Herraväldet och fruktan tillhör Gud, fridstiftaren i höjden. Kan hans skaror räknas? Över vem går ej hans ljus upp? Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren? Se, inte ens månen skiner klart, och stjärnorna är ej rena i hans ögon. Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken. (Job 25:2-6 SFB)

onsdag 14 november 2018

Bemötande av några argument för annihilationsläran

Innehåll

Inledning
Bemötande av några argument för annihilationsläran
  • Argument 1: Det står att syndens lön är döden - medan det är de frälsta som har evigt liv.
  • Argument 2: Bibeln talar om fördärv, förstörelse, att förgås...
  • Argument 3: "Röken stiger upp..." i Upp 14:11 bör förstås utifrån gammaltestamentligt bildspråk där det innebär förintelse
  • Argument 4: "Evigt straff" i Matt 25:46 kan lika gärna betyda att straffet är en evig konsekvens, att sluta existera för evigt.
  • Argument 5: Orden som översatts till evighet och evig(t) betyder egentligen tidsålder och tidsåldrig(t)
  • Argument 6: Bibeln lär inte ut att människan har en (odödlig) själ
Avslutning

Inledning 


Annihilation kommer av latinets annihilatio och betyder bokstavligen tillintetgörelse. Vi tror ju att Gud i begynnelsen har skapat allt ex nihilo - ur intet; men annihilationsläran lär ut att de flesta, de ofrälsta, till slut kommer att bli till intet - de kommer tillintetgöras, och inte hamna i Helvetet för att plågas för alltid, i medvetet tillstånd - Eternal Conscious Torment (ECT).

Olika varianter av annihilationsläran

Det finns lite delade meningar inom annihilationistlägret, lite olika varianter av annihilationsläran.
a. En del annihilationister tror att de förlorade syndarna tillintetgörs direkt vid den yttersta domen,
b. medan andra erkänner de bibeltexter som faktiskt talar om plåga, men menar att denna plåga inte varar för evigt utan till slut kommer att leda till att personen i fråga blivit tillintetgjord.

Den sistnämnda (b) kan tyckas mer hederlig, då den, som sagt, tar de bibeltexter som talar om plåga i viss beaktning.

Goda poänger hos annihilationslärans förespråkare

Annihilationister kan kamma hem en del lätta poänger, vilket kan göra en del mer beredda att anamma läran, att svälja allt med hull och hår. Annihilationister påpekar t. ex. att det står att syndens lön är "döden" (Rom 6:23) och att det talas om "fördärv" och att de frälsta har "evigt liv". Det bibliska språkbruket handlar oftare om död och fördärv kontra evigt liv, än "himmel eller helvete".

Helvetet som ett brinnande inferno där pilsvansade djävlar
med grillgafflar jagar runt folk mellan avsatser är ... obibliskt.
(Illustration: ur "Yttersta domen" av Hans Memling)
Det finns även många uppfattningar kring "Helvetet" som är rent traditionella och faktiskt inte finns med i Bibeln. Helvetet som en underjordisk grotta fylld av eld och bevingade, pilsvansade röda djävlar, och Djävulen, hållandes högafflar och grillpinnar, som skrattar och jagar runt folk mellan avsatser, som försöker undvika att ramla ner i elden är ju obibliskt. Ordet "Helvetet" finns inte heller med i originaltexterna till Bibeln. Dessutom har en del bibelöversättningar översatt Helvetet inkonsekvent eller förväxlat orden som Bibeln använder om de olika platserna i livet efter detta.

Tyder inte på att annihilationsläran stämmer

Så annihilationslärans förespråkare vinner en del poänger bara av att påpeka felaktiga, traditionella uppfattningar, som en del har kring Helvetet. Men det här blir ett halmgubbsargument, där man riktar bort uppmärksamheten från vad Bibeln faktiskt säger, och istället plockar isär de felaktiga uppfattningarna. Man säger därmed att man motbevisat att Bibeln lär om Helvetet, medan man i själva verket endast har motbevisat de felaktiga föreställningarna kring Helvetet, och så har man dribblat sig bort från att ta itu med vad Bibeln egentligen säger.

Bibeln lär ju fortfarande ut att de oomvända syndarna ska gå bort till evig pina (Matt 25:46, se även nedan för en förklaring av orden "evigt straff") - dock så är det i samma, eviga, eld där även Förtalaren ("Djävulen") och hans budbärare ("änglar") plågas i evigheters evigheter (Matt 25:41, Upp 20:10, 15).

Känslomässiga argument för annihilationsläran

Det finns även några sentimentala och obibliska argument som jag här väljer att inte mer ingående nämna eller bemöta, då de är irrelevanta och osakliga, och uppenbart obibliska; som går ut på att Gud är så kärleksfull att Han aldrig skulle "tortera" (deras ordval) Sina älskade barn för evigt. För de som hyser dessa uppfattningar återstår endast att läsa i Bibeln om Guds helighet och rättfärdighet; hur Hans domar är rättfärdiga och hur Han inte låter någon gå ostraffad; om hur ofta Gud är arg på de som syndar, och det står om Hans brinnande vrede som upptänds över de som gör det onda.

Helvetet handlar inte om att Gud skadeglatt torterar människor. Ordet tortyr är ett värdeladdat ord, man försöker genom att säga detta vinkla diskussionen och svartmåla motståndarsidan. "Tortyr" för ju tankarna till människors elaka uppfinningar i att plåga andra för nöjes skull eller desperata försök pressa fram information och bekännelser. Det är ju egentligen irrelevant vad man vill kalla det, frågan kvarstår om Bibeln lär ut ett straff med evig medveten plåga i Helvetet. Och, oavsett, måste vi ju alla tillstå att straffet som Gud berättar om i Bibeln att Han utdömer och utfärdar är  fullkomligt, perfekt rättvist och rättfärdigt. Om evig plåga är det straff Gud utdömer då är vi inga att ifrågasätta det eller använda nedsättande termer för att svartmåla det som "tortyr" och dylikt. Vi böjer oss under Gud och vad Han säger i Sitt Ord, erkänner att Han är fullkomligt god och rättfärdig och litar på att Han bestämt det rättvisa straffet för synden.

Vidare, är det enligt Bibeln bara de kristna, som är födda av Gud, som ångrat sin synd och vänt om i förtröstan till Honom, som är adopterade och upptagna som Guds barn - de syndare som inte ångrat och bättrat sig är Djävulens barn.

Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen. Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar. Den som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder. (1 Johannesbrevet 3:8-10 SFB)

John Stott

Annihilationister brukar även åberopa John Stott (1921-2011), en anglikansk präst och författare som var (och är) populär inom evangeliska kretsar och ska ha förespråkat annihilationsläran. Stott är dock kontroversiell av flera anledningar än denna - han och hans ekumeniska rörelse blev kritiserad av den samtide evangeliske pastorn Martyn Lloyd-Jones (1899-1981) redan på den tiden; Stott menade att evangeliska kristna inte skulle separera sig från falska lärare och församlingar, utan sträva efter ekumenik.

Vad gäller Stotts ställningstagande i annihilationsfrågan är det klarlagt att han faktiskt aldrig tog ställning utan höll sig agnostisk - d. v. s. han visste inte. Citat som florerar av honom där han påstås förespråka annihilationsläran är egentligen tagna från en större kontext där han "tänker högt" om sina egna grubblerier och om varför han tycker frågan är svår - han bollar bibelverser som han anser tala "för" eller "emot". Så han tog alltså aldrig tydligt ställning. Man kan misstänka att han ändå såg att annihilationsläran inte höll, men att han inte ville tro på ECT. Han såg säkert att ECT är en oundviklig, biblisk lära men för obekväm för honom att vilja bejaka - medan annihilationsläran bara var för obiblisk för att han med gott samvete skulle kunna omfamna den. Och det kan man på något sätt tycka att han kan få en viss form av heder för.


Detta var några av de obibliska och osakliga argument som förs fram för annihilationsläran. I mina diskussioner med personer som förespråkat annihilationism, har jag även givetvis stött på en del bättre argument - bättre därför att de handlar om vad Bibeln säger. Trots allt är det ju irrelevant vad vi annars resonerar oss fram till eller tycker. Det är Bibeln som har det första och sista ordet. Det är dessa argument som jag finner värda att ta upp och bemöta mer ingående.

Bemötande av några argument för annihilationsläran


Argument 1: Det står att syndens lön är döden - medan det är de frälsta som har evigt liv.


Svar

Visst står det så, men man förbigår att förklara vad "död" kontra "evigt liv" egentligen betyder utifrån Bibeln och förutsätter att "dö" betyder att annihileras, medan "evigt liv" betyder "evig existens". Jag delar in svaret i två sektioner: död och evigt liv nedan.

a. Döden

Annihlationister begagnar sig faktiskt här av en ateistisk syn på döden. "Låt oss äta och dricka, ty imorgon dör vi" hade varit en giltig filosofi för en annihilationist (jfr. 1 Kor 15:32). Men enligt Bibeln betyder död ju inte att annihileras och upphöra att existera. Bibeln säger att "det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas" (Hebr 9:27). Hur kan man dömas efter att man dött om död betyder att bli annihilerad? Man finns ju då inte längre och kan inte dömas.

