kallar till omvändelse och tro. Synden är allvarlig – så allvarlig att Jesus behövde dö och ta dess straff i syndares ställe. Församlingsdisciplin visar detta allvar och upphöjer således Evangeliet.

Jesus själv lär att vi ska vinna vår broder om han syndar mot oss (Matt 18:15–17), och Paulus befallde, i mycket stränga ordalag, församlingen i Korint att utesluta den som levde i uppenbar synd (1 Kor 5). Det är inget maktmissbruk att följa dessa texter — det är lydnad. Den som frivilligt ansluter sig till en kristen församling, accepterar också de villkor som hör till lärjungaskapet. Det inkluderar ömsesidigt ansvar, förmaning och ibland också korrigering. Det är inte för att fördöma, utan för att vinna. Det är inte för att skada, utan för att hela. Församlingsdisciplin är inte ett uttryck för mänsklig makt — det är ett uttryck för Guds godhet.

Jag tror mig dessutom känna till en av de personer som de anspelar på. Den individen har tidigare blivit utesluten från flera församlingar, däribland en jag själv varit medlem i. Den gemensamma nämnaren är inte att alla dessa församlingar gjort fel. Den gemensamma nämnaren är personen själv — en man som konsekvent försökt manipulera, kontrollera och skrämma församlingar till att böja sig för honom. Jag vet vad han är kapabel till. Och jag vet att hans karaktär alltid, förr eller senare, avslöjar sig. Det är inte förvånande att en sekulär eller kompromissande tidning som Dagen nu låter hans version dominera — men det är djupt tragiskt.

Och låt oss vara tydliga: församlingar som vägrar att respektera andra församlingars församlingsdisciplin är inte församlingar i biblisk mening. De är klubbar för religiös självbekräftelse. En kristen församling är ett heligt folk, kallat att vara avskilt från världen, i lydnad mot sin Herre. Inte heller är en tidning som Dagen kristen när den inte respekterar andra församlingars disciplin. Den sätter sig istället som en påve för att döma över Kristi församlingar.

Jag har själv inte varit i Göteborgs 8:e Baptistförsamling, men jag känner eller är bekant med människor som är, eller har varit, mer eller mindre inblandade. Jag har förtroende för deras teologi, deras kärlek till Skriften och deras vilja att stå fasta i en tid då så många vacklar. Att Dagen väljer att rikta sitt gevär mot just en sådan församling säger mer om Dagen än om Göteborgs 8:e.

Vad gäller den församling jag själv är med i: vi hindrar ingen från att lämna. Var och en är fri att gå — men om man lämnar under pågående disciplinär process, eller väljer att inte omvända sig när man tillrättavisas, då är det inte bara ett val att "gå vidare". Det är ett uttryck för olydnad. Det är en självförvållad uteslutning. Ofta sker sådanas utträde med buller och bång, för att försöka splittra och förstöra. De är lika Ganondorf, som i sina sista dödsryckningar försöker rasera hela slottet. Han vet att hans tid är ute, men i ett sista utbrott av raseri vill han förstöra allt omkring sig. Och till slut framträder den sanna vildsvinsnaturen — än mer förvriden, än mer destruktiv. På liknande sätt försöker vissa, som lämnar i uppror, ta så mycket som möjligt med sig i fallet: relationer, tillit, frid. Men deras andliga förvandling vittnar inte om liv, utan om ett fördärv de själva valt. Och för församlingens skull måste detta addresseras offentligt. Det handlar om vittnesbördet. Det handlar om helgelsen. Det handlar om Kristi kropp.

Men Dagens drev mot Göteborgs 8:e gör mig inte bestört. Tvärtom — det uppmuntrar mig. Det vittnar om att det faktiskt finns församlingar i Sverige som står fasta, trots motstånd och förföljelse. Det bekräftar att de fortfarande är ett ljus i mörkret. Samtidigt dras ridån bort, och Dagens rätta ansikte blir synligt för fler. Illusionerna kring tidningen faller. Den som tidigare velat se dem som en pålitlig kristen röst får nu en anledning att tänka om.

