Knutby och Reformerta Baptistförsamlingar: Låt oss sätta skivan rakt

Under den senaste tiden har vissa försök gjorts till att dra paralleller mellan reformerta baptistförsamlingar och Knutbyförsamlingen. Det är inte bara en haltande jämförelse – den är direkt ohederlig. Det handlar om ett desperat avledningsförsök från en avfallen och döende pingströrelse som fortfarande präglas av samma ledarskapsproblem, andligt missbruk och sexuella övertramp som gjorde Knutby möjligt. I stället för självrannsakan projicerar man sina egna misslyckanden på andra. Det är dags att sätta skivan rakt och reda ut detta en gång för alla: Knutby och reformert tro står i direkt motsättning till varandra på varje avgörande punkt – medan varje pingstkyrka, med sin karismatiska teologi och subjektiva auktoritetsstruktur, i sig bär fröna till ett nytt Knutby. 

Detta säger jag som en f.d. pingstvän. När jag var en ung pingstvän fick jag ofta höra av otroende klasskamrater att varje pingstkyrka måste vara en sekt på grund av Knutby. Nu, när jag har blivit reformert baptist, får man istället höra av pingstvänner att man är med i en sekt som Knutby. Allt detta visar hur absurda parallellerna mellan reformerta baptister och Knutby är. Många reformerta baptister är faktiskt f.d. pingst och karismatiker, som har sett hur osunt allt är, och övergett det som skapade Knutby för att välja en väg som är förankrad i biblisk sanning och rättfärdig förvaltning av Guds ord.

Här följer en kortfattad men tydlig genomgång av kontrasten:

1. Knutby var en pingstkyrka

• Knutbyförsamlingen tillhörde pingströrelsen – en rörelse som uppstod på 1900-talet och är en sentida avvikelse från den historiska kristna trons kontinuitet. Man kan uppskatta den gammeldags pingströrelsen som rent predikade Evangeliet och utövade församlingstukt, liksom andra bibliska församlingar, men det den i själva verket definierades av var det sluttande plan som ledde till det totala avfallet vi ser idag.
• Reformert teologi däremot, bygger på Skriften allena och representerar en återgång till apostolisk och klassisk tro, präglad av Reformationens principer.

2. Privata uppenbarelser

• Knutby genomsyrades av nya "profetior", visioner och självutnämnda profetröster. Något som alltid uppmuntras i pingströrelsen.
• Reformerta församlingar är cessationistiska: den särskilda uppenbarelsen är avslutad med Bibeln. All andlig prövning sker i ljuset av Guds ord, inte subjektiva upplevelser.

3. Sola Scriptura vs. subjektivism 

• Reformert tro vilar på principen "Sola Scriptura" – Skriften allena är den högsta auktoriteten i lära och liv.
• Knutby däremot präglades av ett förkastande av denna princip, där andliga ledare kunde komma med "nya uppenbarelser" som övertrumfade Bibeln. Också något som i praktiken alltid sker i pingstkyrkor.

4. Oordning och otukt 

• Knutby präglades av grov oordning: sexuella relationer mellan ledare och medlemmar, hemliga äktenskapsöverenskommelser och manipulation.
• Pingstkyrkor tillåter numera öppet otukt, samboskap och äktenskapsbrott. Ingen församlingsdisciplin utövas över huvud taget. Andlig manipulation har alltid använts vitt och brett för att lura till sig sex eller äktenskap: "Jesus har sagt till mig att vi ska gifta oss", eller "vi gifter oss sen, bara du ger dig nu". Dessa är inga enskilda företeelser – det är ett mönster.
  
• Reformerta baptistförsamlingar tillåter inte otukt och äktenskapsbrott utan praktiserar församlingsdisciplin i enlighet med Matt 18:15–17 och 1 Kor 5 för att vårda församlingen i helighet och renhet.