Blev Lasarus och den rike mannen annihilerade när de dog?
Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i Underjorden... [ropade han:] "jag plågas i denna eld" Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. (Luk 16:22-25)

Ordet "dö" och "dog" används även om Jesu död för oss på korset och någonting man påpekar är att Jesus inte blev straffad för evigt för våra synder, utan Han "dog". Men å andra sidan, om detta nu ska användas för att stödja annihilationsläran måste man dra det till sin logiska konsekvens och fråga sig: Blev Jesus annihilerad när Han dog på korset? Var den död Han dog och det straff Han tog på Sig för vår skull annihilation? Blev Han "förintad" och upphörde att existera i tre dagar för att sedan uppstå? Kan något som inte existerar bli återuppväckt? Upphörde Gud Sonen, den andra Personen i Treenigheten, att existera? Fanns det en tid, som villoläraren Arius förkunnade, "då Sonen inte var till"? En omöjlighet, en hädelse!

Jesu död innebar inte att Han blev annihilerad. Nej, sanningen är den att Jesus faktiskt led vårt helvetesstraff på korset. Vår Frälsare led ett så outsägligt lidande under Gud Faderns rättfärdiga vrede i vårt ställe, då Han bar våra synder. En vrede som inte innebar annihilation, utan en vrede och ett straff för synd och skuld med evig kostnad mot den evige Guden, som skulle ta mängder av människor varsin evighet i Helvetets alla kval, utan att vi någonsin själva skulle kunna avtjäna det till evig tid. Men Jesus är den evige Guden själv och kunde därför betala av straffet med Sitt lidande  under stunden på korset. Han svettades blod vid tanken i Getsemane, men Hans kärlek och lydnad till Fadern och Hans kärlek till oss var så stor, att Han var beredd och villig, och Han tog vårt straff på sig: allt detta mångfaldigt helvetiska lidande under Gud Faderns allsmäktiga, heliga och rättfärdiga vrede - för att frälsa oss!

När det gäller versen Romarbrevet 6:23 "syndens lön är döden": lägg märke till att Paulus i texten talar till kristna och argumenterar emot att man ska synda som kristen (6:1-14 "Ska vi synda så att nåden kan tillta?" 15-23 "Ska vi synda eftersom vi inte är under Lag utan nåd?"). Han pratar en del om att dö, men det är tydligt att det inte handlar om annihilation. Till exempel: 7:9-10:
Men jag, jag levde en gång i tiden utan Lag, men när budet kommit, upplivades synden, men jag, jag dog, och budet, det till liv, detta fanns av mig till död. Synden, som fått avstamp genom budet, grundlurade och tog ju livet av mig genom detta.

Så, som sagt, nej, döden betyder inte heller här annihilation.

En del går då vidare och gör skillnad mellan den första döden och den andra döden, som Uppenbarelsebokens 20:e och 21:a kapitel nämner. Men då har man egentligen också redan förlorat styrkan i sitt argument. Den första döden betyder inte att tillintetgöras, erkänner de, och varför skulle då den andra döden göra det? Dessutom berättar just de passager som nämner den andra döden, att den andra döden är eldsjön där man plågas dag och natt i evigheternas evigheter (Upp 20:10-14). Den andra dödens innebörd definieras direkt av sitt sammanhang. Argumentet försvinner alltså helt om man bara tittar på bibelverserna och deras sammanhang.

(De kan också argumentera kring "mellanstadiet" mellan den första döden, uppståndelsen och den andra döden; och själens odödlighet. Jag tar upp det argumentet mer ingående för sig självt nedan.)

Sedan tror, som sagt, inte heller alla annihilationister att döden betyder annihilation, utan att man dör och sedan kastas, bokstavligen, i eldsjön, men inte för att, som det står i Bibeln, plågas dag och natt i evigheternas evigheter, utan för att till slut brinna upp och bli annihilerad. Annihilationister som håller denna syn tillstår att det är en smärtsam plåga i straffet, och att man kan brinna i eldsjön i flera år tills man slutligen helt brunnit upp. Men, det finns inget utrymme för den förklaringen heller; eftersom det står att de "plågas dag och natt i evigheternas evigheter".

b. Evigt liv

Bibeln säger mycket riktigt att den som tror och är frälst har "evigt liv" (Joh 6:47). Men med "evigt liv" åsyftas inte en blott existens i evighet, och att de som inte har "evigt liv" därför kommer att upphöra att existera. Också här definierar Bibeln själv vad som just menas med "evigt liv", och det är inte bara att "existera för evigt", utan att känna den sanne Guden och Honom som Han sänt, Jesus Kristus (se Joh 17:3). Vi som är troende har evigt liv nu, redan idag! Vi har evigt liv, även om våra kroppar en dag ska dö och begravas (om Herren dröjer). "Evigt liv" övergår alltså detta jordeliv och att existera för evigt, att ha ett liv efter detta. Alla ska existera för evigt, ha ett liv efter detta och även få en kroppslig uppståndelse och fortsätta evigheten i evigt elände, eller i evigt liv i fullkomlig gemenskap med Gud.

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. (Joh 5:28-29)

Argument 2: Bibeln talar om fördärv, förstörelse, att förgås...


Svar

Dessa ord betyder dock inte nödvändigtvis "förinta" i betydelsen att upphöra existera, bli annihilerad. Det finns flera tydliga exempel på hur ordet omöjligt kan betyda "förinta". Det grekiska ordet som man syftar på är ἀπόλλυμι, vilket ibland innebär "döda" (och dö betyder, som vi såg ovan, inte att upphöra att existera), "totalförstöra". Men samma ord används t. ex. också för det "förlorade" fåret, och de "förlorade" fåren av Israels hus - τα προβατα τα απολωλοτα. Dessa var inte förintade, de existerar i allra högsta grad.

Något som är förstört, kan mycket väl fortfarande existera, utan att bli annihilerat. Det existerar dock inte i sitt "bästa" skick, i dess huvudfunktion. Vi blev skapade till Guds ära, till att leva i gemenskap och kärlek med Honom, älska Honom, tillbe Honom, som det så fint står i en del trosbekännelser, att "ära Gud och åtnjuta Honom för evigt". Det gör ju inte de som plågas av Honom för evigt. De är på detta sätt förstörda. Och redan idag, i livet på jorden, är ju människan fördärvad: till sin natur Guds fiende, främmande och borta från Gud, i ett liv av synd och hat.

Vi måste tolka skrift med skrift, för att förstå vad som menas med orden "förstöra" och "fördärva". De tydliga med de otydliga. De tydligare texterna som beskriver "evig pina" och att "plågas utan ro eller vila vare sig dag eller natt i evigheters evighet", går före och hjälper oss med hur vi ska förstå orden. Vi ser istället att fördärv, förstörelse och att förgås o. s. v. ingenstans i Bibeln betyder att bli förintad eller annihilerad.

Argument 3: "Röken stiger upp..." i Upp 14:11 bör förstås utifrån gammaltestamentligt bildspråk där det innebär förintelse


Svar

Vad man syftar på är vad som står i Jesaja 34:10, d. v. s. ett enda ställe i Gamla testamentet, och inte alls ett vanligt "bildspråk" eller språkbruk som Gamla testamentet skulle använda för att beskriva förintelse. Nåväl, låt oss jämföra de två texterna i deras sammanhang:

Jesaja 34:10-15
Varken natt eller dag skall den branden slockna, ständigt skall röken av den stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde, aldrig i evighet skall någon vandra där. Pelikaner och hägrar skall ta det i besittning, uvar och korpar bo där. Han skall spänna linor och lod över det till förödelse och ödeläggelse. Av dess ädlingar skall ingen finnas kvar som kan utropa någon till kung. Alla dess furstar blir till intet. Dess palats fylls av törne, nässlor och tistlar växer i dess borgar. Det blir en boning för ökenhundar, ett tillhåll för strutsar. Öknens vilddjur möter de tjutande ökendjuren, raggiga bockar bräker till varandra. Tornugglan kan där slå sig till ro och finna en viloplats åt sig. Där ordnar pilormen sitt bo och lägger sina ägg, kläcker ut ynglet och samlar det i sitt beskydd. Där kommer gamarna tillsammans, den ena efter den andra.

Uppenbarelseboken 14:9-11
En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: "Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt, dessa som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket med dess namn.

Visst används ett par snarlika fraser, men helheten av vad som beskrivs i de båda passagerna är inte tillräckligt lika för att man ska kunna säga att Uppenbarelseboken 14:9-11 måste förstås utifrån Jesaja 34:10. Texten i Uppenbarelseboken talar gott och väl för sig själv och behöver inte "tolkas" (eller snarare, som det blir här, "fördunklas") utifrån Jes 34:10. Bilden av ett land som brunnit och sedan ödelagts är inte densamma som när det står om individer i Upp 14:9-11. Det står inte att röken från landet, eller någon rök av landets plåga stiger upp i evigheters evighet. Det står uttryckligen att landet ska ligga öde "från släkte till släkte". Texten fortsätter vidare med att beskriva ödeläggelsen.

Se skillnaden i Upp 14:9-11. Röken kommer från deras plåga och inte från dem. Det står inget om att de ödeläggs eller annihileras. Att röken från plågan stiger upp i evigheters evighet betyder inte att plågan har blivit tillintetgjord, poängen är att plågan fortsätter att plåga dem i evighet så de inte kan vila. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt... detta står EFTER att det står att röken stiger upp i evigheternas evigheter. Plågan är alltså inte tillintetgjord och inte de heller. De har ingen ro eller vila från att plågas. Men om de är annihilerade så är det irrelevant att säga att de inte har ro eller vila. Vilka de? De finns ju inte om de är annihilerade. Och varför skulle de som inte existerar bry sig om ro och vila. Att förstå det som annihilation tjänar emot textens själva syfte.

