När ateisten säger att du tror på tandfén

När en ateist säger till dig att du är "knäpp" för att du tror på Gud, eller hånar dig för att du "tror på tandfén", bli inte förolämpad. Du har fått ännu ett bevis för att Bibeln är sann.

"Dåren säger i sitt hjärta: 'Det finns ingen Gud.'" (Ps 14:1)
"Men en själslig människa får inte Guds Andes saker, det är ju [en] dumhet för honom" (1 Kor 2:14*)

Det tragiska är inte att ateisten kallar dig dum, det tragiska är att han lever i uppror mot sin Skapare, samtidigt som han andas Guds luft, lever på Guds jord och ständigt hålls vid liv och blir försedd av Guds goda gåvor.

Arminianens försök att vinna sympatier

I mycket av dagens kristna apologetik – särskilt i arminianska kretsar – finns en övertygelse om att vi först måste "bygga en bro" till ateisten genom gemensam rationalitet. "Om vi bara visar att tron är rimlig nog", tänker man, "kommer ateisten vara öppen för Jesus."

Så man ger dem kosmologiska argument, moraliska antaganden, probabilistisk teism, "bevis" och ett evangelium format för att passa deras förnuft. Det låter nästan som om Gud skulle vara tacksam för att vi gör honom filosofiskt acceptabel. Som om det är Gud som står inför skranket, inför ateisternas domstol och inte vice versa.

Men Glädjebudet behöver inte bli acceptabelt. Det behöver bli förkunnat.

"Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18*)

Arminianen försöker mildra Evangeliets anstöt – men i den processen förlorar han dess kraft.

Vilken hädelse är inte denna typ av apologetik – som både förvanskar Evangeliet och förvränger Guds natur. Den framställer Gud som en åtalad inför människans förnuft och vilja, medan människan ges rollen som domare och den som sätter villkoren. Allt detta gör de för att behaga människor snarare än att frukta Gud.

Utgångspunkt i Guds Ord: Människan står skyldig

Biblisk apologetik – ibland kallad presuppositional apologetics (förutsättningsapologetik) – börjar med Guds Ord och förutsätter att det är sant. Den utgår från det Skriften lär: att människan vet att Gud finns, men undertrycker sanningen i orättfärdighet (Rom 1:18). Det finns inga verkliga ateister – bara syndare som vägrar att böja knä.

Och vad är människans största problem? Det är inte att hon saknar bevis för Gud. Det är att hon är skyldig inför honom.

"Alla har ju syndat och saknar Guds ära." (Rom 3:23*)
"Det är bestämt att människan en gång ska dö och sedan dömas." (Hebr 9:27*)

Apologetik är inte att be om ursäkt (apologize) för Gud. Det är att stå som en budbärare från himlens domstol och säga: Du är en lagbrytare. Gud är en rättfärdig Domare. Men det finns en Frälsare.

Evangeliet är Guds kraft till frälsning

Kristus kom inte bara för att "älska oss till frälsning" – han kom för att ta straffet vi förtjänade. Enligt Bibeln dog Jesus inte som en möjlig frälsare, utan som en substitut, en straff-ställföreträdare. Han bar våra synder, tog Guds vrede, och tillfredsställde Hans rättvisa – inte symboliskt, utan verkligt och fullständigt.

"Herren lät all vår skuld drabba honom." (Jes 53:6*)
"Gud har ställt fram honom som blidkning... för att visa sin rättfärdighet." (Rom 3:25–26*)

Det är detta Evangelium vi ska förkunna. Inte ett filosofiskt system, utan en korsfäst och uppstånden Frälsare, som ropar: "Omvänd er och tro på evangeliet!" (Mark 1:15)

"Och jag, när jag kom till er, bröder, jag kom inte enligt tals eller vishets överlägsenhet, när jag öppet tillkännagav Guds hemlighet. Jag dömde ju att inte veta något bland er, förutom Jesus Den Smorde, och Denne som korsfäst [...] och mitt tal och min kungörelse inte med övertygande tal av vishet, utan med frambevisning av Ande och kraft, så att ert förtroende inte skulle vara i människors vishet, utan i Guds kraft" (1 Kor 2:1–5*) 

Ateisten behöver inte vinnas med logik. Han behöver väckas ur sin andliga död. Han behöver Guds Ande, genom Guds Ord, i kraft av det Evangelium som förkunnar både lag och nåd, både dom och frälsning.

