Stanley Sjöbergs teologiska arv

Med anledning av att Stanley Sjöberg nyligen avlidit är det rimligt att utvärdera hans teologiska avtryck. Sjöbergs inflytande i svensk frikyrklighet var betydande, men hans teologi avvek på väsentliga punkter från den historiska kristna tron.

Han förespråkade den så kallade "ransom to Satan"-teorin, enligt vilken Kristi död utgjorde en betalning till Satan. Denna idé, populariserades visserligen av Gustaf Aulén som "den klassiska försoningsläran", men saknar bibliskt stöd och är ett hädiskt, falskt evangelium. Skriften lär att syndens straff drabbar människan från Guds sida, och att Kristus bar Guds rättfärdiga vrede i vår plats – ett juridiskt försoningsverk (Jes 53:5–6; Rom 3:25–26; 2 Kor 5:21; Gal 3:13). Satan är inte betalningsmottagare. Gud är både den som kräver rättvisa och den som i Kristus tillhandahåller nåd.

Sjöbergs verksamhet kännetecknades också av karismatiska yttringar som ofta stred mot den ordning som Nya testamentet föreskriver för församlingsliv (1 Kor 14:33, 40). Hans eskatologi bar tydliga drag av dispensationalism, men detta är sekundärt i sammanhanget. Den centrala avvikelsen är att Kristi offer reducerades från en akt av rättslig tillfredsställelse till en slags kosmisk byteshandel, vilket varken är teologiskt stringent eller exegetiskt hållbart.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att även om Sjöberg visade personlig hängivenhet, var hans teologiska bidrag inte förenliga med den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3). Logisk konsekvens och trohet mot Skriften kräver att detta erkänns, särskilt när ett teologiskt arv nu kommer att värderas efter döden.

Knutby och Reformerta Baptistförsamlingar: Låt oss sätta skivan rakt

Under den senaste tiden har vissa försök gjorts till att dra paralleller mellan reformerta baptistförsamlingar och Knutbyförsamlingen. Det är inte bara en haltande jämförelse – den är direkt ohederlig. Det handlar om ett desperat avledningsförsök från en avfallen och döende pingströrelse som fortfarande präglas av samma ledarskapsproblem, andligt missbruk och sexuella övertramp som gjorde Knutby möjligt. I stället för självrannsakan projicerar man sina egna misslyckanden på andra. Det är dags att sätta skivan rakt och reda ut detta en gång för alla: Knutby och reformert tro står i direkt motsättning till varandra på varje avgörande punkt – medan varje pingstkyrka, med sin karismatiska teologi och subjektiva auktoritetsstruktur, i sig bär fröna till ett nytt Knutby. 

Detta säger jag som en f.d. pingstvän. När jag var en ung pingstvän fick jag ofta höra av otroende klasskamrater att varje pingstkyrka måste vara en sekt på grund av Knutby. Nu, när jag har blivit reformert baptist, får man istället höra av pingstvänner att man är med i en sekt som Knutby. Allt detta visar hur absurda parallellerna mellan reformerta baptister och Knutby är. Många reformerta baptister är faktiskt f.d. pingst och karismatiker, som har sett hur osunt allt är, och övergett det som skapade Knutby för att välja en väg som är förankrad i biblisk sanning och rättfärdig förvaltning av Guds ord.

Här följer en kortfattad men tydlig genomgång av kontrasten:

1. Knutby var en pingstkyrka

• Knutbyförsamlingen tillhörde pingströrelsen – en rörelse som uppstod på 1900-talet och är en sentida avvikelse från den historiska kristna trons kontinuitet. Man kan uppskatta den gammeldags pingströrelsen som rent predikade Evangeliet och utövade församlingstukt, liksom andra bibliska församlingar, men det den i själva verket definierades av var det sluttande plan som ledde till det totala avfallet vi ser idag.
• Reformert teologi däremot, bygger på Skriften allena och representerar en återgång till apostolisk och klassisk tro, präglad av Reformationens principer.

2. Privata uppenbarelser

• Knutby genomsyrades av nya "profetior", visioner och självutnämnda profetröster. Något som alltid uppmuntras i pingströrelsen.
• Reformerta församlingar är cessationistiska: den särskilda uppenbarelsen är avslutad med Bibeln. All andlig prövning sker i ljuset av Guds ord, inte subjektiva upplevelser.

3. Sola Scriptura vs. subjektivism 

• Reformert tro vilar på principen "Sola Scriptura" – Skriften allena är den högsta auktoriteten i lära och liv.
• Knutby däremot präglades av ett förkastande av denna princip, där andliga ledare kunde komma med "nya uppenbarelser" som övertrumfade Bibeln. Också något som i praktiken alltid sker i pingstkyrkor.

4. Oordning och otukt 

• Knutby präglades av grov oordning: sexuella relationer mellan ledare och medlemmar, hemliga äktenskapsöverenskommelser och manipulation.
• Pingstkyrkor tillåter numera öppet otukt, samboskap och äktenskapsbrott. Ingen församlingsdisciplin utövas över huvud taget. Andlig manipulation har alltid använts vitt och brett för att lura till sig sex eller äktenskap: "Jesus har sagt till mig att vi ska gifta oss", eller "vi gifter oss sen, bara du ger dig nu". Dessa är inga enskilda företeelser – det är ett mönster.
  
• Reformerta baptistförsamlingar tillåter inte otukt och äktenskapsbrott utan praktiserar församlingsdisciplin i enlighet med Matt 18:15–17 och 1 Kor 5 för att vårda församlingen i helighet och renhet.

5. Kvinnliga pastorer och obiblisk ämbetssyn

• Knutby församling leddes i praktiken av Åsa Waldau – en kvinna som bar titeln ”Kristi brud” och utövade andlig auktoritet med påstådd direktuppkoppling till Gud. Församlingen tillät också självutnämnda profeter och apostlar med oinskränkt makt. Detta är inte ett undantag inom pingströrelsen – snarare ett extremt uttryck för ett mönster som fortfarande präglar stora delar av svensk karismatik: kvinnliga pastorer, informella men dominerande kvinnor i maktposition, ”profetröster” och direkta ”tilltal från Gud”.
• Reformerta baptistförsamlingar håller däremot fast vid den bibliska och historiska ordningen där endast män som uppfyller de nytestamentliga kvalifikationerna får tjäna som äldste (1 Tim 2:12; 3:1–7; Tit 1:5–9). Auktoritet utövas inte utifrån personliga anspråk på gudomlig vägledning, utan genom trohet mot Skriften, församlingsprövning och pluralitet i ledarskapet.