Här är även en del upplysande kommentarer från teologen John Gill (1697-1771) som hänvisar till några andra, mer sannolika bildspråk, som texten kan syfta på; översatt:
Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter: D. v. s. röken från den eld som plågar dem kommer för evigt att stiga upp. Eller, med andra ord: Det finns inget slut på deras plågor. Av denna anledning kallas deras lidande för evig eld, evigt straff och evig förstörelse (Matt 25:41). Rök är även väldigt jobbig och besvärande, och nämns därför för att framställa hur outhärdligt de ogudaktiga har det. På det sättet används orden även av judiska författare. Man kan läsa om תנן גהנם "helvetets eld" (r), vilken de ogudaktiga kommer att uppleva ansikte mot ansikte i den kommande världen.

De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt: Den gudomliga vredens eld som plågar dem slocknar aldrig, och masken från samvetet som gnager dem dör aldrig. Det här går emot en judisk uppfattning om att de ogudaktiga i helvetet ibland får vila. De talar om änglar som blåser bort röken, så att de får vila en och en halv timme. Detta sägs ske tre gånger om dagen och varje gång Israel säger "Amen, låt hans stora namn bli välsignat" (s). Vidare tror de att helvetets eld aldrig brinner på sabbatsdagen och att inte heller dess rök stiger upp då, samt att de ogudaktiga alltid har vila på de dagarna (t). Fast ibland säger även de emot sig själva och säger sanningen: att de aldrig har vila (u).

(r) Targum i Psal. xxxvii. 20. T. Bab. Bava Bathra, fol. 75. 1. Caphtor, fol. 109. 1. (s) Zohar in Gen. fol. 47. 4. (t) Zohar i 2 Mos fol. 36. 4. & i 3 Mos fol. 45. 3. & i 5 Mos fol. 115. 3. T. Bab. Sanhedrin, fol. 65. 2. Yalkut Simeoni, par. 2. fol. 149. 1. Nishmat Chayim, fol. 39. 1. (u) Zohar i 2 Mos fol. 62. 3. T. Bab. Sabbat, fol. 152. 2.

Så poängen i Jesaja är att landet ska ödeläggas och ligga ödelagt för evigt. Poängen i Upp 14 är att människorna ska plågas i eld för evigt.

Argument 4: "Evigt straff" i Matt 25:46 kan lika gärna betyda att straffet är en evig konsekvens, att sluta existera för evigt.

 

Svar

Inte alls. Ordet för straff är κολασις vilket ordagrant är samma ord som tuktan på svenska. Ordet bär alltså betydelsen av ett straff med smärta, spöstraff, pina. Det handlar väldigt tydligt, alltså, om en evig bestraffning, med evig pina och plåga. Det kan inte förstås som att upphöra att existera. Tolkningen "evigt upphöra att existera" är helt enkelt omöjlig.

Argument 5: Orden som översatts till evighet och evig(t) betyder egentligen tidsålder och tidsåldrig(t)


Svar

Det stämmer att något eller några av orden som översatts till 'evighet' (grekiska ordet αιων [aion]) på vissa ställen mer korrekt bör återges med 'tidsålder'. Den här betydelsen gäller dock inte alla ställen, och man behöver se till sammanhanget. Uttrycket "evigheters evighet", som i så fall borde ha haft betydelsen "tidsåldrars tidsåldrar" är däremot ett uttryck som i praktiken innebär en oändlig tid, en evighet. Och adjektivet av ordet (αιωνιος [aionios]) betyder faktiskt alltid 'evig(t)' i Bibeln.

Gud är "från evighet till evighet", är prisad och välsignad och har äran "i evighet" och "evigheters evighet" (Rom 9:5; 16:27; 2 Kor 9:9; 11:31; Jud 1:5), Hans Ord förblir i evighet, Hans tron står i evigheters evighet, Han är den samme igår och idag och i evighet (Hebr 1:8; 13:8; 1 Petr 1:25). Inte vill ju annihilationister  hävda att detta egentligen ska betyda "tidsålder" och att Gud inte är evig utan endast existerar under ett antal tidsbegränsade tidsåldrar. Eller när det står att vi som har del i Kristus ska leva i "evighet" (Joh 6:51,58), är det ju inte många annihilationister som vill hävda att vi endast ska leva under en begränsad tidsålder, utan för alltid. Varför skulle det då betyda "tidsålder" när det gäller de förlorade? Man har redan bestämt sig för att tro på annihilation och väljer att läsa in det i de texterna så att det ska passa med den läran. Man tillämpar en dubbel standard och översätter samma ord till "evighet" och till "tidsålder" godtyckligt, efter hur det passar ens teologi. Man låter inte Bibeln forma ens teologi, utan ens teologi forma hur man vill översätta och tolka Bibeln.

Detsamma gäller adjektivet "evig", för alla de gånger de står att Gud är "evig" och vi har "evigt liv". Det betyder ju inte att Gud är "tidsåldrig" (bara existerar för en tid), eller att vi endast ska leva en extra tidsålder jämfört med de icke-frälsta.

I själva verket är det här argumentet ett annat exempel på enkla poänger annihilationister kan kamma hem och hur de kan få mer lättlurade personer att svälja allt med hull och hår. Man visar vissa exempel där "evig" hellre bör betyda "tidsåldrig" och så tror man att det är så överallt i Bibeln, inkl. när det talas om den eviga plågan i Helvetet. Men man visar inte vad det i förlängningen leder till - att Gud i så fall inte är evig och att vi i så fall inte heller har evigt liv och får vara hos Gud för evigt.

Argumentet är dessutom inkonsekvent och hänger inte ihop med övriga argument de använder om evigt straff och evigt liv. Hur blir det med det "eviga straffet" som de argumenterar innebär att "evigt" vara utplånad? Varar alltså denna utplåning endast en "tidsålder"? Vad händer efter det? Blir de inbringade i existensen igen för att bli utplånade genom smärta i eld och så fortsätter det i all oändlighet (i praktiken blir de ju då ändå plågade för evigt) - eller blir de inbringade i existensen igen och har avtjänat sitt straff och får komma in i Guds närvaro? En lära som liknar skärselden, universalism (att alla blir frälsta till slut) och att vi kan förtjäna vår frälsning genom att avtjäna vårt straff. Korset behövs då inte egentligen.


Måhända finns det annihilationister som är konsekventa och menar att vi endast har tidsbundet liv och att Gud inte är evig. Åtminstone är de ärliga med sig själva, men sådan konsekvens och "ärlighet" innebär också öppet hädisk villolära, som förnekar att Gud är evig, går rakt emot Bibeln och leder till många andra filosofiska och existentiella problem, som också ateister får brottas med. Om det inte finns en evig Gud, eller om Gud inte är evig, varifrån kom Han? Fanns det någonting innan Honom, finns det en högre, evig Gud som skapat Gud? Jfr. Upp 1:8; 22:13; Jes 41:4; 43:10.

Argument 6: Bibeln lär inte ut att människan har en (odödlig) själ


Svar

Det här argumentet är likt det första i listan, och används ibland som en utgångspunkt för hela diskussionen. Man menar att det har skett ett paradigmskifte och att läran om Helvetet enbart vilar sig på en felaktig och traditionell uppfattning om att människan har en odödlig själ - man försöker dribbla förbi diskussionen om huruvida Bibeln faktiskt lär att Helvetet finns. Man verkar genom detta argument få det till att vi inte tror på Helvetet för att det står i Bibeln, utan för att vi tror att människan har en odödlig själ, och att vi utifrån denna uppfattning tror på Helvetet som en förvaringssal eftersom syndarens själ är odödlig. Hon får inte komma in i Himlen, och därför är hennes själ tvungen att förvaras någon annanstans, eftersom den är evig - och det verkar inte finnas någonting som Gud kan göra åt saken. Det verkar alltså enligt detta argument som att det bara räcker med att visa på att människan inte har någon odödlig själ, så har man därmed också visat att Helvetet inte finns. Vips, så har man helt sluppit undan att ta itu med bibelorden som rör Helvetet!

Men nu är det ju så att vi tror på Helvetet, därför att Bibeln lär att folk kommer till Helvetet, och att detta är ett straff de förtjänar. Att straffet är evigt, för att de förtjänar det, inte för att deras själar är odödliga och "måste" förvaras någon annanstans än i Himlen, och att denna plats "råkar" vara ett brinnande inferno. Bibelns Gud är inte en maktlös, förtvivlad gud som råkade klanta till det med att skapa odödliga själar och nu inte har något annat val än att placera de som inte blivit frälsta i Helvetet trots att han egentligen bara skulle vilja tillintetgöra dem så att de slapp plågas. Nej, Gud är allsmäktig och rättfärdig och de som hamnar i Helvetet är där för att Gud är rättfärdig och för att de, genom sin synd och sitt uppror och hat mot Honom, har förtjänat det.

