I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare: Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen som var fosterbror till landsfursten Herodes, samt Saulus. När de tjänade Herren och fastade sade den helige Ande: "Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till." Då fastade de och bad och lade händerna på dem och skickade sedan ut dem. (Apg 13:1-3)
Församlingen i Antiokia, som var en blomstrande kristen gemenskap, var aktivt involverad i Paulus och Barnabas kallelse till mission. Profeterna och lärarna i församlingen blev ledda av den helige Ande att avskilja dessa två män för det specifika uppdraget som Gud hade för dem. Genom fasta, bön och handpåläggning överlämnade församlingsmedlemmarna dem till Guds tjänst.
Detta exempel betonar vikten av att missionsarbete sker inom ramen för en församling, där medlemmarna är kallade att pröva och erkänna de som är ägnade för denna tjänst. Det är en kollektiv handling där församlingen bekräftar och stödjer missionärerna i deras arbete, och det visar på vikten av att vara rotad i en gemenskap av troende när man går ut för att sprida Evangeliet.
Det framgår tydligt i Bibeln att alla kristna är kallade till att vara en del av en församling. Det är inte nödvändigtvis varje individs kallelse att vara missionär, och det är också viktigt att förstå att inte alla är kvalificerade för en sådan uppgift. I grunden bör det vara en person med gåvan att förkunna och de äldstekvalifikationer som beskrivs i Skriften som utses och avskiljs för missionsarbete inom församlingen.
Det är inte ovanligt att vissa personer på eget initiativ ger sig ut som missionärer, ibland utan koppling till någon församling eller utan att vara ordentligt prövade. De kanske har lyckats lura till sig understöd från en godtrogen organisation som är desperat efter att visa att de stöttar missionärer enbart för sakens skull. Ofta kan det till och med vara unga, ensamma kvinnor. Detta kan leda till risker, då dessa individer kanske inte lever i enlighet med Bibelns normer eller har en djup förståelse för Evangeliet. Deras förkunnelse kan ibland bli präglad av konstiga och oklara läror, vilket i sin tur kan leda till förvirring bland de människor de försöker nå.
Någon invänder: Detta låter för strängt. Trots allt har ensamma, enkla unga män och kvinnor som brunnit för Jesus gett sig ut på mission genom historien och burit mycket god frukt. Ja, Gud har absolut använt enstaka missionärer och kvinnor också, men det faktum att Gud i Sin suveräna nåd ibland väljer att använda extraordinära medel och även oriktigheter, ska vi inte använda som en täckmantel eller ursäkt för att vi inte ska lyda eller följa Bibeln mot bättre vetande. Låt oss följa Gud och vad Han har sagt i Sitt Ord, Bibeln. Det är mycket i Bibeln som kan låta strängt, och mycket är strängt, men det är ingenting dåligt med det. Guds bud och råd är alltid bäst och visast och vi gör bäst och vist i att följa dem. Det är ju faktiskt vår skyldighet som kristna och församlingar att lyda vår Gud.
Det är därför avgörande att missionärsarbete sker inom ramen för en församling, där individer med lämpliga kvalifikationer och en stark andlig grund utses för denna viktiga tjänst. Att predika och undervisa om Evangeliet är en allvarlig uppgift, och det är viktigt att detta sker på ett ansvarsfullt sätt för att undvika att förvilla människor och leda dem bort från den sanna läran. Förslagsvis borde man sända ut en grupp på 2-3 äldste + 5-7 diakoner ur församlingen. (Paulus och Barnabas hade flera med sig). Detta utgör en mycket stabil grund av starkt andliga och kvalificerade personer för att plantera en församling som kan sprida Evangeliet i en region.