5. Kvinnliga pastorer och obiblisk ämbetssyn

• Knutby församling leddes i praktiken av Åsa Waldau – en kvinna som bar titeln ”Kristi brud” och utövade andlig auktoritet med påstådd direktuppkoppling till Gud. Församlingen tillät också självutnämnda profeter och apostlar med oinskränkt makt. Detta är inte ett undantag inom pingströrelsen – snarare ett extremt uttryck för ett mönster som fortfarande präglar stora delar av svensk karismatik: kvinnliga pastorer, informella men dominerande kvinnor i maktposition, ”profetröster” och direkta ”tilltal från Gud”.
• Reformerta baptistförsamlingar håller däremot fast vid den bibliska och historiska ordningen där endast män som uppfyller de nytestamentliga kvalifikationerna får tjäna som äldste (1 Tim 2:12; 3:1–7; Tit 1:5–9). Auktoritet utövas inte utifrån personliga anspråk på gudomlig vägledning, utan genom trohet mot Skriften, församlingsprövning och pluralitet i ledarskapet.

6. Hierarkisk kontroll vs. kongregationalism 

• Knutby styrdes av ett litet fåtal personer med total kontroll. På liknande sätt präglas många pingstförsamlingar av en informell men absolut maktordning: pastorn är i praktiken oemotsagd ledare, äldstekåren är ett hemligt sällskap som styr bakom kulisserna och väljer efterträdare genom intern lojalitet och fjäsk snarare än församlingsprövning. Öppenhet saknas.
• Reformerta församlingar är kongregationalistiska: den högsta mänskliga auktoriteten ligger hos hela den lokala församlingen, inte hos enskilda ledare. Äldstekåren består av flera jämbördiga män som uppfyller de bibliska kvalifikationerna – ingen är "överpastor", och ingen äldste står över andra. De insätts och, om nödvändigt, avsätts av församlingens medlemmar. Ledarskapet utövas i ödmjukhet, som herdar bland hjorden, inte som herrar över den (1 Petr 5:2–3). Ämbetet är ett tjänande ansvar – inte en plattform för kontroll eller personlig makt (Matt 20:25–28).

7. Helgelse och helighet

• I Knutby talades det mycket om andlighet, men utan verklig frukt, liksom i övriga pingströrelsen. De som är "andedöpta", "talar i tungor" och "profeterar", eller är allmänt karismatiska ses som andliga. De som lever heligt, gudfruktigt och anständigt ses som oandliga och tråkiga.
• I reformerta sammanhang predikas synd, omvändelse och helgelse – inte som en bonus, utan som avgörande tecken på nytt, andligt liv i Kristus (Hebr 12:14).

8. Dispensationalism vs. Förbundsteologi 

• Knutby drevs av en dispensationalistisk teologi – en sentida uppfinning från 1800-talet som gett upphov till otaliga domedagssekter. Uppenbarelsebokens och andra profetiska texters apokalyptiska symboler läses bokstavligt och överbetonas ofta som tolkningsraster för allt annat. Det konsekventa resultatet av denna hermeneutik blev i Knutby att Kristi brud inte tolkades som en symbol för församlingen, utan en bokstavlig kvinna som ska gifta sig med Jesus.
• Dispensationalism är idag den outtalade grundinställningen i pingströrelsen – och i stor del av övrig svensk kristenhet. Andra teologiska perspektiv nämns aldrig, eller möts med misstänksamhet och intolerans – vilket är ett tydligt sektdrag.
• Reformerta församlingar håller sig i regel till förbundsteologi: vi ser Bibelns röda tråd i Guds enhetliga plan att frälsa Sitt folk, församlingen, där Kristus är uppfyllelsen av allt. Otydliga texter tolkas i ljuset av de tydliga, och fokus ligger på Evangeliet, helgelse och mission – inte på apokalyptisk spekulation, vilket Herren uttryckligen förbjuder (Apg 1:7).

Slutsats 

Att jämföra reformerta baptistförsamlingar med Knutby är antingen oinformerat eller ett medvetet försök att misstänkliggöra ett sunt, bibliskt församlingsliv. Det säger mer om dem som gör jämförelsen än om de församlingar som attackeras. Knutby är frukten av det pingstkarismatiska avfallet – inte av reformert, biblisk, historisk kristendom. Låt oss vara vaksamma när lögner byter plats med sanning, och kalla saker vid deras rätta namn.