6. Hierarkisk kontroll vs. kongregationalism 

• Knutby styrdes av ett litet fåtal personer med total kontroll. På liknande sätt präglas många pingstförsamlingar av en informell men absolut maktordning: pastorn är i praktiken oemotsagd ledare, äldstekåren är ett hemligt sällskap som styr bakom kulisserna och väljer efterträdare genom intern lojalitet och fjäsk snarare än församlingsprövning. Öppenhet saknas.
• Reformerta församlingar är kongregationalistiska: den högsta mänskliga auktoriteten ligger hos hela den lokala församlingen, inte hos enskilda ledare. Äldstekåren består av flera jämbördiga män som uppfyller de bibliska kvalifikationerna – ingen är "överpastor", och ingen äldste står över andra. De insätts och, om nödvändigt, avsätts av församlingens medlemmar. Ledarskapet utövas i ödmjukhet, som herdar bland hjorden, inte som herrar över den (1 Petr 5:2–3). Ämbetet är ett tjänande ansvar – inte en plattform för kontroll eller personlig makt (Matt 20:25–28).

7. Helgelse och helighet

• I Knutby talades det mycket om andlighet, men utan verklig frukt, liksom i övriga pingströrelsen. De som är "andedöpta", "talar i tungor" och "profeterar", eller är allmänt karismatiska ses som andliga. De som lever heligt, gudfruktigt och anständigt ses som oandliga och tråkiga.
• I reformerta sammanhang predikas synd, omvändelse och helgelse – inte som en bonus, utan som avgörande tecken på nytt, andligt liv i Kristus (Hebr 12:14).

8. Dispensationalism vs. Förbundsteologi 

• Knutby drevs av en dispensationalistisk teologi – en sentida uppfinning från 1800-talet som gett upphov till otaliga domedagssekter. Uppenbarelsebokens och andra profetiska texters apokalyptiska symboler läses bokstavligt och överbetonas ofta som tolkningsraster för allt annat. Det konsekventa resultatet av denna hermeneutik blev i Knutby att Kristi brud inte tolkades som en symbol för församlingen, utan en bokstavlig kvinna som ska gifta sig med Jesus.
• Dispensationalism är idag den outtalade grundinställningen i pingströrelsen – och i stor del av övrig svensk kristenhet. Andra teologiska perspektiv nämns aldrig, eller möts med misstänksamhet och intolerans – vilket är ett tydligt sektdrag.
• Reformerta församlingar håller sig i regel till förbundsteologi: vi ser Bibelns röda tråd i Guds enhetliga plan att frälsa Sitt folk, församlingen, där Kristus är uppfyllelsen av allt. Otydliga texter tolkas i ljuset av de tydliga, och fokus ligger på Evangeliet, helgelse och mission – inte på apokalyptisk spekulation, vilket Herren uttryckligen förbjuder (Apg 1:7).

Slutsats 

Att jämföra reformerta baptistförsamlingar med Knutby är antingen oinformerat eller ett medvetet försök att misstänkliggöra ett sunt, bibliskt församlingsliv. Det säger mer om dem som gör jämförelsen än om de församlingar som attackeras. Knutby är frukten av det pingstkarismatiska avfallet – inte av reformert, biblisk, historisk kristendom. Låt oss vara vaksamma när lögner byter plats med sanning, och kalla saker vid deras rätta namn.

Skandalen kring Daniel Alm och Pingströrelsens moraliska kollaps

Detta senaste drama kring Daniel Alm och Pingströrelsen är bara ännu ett symptom på en rörelse som för länge sedan har övergivit Evangeliet och Guds ord. Detta handlar inte enbart om en arbetsrättslig tvist eller en ledarkris i en lokal församling. Det handlar om en rörelse som har byggt sin grund på sand och nu skördar frukterna av sitt avfall.

Pingströrelsens falska lära

Pingströrelsen i Sverige har sedan länge övergett sund biblisk lära och ersatt den med karismatiska utsvävningar, subjektiv mysticism och en obiblisk syn på Evangeliet, omvändelse, frälsning och väckelselära. Man sätter människors upplevelser och manifestationer framför Guds oföränderliga ord. Falska profetior, irrationellt tungotal och en ohelig blandning av kristendom och modern underhållningskultur har ersatt den bibliska förkunnelsen om synd, omvändelse och tro på Kristus.

Vad vi ser i denna rörelse är frukten av en felaktig syn på församlingens struktur och auktoritet. Istället för att låta församlingen ledas av kvalificerade äldste som lever i enlighet med Skriftens krav, har Pingst byggt upp en kändiskult där karismatiska individer kan komma in genom sidovägen och ges en närmast oinskränkt makt. Detta har lett till maktmissbruk, manipulation och en brist på andlig redovisningsplikt.

Sexuell omoral och urvattnad förkunnelse

Pingströrelsen i Sverige har också kompromissat när det kommer till moralisk renhet. Samboskap är accepterat och församlingarna är fyllda av människor som lever i otukt utan att konfronteras med sin synd. I många fall vågar pastorer inte predika emot synd, då de själva lever med kompromisser och saknar moraliskt mandat att kalla till omvändelse. Detta är raka motsatsen till den tydliga undervisning vi finner i Skriften, där Paulus gör klart att de som lever i sexuell omoral inte ska betraktas som en del av församlingen (1 Kor 5:9-13).

Detta moraliska avfall är talande. En rörelse som inte längre predikar om synd och rättfärdighet kommer oundvikligen att sjunka ner i samma förfall som världen. En rörelse som inte tillämpar församlingstukt förlorar sin trovärdighet och blir en social klubb istället för en församling av heliga.

Maktmissbruk och brist på redovisningsplikt

Det som nu avslöjas i samband med Daniel Alm är en kultur där ledare kan styra och ställa utan att hållas ansvariga av församlingen. Detta är resultatet av en obiblisk församlingsstruktur där ledarskap byggs på karisma och position snarare än på bibliska kvalifikationer. En pastor är inte en vd, en styrelseledamot eller en livscoach – han är en herde som ska föra fåren till den sunda läran och leva som ett föredöme i fromhet och lydnad till Guds ord.

