Herraväldet och fruktan tillhör Gud, fridstiftaren i höjden. Kan hans skaror räknas? Över vem går ej hans ljus upp? Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren? Se, inte ens månen skiner klart, och stjärnorna är ej rena i hans ögon. Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken. (Job 25:2-6 SFB)

tisdag 27 mars 2018

Junia: en kvinna "bland apostlarna"

Hälsa Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som är högt ansedda bland apostlarna och som även före mig tillhörde Kristus.
(Rom 16:7 SFB)

Det finns de som hävdar denna vers säger att Junia(s) var en kvinnlig apostel. De hävdar att hon var "bland apostlarna", inte bara "högt ansedd" (eller noterad) bland apostlarna i den meningen att apostlarna hade noterat henne, tillsammans med Andronicus, som utmärkt. Man vill använda den här texten för att stödja kvinnligt ledarskap i församlingar, kvinnliga pastorer.

Men det är en alltför förhastad slutsats; passagen för med sig en rad tolkningsmässiga utmaningar.

För det första är det en fråga hur man tolkar den grekiska partikeln εν 'bland'. Personligen skulle jag föredra det senare ovan nämnda: att det är apostlarna som noterat eller håller Andronikus och Junia(s) såsom högt ansedda - inte att de är "bland" apostlarna, en del av apostlaskaran - och dessutom mer utmärkta eller utstickande från de övriga apostlarna. Istället är de noterade, eller högt ansedda av eller hos apostlarna.

Men om jag skulle ha fel och vi skulle anta att de var "apostlar", blir det fortfarande en fråga hur man tolkar namnet ιουνιαν [Junian], eftersom det inte står i den nominativa formen: Det är okänt om det ska vara Junia (kvinnligt) eller Junias (manligt - notera Folkbibeln som har valt denna maskulina form). Jag tror, ändå, att det rör sig om ett kvinnligt namn, Junia.

Ännu en fråga blir hur man tolkar ordet "apostel" eftersom det är ett lånat grekiskt ord, som betyder "sändebud", när det används i NT i bredare mening, och inte hänvisar till de tolv apostlarna (en tydligt definierad skara, som endast bestod av män). I ordets bredare bemärkelse skulle det betyda något som vår tids "missionär" (vilket är ett latinskt låneord för sändebud, motsvarande det av grekiska "apostel"). Om Junia nu var en kvinnlig "apostel" var hon verkligen inte en av de tolv! Det är mer troligt att hon i så fall skulle vara en missionärshustru, vid sidan av sin man Andronicus. Varken hon eller hennes man nämns som någon form av ledare, pastorer eller äldste i en lokal församling.

Så, hur långt man än vill dra denna passage, så hamnar man i en återvändsgränd. Texten kan inte tas som stöd för kvinnliga ledare inom församlingen. På sin höjd kan texten alltså användas till biblisk grund för att referera till en missionär och hans hustru som "missionärer". Men inte heller det är en självklarhet, då det är en tolkning om de alls är "bland apostlarna/missionärerna", vilket jag som sagt inte tror.

Paulus avsikt i denna passage är inte att lära om vad kvinnor får och inte får göra, eller kvinnligt ledarskap i församlingen. Det här är slutet på Romarbrevet där han är färdig med läran och avslutar med att skicka hälsningar från och till olika människor, som han gör i alla sina brev, och nämner tillfälligt några saker om dem. Man får inte härleda för mycket doktrinär undervisning från en sådan passage, där det inte är författarens avsikt att undervisa. Istället måste vi titta på andra avsnitt där han avsiktligt lär ut om krav på äldste, lärare och att kvinnor inte kan vara pastorer/äldste och undervisa män.