Din attityd stämmer med vad Bibeln säger om dig: du är förlorad. Du är skyldig. Men Kristus dog för syndare.

Och det finns nåd – men bara för den som böjer sitt huvud i skam över sin egen dumhet inför Guds majestät och vishet, och omvänder sig i säck och aska, och kryper till korset.

"Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade..." (Apg 3:19)

---

Detta är alltså ett exempel på ett riktigt svar, i sin helhet som ges när ateisten säger att du tror på tandfén:

Att du hånar tron är inte förvånande. Bibeln säger att "den naturliga människan tar inte emot det som kommer från Guds Ande, för det är dårskap för henne" (1 Kor 2:14). Du förlöjligar det du inte förstår – men du gör det inför den Gud som en dag ska döma levande och döda.

Du lever just nu i uppror mot din Skapare. Du bryter mot hans lag dagligen, i tanke, ord och gärning. Gud är helig, rättfärdig och god – och Han kommer inte att se mellan fingrarna med synd. Straffet för synd är evig fördömelse och plåga i Helvetet, en verklig plats där Guds vrede förblir över dem som vägrar att omvända sig.

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, sände sin Son, Jesus Kristus, för att ta syndens skuld på sig. På korset bar han Guds rättfärdiga dom i syndares ställe. Han tillfredsställde Guds rättvisa, så att Gud kan vara både rättfärdig och den som frikänner den som tror på Jesus (Rom 3:26). Inte för att någon människa är god, utan för att Gud är nådig.

Du behöver inte förbli under domen. Omvänd dig. Tro evangeliet. Frälsningen är ännu möjlig, men tiden är begränsad.

*Grundtexttrogen översättning, i övrigt har SFB15 använts. 

Koranbränningar: Onödiga hinder för Evangeliets spridning

Under de senaste åren har vi sett fall där personer bränt koranen som en form av protest eller uttryck för oenighet med islam och dess läror. Som reformerta kristna och anarkokapitalister tror vi på yttrandefrihet och rätten till uttryck. Det ska fortsättningsvis vara tillåtet att bränna koraner och vi får inte inskränka mänskliga rättigheter på grund av rädsla eller hot om våld från islam. Men om vi kristna själva blir lockade till att också bränna koraner måste vi först noggrant överväga konsekvenserna av sådana handlingar och huruvida de egentligen stämmer överens med vårt övergripande och viktigaste uppdrag: Att sprida Evangeliet.

Koranen och våra övertygelser

Som reformerta kristna håller vi Bibeln som Guds inspirerade Ord och den högsta auktoriteten i frågor om tro och praxis. Vi delar inte den islamiska tron på att koranen är gudsinspirerad eller den slutgiltiga uppenbarelsen. Men vi erkänner också att vi är kallade att älska våra medmänniskor och uppföra oss artigt och civiliserat, även om vi inte håller med om deras tro.

Ett hinder för evangelisation

Aposteln Paulus, som är en viktig förebild för oss i att sprida Evangeliet, var mån om att inte skapa onödiga stötestenar och lägga fram onödiga hinder för att folk skulle höra Evangeliet. I Första Korinthierbrevet 9:19–23 skriver han: 

Eftersom jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att jag själv skall få del av det.

Att bränna koranen kan skapa onödiga hinder för evangelisationen. Även om vi inte håller med om koranens läror, måste vi komma ihåg att vårt primära mål är att dela Evangeliet med dem som inte känner Kristus. Provokativa handlingar som koranbränningar kan fjärma potentiella åhörare, vilket gör det svårare att nå ut till dem med budskapet om frälsning.

Konstruktiv dialog

Ett annat gott exempel finner vi hos Paulus handlingsmönster i Athen, i Apostlagärningarna17:16–34. Även om han blev djupt bedrövad av att se alla avgudabilder i staden började han inte att bränna ner eller förstöra dem, istället satte han igång en diskussion och fick sedan hålla en predikan inför folket på Areopagen, som var en plats för logiska diskussioner och anföranden. Han hänvisade till deras avgudar och religiösa övertygelser för att sedan övergå till att motbevisa dem med hjälp av Guds Ord.