Vid avsaknad av efterföljd av sund, biblisk lära kring ledarskap och kraven på de äldstes kvalifikationer, blir det naturligt att maktmissbruk, manipulation och ekonomiska skandaler blir en del av kulturen. Detta är nämligen raka motsatsen till vad Skriften lär om församlingens ledarskap (1 Petr 5:2-3).

Sedan är det intressant hur man pratar om "upprättelseprogram" för fallna ledare. Paulus och apostlarna upprättade inga korrupta ledare tillbaka till tjänst – de avsatte dem (1 Tim 5:20). Det finns en grundläggande skillnad mellan personlig förlåtelse och att vara lämplig som församlingsledare. Om en man har bevisat att han inte kan hantera makt, varför skulle han återinsättas i en roll där han kan utnyttja människor igen?

Som ursäkt tar man upp att Petrus blev återupprättad. Men att jämföra en apostel som förnekar Kristus, innan korsfästelsen, uppståndelsen och Andens utgjutelse på pingstdagen, med pastorer som säger sig vara andedöpta(!) och lever i systematiskt maktmissbruk, manipulation och sexuell omoral är helt enkelt att likställa äpplen med giftiga frukter. Petrus var ingen maktmissbrukare, han var en ångerfull lärjunge.

En kallelse till omvändelse

Den enda vägen framåt för Pingströrelsen är att omvända sig och återvända till Skriften. Den måste kasta ut sina falska profeter, avvisa sin subjektiva och mysticistiska andlighet och återgå till en sund, biblisk församlingsstruktur. Det innebär en tydlig förkunnelse om synd, dom och nåd, det innebär att utöva församlingsdisciplin och att avvisa alla former av sexuell omoral.

Men allt tyder på att detta inte kommer att ske. Pingst i Sverige har redan länge gått i samma riktning som liberalteologin och anpassat sig till världens värderingar snarare än till Guds ord. Den som verkligen vill följa Kristus måste lämna denna avfälliga rörelse och söka sig till församlingar som håller fast vid den sunda läran och lever i enlighet med Skriften.

"Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del av hennes synder och drabbas av hennes plågor." (Upp 18:4)

22% av pingstkyrkorna i Sverige tar in homosexuella medlemmar

Jag läste i förra veckan en mycket tråkig nyhet om pingströrelsen. Medan de tråkiga gamla nyheterna om pingströrelsen i Sverige länge har varit att de har övergivit det bibliska Evangeliet*, här är några mer tråkiga nyheter om var riktningen har gått nedför, till att förleda många homosexuella från frälsningens väg. Ett sammandrag av kontentan av artikeln:

• 22% av pingstkyrkorna i Sverige (som svarade på enkäten) tar nu emot obotfärdiga homosexuella som även lever i homosexuella relationer, som medlemmar.
• 20% skulle döpa dem men kanske inte ta emot dem som medlemmar (mycket konsekvent ...).
• 11% skulle till och med tillåta dem i ledarpositioner.
• I framtiden tror de att pingströrelsen blir ännu mer pragmatisk och "kärleksfull"** mot homosexuella.

Jag håller med de som tror att rörelsen blir alltmer liberal som de andra samfunden blivit. Lite surdeg syrar hela degen. Pingstkyrkorna, trots att de inte predikat Evangeliet på länge, har fortfarande betraktats som ett konservativt alternativ till de andra liberala kyrkorna, men det blir allt tydligare att detta är osant.

Det finns ett behov där ute för fler bibliska (reformerta) församlingar som ägnas åt att förhärliga Gud och lyda och förkunna Hans Ord. Där Evangeliet förkunnas, där de som sant omvänder sig och tror blir döpta och medlemmar (det är ingen åtskillnad mellan att vara döpt, medlem i Kristi kropp och lärjunge, Rom 6), tar nattvarden, uppmuntrar och förmanar varandra till helgelse och utövar församlingsdisciplin. Lärjungaskapet är inte ett tillval.

*för att förtydliga vad Evangeliet är, i korthet: att Jesus tog Guds vrede, straffet för våra brott mot Guds Lag, på korset, så att alla som ångrar och vänder om från synden och förtröstar till 100 % på Honom blir frälsta från Helvetet och får evigt liv. Jag har aldrig hört detta predikas i pingst, genom min uppväxt där utan snarare har budskapet underminerats eller förnekats. Se videon längst upp i spalten till vänster här på bloggen för att höra en fullständig förklaring av Evangeliet.
** Det kärleksfulla man kan göra mot homosexuella är att varna dem för synden, dess konsekvenser och visa dem vägen till evigt liv genom omvändelse och tro på Jesus.

Om tecken och under, Andens dop och nådegåvorna

Uppfylld av den helige Ande skrev jag ner denna redogörelse.

Det här är en ringa början till en redogörelse för vad hela Bibeln lär (Skrift tolkad med Skrift), och vad jag därför tror på, i fråga om några ämnen som det råder ett behov av undervisning i och att man tar ställning i i denna tid. Min bön är att denna goda och sunda, bibliska undervisning ska vara till uppyggelse, uppmuntran, tröst, förmaning och korrigering för vem som än läser. Framförallt är den skriven för att ära Gud genom att Hans Ords Sanning ska bli rätt förstått och att Hans folk, när de förstår det rätt, kommer att kunna avgöra vad som är rätt och bära frukt i goda gärningar, och stärkas som vittnen för Hans Glädjebud och att många ska bli frälsta.

Även om detta i stort sett är en färdig, helt sammanhängande, biblisk redogörelse, kan det fortfarande finnas små detaljer som jag, i min bristfällighet, inte har noterat, och som kan behöva korrigeras, och jag är tacksam om detta påpekas så att denna kan nå sin fulländning.

Jag kommer, om Herren vill och jag får leva, att publicera ett antal redogörelser i andra ämnen framöver, men mycket arbete återstår. Be därför att Herren ger mig styrka, ork och klarhet i tanke. Jag gör detta för Honom, för att Han ska bli ärad, och jag vet att Han är trofast och aldrig sviker då vi lever för att tjäna Honom.