En del går ännu längre och säger att människan endast är en kropp och att det inte finns någon utomkroppslig "ande" eller "själ" hos människan. Därför, när kroppen dör och ruttnar bort, är också personen död och borta; eller när kroppen dör, "stängs personens existens av" för att sedan återuppstå och kastas i eldsjön, brinna upp och så finns ingenting kvar av människan, ingen ande, själ eller något medvetande. Man menar att Bibelns ord för "själ" eller "ande" egentligen betyder andra saker: som livskraften, andningen - ungefär som strömmen går igenom en lampa som är påslagen. Stängs den av försvinner strömmen, själen eller anden är bara detta, att kroppen lever och andas, är "på".

Vad "ande" och "själ" verkligen betyder och innebär är lite klurigt att bena ut, och många kristna och även teologer idag har nog en lite väl förenklad bild som inte alltid gör rättvisa åt ordens alla användningsområden i Bibeln. Och den ovan nämnda definitionen blir också en alldeles för stor förenkling; den stämmer inte heller överens med Bibelns definition av själen eller anden. Bibelns grundtexter använder ibland de hebreiska respektive grekiska orden för "själ" (נֶ֫פֶשׁ [nefesh] resp. ψυχη [psyche]) i lite olika bemärkelser och mycket riktigt även som livskraft eller andningen, som exempelvis i skapelseberättelsen (1 Mos 1:20; 2:7). På andra ställen ser man dock att det med själen åsyftas någonting av det inre jaget, som upplever känslorna, bortom eller utöver kroppen, och alltså inte endast ett ord för "livskraften" (1 Mos 42:21; Job 14:22; Ps 42:7; Matt 10:28; 26:38; Joh 12:27). Ibland är distinktionen mellan själ och ande också otydlig och inte så enkel att göra. Annihilationister visar åter igen på ena sidan av användningen av orden och får det till att "traditionellt" kristna inte egentligen vet vad Bibeln säger. Det här är alltså ett ytterligare exempel på lätt hemkammade poänger som vilseleder de godtrogna att svälja allt med hull och hår.

Tydligt är att en ande enligt Bibeln är ett levande, personligt, men immateriellt, okroppsligt "väsen", eller varelse. En väsentlig sanning är ju den att Gud är ande (Joh 4:24), det vill säga ett levande, personligt, immateriellt väsen, utan kropp. Likaså är det väsentligt viktigt att påpeka och bekänna att den helige Ande, en av de tre personerna i gudomen, är en person, och inte enbart en "kraft" (läs mer om Treenigheten och den helige Ande här och här). Änglar är andar (Hebr 1:14), personliga immateriella väsen, likaså onda andar som färdas omkring och gör ont, och som även kan besitta människors och djurs kroppar (Mark 5:13).

Människan som "väsen" är ju givetvis en hel varelse av både ande och kropp. Endast i anden och utan kroppen är människan inte hel, hon känner sig naken, avklädd, fram till den slutliga uppståndelsen med de förhärligade kropparna (2 Kor 5:1-8). Men, utöver detta, varför skulle det plötsligt bli en så radikalt annorlunda betydelse när det talas om människans ande? Varför skulle människans ande plötsligt bara vara en "livskraft" eller "andning", när andar annars inte är det? I Första Korinthierbrevet 2:11 talar Paulus om hur människans ande vet vad som finns i människan, liksom Guds Ande vet vad som finns i Gud - människans ande är alltså personlig likt Guds Ande och är en "vem" som kan "veta". Vårt varande är alltså enligt Bibeln inte endast beroende av kroppen, vi kan ha en utomkroppslig tillvaro i anden. Paulus talar, som sagt, om att vara borta från kroppen och i anden, och att vi som människor, direkt efter döden, kommer att befinna oss i en utomkroppslig tillvaro - kristna kommer att vara "borta från kroppen, hemma hos Herren" (2 Kor 5:8).

Här är några bibelcitat om att vi som andar lever vidare efter döden utan kroppen och hamnar i Underjorden/Dödsriket i väntan på den yttersta domen, där vi kommer återuppstå och gå vidare i evigheten med nya kroppar:

En beskrivning (inte en liknelse!) av vad som händer efter döden, av Underjorden (Dödsriket) och dess geografi med en paradisdel och brinnande plågo-straffdel åtskiljda av en gapande klyfta man kan kommunicera över:

Luk 16:19-26
Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i Underjorden*, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. (Luk 16:19-26, *felöversatt av Folkbibeln, rättad)

Jesus i paradiset med rövaren på korset direkt efter döden:
Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset." (Luk 23:43)

Jesu ande levde kvar efter Han dog på korset, kom till paradisdelen av Underjoden och predikade över klyftan till de förlorade avlidnas andar i fängelset:

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. (1 Petr 3:18-20)

Samuels ande blir frammanad från Underjorden:

Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana fram åt dig?" Han svarade: "Mana fram Samuel åt mig." Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul." Kungen sade till henne: "Frukta inte. Vad är det du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden." Han frågade henne: "Hur ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, klädd i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. Samuel sade till Saul: "Varför har du stört mig och manat fram mig?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har vikit från mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra." (1 Sam 28:11-15)

Moses och Elias andar kommer till förklaringsberget:

Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och se, Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom. Petrus sade till Jesus: "Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." (Matt 17:1-4)

Mer bevis på att man är vaken och medveten i Dödsriket/Underjorden ("hålan" missvisande översatt till grav) - de talar och är tvingade att bära sin skam:

Starka hjältar skall tala ur dödsriket till honom och till dem som hjälper honom: De har farit hit ner, och nu ligger de där, de oomskurna, genomborrade med svärd. Där ligger Assur med hela sin skara. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Han är omgiven av deras gravar. Sina gravar har de fått längst ner i gropen. Runt omkring hans grav ligger hans skara. Alla är de slagna, fallna för svärd, de som spred skräck i de levandes land. Där ligger Elam med hela sin larmande hop runt omkring hans grav. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Som oomskurna måste de fara ner i jordens djup, de som spred skräck omkring sig i de levandes land. Nu måste de bära sin skam med de andra som har farit ner i graven. Bland de slagna har han fått sitt läger med hela sin larmande hop. Runt omkring honom är deras gravar. Oomskurna ligger de där alla, slagna med svärd, ty de spred skräck i de levandes land. Nu måste de bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. De ligger mitt ibland de slagna. Där ligger Mesek-Tubal med hela sin larmande hop. Runt omkring honom har de sina gravar. Alla är oomskurna och genomborrade med svärd, ty de spred skräck i de levandes land. Inte heller får de ligga bland de fallna, oomskurna hjältarna, som har farit ner till dödsriket i sin rustning och fått sina svärd lagda under sina huvuden. Nej, deras missgärningar vilar över deras ben, ty de spred skräck i de levandes land. Också du skall krossas bland de oomskurna och få ligga bland dem som är genomborrade med svärd. Där ligger Edom med sina kungar och alla sina furstar. Trots all sin makt har de fått sin plats bland dem som är slagna med svärd. De måste ligga där tillsammans med de oomskurna och med dem som har farit ner i graven. Där ligger alla Nordlandets furstar och alla sidonier, ty de for ner tillsammans med de slagna. För all den skräck de orsakade genom sin makt har de kommit på skam. De ligger där oomskurna bland dem som genomborrats med svärd. De måste bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. Farao skall se dem, och han skall trösta sig i sorgen över hela sin larmande hop. Farao och hela hans här är slagna med svärd, säger Herren, HERREN. Ty jag lät honom bli en skräck i de levandes land, men nu måste han läggas mitt ibland de oomskurna, hos dem som är slagna med svärd, farao med hela sin larmande hop, säger Herren, HERREN." Hes 32:21-32

Dödsriket/Underjorden töms (Hades felaktigt av SFB översatt till "Helvetet"), alla får uppståndelsekroppar, som passar deras eviga destination, och går vidare, antingen in i evig salighet, eller evig dom
Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och [dödsriket] gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.
(Upp 20:13 SFB)

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam.
(Dan 12:2 SFB)

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.
(Joh 5:28-29 SFB)
Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga?
(Rom 9:21-22 SFB)

Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag. Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. Inte allt kött är av samma slag. Det är skillnad mellan människors, husdjurs, fåglars och fiskars kött. Det finns också himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan. Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.
(1Ko 15:35-44 SFB)

Själen - odödlig?

Att vi lämnar kroppen och lever vidare efter döden är alltså tydligt. Men om vår själ, eller ande, är evigt "odödlig" är egentligen ointressant. Och jag är beredd att erkänna att det blir lite väl förenklat att uttrycka sig på det sättet. Men vad vi vet är ju att all existens är beroende av Guds uppehållande kraft. Självexistens, egenskapen att existera av sig själv, är en gudomlig egenskap, en av de okommunicerbara attribut som endast Gud besitter. Även vi som har "evigt liv", har det inte i oss själva, utan i Jesus Kristus, och vi blir bevarade och uppehållna av Han som uppehåller allt genom Sitt mäktiga ord (Hebr 1:3), Han genom Vilken allt består (Kol 1:17). Likadant är det med de som är i Helvetet: de fortsätter att existera, inte för att de genom sin egenskap av att ha en odödlig själ existerar för evigt i sig själva, utan för att Gud uppehåller dem till det ändamålet. Jonathan Edwards säger någonting mycket insiktsfullt i sin predikan Sinners in the hands of an angry God - 'Syndare i händerna på en arg Gud' - då han varnar de som går förlorade: "Gud kommer inte ha någon funktion att fylla med dig utom att lida elände; du kommer fortsättas att finnas till inget annat syfte; ty du kommer vara ett kärl av vrede anpassad till förstörelse; och det kommer inte finnas någon annan användning för detta kärl än att fyllas med vrede"

Avslutning

Det här är ju förstås en fruktansvärd och svindlande tanke och det är ingenting jag talar om med lättsamhet. Helst vill vi ju inte tänka på det, när vi tänker efter. Att en människa ska lida under en allsmäktig Guds vrede, vad en Allsmäktig kan åstadkomma, när Han är arg - varken mer eller mindre, givetvis, än vad Han i Sin rättvisa kräver. Vilken obegriplig, obeskrivlig pina! Och att lida den fullständigt, och hållas existerande, medveten, för evigt. Utan något hopp om att någonsin svimma, förlora medvetandet, eller dö av smärtan. Plågas utan ro eller vila vare sig dag eller natt i evigheters evighet! När vi tänker på detta borde vi fyllas av medlidande med alla våra icke-frälsta medmänniskor och vilja nå dem, för att varna dem för denna verklighet och berätta de goda nyheterna, Evangeliet.

Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren. Därför sätter vi en ära i att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta. Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont. Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor... (2 Kor 5:8-11)

Läran om Helvetet är viktig för att den visar vilken allvarlig situation de förlorade befinner sig i. Den visar också Guds kärlek i Jesus Kristus, att Han kom för att lida och dö under detta fasliga vredesstraff på korset. Det var inte ett dugg mer lindrigt än vad det skulle vara för oss att hamna i Helvetet för evigt - Han var själv så rädd och full av fasa inför bägaren med Guds vrede som Han skulle dricka, att Han svettades blod då Han bad i Getsemane. Han kunde bara betala av den eviga skulden snabbare än vad vi kunde, under stunden på korset, då Han själv är den Evige Guden. Hans lidande och död på korset blidkade fullständigt Guds vrede å syndares vägnar, så att vi slipper hamna i Helvetet, och istället får komma till Honom, för evigt.

Sammanfattning: Annihilationsläran - en villolära

Sammanfattningsvis, kan annihilationsläran inte på ett bra sätt redogöra för de bibeltexter som faktiskt talar om evig, medveten plåga i Helvetet. Annihilationister kan kamma hem en del goda poänger som vi alla kan hålla med om, men som dock inte i sig tyder på att annihilationsläran har rätt. Då de inte vill kännas vid och bemöta bibeltexterna om Helvetet rakt, försöker annihilationister  att gå in från sidan, ta upp olika sidofrågor, som de menar ska knuffa omkull läran om evig medveten plåga i Helvetet "från sidan", men som inte gör det. En del av sidofrågorna leder istället in på sådana sidospår som ibland - om man går hela vägen i resonemanget - sätter ännu fler väsentliga läror som rör Guds väsen, egenskaper och karaktär, på spel: inte minst Guds eviga natur, Guds vrede och Jesu lidande på korset. Annihilationsläran står därmed för en annan gud, en annan Jesus, ett annat kors och ett annat evangelium. Den är en villolära som ifrågasätter en eller flera väsentliga läror i den biblisk-kristna tron.

Må nu alla rannsaka sig och omvända sig efter denna läsning, som inte borde lämna någon oberörd.

fredag 7 september 2018

Skatt är stöld, välfärd är orättfärdigt och Jesus var anarkokapitalist

Vad Bibeln säger om arbetarens rätt till sin lön, socialism och hur du ska rösta i valet.


I. INLEDNING


Nu är det snart val i Sverige och på valets smörgåsbord finns det att välja mellan socialism, socialism, socialism och: ...socialism.

Ja, detta om vi ska lita på de statliga medierna, för att rösta på något annat parti än de som redan är i riksdagen är ju en bortkastad röst, och alla de partier som är i riksdagen är socialistiska - vare sig de kan stå ett par snäpp till höger eller vänster i relation till varandra. De befinner sig alla redan långt ut på vänsterkanten. Men måste det verkligen vara såhär? Är en röst på något annat parti utanför dagens riksdag en bortkastad röst? Är vi helt enkelt tvungna att rösta på partier vi inte vill rösta på för att de annars kommer att bli "bortkastade"? Finns det inte något alternativ för Sverige? (Och då menar jag inte partiet "Alternativ för Sverige" - som också är socialistiskt!) Och vad ska man rösta på som kristen?

I den här artikeln ska jag inte säga åt dig vilket parti du ska rösta på. Jag kommer endast att bevisa, utifrån Bibeln, att socialism är fel, och att man som kristen därför måste följa Bibeln genom att inte rösta på ett socialistiskt parti. Att den som deltar i och ger sin röst åt höga skatter, är medskyldig till massiv stöld. Sedan kan jag rekommendera vad Bibelns sanningar indikerar att du ska rösta på.

II. SKATT


Jag ska börja med att argumentera för att skatt är stöld, men att vi ändå måste betala skatt, eftersom vi inte kan vinna mot överheten. Vi är övermannade. Detta säger Bibeln:

A. Ditt arbete, dina pengar


Bibeln säger en hel del om vikten av hederligt arbete och arbetarens rätt till frukten av sitt arbete, sina egna pengar och egendomar.

I Luk 10:7 samt 1 Tim 5:18 lär vi oss i klartext principen att "arbetaren är värd sin lön". Dessa är citat från Jesus.

2 Tim 2:6 säger att "Jordbrukaren som arbetar hårt bör först och främst få del av skörden."

Det är alltså så att den som har arbetat ihop pengarna, använt sin tid, sin kraft, sina ansträngningar och förmågor, äger frukten av detta arbete.

Det är ditt arbete och du får lön för ditt arbete. Du har tjänat pengarna och förtjänat dem hederligt. Ingen annan än du har rätt till dem.

B. Skatt är stöld


Bibeln fördömer också all form av stöld, att ta någonting som tillhör någon annan mot dennes vilja.

Ett av de tio budorden Gud gav åt Israels folk och som också upprepas i Nya testamentet som en princip av budet "Du skall älska din nästa som dig själv" är "Du skall icke stjäla" (2 Mos 20:15; Rom 13:9).

I Mal 3:5 står det att Gud ska döma "dem som undanhåller arbetaren hans lön". Att undanhålla arbetaren sin lön genom att dra av en del som skatt, arbetsgivaravgift, m. m. är därmed en orättfärdighet som Gud ska döma.

Skatt är stöld eftersom det inte heller är frivilligt. I slutändan kommer du att buras in om du inte betalar skatt. Du har inget val att ge bort pengar till det du vill eller anser värt att ge pengarna till. Om du inte vill ge pengar till det (via skatt) blir du i slutändan bortförd av polisen, berövad din frihet. Det är våld, det är en form av rån. Det är orättfärdighet.

C. De bibelverser jag tydligen inte har läst


Nu kommer en del vilja ta upp ett par bibelverser som jag inte måste ha läst. Men jo, jag har läst dem, och här är vad de betyder, i tur och ordning.

1. Jesus: "Ge åt kejsaren..."


a. Texten: Matt 22:15-22

Då gick fariseerna och överlade om hur de skulle kunna fälla honom för något som han sade. De sände till honom sina lärjungar tillsammans med herodianerna, som skulle säga: "Mästare, vi vet att du är ärlig och ger en rätt undervisning om Guds väg och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Säg oss nu: Vad anser du? Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller är det inte tillåtet?" Jesus märkte deras ondska och frågade: "Varför försöker ni snärja mig, ni hycklare? Visa mig det mynt som man betalar skatten med." De räckte honom en denar, och han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?" De svarade: "Kejsarens". Då sade han till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." När de hörde detta, blev de mycket förvånade. Och de lämnade honom och gick sin väg.

b. Förklaring

Vad menar egentligen Jesus i att säga "Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren"?

Detta rör sig om en situation där fariséerna ville snärja Honom med denna fråga. Jesus såg deras ondska och hyckleri - de var egentligen inte intresserade av något svar, utan de ville snärja Honom. Om Han skulle svara "Ja, betala skatt till kejsaren", skulle Han bryta mot Lagen (som visats ovan) och dessutom få folket emot sig. Om Han svarade "Nej, betala inte skatt", skulle de få ett tydligt uttalande för att kunna "utlämna honom åt överheten, åt landshövdingen" (Luk 20:20). Jesus skulle då inte dömas som ett oskyldigt offerlamm, i syndares ställe, utan själv skyldig till lagbrott. Det var en balansgång. Så i Sin gudomliga vishet Han gav dem inte svaret utan lät dem själva gissa med ett tvetydigt svar.

Även om man kan tolka det som att pengarna tillhör kejsaren, då det är kejsarens bild på pengarna (bortse ifrån det faktum att svenska kronor dessutom numera har döda kulturpersonligheter på bild; Euron har akvedukter, dollarn har döda presidenter, o. s. v.) så handlar det här egentligen om själva mynten som används för att motsvara det ihopjobbade arbetet. Inte det egentliga värdet på arbetet. Pengarna i sig är ju egentligen inte värda någonting utan ska motsvara ett arbete eller vara för att bytas ut till ett annat arbete eller vara. Det är endast ett medel.

För en kristen kan detta tolkas som att dina pengar tillhör Gud. Om du är kristen tillhör du Gud och inte dig själv, och allt det du gör och allt det du har, tillhör Gud.