På samma sätt som avgudastatyer dyrkas i andra religioner, så dyrkas även koranen som en avgud inom islam. Till och med de fysiska kopiorna av koranen på arabiska har en helig och gudomlig status. Det är därför de reagerar så starkt på att en koran bränns, till skillnad från hur vi kristna reagerar när någon bränner Bibeln. Orden i Bibeln är Guds Ord, men själva den tryckta boken är ju inte en helig sak i sig och Guds Ord kan inte omintetgöras, förstöras eller kränkas bara för att någon eldar upp den fysiska trycksaken. Vi reagerar inte på samma våldsamma sätt som om Gud och Hans Ord behöver vår hjälp för att skyddas och främjas. Som kristna tror vi på Evangeliets kraft för att skapa förändring och främja våra övertygelser.

Istället för att ta till inflammerande handlingar bör vi engagera oss i konstruktiva diskussioner med våra muslimska medmänniskor. Genom att läsa och förstå koranen kan vi utveckla välgrundade argument baserade på Skriften för att bemöta islamiska läror. Detta tillvägagångssätt gör det möjligt för oss att delta i meningsfulla samtal och visa Evangeliets sanning.

Även om Paulus inte tog till våldsamma, drastiska eller provokativa handlingar, undvek han dock inte starka ord, han berättade sanningen om dessa avgudar: att de var falska och att deras religioner hade helt fel uppfattningar om gudomliga ting. Det finns endast en sann Gud som har skapat himlen och jorden och gudar som är byggda av människohand, som bor i tempel byggda av människor och behöver betjäning och beskydd från människor, är inte några gudar. På samma sätt, kan en gud och koranen som ska främjas och beskyddas genom människors våld, inte vara gudomlig.

Vid ett annat tillfälle, i Lystra, tillkännagav Paulus för en folkhop med grekiska religionsdyrkare: "Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem" (Apg 14:8–18). Att kalla Zeus för en avgud skulle definitivt också uppfattas som kränkande och hädisk mot deras religion, och att säga sådana ord kostade livet, men dessa sanna ord måste användas. Så, även om vi inte tar till "fysiskt kränkande/hädiska" eller våldsamma handlingar, får vi inte undvika att berätta sanningen, även om den också uppfattas som kränkande och hädisk för muslimer och kan utsätta oss för våld. Den islamska religionen är en falsk religion, allah är en falsk avgud och koranens lögner ska avslöjas av Guds Ord, Bibeln.

Ansvarsfull användning av frihet

Vi värderar yttrandefriheten och uttrycksfriheten som vår samhälle ger oss, men som kristna ser vi att med frihet kommer ansvar under Gud. Att engagera sig i provocerande handlingar som koranbränningar kan oavsiktligt förstärka spänningar och missförstånd, vilket försvårar vår förmåga att kommunicera Evangeliet effektivt. Vi bör utöva vår frihet ansvarsfullt och se till att våra handlingar återspeglar Bibelns föreskrifter.

Slutsats

Som avslutning, som reformerta kristna och anarkokapitalister, erkänner vi vår oenighet med koranen och den islamiska tron och att alla har rätt att bränna ett exemplar av koranen som finns i deras ägo. Men vi bör vara medvetna om de potentiella konsekvenserna av handlingar som koranbränningar. Istället bör vi fokusera på konstruktiv dialog, studera koranen för att förstå dess läror bättre, skarpt förmana muslimerna, islams och koranens inneboende synder, som avgudadyrkan och lögn, och presentera ett övertygande fall för Evangeliet baserat på Skrifterna. På så sätt kan vi visa Kristi kärlek och effektivt dela budskapet om frälsning med alla människor, inklusive våra muslimska medmänniskor.

Vi bör också tänka på det symboliska värdet av att bränna en bok eller ta till våld för att uttrycka vår oenighet. Det kan signalera att vi inte är kapabla att föra sakliga och intellektuella argument mot den tro vi motsätter oss, och istället fördärvar vi vår egen trovärdighet. Att bränna en bok för att uttrycka vår oenighet är inte ett uttryck för kärlek, nåd eller sanning, och det riskerar att stänga dörren för vidare diskussion och försoning.