 Daniel Lundgren

Tecken och under

1. De första som predikade Evangeliet i tiden och i nya trakter, framför allt apostlarna, utförde tecken och under som bekräftade deras förkunnelse (Apg 14:3; 15:12; 2 Kor 12:12) i den brytningsperioden som då var, mellan Gamla och Nya förbundet, då Guds folk utvidgades från att vara enbart hebreisktalande judar till alla olika folkslag och språk, och då församlingen för första gången skulle etableras i världen och dess historia. Dessa tecken och under pågår därför inte längre (Hebr 2:3-4; Apg 1:8; Kol 1:6; 1 Tim 5:23; 2 Tim 4:20) och är inte normgivande för hela den nyförbundsliga tidsåldern, församlingen idag eller varje kristens liv.

2. Eftersom Gud är allsmäktig och lyssnar på de heligas böner kan Han ingripa och utföra under än idag, i absoluta nödfall: När människorna har tagit allt sitt ansvar och gjort allt de kunnat; när alla andra naturliga möjligheter är uttömda; när teknik och medicin inte finns att tillgå; när det är fråga om liv och död; och total förtvivlan och desperation råder – kan man be Honom om ett under och då svarar Han på det för att visa Sin storhet och att ge Sig själv ära, men bara om Han, i Sin egenmakt, väljer att göra det. Det här kan även ske när någon inte har bett, eller när inte ens någon inblandad har varit kristen. Här inkluderas även ”pionjärmission” på platser där kristendomen är under svårt förtryck eller obefintlig.

• [OBS! det här gäller bön om mirakel och underverk, när vi kan be, hoppas och förvänta oss att de ska ske, och när de inte sker; och detta negerar inte det faktum att vi alltid ska be Gud, tacka och ära, och lita och förtrösta på Honom i alla omständigheter och svårigheter, att Han verkar genom försynen och de naturliga processer Han har skapat och att Han bär oss genom svårigheter och lidanden och kan underlätta för Sina barn under bedrövligheter och även t.ex. snabba upp läkningsprocesser till kropp och själ; men människor ska inte underlåta att ta sitt gudagivna ansvar för sitt liv och alla sina handlingar och sin hälsa, med hänvisning till att de är mer “andliga” och har en “starkare tro” och hävda att intelligens och vetenskap går stick i stäv med kristen tro.]

3. Även villolärare och falska profeter kan komma med under och tecken (Matt 24:24; 2 Thess 2:9; Upp 13:13-15) och dessa är därför inte idag några bevis på att deras budskap är från Gud, snarare ska de behandlas med desto större skepticism med tanke på att detta inte ska ske längre (se punkt 1 ovan) och att Bibeln mer varnar för falska profeter som kan göra det. Någons budskap och lära måste först och främst granskas mot Bibelns undervisning och lära (2 Joh 1:9). Påstådda under och tecken måste verifieras genom strikta undersökningar, t.ex. om någon blivit helad ska det bevisas genom läkarintyg, eftersom det i värsta fall kan röra sig om synvillor, illusioner, trolleritricks, fingerfärdighet och specialeffekter. Men, om både läran som förmedlas befinns stämma överens med Bibelns och undren och tecknen kan verifieras bort om allt tvivel, prisar vi Herren.

4. Det största undret som kan ske, sker dock fortfarande och ofta, när Ordet predikas: Att Gud, den helige Ande föder syndare på nytt (Hes 36:26; Ef 2:1; 1 Thess 1:5; Jak 1:18).

Andedopet och nådegåvorna

1. Alla sant kristna är födda på nytt, döpta i Anden och har den helige Ande som tagit Sin boning i dem (Joh 3:3, 5; Rom 8:9; 1 Kor 12:13; Tit 3:5; 1 Joh 3:9, 5:1), vilket bevisas av Andens frukt (Rom 6:22, 7:4; Gal 5:22; Matt 7:16, 12:33) och inte Andens gåvor (Matt 7:16-23, se även punkt 3 under ”Tecken och under”). Anden fördelar gåvorna till olika personer i församlingen (1 Kor 12:8-10, 29-30), efter Sin vilja (1 Kor 12:11), och kristna ska be om att få dem (1 Kor 12:31; 14:1, 12-13); men alla får inte “tungotal” och alla får inte alla gåvor (1 Kor 12:29-30), utan alla fungerar som kroppsdelar med olika funktioner, med både naturliga begåvningar/talanger och andliga gåvor som vi ska använda i harmoni och samarbete, för församlingens ömsesidiga uppbyggelse; inte för konkurrens, självhävdelse och självupphöjelse (Rom 12:4-16; 1 Kor 12:12-27; 14:3-5, 12, 37-38). Andens gåvor kan inte övas in och så åstadkommas genom mänskliga prestationer eller manipulationer – man behöver inte, kan inte och ska alltså inte börja med att öva sig att “tala i tungor”, “hela” folk eller “profetera”, man behöver inte heller undervisas om detta i förväg i s.k. tungotals-, helande- eller profetskolor – utan var och en av dem är en övernaturlig skänk från Anden (Apg 2:4; 1 Kor 12:11).

2. “Andedopet” är inte en “andra välsignelse” som skulle dela in kristna i lag A och lag B; där de som är s.k. “andedöpta” har fått det där lilla extra och har rätten att se ner på de andra eller se sig själv som högre stående (Matt 20:26; 1 Kor 4:6-7; Fil 2:3). Däremot kan en kristen, i någon bemärkelse, vara mer eller mindre fylld och styrkt av den helige Ande, så att ens kött ödmjukas och man kan predika Evangeliet eller övervinna frestelser och synd, vid olika tillfällen och inte i bemärkelsen av att inträda i ett permanent, nytt stadie (Luk 1:67; 4:1; Apg 2:4; 4:8, 31; 6:8; Rom 8:13; Ef 5:18). Kristna bör sträva och vänta i bön efter mer av sådana påfyllningar av den helige Ande och inte låta det tyna ut. (Luk 11:13; 24:49; Apg 1:4-8; Ef 5:18; 1 Thess 5:19; 2 Tim 1:6).

3. Det som skrivs till församlingen i Korinth i 1 Kor 12, 14 är inte någonting som endast gällde för den tiden, och de kommer inte upphöra förrän vi får se fullheten, Jesus själv, öga mot öga, när Han har kommit (1 Kor 13:8-12; 1 Joh 3:2; Upp 22:4); och därför bör vi ta till oss dessa kapitels principer än idag (2 Tim 3:16-17); men de måste förstås på rätt sätt (2 Petr 3:15-16). 