Vi bör inte bli förvånade. Aposteln Paulus skriver att alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att bli förföljda (2 Tim 3:12). Nu har även Dagen ställt sig i ledet bland dem som förföljer.

Men vi fruktar inte. Vi står fasta. Och vi fortsätter att kalla människor till omvändelse, tro och helgelse — inte i världens ögon, men inför den levande Gud som ser och dömer rättfärdigt.

Kommentaren om regnbågsmässor som YLE censurerade

Min kommentar om en konflikt i Vasa om förbudet mot regnbågsmässor, där jag påpekade hur den "evangelisk"-lutherska kyrkan har förlorat sin teologiska kompass till förmån för progressiv aktivism, refuserades av YLE (Finlands svar på SVT). Inte för att den innehöll hat eller lögner – utan för att den var för tydlig, för biblisk och för sann.

Jag skrev att kyrkans uppgift inte är att skapa "trygga rum" för att människor ska kunna stanna kvar i sin synd, utan att predika omvändelse och frälsning i Kristus. Givetvis finns det många djupa underliggande problem i själva maktstrukturen och styrelseformen av lutherska kyrkan som gör att den centralstyrs uppifrån av korrupta ledare som tvingar lokala församlingar till att göra sådant som strider mot Herrens Ord. Det här är alltid problemet med samfund. Men jag höll mig till att kommentera sakfrågan.

YLE:s refusering säger allt om vad som händer när statsmedia, kyrkans ledning och politisk aktivism går hand i hand: Biblisk kristendom tystas. Progressiva slagord lyfts fram som "rättvisa", medan Jesu ord anses "olämpliga".

Det här är inte objektiv journalistik. Det är statligt sanktionerad ideologiproduktion och censur.

Men Guds ord går inte att stoppa. Även om YLE stänger kommentarsfältet, kommer sanningen alltid att predikas av dem som fruktar Herren mer än människor.

Detta är meddelandet från dem angående att de censurerade min kommentar, samt kommentaren inkluderad i mailet:

Hej, Din kommentar i diskussionen under Konflikten om förbudet mot regnbågsmässor i Vasa blir ärende för domkapitlet kunde inte publiceras eftersom den upprepar något som redan sagts tidigare i diskussionen eller den är inte relevant med tanke på det ämne som diskuteras kommentarens innehåll eller ditt användarnamn är olämpligt Vi granskar diskussionen som en helhet, och även en bra kommentar kan refuseras om det som framförs redan har sagts eller om den inte är relevant för den fråga som behandlas. Läs mer i Yles diskussionspolicy.

Ditt meddelande skrivet den 14.2.2025 kl 8.04:

Den här konflikten visar tydligt hur den finska lutherska kyrkan har tappat sin teologiska ryggrad och blivit en plattform för progressiv aktivism snarare än biblisk kristendom. Istället för att stå fast vid Guds ord och predika omvändelse och tro på Kristus, lägger kyrkoråd och domkapitel sin energi på att integrera ideologiska agendor som går rakt emot Skriftens undervisning om synd, helighet och församlingens natur. Kyrkoherden Teijo Peltola gjorde helt rätt i att förbjuda regnbågsmässorna. Det är inte kyrkans uppgift att skapa ””tryggare rum” för att människor ska kunna leva kvar i sin synd, utan att kalla alla människor till omvändelse och ett nytt liv i Kristus. Regnbågsmässor är inte inkluderande, de är en skymf mot den helige Guden och ett sätt att normalisera något som Bibeln tydligt fördömer. Att församlingsrådet och domkapitlet nu försöker köra över kyrkoherden visar hur långt kyrkan har avfallit. Istället för att grunda sin verksamhet på Bibeln och bekännelseskrifterna, svänger man sig med termer som “jämställdhet,” “FN-principer” och “tryggare rum” - helt sekulära koncept som inte har något med kristen tro att göra. En sann kyrka står för Guds ord, oavsett hur många namnunderskrifter som samlas in.