Vad det egentligen handlar om, är inte att få ut en lära om huruvida det är rätt av kejsaren att begära skatt eller ej. Det handlar om huruvida vi ska gå med på det och betala den skatt som "kejsaren" bestämmer.

Vi hamnar alltså i en återvändsgränd om vi ska hitta ett uttömmande svar i just detta som Jesus säger om huruvida det är rätt med skatt eller ej. Det kan tolkas som att vi ska betala skatt (och troligen är det rätt tolkning, se nedan), men det innebär inte nödvändigtvis att det är rätt eller rimligt av "kejsaren" eller makthavare att kräva skatt. Eller att fortsätta vilja betala skatt när vi har möjlighet att påverka det genom demokratiska val.

2. Rom 13


a. Texten: Rom 13:1-7

En lite tydligare text om huruvida vi ska betala skatt, och dess giltighet, finner vi i Romarbrevets trettonde kapitel:

Varje människa skall underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. Den som sätter sig emot överheten står därför emot vad Gud har bestämt, och de som gör så drar domen över sig själva. Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift. Fullgör era skyldigheter mot alla: skatt åt den ni är skyldiga skatt, tull åt den ni är skyldiga tull, vördnad åt den som bör få vördnad och heder åt den som bör få heder.

b. Förklaring

Den 7:e och sista versen som citeras ovan gör det tydligt: kristna ska betala skatt och tull. Kristna ska underordna sig överheten eftersom all överhet är insatt av Gud och följa lagen i landet de bor i, så långt de inte strider mot Guds lag. Det betyder dock inte att alla lagar är perfekt rätta eller att överheten alltid gör rätt. Paulus och Jesus levde under romerskt styre, en överhet som dödade dem och många andra kristna, för att de lydde Guds lag först och främst. Men vi kristna ska underordna oss överheten och Gud ska ta itu med vad överheten gjort med sin makt vid den yttersta domen. Kristna ska inte göra uppror eller starta inbördeskrig - vi ska följa lagen, så långt den inte tvingar oss gå emot Guds lag - inklusive att betala skatt. Att betala skatt tvingar oss inte strida mot Guds lag - även om de egentligen är Guds pengar - Gud behöver inte pengarna. Vi kan avstå dem och slippa onödiga konflikter med myndigheterna. Vi vet i slutändan att Gud ska döma den som undanhållit oss vår lön och tagit skatt (Mal 3:5).

Inte heller den här texten säger rakt ut att det är "rätt" av överheten att kräva skatt. Om den gör det, och har andra lagar som inte direkt strider mot Bibeln, ska vi betala skatt och följa lagarna.

Vi tittar närmare på denna text längre ned under frågan om socialism.

D. En bibelvers att ha i beräkningen: Matt 17:24-27


de som tog upp tempelskatten kom fram till Petrus och frågade: "Betalar inte er mästare tempelskatt?" "Jo", svarade han. Sedan Petrus hade kommit hem, frågade Jesus honom, innan Petrus hunnit säga något: "Vad tror du, Simon? Av vilka tar jordens kungar upp tull och skatt, av sina söner eller av andra?" Han svarade: "Av andra". Då sade Jesus till honom: "Alltså är sönerna fria. Men för att vi inte skall stöta oss med dem, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Ta sedan den första fisk som du får upp och öppna gapet på den. Då skall du hitta ett silvermynt. Ta det och ge åt dem för min och din räkning."

I den här texten antyds det att skatt är en form av slaveri, medan "sönerna är fria" från skatt. Härmed antyder Jesus också att kristna, söner till den högste Kungen, egentligen också borde vara fria från att betala skatt. Men, kristna ska betala skatt:

"För att inte stöta oss med dem..."

Vi ska undvika onödiga dispyter med myndigheterna. Jesus hade ett annat uppdrag på jorden, att dö för att ge Sitt liv till lösen för många. Han har all makt och myndighet i himlen och på jorden. De jordiska makthavarna och deras krav var endast för Honom någonting som Han inte behövde ägna alltför mycket tid åt att strida emot, utan bara vifta undan och fortsätta på Sitt uppdrag. Samma sak gäller för oss kristna. Vi vet att Jesus är vår egentlige Kung och försörjare och Hans rike är inte beroende av pengar. Vi kan avstå dem för att ge åt myndigheterna det den vill ha och slippa att bli uppehållna i onödan. Gud kommer att skipa rättvisa i slutändan och döma dem som undanhållit arbetaren sin lön på jorden. Gud kommer ge oss vår verkliga lön senare.

III. SOCIALISM ELLER VÄLFÄRD


När det fastställts att skatt är stöld, ska vi gå vidare och titta på socialismen, eller "välfärden". Frågan vi ställer oss är om det ändå kan vara rättfärdigat att ta ut skatt för vissa goda ändamål, som polis, skola, vård och omsorg.

A. Välfärdsstaten


I Sverige har man så kallad välfärd, vilket i själva verket är ett finare ord för "socialism". Ja, det är faktiskt en kategori av socialism.

Man försöker, alltså, att uppnå ett samhälle av välstånd,, ett "rättvist" samhälle, genom att alla ska få tillgång till en del saker som anses livsnödvändiga utan att behöva betala för det. Skola, sjukvård, omsorg, diverse bidrag (men inte mat...)

Människan ska vara beroende av staten istället för Gud.

Som vi alla vet är skatten väldigt hög i Sverige, för att detta ska bekostas. Någonting som de flesta i Sverige inte ifrågasätter, för det här är ju rätt och riktigt och vi får ju saker "gratis".

Men egentligen är det inte "gratis" utan helt enkelt betalas det genom skatt. Du som arbetar betalar för det genom skatt, så att de som inte arbetar eller inte har råd av andra orsaker, kan få det ändå.

Nu innefattar det också mycket annat just i Sverige. Bidrag kan ges för att bekosta allt möjligt man som individ kanske inte gärna vill stå för, bl. a. aborter, hbtq/genus-"forskning", kultursatsningar, och annat sådant som går emot Herrens vilja.

Men, jag ska undvika att diskutera mer ingående dessa saker, huruvida socialism är bra, effektivt, o.s.v. ur ett praktiskt eller "världsligt" perspektiv just här. Jag ska istället ställa den högst relevanta frågan: är "välfärd" eller "socialism" rätt väg att gå, enligt Bibeln?

Är det rätt, enligt Bibeln, att ta skatt, stjäla pengar, om det görs i ett gott syfte? Ska man ta skatt från de som arbetat för att bekosta saker för de som inte har arbetat?


1. Några tydliga ställen från Bibeln


Bibeln har absolut en hel del att säga om att vara givmild, barmhärtig och hjälpa de fattiga och nödställda. Det ska man göra. Men det ska ske av fri vilja och inte av tvång från staten. Alla människor har ansvaret att arbeta och försörja sig själva och sitt hushåll. Den som inte tar sitt ansvar ska man inte "hjälpa".

a. Den som inte vill arbeta...

När vi var hos er, gav vi er också den föreskriften att den som inte vill arbeta inte heller skall äta. Men nu hör vi att en del bland er lever oordentligt. De arbetar inte utan går bara och drar. Sådana befaller och förmanar vi i Herren Jesus Kristus att de skall arbeta och hålla sig lugna och äta sitt eget bröd. (2 Tess 3:10-12 SFB)

Här bemöter Paulus en situation där några i församlingen i Thessalonike trodde att de kunde snylta på sina bröders och systrars kärlek för att slippa arbeta.

I utsträckningen bemöts här varje människa som inte arbetar, och de som ger dem pengar och stödjer dem i tron att det är kärleksfullt. De som inte vill arbeta är människor som lever oordentligt - de tar inte sitt eget ansvar, som de har, att försörja sig själva - utan lever på andra. De lever på bidrag och arbetar aldrig, eller helst inte. Dessa är kristna eller andra inte tvungna att hjälpa. Än mindre ska en icke-kristen stat hjälpa dem genom att stjäla av andras surt förvärvade slantar.

Nyckelordet här är "inte VILL" arbeta. Kristna ska hjälpa de som verkligen är i nöd och är utsatta, som inte "kan" arbeta.

Men allmänt har människan ansvaret att arbeta och äta sitt eget bröd, stå på egna ben, försörja sig själv och sitt eget hushåll "i sitt anletes svett" (1 Mos 3:19).

b. Givande sker inte av tvång

Var och en må ge vad han har beslutat sig för i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång. Ty Gud älskar en glad givare. (2 Kor 9:7 SFB)

En del hävdar att församlingarna i NT, särskilt den första i Jerusalem, i Apg, levde i en inbördes socialism, eller rent av kommunism. Man hade allt gemensamt och gav åt apostlarna, som distribuerade ut det till de behövande (Apg 4:35). Men att detta är socialism eller kommunism stämmer inte:

i. det här är inom församlingens kärleksfulla gemenskap, och inte ute i samhället eller samordnat av staten.

ii. det skedde efter behov. Behovet i just Jerusalem var så stort, det fanns så mycket fattiga, att de som hade jord eller hus fick sälja och bära fram vad de sålt. Det var även så stort behov att Paulus reste runt till församlingarna utanför för att samla in åt de heliga, fattiga, kristna i Jerusalem (Rom 15:25; 2 Kor 9:1).

iii. sist men inte minst, skedde det inte av tvång, utan av kärlek och fri vilja. Kristna tvångsbeskattades inte, utan man vädjade till deras kärlek som de fått av Gud i Jesus Kristus.

Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd. Han var rik men blev fattig för er skull, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika. (2 Kor 8:9)

Obligatoriskt tionde gäller inte heller för den kristna församlingen. Man ska ge vad man beslutat sig för i sitt hjärta och inte av tvång.

(iv. Ananias och Safira kan komma på tal, som blev dödade av Gud då de inte bar fram allt de fått för det de sålt (Apg 5:1-11). Men deras synd var inte att de inte var givmilda, utan för att de båda beslutat sig för att ljuga för den helige Ande (vv. 5, 9).)

c. Överhetens uppgift, Rom 13 igen

Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift. (Rom 13:6 SFB)

Som sagt, diskuterar denna text inte nödvändigtvis huruvida det faktiskt är rätt av staten att ta skatt - men säger att kristna ska betala skatt, och att det finns en giltig uppgift, en giltig anledning till att staten behöver pengar:

Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. (Rom 13:3-4 SFB)

Notera att här inte nämns välfärd, sjukvård, skola, omsorg, bidrag, m. m. eller att hjälpa fattiga - nej, utan staten eller överheten har en enda uppgift som den fått av Gud:

Att upprätthålla Guds Lag, hålla tillbaka människans ondska genom fruktan och straffa brott.

Fundera bara lite över hur bra svenska staten är på detta som den ska göra, med det höga skattetrycket, och vad den egentligen lägger resurserna på. I rest my case.

2. Jesus var inte Robin Hood


Jesus samlade in mycket pengar för att hjälpa de fattiga, men Han var inte Robin Hood. Hans 12 lärjungar var inte hans gäng av muntergökar som rånade rika människor i Judéens Sherwoodskog för att sedan dela ut det till fattiga.

Jesus predikade inte heller att man skulle "Ge åt kejsaren, så delar han ut pengarna till de fattiga."

Jesus predikade att vi skulle älska vår nästa som oss själva. Att vara givmilda, ge åt den som ber oss, låna ut utan ränta - utifrån kärlek till vår nästa. Inte för att staten tvingar oss, utan för att Guds kärlek genom Jesus driver oss att älska såsom Han har älskat.

Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning (1 Joh 3:16-18 SFB)

Socialism och skatter berövar den kristne hans frihet att älska sina bröder - och medmänniskor - av sann kärlek.

3. Jesu politiska filosofi


Jesus kom inte direkt med någon politisk ideologi eller filosofi. Han är själv den store Monarken som härskar i evighet och ska lägga allting under Sina fötter till slut då Fadern överlämnar riket åt Honom. Han ska härska i godhet och rättfärdighet över det folk Han själv har köpt med Sitt blod. Men innan dess, de gånger Jesus tar upp frågor om politik och ekonomi ser man att Han ligger närmast den s. k. anarkokapitalismen.

Jesus stödde privat ägande av produktionsmedlen och fri handel. Varje arbetsgivare och arbetstagare har själv rätt att själva komma överens om lönen (ingen inblandning av staten, inga kollektivavtal, Matt 20:1-15). Han visar, som sagt, att skatt är en form av slaveri. Hans syn på mänskliga furstar och statlig makt finns i 1 Sam 8, där Han genom profeten Samuel varnar dem för vad en kung ska göra med dem.

Jesus var emot slaveri, tvång och våld, även när staten stod för det och förespråkade frivillig välgörenhet. Hans anhängare kämpade inte för någon välfärdsstat, utan de spred Evangeliet.

B. Socialism fungerar inte


Socialism fungerar inte i praktiken. Inte heller fungerar det i teorin. Helt enkelt för att man inte förstår hur ekonomi egentligen fungerar. Det är en förlustaffär för alla i det långa loppet: "andras pengar" tar, till slut, slut. Och jag skulle vilja hävda att de flesta betalat många hundra tusentals kronor i skatt, utan att få någonting "gratis" tillbaka, utan snarare hade haft nog med pengar för att bekosta det själv och över för att hjälpa andra om man så ville. Så talet om att man får saker gratis är en ganska stor lögn.

C. Socialismens lögner


Socialismen stjäl alltså inte bara, utan ljuger dessutom. Finns det några som är mästare på propaganda och lögner så är det socialister, och Socialdemokraterna är också särskilt framstående i detta. Du tror att det inte är så i Sverige - just därför de har lyckats så bra med sin sluga propaganda.

Alla som motsätter sig vänstern, svartmålas som "sexistiska", "intoleranta", "främlingsfientliga", "homofoba", "islamofober", "rasister", "nazister" och "kvinnoförtryckande" - "hatare". Detta repeteras om och om igen på de statliga propagandaministerierna - svt och sr - så att folket ska tro på det.

Detta gör de för att de har slut på logiska, intellektuella eller moraliska argument. Det är rökridåer för att dölja det faktum att de inte har några argument. Det tilltalar människors känslor och rädslor. Säger du minsta "felaktiga" sak som inte passar i "åsiktskorridoren", blir du stämplad som någonting av ovan direkt, och har du blivit stämplad kan du räkna med att förlora ditt jobb, din försörjning och även riskera att ta emot dödshot.

Kristendomen har redan tagit hand om fattiga, svaga och sjuka innan socialismen kom till. När väl socialism förstatligades, påbörjades dock propagandan och man har målat upp en bild om att socialismen är källan till allt det goda, att kapitalister, och religioner är onda. De har tagit åt sig äran från Gud, som ska prisas för de goda gärningar kristna gör.

D. Hur den kristne förhåller sig under socialism


Du är kristen och blir bestulen av staten, på pengar du kunnat använda bättre själv, både till din egen familj och till verkligt välgörande ändamål. Dina pengar stjäls för att bekosta sådant som nämnts ovan, som går emot Herrens vilja och Lag.

Vi har sett ovan, att även om du och andra blir oförrättade genom socialismen, så ska vi inte stöta oss i onödan med överheten, utan betala vår skatt.

Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också (Matt 5:40 SFB).

Undvik onödiga bråk, ge dem pengarna, du eller Gud behöver dem inte för Hans rike. Det är olyckligt att de försvinner, men du kan undvara dem. Du behöver inte samla skatter på jorden där tjuvar stjäl, utan du har din verkliga skatt i Himlen. Gud förser dig med allt du behöver mitt i dina förluster och lidanden.

Du kommer också att kunna fortsätta älska dina syskon i församlingen och hjälpa dem. Fortsätt med att göra det som är gott.

Nu är dock samhället lite annorlunda än på Jesu och Paulus' tid. Sverige är en demokrati och det finns möjlighet att påverka och bilda opinion. Med tanke på att inte bara du, utan även dina hederligt arbetande medmänniskor, blir bestulna och bedragna genom skatt och socialistiska lögner och propaganda, samt att samhället skulle fungera så mycket bättre utan socialism, så behöver vi helt klart göra vad vi kan för att påverka samhället till det bättre. Detta går inte emot att "underordna sig överheten", när i princip överheten i en demokrati, är folket, och du åtminstone ges möjligheten att rösta för politiska förändringar. Kristna ska söka den stads bästa där de befinner sig i fångenskap likt Gud säger till Israel (Jer 29:7). Vetandes att detta främst sker genom predikande av Evangeliet och bön, men också i goda handlingar av kärlek - bl. a. genom att bidra till socialismens fall.

Demokrati, folkstyre - folket är överheten och har befogenhet att bilda opinion, påverka och ändra. Kristna är en del av befolkningen och har i samhället rätten att göra sin röst hörd och påverka.


IV. HUR RÖSTA?


De flesta partier i Sverige, både inne i och utanför riksdagen, är tyvärr gravt socialistiska. Dessa kan man inte rösta på. Medborgerlig Samling och Kristna Värdepartiet kan vara lite intressanta men tycks fortfarande vilja ha kvar välfärden, d. v. s. socialismen. Det enda alternativet jag ser är Klassiskt liberala partiet som är tydliga med sin vision om att socialismen och statens orättfärdiga tvång ska bort.

tisdag 27 mars 2018

Junia: en kvinna "bland apostlarna"

Hälsa Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som är högt ansedda bland apostlarna och som även före mig tillhörde Kristus.
(Rom 16:7 SFB)

Det finns de som hävdar denna vers säger att Junia(s) var en kvinnlig apostel. De hävdar att hon var "bland apostlarna", inte bara "högt ansedd" (eller noterad) bland apostlarna i den meningen att apostlarna hade noterat henne, tillsammans med Andronicus, som utmärkt. Man vill använda den här texten för att stödja kvinnligt ledarskap i församlingar, kvinnliga pastorer.

Men det är en alltför förhastad slutsats; passagen för med sig en rad tolkningsmässiga utmaningar.

För det första är det en fråga hur man tolkar den grekiska partikeln εν 'bland'. Personligen skulle jag föredra det senare ovan nämnda: att det är apostlarna som noterat eller håller Andronikus och Junia(s) såsom högt ansedda - inte att de är "bland" apostlarna, en del av apostlaskaran - och dessutom mer utmärkta eller utstickande från de övriga apostlarna. Istället är de noterade, eller högt ansedda av eller hos apostlarna.