4. Gåvor som kan uppfattas handla om uppenbarelser eller tilltal direkt från Gud, som tal eller ord av vishet eller kunskap, och profetia (1 Kor 12:8, 10, se punkt c nedan) får inte tas och användas på ett sådant sätt att man underminerar eller struntar i Bibelns auktoritet och tillräcklighet. Guds skrivna Ord är överlägset och har allt vi behöver och vi kan få ut principer att tillämpa och följa i varje situation (2 Tim 3:16-17). Istället är det så att dessa gåvor behövdes särskilt på den första församlingens tid då de inte hade egna biblar; men att nu kristna individer har tillgång till ett eget exemplar av hela Bibeln i en samlad volym, och har ansvar och skyldighet att läsa, studera och följa den, enskilt och tillsammans med andra troende. Bibeln är Andens mest ultimata gåva med ord av vishet, kunskap och profetia till församlingen både nu och då, och de direkta tilltalen är, och har alltid varit underlägsna, då de alltid har måst prövats mot Skriften (5 Mos 13:1-4; 1 Thess 5:20-21), och har nu blivit förlegade (Ps 19:8; Rom 15:4; Jak 1:17; jfr. 1 Kor 13:8-10). I fall då det sker i modern tid är det alltid osäkert om det var ett verkligt tilltal eller att personen bara medvetet eller undermedvetet påmindes om någon biblisk sanning, ett bibelcitat eller bibelställe; och därför ska man akta sig för att säga sådant som ”Så säger Herren…” – men ändå i alla fall alltid ära Gud och tacka Honom för Hans Ord och för att Han, i sanning, har använt Sin tjänare till att lägga fram, dela och tillämpa Ordet på Sitt folks situation. Precis som på första församlingens tid måste allting prövas mot Skriften (1 Thess 5:20-21), och man kommer alltid att upptäcka att ett sant tilltal redan stod i Bibeln och att vi egentligen inte behövde detta tilltal, att det var bara en Guds nåd över vår svaghet för att vi inte kom att tänka på dessa bibelpassager själva.

5. Många av de missuppfattningar och förväntningar som kommit med pingst/karismatiska rörelserna kan bl.a. tyvärr bero på någonting så enkelt som olycklig översättning av orden.

a. “att bota sjuka” (1 Kor 12:9)/Grekiska: hiamaton/bokstavlig översättning: läkemedel

John Wesley kommenterar: The gift of healing need not be wholly confined to the healing diseases with a word or a touch. It may exert itself also, though in a lower degree, where natural remedies are applied; and it may often be this, not superior skill, which makes some physicians more successful than others. And thus it may be with regard to other gifts likewise. As, after the golden shields were lost, the king of Judah put brazen in their place, so, after the pure gifts were lost, the power of God exerts itself in a more covert manner, under human studies and helps; and that the more plentifully, according as there is the more room given for it.

En del är mer begåvade för att kunna applicera läkemedel (Mark 6:13; Jak 5:14). Gåvan att mirakulöst bota sjuka betyder inte att man ber för sjuka och att Gud gör ett helande som svar på bön; detta är en möjlighet tillgänglig för alla kristna (Jak 5:16). Gåvan att bota sjuka innebär att den som har gåvan själv kan bota sjuka direkt (Apg 5:15-16; 9:17-18; 19:12) utan att be till Gud, även om det i sig är Guds kraft och gåva, och Gud som ska ha äran. Om det finns någon idag som har denna gåva är det väldigt angeläget att upptäcka dem, så att dessa kan gå till t.ex. Astrid Lindgrens barnsjukhus och bota alla barn. Man ska inte ta ut avgifter eller på olika sätt försöka dra ekonomisk vinning av en gåva som Anden ger fritt (Matt 10:8; Apg 3:6; 20:33) – om någon gör sådant – förbannad vare hen (Apg 8:20; se punkt 3 under ”Tecken och under”).

b. “kraftgärningar”/dynamis/förmåga, kraft

Att översätta ordet till ”kraftgärning” eller som vissa engelska ”working of miracles” är minst sagt olyckligt. Många i församlingen är aktiva i olika förmågor, styrkor och krafter att hjälpa till på olika sätt som skulle vara omöjligt genom köttets styrka (2 Krön 4:11; 32:7-8; Ps 20:8; 44:4-8; Jes 30:1; Sak 4:6).

c. “profetia”/profäteia/framsägelse

i. Betyder att “framsäga” sanningen, och kan både ske genom direkt uppenbarelse, eller genom tillämpning av Skriftens sanningar. Att förutsäga framtiden är en liten bråkdel, men inte en nödvändig beståndsdel, av en profetia. I Nya testamentet ligger betoningen på profetia i att framsäga sanningen i Guds Ord, både till uppmuntran och varning (Luk 3:18-19; Apg 13:15; 1 Kor 14:3, 24-25, 31). Hos Gamla testamentets profeter var inte heller förutsägelse av framtiden om krig och katastrofer huvudpoängen, utan att de sade fram sanningen till folket, att Israel syndade och genom sin olydnad upptänt Herrens vrede och måste omvända sig. De förutsagda krigen och katastroferna var endast en del av profetiorna i enlighet med Gamla förbundets domar och förbannelser för olydnaden (5 Mos 28:15-68). De som endast förutsade framtiden och särskilt de som endast talade om välgång var oftast falska (Jer 28). Både profeter som förutsade saker som inte slog in, och profeter som sade saker som slog in och gjorde tecken, men som sedan förledde folket till att överge Herrens Lag, skulle straffas med döden (5 Mos 13:1-5; 18:20-22).
ii. I dagens församling bör vi se profetior i form av de som framsäger sanningen, oavsett om de gör det genom en övernaturlig insikt eller begåvning från Anden eller genom att de helt enkelt säger fram vad Guds Ord säger, särskilt när det gäller synden och dess straff. Den som har ett öga för felaktigheter och hyckleri, och kan säga obekväma sanningar, som gör oss obekvämt överbevisade om vår synd, kan ha en profetisk gåva – vi får aldrig förakta detta utan pröva och rannsaka oss själva och eventuellt omvända oss (1 Thess 5:20-21); den som endast konsekvent säger trevliga, människobehagande saker, utan att gå till rätta med synd, även om den är uppenbar, bör mötas med skepticism; och den som profeterat någonting som inte slagit in och är falskt ska bli varnad och om vederbörande inte omvänder sig ska vederbörande stötas ut ur församlingen via församlingsdisciplin (Matt 18:15-20; 1 Kor 5).