Som kalvinister tror vi på Guds suveräna makt att frälsa människor, inklusive muslimer, genom den helige Andes verk. Gud kan frälsa muslimer när och hur Han behagar genom Evangeliets förkunnelse och även om kränkande handlingar som koranbränningar utförs kan muslimer bli frälsta ändå. Men vi har vårt ansvar och ska beakta Skriftens föreskrifter och exempel för god evangelieförkunnelse. Vid en punkt ingår det i trogen förkunnelse att "kränka" den falska religionen genom att säga sanningen om den och vederlägga den utifrån Guds Ord. "Kränka" används här inom citattecken eftersom det egentligen inte är kränkande, men det är den retoriken som används för att försöka skrämma oss till tystnad. Det är viktigt att komma ihåg att vår roll inte är att frälsa någon, vi ska inte behaga människor och ändra på budskapet, utan endast vara trogna vittnen till Evangeliet. Gud kan använda olika medel och omständigheter för att nå de utvalda med Sitt frälsande budskap, men det är vårt ansvar att vara lydiga och engagerade i att vinna själar för Kristus.

Som kristna tror vi att Guds Ord inte behöver vår hjälp för att skyddas eller främjas genom våld. Istället för att bränna eller förstöra koranen, bör vi genom Bibeln förklara våra övertygelser och delta i meningsfulla samtal. Vår tro är på Evangeliets kraft för förändring, och vi tror att Gud kan frälsa människor trots att koranen inte förstörs!

Må Gud ge oss vishet och insikt när vi navigerar genom dessa känsliga frågor och uppfyller vårt uppdrag att vara Hans vittnen till jordens yttersta gränser.

Evangelisation på "West Pride" i Göteborg 10–14 juni 2015

Tillsammans med några syskon från olika församlingar evangeliserade vi vid ”West Pride-festivalen” i Göteborg 10-14 juni. Som kristna älskar vi homosexuella! Om man inte älskar sin nästa så följer man inte Jesu bud och är därför per definition inte kristen. Vi är inte bättre människor än andra och homosexuella är inte värre eller mindre värda än andra. Men Gud har talat om för oss i Sitt Ord vilket ansvar vi som kristna har gentemot alla våra medmänniskor, oavsett sexuell läggning.

Eftersom kristna älskar homosexuella så varnar vi om vad Bibeln, Guds Ord, säger, att ingen som lever så ska ärva Guds rike utan är på väg till Helvetet. (1 Korinthierbrevet 6:9-10), samt berättar budskapet om korset, Evangeliet, om hur alla människor som ångrar sig, vänder om och tror på Jesus, som dog i syndares ställe och återuppstod, kan få förlåtelse och evigt liv, fritt och för intet. Oavsett vilka utsvävningar man levt i tidigare.

Om ens medmänniskor är på väg till en evig, medveten plåga i en sjö som brinner av eld och svavel, och om man älskar dem, så varnar man dem. Kärlek är att varna, oavsett om det blir ogillat. Detta är uppoffrande kärlek. Om vi inte älskade, så hade vi inte bemödat oss att vara ute och berätta, utan suttit hemma och rullat tummarna medan världen åkte till Helvetet. Faktum är att då hade ju inte vi, som nu är kristna, inte varit kristna heller, för att inga kristna hade då älskat oss eller berättat för oss heller.


Man hade fyllt hela staden med regnbågsflaggor i en, som någon kallade det, "totalitär maktdemonstration". Och visst var det så. Kopplingar till nazistflaggor, som hängde ut genom fönster och längs husfasaderna, är inte svåra alls att dra. Här skulle man visa alla hur alla ska tycka. Håller man inte med, då ska man få intrycket att hela staden, samhället är emot en

Det här är faktiskt ett effektivt sätt att hjärntvätta befolkningen. För att ändra folks tänkande associerar man det med någonting trevligt, som glada regnbågsfärger, och hänger upp det överallt i stan och säger att det här är "gay" (glatt och muntert) och någonting att vara stolt över. Det som är raka motsatsen. Man skapar fram känslan av att det som Bibeln säger är vidrigt och skamligt, egentligen är någonting som är förknippat med glädje, glada färger, stolthet. Att det hängs upp överallt tilltalar människans benägenhet att vika för grupptryck, att "alla andra tycker såhär" så då ska du också det.

Även kollektivtrafiksfordon utsmyckades med dessa flaggor.
Ett moraliskt dilemma om man skulle betala och åka med.