En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. (1Ti 2:11-14 SFB)
En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man... (1Ti 3:2 SFB)
Bibeln är tydlig med att kvinnor inte får vara pastorer/äldste i församlingar, inte heller undervisa män. Bibeln motsäger inte sig själv och Romarbrevet 16:7 annullerar inte de tydligare passagerna i Bibeln som säger att kvinnor inte får vara äldste eller undervisa män. De tydliga texterna ska tolka de otydliga, inte tvärt om.

måndag 26 mars 2018

Priscilla och Aquila: ett falskt argument för kvinnliga pastorer

Priskilla och Akvila hörde honom, och de tog sig an honom och förklarade grundligare Guds väg för honom. (Apg 18:26 SFB)

Den här versen används ibland för att visa att kvinnor kan vara pastorer och undervisa män. Priscilla och Aquila undervisar här en man, menar man. Här bemöts detta argument.

1. Aquila är en man och Priskilla hans fru.
Att ett namn slutar på A betyder inte att det är ett kvinnligt namn. Aquila är ett latinskt mansnamn. Att Aquila är en man framgår också tydligt av Apg 18:2 där Paulus möter dem:
Där träffade han en jude vid namn Akvila, född i Pontus, och hans hustru Priskilla. (Apg 18:2 SFB)

Det kommer ofta som en chock när man visar på detta faktum. Har man inte läst Bibeln tillräckligt noga och griper efter halmstrån för att man vill att kvinnor ska få vara pastorer?
Aquila betyder örn på latin

2. Texten är deskriptiv, inte preskriptiv
Att Apostlagärningarna skildrar en berättelse där någonting händer, betyder inte att det är en instruktion, eller en föreskrift för hur saker ska gå till i Guds församling.

Istället har vi instruktioner och föreskrifter från 1 Tim 2:11-14 som säger att kvinnan inte får undervisa eller göra sig till herre över mannen (därmed inte agera som eller vara pastor i en församling) - där det också hänvisas till skapelseordningen, d.v.s. inte har med kulturella sammanhang eller tillfällen att göra, utan är inbyggt i Guds avsikt med skapelsen:
En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. (1Ti 2:11-14 SFB)

3. De är inte pastorer
Det står inte att varken Aquila eller hans fru Priskilla är pastorer. De träffar en kristen man i ett mer informellt sammanhang och förklarar grundligare Guds väg för honom.

Kristna får givetvis undervisa och tillrättavisa varandra vid behov. Det är vår skyldighet och en handling som görs av broderlig kärlek. På sin höjd kan skriften stödja att en kvinna får vara med när hennes man undervisar en annan man. Men en sista sak kan också vara värd att bemöta:

"Priscilla och Aquila är ett gift par visste jag förstås hela tiden, men Priscilla nämns först och därför måste hon ha en framträdande roll framför sin man."

Det här blir en något desperat slutsats som också går emot principen om att tydliga ska tolka otydliga texter. Otydliga texter ska inte tolka (eller fördunkla) tydliga texter. En ordföljd är en mycket tveksam sak att försöka få ut något från "mellan raderna" av. Det är en otydlig sak, om det ens är någon alls. De tydliga texterna talar och undervisar uttryckligen om att kvinnan inte får undervisa eller göra sig till herre över mannen och att hon ska underordna sig sin man, samt att mannen är huvudet, har den framträdande rollen och hänvisar till skapelseordningen där Adam skapades först och sedan Eva, samt den avsedda bilden av Kristus och Hans brud, församlingen:
 (se 1 Tim 2:11-14 ovan)

Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud - han som är Frälsare för sin kropp.
(Efe 5:22-23 SFB)
Bibeln säger vidare uttryckligt att en församlingsledare (pastor, äldste, föreståndare) ska vara en man:
En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man (1Ti 3:2 SFB)

När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som ännu återstod och i varje stad insätta äldste efter mina anvisningar. En sådan skall vara oförvitlig, en enda kvinnas man
(Tit 1:5-6 SFB)
Det här var några snabba tankar, men jag hoppas det är till hjälp och nytta när du finner dig i en diskussion och detta argument dyker upp. Medveten om att vi lever i en tid av feministisk indoktrinering, där känsla beaktas framför logik. Men Guds Ord har makt att bryta igenom och förvandla människornas hjärtan radikalt. Var fri att dela länk till detta inlägg.