d. “Tungotal”/glossolalia/att prata på språk

i. "Tungotal" är ett efterkonstruerat ord som vore främmande för en grek som hade läst brevet på den tiden det skrevs och skickades. När greken läste ordet "glossa" (tunga) i detta sammanhang skulle han tänka "språk". Det bör konsekvent översättas och förstås som språk. Språken fungerade som ett tecken på domen över de otroende judarna (1 Kor 14:21-22; Jes 28:11) och på att Gud nu inkluderar hedningar i Sin fålla (Apg 10:44-46; 11:15-18; 13:46-48). Bibeln säger alltså inte heller någonting om ”tungotal” som ett privat bönespråk, och särskilt inte att det är ett uppenbart icke-språk. Det som nämns i Rom 8:26-27 är suckar utan ord, inte ett tungotal eller språk. Anden suckar inombords och ber för alla som är födda på nytt, adopterade som Guds barn och har Anden som tagit Sin boning i dem, d.v.s. alla kristna (se punkt 1 ovan).

ii. En ytterligare tillämpning kan göras på naturliga exempel: Det händer ibland att någon t.ex. arabisktalande pratar eller ber på arabiska i vår församling. Det måste då bli översatt av någon som kan arabiska till svenska så att vi andra kan förstå det och instämma i bönen och säga amen (1 Kor 14:6). Annars talar den arabisktalande personen endast för sig själv och bygger endast upp sig själv (1 Kor 14:4, 24-25). Eller så översätter någon för dem när vi andra ber på svenska. I extremfall, vid behov, när inget gemensamt språk finns, får de gåvan att prata och be på svenska, eller någon att översätta det som sägs, om ingen redan kan språket. Om vederbörande får ett annat språk förstår vederbörande inte vad vederbörande själv säger och måste få det översatt (1 Kor 14:13-16). Eller om någon engelsktalande predikant kommer och "profeterar", så måste någon tolka för de som inte kan engelska.

Appendix

I. En kortfattad genomgång/utläggning av några nyckelverser om ”tungotalet”/språkpratandet i 1 Kor 14

Det första vi måste göra när vi kommer till dessa, och särskilt detta, kapitel är att försöka nollställa oss så gott det går från de människors traditioner som vi lärt oss tidigare – särskilt vi med bakgrund inom pingst-/karismatiska rörelserna – och inte läsa in “tungotalets” gåva när det står om “tungotal”, d.v.s. språk. Låt oss helt enkelt läsa att det står “språk” och se att det inte är så konstigt som det ser ut.

²Den som pratar på ett språk pratar ju inte med människor utan med Gud; ingen hör ju, utan pratar hemligheter med ande. ... ⁴Den som pratar på ett språk bygger upp sig själv

Antingen är språket ifråga personens modersmål, eller ett annat språk han lärt sig, som ingen annan förstår, eller så får han, mycket möjligt, en gåva att prata på ett språk som han själv inte förstår heller, och då bör det helst också översättas så att den som ber med sin ande också kan be med sitt förstånd/sinne (vv.13-16).

Det här bör alltså inte förstås som att det är ett babbel och upprepning av stavelser, utan det är ett riktigt språk. Det som sägs betyder någonting och kan översättas och ska översättas när det sker offentligt. Det är absolut inte nödvändigtvis en "tungotalets gåva". 

Dessutom, kan det även förstås som att Paulus är ironisk när han säger att "den som pratar på ett språk bygger upp sig själv" i vers 4 och menar att personen som pratar på ett språk ingen förstår "blåser upp" sig själv, och framställer sig som mer kunnig/andlig än andra. Denna tolkning av texten kan också tillämpas för de som offentligt och högljutt ”talar i tungor” för att verka andligare än andra. Undertecknad har varit på många sådana bönemöten där man mer eller mindre tävlat om vem som lät finast, vilket resulterade i att övriga inte kunde koncentrera sig i bönen utan snarare var tvungna att lägga all möda på att hålla sig för skratt. Jag erkänner min svaghet här, och att detta inte är någonting att egentligen skratta åt, utan någonting väldigt tragiskt, där människor under andlig/religiös förespegling, fås att göra narr av sig själva.

Hursomhelst, poängen och betoningen i kapitlet ligger på vikten av att människor ska förstå det man säger, man ska helst "profetera" (v. 1) eller så ska språket man talar på översättas:

¹³Varför den som pratar på ett språk ska be för så att han får översätta igenom. ¹⁴För om jag tillber på ett språk, tillber min ande, men mitt sinne är fruktlöst. ¹⁵För vad är det? Jag kommer tillbe med anden, men jag kommer också tillbe med sinnet; jag kommer spela med anden, men jag kommer också spela med sinnet. ¹⁶Annars, om du välsignar med ande, hur ska den som fyller upp den olärdes plats säga amen till din tacksägelse? Eftersom han då inte vet vad du säger.

Med "olärde" antyds att det är verkliga språk som man kan lära sig.

¹⁸Jag tackar Gud, jag pratar mer på språk än er alla

Det finns inga referenser till att Paulus skulle ha “tungotalets gåva”. Helt enkelt var det så att han kunde flera olika språk och reste runt mer än alla och pratade och predikade för folk på olika språk (1 Kor 15:10; Apg 21:40). Som sagt, vi kommer med pingströrelsens glasögon för mycket när betydelsen kan vara mer enkel, naturlig.

²⁷Om någon pratar på ett språk: två och två, eller högst tre, och en i sänder, och en ska översätta igenom - ²⁸men om översättare inte finns, ska han vara tyst i församlingen, men han får prata för sig själv och Gud.

I alla de pingstkyrkor jag besökt och varit med under bön har jag aldrig sett dessa verser bli åtlydda. Det handlar inte heller om en som ber på ett ”tungotal” eller ”bönespråk” som personen själv inte förstår, utan på sitt eget modersmål, som personen själv förstår, och ska då be för sig själv. Om personen får gåvan att tala eller be på ett språk vederbörande inte förstår själv måste det översättas (vv. 13-15).