Några ”kyrkor” (svenska kyrkan och equmeniakyrkan, vars falska och förljugna "kärlek" till homosexuella jag skrivit om nyligen, här och här) höll regnbågsmässor under dagarna i olika kyrkolokaler, där de tog nattvard och bjöd in talare för att hjälpa till att invagga dem i den falska uppfattningen att det går att leva i utlevd homosexualitet och fortfarande kalla sig kristen. Det var även en präst som talade på stadsbiblioteket om hur han ”kommit ut”. Så några av oss stod utanför dessa kyrkobyggnader och biblioteket för att dela ut evangelietraktater, medan andra gick in för att lyssna och se om man kunde föra något samtal. Vi bad att Herren skulle använda detta för att vända några från deras synd, oavsett om det var homosexualitet eller annat. En del blev väldigt arga och någon av bröderna som delade ut traktater fick vatten uthällt över sig av en förargad dam.

Jag var inne och lyssnade på två av föredragen som hölls, för att se vad de hade att säga och kanske diskutera med någon efteråt utifrån vad som sades, för att dela Evangeliet (vilket vi fick tillfälle till efter den andra föreläsningen). Den första var av en liberal exeget/bibelforskare som gick ut på att visa att Bibeln inte säger emot homosexualitet som den ser ut idag, egentligen inget nytt argument. Utgångspunkten var, som den är inom liberalteologi och historisk-kritisk forskning, att Bibeln inte är Guds inspirerade Ord, utan skriven av människor som hittat på och haft olika agendor. Man har redan en anti-biblisk och naturalistisk utgångspunkt; att Gud nog inte finns och nog inte har sagt någonting till någon, iallafall så har Han inte inspirerat Bibeln och avser inte att vi ska ta lärdom eller följa den idag. Har man en så felaktig utgångspunkt så kan man ju inte heller komma fram till rätt slutsats. Frågan är varför man alls är intresserad av vad som står i Bibeln. Om den endast är bristfälliga människors ord så finns det ju inte så mycket relevant att säga.

En minnesvärd sak var under frågestunden efteråt då en kvinna i publiken frågade föreläsaren: "När jag läser Jesus i evangelierna så pratar Han aldrig om bestraffning och steningar, som GT talar om. Han visar alltid nåd och kärlek. Vad får egentligen alla dessa fundamentalister allt ifrån?" (Man kände det glödande hatet i tonen när de här "kärleksfulla och öppna" människorna nämnde "de där fundamentalisterna" ett par gånger). Tyvärr hade hon den sista frågan men jag undarde hur hon missat det där Jesus säger om eviga straff i Gehenna, Helvetet, om hon läst allt i evangelierna? Föreläsarens svar var väldigt talande: "Jo, Jesus sa faktiskt också en del saker som är problematiska..." – Jesu uttalanden om synd, dom och helvete ses alltså inte som inspirerade ord från Gud utan som "problematiska" – problem som det är liberalteologens uppgift att försöka "lösa" (d.v.s. bortförklara).

Det andra föredraget handlade om "Är Gud queer?" och – det säger väl sig självt – var en enda stor hädisk och oseriös historia, full av "pubertal humor", okunskap om Bibeln och medvetna vantolkningar, likt en högstadieelev. För mig är det otroligt att någon som lyssnade på detta alls kunde ta det på allvar. Inte mycket mer kan sägas om det.

Att man tog in och lyssnade på detta i Svenska kyrkan var däremot inte otroligt, chockerande eller förvånande för mig. För mig har Svenska kyrkan alltid, så länge jag levt, varit falsk, främmande och långt borta från sanningen.

 

 

Vi gick även bort till själva festivalområdet där vi ställde oss utanför, på allmän trottoar, och delade ut traktater till alla som gick förbi eller gick in, oavsett sexuell läggning. 

En polis-husbil stod inne på området, och polisen visade vilken sida de stod på, med den lilla regnbågsflaggan på bordet framför.