tisdag 2 januari 2018

Frälsningsordningen, ordo salutis, enligt Bibeln



Det här är en kort översikt över frälsningsordningen, ordo salutis, enligt Bibeln. I kronologisk ordning:



1. Utkorelse

Innan världens grund blev lagd utvalde Gud vilka som skulle bli frälsta, enligt Hans egen goda vilja och inte någonting Han såg hos dem i framtiden (Ef 1:4-5; 2 Tess 2:13; 2 Tim 1:9; jfr. Rom 9:11-16) för att Han, och endast Han, i all Hans egenmäktiga nåd och ära, ska prisas (Rom 11:36; Ef 1:6). Utkorelsen skedde "i Kristus" och inte utan Honom - Gud förutbestämde även att själv komma, som människan Jesus, när tiden var inne, och dö som de utvaldas ställföreträdare för deras synder på korset och blidka Guds vrede och fullkomligt försona dem med Gud (1 Petr 1:20; Apg 2:23; 4:28; 2 Tim 1:9-10)

2. Kallelse

Detta sker senare under den utvalda människans livstid, efter ett liv i synd p. g. a. arvet från Adam. Gud kallar de utvalda till Sig genom att människor förkunnar Evangeliet (Rom 10:14-15). Här går en allmän kallelse ut till alla syndare, utvalda som icke-utvalda, och ett uppriktigt löfte till alla om att omvända sig, förtrösta, få förlåtelse och evigt liv. Jesu död är tillräcklig som offer för alla som än vill komma, och ingen som kommer ska bli utkastad. (Om nu någon naturlig människa vill komma, är en annan femma). Kalvinister förstår detta.

3. Pånyttfödelse 

Gud ger nytt andligt liv åt de utvalda som hört Ordet och kallelsen (Joh 3:3-8, Ef 1:13, 2:1-8; Jak 1:8; 1 Petr 1:23).

4. Omvändelse

Den pånyttfödda människan är nu andligt levande och kapabel till att omvända sig, ångra sina synder, vända om och förtrösta på Jesus (Joh 6:44-45).

5. Rättfärdiggörelse 

Gud förklarar syndaren rättfärdig av nåd allena genom tron allena. Jesu fullkomliga rättfärdighet tillräknas henne (Rom 5:1-10).

6. Adoption

Gud tar upp den troende som Hans barn, medlem i Hans familj, medarvinge till arvet med Kristus och alla andra heliga (Rom 8:15-18; Kol 1:12).

7. Helgelse

Ett pågående arbete genom livet där Gud den helige Ande och människan strider tillsammans mot synden och människan formas mer till Kristuslikhet (1 Thess 5:23-24).

8. Uthållighet

Alla som blivit rättfärdiggjorda kommer bevaras av Guds makt och hålla ut som kristna ända till slutet av sina liv (Jer 32:40; Joh 10:27-29; 1 Petr 1:5; 1 Joh 5:18).

9. Förhärligande

Vid den slutliga uppståndelsen. Gud kommer till slut ta bort all synd från den kristne och ge henne en återuppståndelsens kropp (1 Kor 15:12-14; Rom 8:23-25, 30).

onsdag 1 november 2017

Treenigheten: den Athanasianska trosbekännelsen

Den Athanasianska trosbekännelsen är en mycket god och viktig formulering av Treenighetsläran och läran om den Hypostatiska föreningen, som också poängterar dess frälsningsväsentlighet. Dessvärre är det inte så många idag som har en korrekt uppfattning kring dessa läror eller ens vet vad de är - och därmed är deras "kristna" bekännelse och eviga själ i fara. Befintliga svenska översättningar av den Athanasianska trosbekännelsen som man kan finna på nätet lämnar dock en hel del att önska. Därför gjorde jag en egen översättning utifrån latinska originalet. I mån av tid kommer jag att gå igenom bekännelsen och förklara hur Treenighetsläran stämmer överens med Bibeln, och även kommentera min översättning där det behövs. Här kommer iallafall bekännelsen i sin helhet tillsvidare.