När "granskningen" blir förföljelse: Dagen och deras angrepp på församlingsdisciplin

Dagens artiklar om Göteborgs 8:e Baptistförsamling är ännu ett bevis på hur denna blaska har avfallit från trohet mot Guds ord. Tidningen som en gång utgav sig för att vara en kristen röst i samhället, har numera i allt större utsträckning blivit en megafon för den liberala, vänstervridna och i praktiken antikristna agenda som genomsyrar svensk media. När man får presstöd från staten är det klart att man inte får eller vågar granska makthavare och politiska institutioner — nej, man ger sig på små församlingar som med allvar försöker leva ut en biblisk tro i vår mörka tid. Det är inte journalistik. Det är förföljelse.

I synnerhet är det församlingsdisciplinen som ifrågasätts. Den framställs som något suspekt, något främmande — kanske till och med farligt, med hjälp av nidbilder från forna dagar (d.v.s. straw man-argument, som visar att de inte vill eller kan argumentera bibliskt). Församlingsdisciplin är inte en kuriositet från det förgångna. Det är en biblisk och nödvändig del av församlingens liv. Den är ett uttryck för Guds helighet, för kärlek till den fallna människan, och för det evangelium som kallar till omvändelse och tro. Synden är allvarlig – så allvarlig att Jesus behövde dö och ta dess straff i syndares ställe. Församlingsdisciplin visar detta allvar och upphöjer således Evangeliet.

Jesus själv lär att vi ska vinna vår broder om han syndar mot oss (Matt 18:15–17), och Paulus befallde, i mycket stränga ordalag, församlingen i Korint att utesluta den som levde i uppenbar synd (1 Kor 5). Det är inget maktmissbruk att följa dessa texter — det är lydnad. Den som frivilligt ansluter sig till en kristen församling, accepterar också de villkor som hör till lärjungaskapet. Det inkluderar ömsesidigt ansvar, förmaning och ibland också korrigering. Det är inte för att fördöma, utan för att vinna. Det är inte för att skada, utan för att hela. Församlingsdisciplin är inte ett uttryck för mänsklig makt — det är ett uttryck för Guds godhet.

Jag tror mig dessutom känna till en av de personer som de anspelar på. Den individen har tidigare blivit utesluten från flera församlingar, däribland en jag själv varit medlem i. Den gemensamma nämnaren är inte att alla dessa församlingar gjort fel. Den gemensamma nämnaren är personen själv — en man som konsekvent försökt manipulera, kontrollera och skrämma församlingar till att böja sig för honom. Jag vet vad han är kapabel till. Och jag vet att hans karaktär alltid, förr eller senare, avslöjar sig. Det är inte förvånande att en sekulär eller kompromissande tidning som Dagen nu låter hans version dominera — men det är djupt tragiskt.

Och låt oss vara tydliga: församlingar som vägrar att respektera andra församlingars församlingsdisciplin är inte församlingar i biblisk mening. De är klubbar för religiös självbekräftelse. En kristen församling är ett heligt folk, kallat att vara avskilt från världen, i lydnad mot sin Herre. Inte heller är en tidning som Dagen kristen när den inte respekterar andra församlingars disciplin. Den sätter sig istället som en påve för att döma över Kristi församlingar.

Jag har själv inte varit i Göteborgs 8:e Baptistförsamling, men jag känner eller är bekant med människor som är, eller har varit, mer eller mindre inblandade. Jag har förtroende för deras teologi, deras kärlek till Skriften och deras vilja att stå fasta i en tid då så många vacklar. Att Dagen väljer att rikta sitt gevär mot just en sådan församling säger mer om Dagen än om Göteborgs 8:e.

Vad gäller den församling jag själv är med i: vi hindrar ingen från att lämna. Var och en är fri att gå — men om man lämnar under pågående disciplinär process, eller väljer att inte omvända sig när man tillrättavisas, då är det inte bara ett val att "gå vidare". Det är ett uttryck för olydnad. Det är en självförvållad uteslutning. Ofta sker sådanas utträde med buller och bång, för att försöka splittra och förstöra. De är lika Ganondorf, som i sina sista dödsryckningar försöker rasera hela slottet. Han vet att hans tid är ute, men i ett sista utbrott av raseri vill han förstöra allt omkring sig. Och till slut framträder den sanna vildsvinsnaturen — än mer förvriden, än mer destruktiv. På liknande sätt försöker vissa, som lämnar i uppror, ta så mycket som möjligt med sig i fallet: relationer, tillit, frid. Men deras andliga förvandling vittnar inte om liv, utan om ett fördärv de själva valt. Och för församlingens skull måste detta addresseras offentligt. Det handlar om vittnesbördet. Det handlar om helgelsen. Det handlar om Kristi kropp.