En av festivalarrangörerna tog och läste några traktater och visade dem för polisen, så kom två poliskonstaplar för att prata med oss. En av dem var antagligen homosexuell och var uppenbart inte opartisk, och det var han som talade med oss. Jag frågade om vi brutit någon lag, där vi stått, på allmän plats och delat ut litteratur, och han svarade nej. Först varnade han oss vänligt, för vårt eget bästa, om att vi riskerar att bli misshandlade om vi stod här längre på kvällen när folk börjar bli onyktra. (Implicit skulle polisen inte ingripa till vårt försvar om vi blev misshandlade). Sedan sa han att han inte tyckte att vi skulle vara här, men att de inte kan gripa oss för att vi delar ut litteratur, på grund av tryckfrihetsförordningen, men om vi skulle använda yttrandefriheten kommer de att gripa oss för "hets mot folkgrupp". Ett begrepp som verkar kunna (van)tolkas ganska fritt, för vi hetsade verkligen inte mot någon folkgrupp, varken i text eller tal. Raka motsatsen! Texterna och vad vi sa handlade om kärlek till alla människor oavsett läggning, och särskilt här till homosexuella.

Politikerna var på plats för att fjäska röster.

I själva verket var det så att polisen hotade att gripa oss om vi predikade Evangeliet, för Evangeliet innehåller en kallelse till omvändelse. Evangelietraktaterna vi delade ut innehöll ett budskap om ånger och omvändelse från synden. Enligt denna konstapel var det ett brott att pracka på andra sina värderingar och att säga till folk att de har fel, att de lever fel och borde ändra sig. Man får inte försöka övertyga andra om ens åsikter, och även om vi predikade så i församlingen skulle det vara olagligt. Vad personer som pratar på det här sättet inte förstår är att de säger emot sig själva, för nu sa han till oss att vi hade fel, att vi gjorde fel, och att vi borde ändra oss. Jag tror inte att den här polisen visste vad han talade om. Han började även försöka argumentera emot oss och använde sig av det gamla vanliga "Du har blandade tyger i dina kläder..." Det hela kändes väldigt oseriöst och han var uppenbarligen inte opartiskt.

Det verkar som att vi inte har någon yttrandefrihet längre, men jag är inte förvånad. Bibeln talar om förföljelse och att man kan hamna i fängelse och vi bör vara redo för det. Jag förlåter polisen för hans tjänstefel mot oss för han visste inte vad han gjorde. Efter det här så ställde vi oss och bad för deras själar och jag ber er att fortsätta be för dem för de hade läst evangelietraktaterna och har därför fått kunskap om Evangeliet.

Den sista kvällen vi var ute stod prästerna och pastorerna utanför kyrkan för att hindra folket från att ta emot evangelietraktaterna som vi delade ut. Utöver att de var villolärare, märkte man, bara på pastorernas frukt och beteende, att dessa inte var kristna. Deras sätt att bemöta oss var smutsigt, deras tal och metoder var smutsiga. De stod och vaktade och försökte stoppa oss. De ljög och förtalade oss för alla som gick förbi så att de inte skulle ta det vi delade ut och se vad som egentligen stod.

De ringde polisen i ett desperat försök att få bort oss. Polisen kom och pratade med dem, men de gjorde ingenting mot oss. Det här var nog bättre poliser som kunde vad som gällde enligt lagen. Men eftersom det inte var så mycket folk som gick förbi där när de väl hade börjat sina aktiviteter inomhus, valde jag att gå till en mer befolkad plats. Det var fredag, så det var mycket folk på Avenyn. Jag började dela ut traktater och fick vittna för en man som såg ganska sliten ut och saknade några tänder. Vi hade ett långt samtal om Bibeln. Han blev ganska arg då jag ständigt hänvisade till Bibeln som Guds Ord, den yttersta auktoriteten, och några gånger trodde jag att han skulle slå mig. Jag fick pratat igenom med honom om synden och varnade honom om den kommande domen. Sedan, när jag berättade Evangeliet för honom, såg jag honom förändras. Han gick från att vara arg och upprörd, till att bli lugn, och tittade ner i marken då han fick höra om att Jesus dog för att frälsa syndare. Man ser ofta någonting i deras ögon och hur de plötsligt ändrar attityd. Jag förundras alltid över att se Evangeliet verka på dem. Även om jag inte tror att han omvände sig just då. Be gärna för denne man som nu har hört och förstått Evangeliet. Detta var den bästa delen på evangelisationen. Vi var ute efter att nå just homosexuella, men Gud hade en annan plan, att också den här slitna mannen skulle få höra Evangeliet.