II. Översättning av 1 Kor 12 samt 14

12

Men angående de andliga sakerna, bröder, vill jag inte att ni inte vet. ²Ni vet att när ni var folkslag, när ni än leddes iväg, brukade ni föras till de stumma avgudarna. ³Varför jag gör det känt för er att ingen som talar med Guds Ande talar: “Jesus: dumpad”; och ingen kan säga: “Jesus: Herre,” förutom i Den Helige Ande. ⁴Men: Det är fördelningar av skänker, men densamme Anden; ⁵och det är fördelningar av tjänster, och densamme Herren; ⁶och det är fördelningar av verksamheter, men densamme Guden, Han som verkar allting i alla. ⁷Men åt var och en ges Andens uppenbarelse till det som är till förmån. ⁸Åt den ene ges ju genom Anden ett vishetstal, åt en annan ett kunskapstal, enligt samme Ande, ⁹åt den andre förtroende i densamme Anden, men åt en annan läkemedelsskänker i den én Anden, ¹⁰men åt en annan utövanden av förmågor, och åt en annan framsägelse, och åt en annan bedömning av andar, åt den andre sorter av språk, men åt en annan översättning av språk. ¹¹Men alla dessa saker verkar en och samme Ande som fördelar såsom Han vill åt varje enskild. ¹²För just så som kroppen är en och har många kroppsdelar, och fastän alla kroppens kroppsdelar är många, är kroppen en, på detta sätt också den Smorde; ¹³och i en Ande dränktes ni ju alla in i en kropp, oavsett judar, eller greker, eller slavar, eller fria, och alla gavs vi att dricka en Ande. ¹⁴Och kroppen är ju inte en kroppsdel utan många. ¹⁵Om foten säger att: “Jag är inte hand, jag är inte av kroppen,” inte på grund av detta är den inte av kroppen. ¹⁶Och om örat säger att: “Jag är inte öga, jag är inte av kroppen,” inte på grund av detta är den inte av kroppen. ¹⁷Om hela kroppen öga—hörseln? var? Om hela hörsel—lukten? var? ¹⁸Men nu så satte Gud kroppsdelarna, var och en av dem, i kroppen såsom Han ville. ¹⁹Men om de alla var en kroppsdel—kroppen? var? ²⁰Men nu: å ena sidan många kroppsdelar, å andra sidan en kropp. ²¹Och inte kan ögat säga till handen: “Jag har inte behov av dig,” eller åter huvudet till fötterna: “Jag har inte behov av er.” ²²Utan de kroppens kroppsdelar som tycks råda som svagare, är nödvändiga till mycket mer. ²³Och de som vi tycker är mer vanhedrade av kroppen, dessa omsveper vi med mer överflödande heder, och de mer opassande av oss har mer överflödande välpasslighet, ²⁴men de välpassande av oss har inte behov. Utan Gud blandade samman kroppen, och gav mer överflödande heder åt den som behövde, ²⁵så att det inte skulle vara en reva i kroppen, utan kroppsdelarna skulle bekymra sig för samma sak, om varandra. ²⁶Och om en kroppsdel lider, lider alla kroppsdelarna tillsammans; eller om en kroppsdel äras, gläds alla kroppsdelarna tillsammans. ²⁷Men ni är Den Smordes kropp och kroppsdelar, delvis, ²⁸och som Gud visst satte i församlingen: för det Första: sändebud; för det andra: framsägare; för det tredje: lärare; därefter förmågor, därefter läkemedelsskänker, handtagsgivanden, styrelser, sorter av språk. ²⁹Inte alla: sändebud; inte alla: framsägare; inte alla: lärare; inte alla: förmågor; ³⁰inte alla har läkemedelsskänker; inte alla pratar på språk; inte alla översätter igenom. ³¹Men var svartsjuka om de större skänkerna. Och jag visar er en ytterligare överdriftlig väg.