Men Dagens drev mot Göteborgs 8:e gör mig inte bestört. Tvärtom — det uppmuntrar mig. Det vittnar om att det faktiskt finns församlingar i Sverige som står fasta, trots motstånd och förföljelse. Det bekräftar att de fortfarande är ett ljus i mörkret. Samtidigt dras ridån bort, och Dagens rätta ansikte blir synligt för fler. Illusionerna kring tidningen faller. Den som tidigare velat se dem som en pålitlig kristen röst får nu en anledning att tänka om.

Vi bör inte bli förvånade. Aposteln Paulus skriver att alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att bli förföljda (2 Tim 3:12). Nu har även Dagen ställt sig i ledet bland dem som förföljer.

Men vi fruktar inte. Vi står fasta. Och vi fortsätter att kalla människor till omvändelse, tro och helgelse — inte i världens ögon, men inför den levande Gud som ser och dömer rättfärdigt.

Anarkokapitalism - vägen till tusenårsriket

 

Anarkokapitalister tror ofta att den sekulära staten och dess funktioner konkurreras ut och gradvis dör bort genom agorism och kontraekonomi. Här är en förklaring av hur detta koncept fungerar:

1. Agorism och kontraekonomi: Agorism är en filosofi som förespråkar icke-våld och fredligt motstånd mot statens makt. Kontraekonomi är en central del av agorismen och innebär att skapa och delta i ekonomiska aktiviteter och utbyten som sker utanför den reglerade och beskattade ekonomin.
2. Försvagning av statens makt: Genom att delta i kontraekonomiska aktiviteter, som svart marknadshandel, kryptovalutor och lokal byteshandel, minskar medborgarna statens möjlighet att kontrollera och beskatta deras ekonomiska transaktioner. Detta minskar statens intäkter och påverkar dess förmåga att upprätthålla sin maktapparat.
3. Graduell övergång till ett statlöst samhälle: Statens makt kommer gradvis minska, om tillräckligt många människor övergår till kontraekonomiska aktiviteter. Det statliga systemet, som finansieras genom beskattning och regleringar, kommer att förlora sin legitimitet när människor börjar utföra fler transaktioner utanför dess kontroll.
4. Skapandet av parallella institutioner: I agorismens och kontraekonomins värld skapas parallella institutioner, som privata försäkringsbolag, privata domstolar och frivilliga samhällsgrupper, för att ersätta de statliga motsvarigheterna. Detta skapar alternativa metoder för konfliktlösning och samhällsstyrning.
5. Det statliga systemets kollaps: Med tiden, när tillräckligt många människor övergår till agorism och kontraekonomi, kan det statliga systemet uppleva ekonomisk och moralisk kollaps. Detta leder till att staten tappar sitt monopol på våld och upphör att fungera som samhällets huvudsakliga auktoritet.
6. Förändring av medvetandet: Anarkokapitalister tror att förändringen inte bara är ekonomisk utan också kulturell och intellektuell. Genom att uppmuntra individer att ifrågasätta statens legitimitet och söka alternativa lösningar, sker en förändring i medvetandet som stärker rörelsen mot ett statslöst samhälle.

Den lokala församlingen kommer, genom marknadens mekanismer och med hjälp av Guds nåd, att tillhandahålla de bästa tjänsterna inom rättskipning, det enda som "överheten" var tänkt till från första början (Rom 13:3–6) och dessutom konkurrera ut alla andra privata aktörer. Här är en uppföljning av de tidigare punkterna med den kristna dimensionen:

1. Agorism och kontraekonomi med kristna värderingar: Den lokala församlingen, inspirerad av kristna värderingar, kan främja agorism och kontraekonomi som en form av fredlig motstånd mot statens makt (Upp 13:16–14:12). Genom att följa Guds bud om rättvisa och barmhärtighet kan församlingen uppmuntra medlemmarna att engagera sig i ekonomiska aktiviteter som gynnar samhället och sprider Evangeliet.
2. Försvagning av statens makt genom Guds vägledning: Genom att följa Guds vägledning för att behandla andra med kärlek kan den lokala församlingen hjälpa till att minska statens makt. Kristna medborgare, med församlingen som stöd, kan aktivt välja att delta i kontraekonomiska aktiviteter som är i enlighet med Guds vilja.
3. Gradvis realisering av Guds rike: I Bibelns undervisning är Guds rike ett centralt koncept. Guds rike är församlingen och Jesus bygger på den (Matt 16:18, Ef 2:20–22). Församlingens herdar och lärare ska uppmuntra medlemmarna att sträva efter att bygga Guds rike på jorden genom att följa Guds bud och principer (Ef 4:12–16). Genom att göra detta kan de bidra till att gradvis minska statens makt och etablera en mer rättvis och fredlig samhällsordning.
4. Skapandet av rättvisa samhällsinstitutioner: Församlingen spelar en viktig roll i att skapa rättvisa samhällsinstitutioner som bygger på Guds ord och principer. Församlingarna fungerar som privata lokala myndigheter och domstolar i form av de äldste och processen med församlingsdisciplin där varje enskild medlem är delaktig. Församlingen står för att upprätthålla Guds lag och främja rättvisa i församlingen och samhället (se Matt 18:15 ff., 1 Kor 5–6).
5. Förändring av medvetandet genom Evangeliet: Evangeliet är Guds kraft till frälsning och att förändra medvetandet hos människor. Församlingen ska predika Guds Lag, den kommande vredesdomen och frälsning genom omvändelse och tro på Kristus, vilket den också tydligt och demonstrativt gör genom att vara en jordisk domstol med dess församlingsdisciplin (Matt 18:18). Gud använder predikan för att föda människor på nytt och förvandla deras sinnen, så att de överger våld och följer Guds vägar.
6. Förberedelse för tusenårsriket: Sedan kommer en tid av fred och rättfärdighet, känd som tusenårsriket, där Kristus fullt ut härskar över jorden genom församlingen, innan Han återvänder. Genom att följa Guds bud och främja rättvisa i samhället kan församlingen delta i förberedelsen för detta framtida rike, där Guds vilja kommer att vara fullständigt uppfylld.

Församlingen är utformad som en kontraekonomi, där den har egna domstolar som främjar efterlevnad av Guds Ord på lokal nivå. När Herren skänker väckelse och denna kontraekonomi blomstrar fullt ut, kommer den sekulära staten och andra aktörer att utkonkurreras. Detta beror på att Guds Lag är den objektivt sanna och rätta vägen, vilket kommer att tydligt visa sig vara bäst för alla samhällen, och det kommer även de få som (ännu) inte är kristna att inse och erkänna.

Under en tid av global väckelse kommer majoriteten av människor att vara pånyttfödda kristna och en del av sina lokala församlingar. Dessa församlingar kommer att fungera som samhällsstyrande enheter på lokal nivå. Det kommer inte att finnas någon överordnad stat eller kyrka, inga statsministrar, presidenter, kungar, kejsare, diktatorer, ärkebiskopar, påvar eller andra sådana vilddjur. Istället kommer självstyrande lokala församlingar att ledas av äldste, och ha Jesus som enda Huvud och Kung, och Guds Lag kommer att vara den rådande normen utan godtyckliga tillägg från människor.

I detta nya samhällssystem kommer även Israel att uppleva en återställelse. Majoriteten av Israels alla stammar kommer att bli frälsta och kanske bosätta sig i Israel, men inte i den statliga form som den är idag, inte heller med den åtföljd av Gamla förbundets ceremonier och offer eftersom man har sett dem som uppfyllda och fullbordade i Messias. Istället kommer det att vara självstyrande lokala kristna församlingar.

Straffet för brott kommer, varken i Israels land eller övriga världen, att vara något av de som anges i Torah eller andra tidigare staters lagar, utan helt enkelt uteslutning ur församlingen och därmed från samhället. Detta kommer att vara ett svårt socialt stigma värre än alla andra straff. Det kommer att vara en sådan tid av nåd att detta kommer att avhålla även icke-troende från att begå brott och synda och fungera för att leda till deras frälsning (1 Kor 5:5).

Detta är den vision som kommer att vägleda samhället i en tid av Guds nåd och frälsning.

Predikan: Guds barn och Djävulens barn (1 Joh 3:14-24)

Predikan 26 apr 2020. 1 Joh 3:14-24.