Men om jag skulle ha fel och vi skulle anta att de var "apostlar", blir det fortfarande en fråga hur man tolkar namnet ιουνιαν [Junian], eftersom det inte står i den nominativa formen: Det är okänt om det ska vara Junia (kvinnligt) eller Junias (manligt - notera Folkbibeln som har valt denna maskulina form). Jag tror, ändå, att det rör sig om ett kvinnligt namn, Junia.

Ännu en fråga blir hur man tolkar ordet "apostel" eftersom det är ett lånat grekiskt ord, som betyder "sändebud", när det används i NT i bredare mening, och inte hänvisar till de tolv apostlarna (en tydligt definierad skara, som endast bestod av män). I ordets bredare bemärkelse skulle det betyda något som vår tids "missionär" (vilket är ett latinskt låneord för sändebud, motsvarande det av grekiska "apostel"). Om Junia nu var en kvinnlig "apostel" var hon verkligen inte en av de tolv! Det är mer troligt att hon i så fall skulle vara en missionärshustru, vid sidan av sin man Andronicus. Varken hon eller hennes man nämns som någon form av ledare, pastorer eller äldste i en lokal församling.

Så, hur långt man än vill dra denna passage, så hamnar man i en återvändsgränd. Texten kan inte tas som stöd för kvinnliga ledare inom församlingen. På sin höjd kan texten alltså användas till biblisk grund för att referera till en missionär och hans hustru som "missionärer". Men inte heller det är en självklarhet, då det är en tolkning om de alls är "bland apostlarna/missionärerna", vilket jag som sagt inte tror.

Paulus avsikt i denna passage är inte att lära om vad kvinnor får och inte får göra, eller kvinnligt ledarskap i församlingen. Det här är slutet på Romarbrevet där han är färdig med läran och avslutar med att skicka hälsningar från och till olika människor, som han gör i alla sina brev, och nämner tillfälligt några saker om dem. Man får inte härleda för mycket doktrinär undervisning från en sådan passage, där det inte är författarens avsikt att undervisa. Istället måste vi titta på andra avsnitt där han avsiktligt lär ut om krav på äldste, lärare och att kvinnor inte kan vara pastorer/äldste och undervisa män.

En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. (1Ti 2:11-14 SFB)
En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man... (1Ti 3:2 SFB)
Bibeln är tydlig med att kvinnor inte får vara pastorer/äldste i församlingar, inte heller undervisa män. Bibeln motsäger inte sig själv och Romarbrevet 16:7 annullerar inte de tydligare passagerna i Bibeln som säger att kvinnor inte får vara äldste eller undervisa män. De tydliga texterna ska tolka de otydliga, inte tvärt om.

måndag 26 mars 2018

Priscilla och Aquila: ett falskt argument för kvinnliga pastorer

Priskilla och Akvila hörde honom, och de tog sig an honom och förklarade grundligare Guds väg för honom. (Apg 18:26 SFB)

Den här versen används ibland för att visa att kvinnor kan vara pastorer och undervisa män. Priscilla och Aquila undervisar här en man, menar man. Här bemöts detta argument.

1. Aquila är en man och Priskilla hans fru.
Att ett namn slutar på A betyder inte att det är ett kvinnligt namn. Aquila är ett latinskt mansnamn. Att Aquila är en man framgår också tydligt av Apg 18:2 där Paulus möter dem:
Där träffade han en jude vid namn Akvila, född i Pontus, och hans hustru Priskilla. (Apg 18:2 SFB)

Det kommer ofta som en chock när man visar på detta faktum. Har man inte läst Bibeln tillräckligt noga och griper efter halmstrån för att man vill att kvinnor ska få vara pastorer?
Aquila betyder örn på latin

2. Texten är deskriptiv, inte preskriptiv
Att Apostlagärningarna skildrar en berättelse där någonting händer, betyder inte att det är en instruktion, eller en föreskrift för hur saker ska gå till i Guds församling.

Istället har vi instruktioner och föreskrifter från 1 Tim 2:11-14 som säger att kvinnan inte får undervisa eller göra sig till herre över mannen (därmed inte agera som eller vara pastor i en församling) - där det också hänvisas till skapelseordningen, d.v.s. inte har med kulturella sammanhang eller tillfällen att göra, utan är inbyggt i Guds avsikt med skapelsen:
En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. (1Ti 2:11-14 SFB)

3. De är inte pastorer
Det står inte att varken Aquila eller hans fru Priskilla är pastorer. De träffar en kristen man i ett mer informellt sammanhang och förklarar grundligare Guds väg för honom.

Kristna får givetvis undervisa och tillrättavisa varandra vid behov. Det är vår skyldighet och en handling som görs av broderlig kärlek. På sin höjd kan skriften stödja att en kvinna får vara med när hennes man undervisar en annan man. Men en sista sak kan också vara värd att bemöta:

"Priscilla och Aquila är ett gift par visste jag förstås hela tiden, men Priscilla nämns först och därför måste hon ha en framträdande roll framför sin man."

Det här blir en något desperat slutsats som också går emot principen om att tydliga ska tolka otydliga texter. Otydliga texter ska inte tolka (eller fördunkla) tydliga texter. En ordföljd är en mycket tveksam sak att försöka få ut något från "mellan raderna" av. Det är en otydlig sak, om det ens är någon alls. De tydliga texterna talar och undervisar uttryckligen om att kvinnan inte får undervisa eller göra sig till herre över mannen och att hon ska underordna sig sin man, samt att mannen är huvudet, har den framträdande rollen och hänvisar till skapelseordningen där Adam skapades först och sedan Eva, samt den avsedda bilden av Kristus och Hans brud, församlingen:
 (se 1 Tim 2:11-14 ovan)

Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud - han som är Frälsare för sin kropp.
(Efe 5:22-23 SFB)
Bibeln säger vidare uttryckligt att en församlingsledare (pastor, äldste, föreståndare) ska vara en man:
En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man (1Ti 3:2 SFB)

När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som ännu återstod och i varje stad insätta äldste efter mina anvisningar. En sådan skall vara oförvitlig, en enda kvinnas man
(Tit 1:5-6 SFB)
Det här var några snabba tankar, men jag hoppas det är till hjälp och nytta när du finner dig i en diskussion och detta argument dyker upp. Medveten om att vi lever i en tid av feministisk indoktrinering, där känsla beaktas framför logik. Men Guds Ord har makt att bryta igenom och förvandla människornas hjärtan radikalt. Var fri att dela länk till detta inlägg.

tisdag 2 januari 2018

Frälsningsordningen, ordo salutis, enligt Bibeln



Det här är en kort översikt över frälsningsordningen, ordo salutis, enligt Bibeln. I kronologisk ordning:



1. Utkorelse

Innan världens grund blev lagd utvalde Gud vilka som skulle bli frälsta, enligt Hans egen goda vilja och inte någonting Han såg hos dem i framtiden (Ef 1:4-5; 2 Tess 2:13; 2 Tim 1:9; jfr. Rom 9:11-16) för att Han, och endast Han, i all Hans egenmäktiga nåd och ära, ska prisas (Rom 11:36; Ef 1:6). Utkorelsen skedde "i Kristus" och inte utan Honom - Gud förutbestämde även att själv komma, som människan Jesus, när tiden var inne, och dö som de utvaldas ställföreträdare för deras synder på korset och blidka Guds vrede och fullkomligt försona dem med Gud (1 Petr 1:20; Apg 2:23; 4:28; 2 Tim 1:9-10)

2. Kallelse

Detta sker senare under den utvalda människans livstid, efter ett liv i synd p. g. a. arvet från Adam. Gud kallar de utvalda till Sig genom att människor förkunnar Evangeliet (Rom 10:14-15). Här går en allmän kallelse ut till alla syndare, utvalda som icke-utvalda, och ett uppriktigt löfte till alla om att omvända sig, förtrösta, få förlåtelse och evigt liv. Jesu död är tillräcklig som offer för alla som än vill komma, och ingen som kommer ska bli utkastad. (Om nu någon naturlig människa vill komma, är en annan femma). Kalvinister förstår detta.

3. Pånyttfödelse 

Gud ger nytt andligt liv åt de utvalda som hört Ordet och kallelsen (Joh 3:3-8, Ef 1:13, 2:1-8; Jak 1:8; 1 Petr 1:23).

4. Omvändelse

Den pånyttfödda människan är nu andligt levande och kapabel till att omvända sig, ångra sina synder, vända om och förtrösta på Jesus (Joh 6:44-45).

5. Rättfärdiggörelse 

Gud förklarar syndaren rättfärdig av nåd allena genom tron allena. Jesu fullkomliga rättfärdighet tillräknas henne (Rom 5:1-10).

6. Adoption

Gud tar upp den troende som Hans barn, medlem i Hans familj, medarvinge till arvet med Kristus och alla andra heliga (Rom 8:15-18; Kol 1:12).

7. Helgelse

Ett pågående arbete genom livet där Gud den helige Ande och människan strider tillsammans mot synden och människan formas mer till Kristuslikhet (1 Thess 5:23-24).

8. Uthållighet

Alla som blivit rättfärdiggjorda kommer bevaras av Guds makt och hålla ut som kristna ända till slutet av sina liv (Jer 32:40; Joh 10:27-29; 1 Petr 1:5; 1 Joh 5:18).

9. Förhärligande

Vid den slutliga uppståndelsen. Gud kommer till slut ta bort all synd från den kristne och ge henne en återuppståndelsens kropp (1 Kor 15:12-14; Rom 8:23-25, 30).