14

Jaga kärleken, men var svartsjuka om de andliga sakerna, men helst att ni framsäger. ²Den som pratar på ett språk pratar ju inte med människor utan med Gud; ingen hör ju, utan pratar hemligheter med ande. ³Men den som framsäger pratar uppbyggelse och uppmuntran och tröst med människor. ⁴Den som pratar på ett språk bygger upp sig själv, men den som framsäger uppbygger församlingen. ⁵Men jag vill att ni alla pratar på språk, men helst att ni framsäger; men förutom om han inte översätter, så att församlingen får uppbyggelse. Större: Den som framsäger än den som pratar på språk. ⁶Men nu, bröder, om jag skulle komma till er, pratande på språk, vad är jag till nytta för er om jag inte pratar med er, antingen med avslöjande eller med kunskap eller med framsägelse eller med undervisning? ⁷Likväl de livlösa sakerna som ger ljud, oavsett flöjt eller lyra, om de inte ger åtskillnad mellan stämmorna, hur ska det som flöjtas eller det som lyras bli känt? ⁸För också, om en trumpet ger otydligt ljud, vem kommer förbereda sig till strid? ⁹Och på detta sätt, om ni inte ger välbegripligt tal genom språken, hur ska det som pratas bli känt? Ni kommer ju att vara som pratande till luft. ¹⁰Så många sorter av ljud finns i världen, kanhända, och inget ljudlöst. ¹¹Så om jag inte känner till ljudets kraft, kommer jag att vara barbar för den som pratar, och den som pratar barbar till mig. ¹²På detta sätt också ni, då ni är svartsjuklingar om andar, sök till församlingens uppbyggelse, så att ni överflödar. ¹³Varför den som pratar på ett språk ska be för så att han får översätta igenom. ¹⁴För om jag tillber på ett språk, tillber min ande, men mitt sinne är fruktlöst. ¹⁵För vad är det? Jag kommer tillbe med anden, men jag kommer också tillbe med sinnet; jag kommer spela med anden, men jag kommer också spela med sinnet. ¹⁶Annars, om du välsignar med ande, hur ska den som fyller upp den olärdes plats säga amen:et till din tacksägelse? Eftersom han då inte vet vad du säger. ¹⁷Du, visst, du tackar ju på ett bra sätt, men den andre uppbyggs inte. ¹⁸Jag tackar Gud, jag pratar mer på språk än er alla; ¹⁹men i församlingen vill jag prata fem ord till mitt sinne, så att jag också får muntligt undervisa andra, än tio tusentals ord på ett språk. ²⁰Bröder, bli inte smågossar till vettet, utan förbarnsligas till ondskan, men bli fulländade till vettet. ²¹Det står i Lagen att: "På andra språk och på andras läppar ska Jag prata med detta folk, och de kommer på detta sätt inte heller hörsamma Mig, säger Herren." ²²Därför är språken till tecken—inte för de troende, utan för de otroende, men framsägelsen inte för de otroende utan för de troende. ²³Men, alltså, om olärda eller otroende kommer in, när hela församlingen kommit samman på detsamma, och alla pratar på språk, kommer de inte säga att ni galnar er? ²⁴Men om alla framsäger, och någon otroende eller olärd skulle komma in, tillrättavisas han av alla, granskas han av alla, ²⁵hans hjärtas dolda saker blir uppenbara, och på så sätt, bugar han sig djupt för Gud, fallande på ansikte, och tillkännager, att: "Ärligen, Gud är bland er!" ²⁶Så, vad gäller, bröder? När ni kommer samman, var och en: har en låt, har en undervisning, har ett avslöjande, har ett språk, har en översättning; alla saker ska bli till uppbyggelse! ²⁷Om någon pratar på ett språk: två och två, eller högst tre, och en i sänder, och en ska översätta igenom—²⁸men om översättare inte finns, ska han vara tyst i församlingen, men han får prata för sig själv och Gud. ²⁹Men framsägare: två eller tre ska prata och de andra ska urskilja; ³⁰Men om det avslöjas för en annan som sitter, ska den förste vara tyst. ³¹Alla kan nu ju framsäga en och en, så att alla får lära sig och alla får uppmuntras, ³²och framsägares andar lyder framsägare, ³³inte är ju Gud av ostadighet, utan av fred. Likadant som i alla de heligas församlingar ³⁴ska kvinnorna i församlingarna vara tysta; det är ju inte tillåtet för dem att prata, utan de ska lyda, såsom också Lagen talar. ³⁵Men om de vill lära sig något, ska de höra med sina egna män hemma; skamligt är det ju för en kvinna att prata i församlingen. ³⁶Eller har Guds ord gått ut från er, eller bara mött upp mot er? ³⁷Om någon tycks vara framsägare eller andlig, ska han inse de saker jag som skriver till er, att det är Herrens bud; ³⁸men om någon inte förstår, blir han inte förstådd. ³⁹Därför, mina bröder, var svartsjuka om det att framsäga och hindra inte det att prata på språk. ⁴⁰Men alla saker ska ske välpassande och ordentligt.

III. Frågor och svar

Fråga: Du säger att det ska översättas till ”språk” och inte ”tungotal”. Men det är inte särskilt hjälpsamt för mig att få en gåva att be till Gud på franska eller swahili! På vilket sätt skulle det bygga upp mig?

Svar: Det är inte heller hjälpsamt med pingstvänners/karismatikers icke-språkliga tungotal som de själva inte förstår heller. Det Bibeln talar om är ett verkligt språk, eftersom det kan och ska översättas så att du också förstår vad du ber (vv. 13-16). Enda anledningen till att man blir uppbyggd av det när man inte förstår själv vad man ber på ett riktigt, men främmande, språk är att det är Gud som förstår språket och hör bönen. (Det kan också förstås som att Paulus är ironisk med att de uppbygger sig själva, se kommentar till vv. 2, 4 ovan). 

Fråga: Hur är det med ”änglars tungomål” i 1 Kor 13:1? Bevisar inte detta att det finns ett överjordiskt tungotal och att det är detta man talar inom pingst-/karismatiska kretsar?

Svar: För det första, poängen med 1 Kor 13 är inte att lära ut att man kan "tala i tungor" med änglarnas tungomål, utan att kärleken är störst av allt. Faktum är att den varnar för att ”tala i tungor” som en skrällande cymbal, m. m. därför att man saknar kärlek.

För det andra är det bara ett fåtal (äldre) svenska översättningar som skriver ”änglars tungomål”. Svenska Folkbibeln skriver ”änglars språk”. Översättarna har alltså förstått att ordet korrekt ska översättas till ”språk” (tyvärr är de inkonsekventa då de även översätter ordet till ”tungomål” i kap. 12, 14, m.m.) Jag tar starkt avstånd ifrån att änglarnas intelligenta och vackra språk skulle ha någonting att göra med den betydelselösa upprepning av stavelser/”babbel” som förekommer inom pingst-/karismatiska kretsar och vill föreslå att en sådan jämförelse är snudd på hädelse. Aposteln Paulus blev uppryckt till Himlen och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala (2 Kor 12:4). Änglarna talar på ett riktigt språk, med ord, som kan förstås och översättas, och om någon skulle få gåvan att tala på det språket så måste det översättas av någon som har gåvan att översätta det så att den som ber, kan be med förståndet och det kan bli till uppbyggelse för hela församlingen.

Jag motsätter mig alltså inte nödvändigtvis att man skulle kunna få gåva att tala på änglarnas språk. Men att skapa en lära om ”änglarnas tungotal” utifrån detta kapitel är eiseges – man vill rättfärdiga pingst/karismatiskt babbel och gör därmed våld på texten genom att läsa in sina förutfattade meningar och missar att se vad den säger och dra ur (exeges) dess poäng: att kärleken är störst av allt, och att det inte är kärleksfullt, utan uppblåst, att se ner på och förtrycka de som inte talar i tungor eller har andra imponerande gåvor.

Invändning: Du kanske inte har tagit del av den pingst-/karismatiska undervisningen i dessa ämnen och sett deras syn på saken.

Svar: Mitt syfte här är inte att ha tagit del av någon människa eller rörelses syn eller undervisning, utan att se på vad Bibeln lär, och lägga fram Bibelns egen lära. Jag är praktiskt taget uppvuxen inom pingströrelsen, i en av de största pingstkyrkorna i landet. Jag har genom mitt liv tagit del av all pingströrelsens undervisning då jag gått i söndagsskola, motsvarigheten de hade till konfirmationsundervisning, samt att jag gick på dess bibelskola ett år. Dessutom har jag besökt många andra pingstkyrkor och bönemöten och har mycket erfarenheter och kunskaper om dessa sammanhang.

Mer frågor och svar kan komma att tilläggas...