Den Athanasianska Trosbekännelsen
[TREENIGHETEN]
Vem som än vill bli räddad, bör först av allt hålla den allmänt gällande tron: om någon inte skulle bevara denna tro fullständig och oskadad, kommer denne utan tvivel gå under för evigt.


Så den allmänna tron är detta:
att vi dyrkar en Gud i Trehet, och Treheten i enighet; utan att blanda ihop personerna, eller uppdela väsendet.
Faderns person är nämligen en, Sonens en annan, den Helige Andes en annan: Men Faderns, Sonens och den Helige Andes gudomlighet, jämlika ära, lika eviga majestät, är en.
Sådan Fadern, sådan Sonen, sådan den Helige Ande.
Fadern oskapad, Sonen oskapad, den Helige Ande oskapad.
Fadern omätbar, Sonen omätbar, den Helige Ande omätbar.
Så här kan Athanasios ha sett ut. Ikondyrkan förbjuden.
Fadern evig, Sonen evig, den Helige Ande evig.
Och likväl inte tre eviga, utan en evig. 
På samma sätt, varken tre oskapade eller tre omätbara, utan en oskapad och en omätbar.
Likadant, Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig, den Helige Ande allsmäktig.
Och likväl inte tre allsmäktiga, utan en allsmäktig.
Alltså Gud Fadern, Gud Sonen, Gud den Helige Ande.
Och likväl inte tre gudar, utan Gud är en.
Alltså Herren Fadern, Herren Sonen, Herren den Helige Ande.
Och likväl inte tre Herrar, utan en Herre.
För, precis som vi tvingas erkänna var person för sig som Gud och Herre, av den kristna sanningen: så förbjuds vi av den allmänt gällande dyrkan att upphöja tre Gudar eller Herrar.
Fadern är inte gjord av någon: inte heller skapad, eller avlad.
Sonen är: varken gjord eller skapad, utan avlad av endast Fadern.
Den Helige Ande är: varken gjord, skapad eller avlad, utan utgår från Fadern och Sonen.
Alltså en Fader, inte tre Fäder: en Son, inte tre Söner: en Helig Ande, inte tre Heliga Andar.
Och i denna Trehet ingen före eller senare, ingen större eller mindre: Utan alla tre personer själva är lika eviga och jämlika.
Så, att i allt, som nu sagts ovan, bör både enigheten i Trehet, och Treheten i enighet dyrkas.
Den som alltså vill bli räddad, ska uppfatta Treheten såhär.

[DEN HYPOSTATISKA FÖRENINGEN]
Men det är nödvändigt för evig räddning, att också troget tro på vår Herre Jesu Kristi köttblivande.
Den rätta tron är alltså att vi tror och bekänner att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är Gud och [lika mycket] människa.
Gud av Faderns väsen avlad före tidsåldrarna: och människa av moderns väsen född i tidsåldern.
Fullkomlig Gud, fullkomlig människa: bestående av förnuftig själ och mänskligt kött.
Jämlik Fadern till gudomligheten: mindre än Fadern till mänskligheten.
Som visserligen är Gud och människa, ändå inte två, utan Kristus är en.
Men inte en genom gudomlighetens omvandling till kött, utan genom mänsklighetens införlivande i Gud.
Helt och hållet en, inte genom väsendenas sammanblandning, utan personens enhet.
För såsom förnuftig själ och kött är én människa: så är Gud och människa én Kristus.
Som led för vår frälsning: steg ner till de nedre: återuppstod från de döda på tredje dagen. Steg upp till himlarna, sitter till höger om [Gud] Fadern [den allsmäktige]. Ska komma därifrån att döma de levande och de döda.
Vid vars ankomst alla människor har att återuppstå med sina kroppar;
Och de ska avlägga räkenskap för egna handlingar. Och de som gjort väl, ska gå in i det eviga livet: men de ont, i den eviga elden. Det här är den allmänt gällande tron, på vilken, såvida någon inte troget och stadigt tror, inte kan bli räddad.