Herren har visat mig ofattbar nåd under mitt liv och har genom olika, outgrundliga vägar, lett mig till villig tjänst för Honom och jag ser hur Hans hand varit med och använt allt till mitt bästa, för att jag ska växa till. Den här bloggen är en del av detta och har, av meddelanden och kontakter jag fått att döma, varit till välsignelse och uppbyggelse för många.
För att citera vad jag skrivit på "om"-sidan här på bloggen:
I första början föddes denna blogg ur en börda och bedrövelse över att det finns bibliska sanningar som knappt någon verkar vilja ta i i dagens kristenhet, och jag skulle säga i synnerhet mitt eget land, Sverige. En svår sorg som tynger mitt hjärta är att majoriteten av de 150 000 människor som dör i genomsnitt varje dag, väller ned i Helvetet (Luk 13:22-30, Matt 7:13-14), samtidigt är s.k. evangelieförkunnelse idag inte biblisk och främjar inte den frälsningsnödvändiga omvändelsen (Luk 13:3) med Lag, synd, domen, m.m. Vet man något, så har man en plikt och skyldighet att inte bara sitta inne med det själv, utan tala om det för andra (Hesekiel 3:17-21.)
Jag bloggade som flitigast de första åren, och även på en annan blogg med några andra (den bloggen finns inte längre kvar). Jag har tagit upp många olika ämnen som jag känt det angeläget att skriva om, men har strävat (och strävar) efter att ha tyngdpunkten på Guds glädjebud—Evangeliet. Detta är det allra viktigaste. Evangelisation, förklaring av Evangeliet och försvar av Evangeliet. Förhoppningsvis, med Herrens hjälp, har många blivit "evangeliserade" genom att besöka sidan.
Samtidigt har jag hållit på lite till och från med evangelisation på gatan (vilket jag också rapporterade om på bloggen.) Herren förde mig samman med några syskon som nu har blivit en församlingsplantering. Så nu ligger min främsta prioritet på att tjäna där, ställd under församlingens äldste, och jag arbetar även numera med översättning av god kristen litteratur, m.m.
Det finns mycket mer som kan sägas och göras, men vi fortsätter framåt i arbetet för Herren. Skörden är stor, men arbetarna är få. Det är Herren som har äran och vi får ställa oss till förfogande i Hans tjänst, med tillit till att Hans hand är med.
Till er kära syskon som läser vill jag vädja om förbön. (Skriv till mig om ni har böneämnen också...) Be att allt arbete inte ska bli förgäves och att det ska bära frukt. Be om vishet och ledning i fortsatt tjänst för Herren. Vad Han vill att jag ska göra, och att jag ska ha kraft och mod att göra det, så långt det är Hans vilja och jag förstår den rätt. Det finns mycket jag kan göra, men tyvärr är tid och ork begränsad. Det behövs vishet att prioritera rätt. Det finns även mycket snaror, försåt och prövningar längs vägen och jag är i enormt behov av Herren för att bestå proven. I egen kraft klarar jag inget.
Några extra ord. Jag har gång på gång fått påminnas om att jag är en mask. Och vad för prövningar och lidanden som väntar mig ligger som en underton under allt. Att se människor förkasta eller överge Evangeliet är lidande nog. Jag vill bara säga och göra det som är Honom till lags. Inte många människor gillar detta. Inte ens jag själv, dvs mitt kött. Inte heller bland kristna. Faktum är, hur många står för biblisk, rak evangelieförkunnelse? De kan knappt räknas på en hand. Titta runt så ser man att de istället är upptagna med andra hjärtefrågor. Evangeliet ligger någonstans i marginalen, är egentligen inte något intressant, för dem. Flera av dem får man istället emot sig. Vilken smärta det är! Men det här är ju Guds sak och jag är med Honom. Det spelar ingen roll om exakt alla, resten i hela världen var emot. Det är inte mig de förkastar, utan Gud. Faktum är att smärtan och lidandet av att bli förkastad är också en del av lidandet som Jesus upplevde. Vid ett tillfälle (Joh 6:60-66) blev Jesus övergiven av de flesta av Sina lärjungar. Till slut förråddes Han och övergavs av alla lärjungar och Gud Fadern själv. Jag är knappast i närheten av hur Han måste ha känt det. Jag hade inte klarat av det. Jag har upplevt det i väldigt låg nivå i jämförelse med Mästaren, men ändå har jag nästan känt, att jag varit på gränsen att duka under! Men detta lilla kan väl iallafall, åtminstone, räcka till att få litet mer likhet av Sonens bild, så som Han lovat i Sitt Ord. Herren håller alltså Sitt Ord om att vi ska få mer och mer—av Honom själv och Hans härliga underbarhet. Därför kan vi glädjas över våra lidanden.
Jag fick för ett tag sedan för mig att titta igenom gamla mail jag fått från de/er som läst denna blogg, som jag sparat ända från 2009 och framåt. Det var uppmuntrande att titta tillbaka och minnas de människor, syskon i Herren, som inte "böjt sina knän för Baal." Samtidigt gör jag det ändå med en del vemod och osäkerhet. En del har jag fortfarande kontakt med, eller vet hur det gått för dem, andra inte. Jag vet ju att några av dem tyvärr har avfallit. Några av de jag såg som trognast, som jag trodde att jag kunde lita på, har vänt sig emot. De jag inte vet, vet jag inte, och det ligger hos Herren, men tvivlen och osäkerheten finns där. Hur har det gått för dem? Jag kan väl bara be. Det är de som håller ut till slutet som blir frälsta. Lyckligtvis vet jag även att några står fast fortfarande.
Jag längtar mer och mer efter att bryta upp och vara hos Herren, det hade varit bäst—men så har man saker att sysselsätta sig med här. Jag är beredd att lida och härda ut för de utvaldas skull; predika Glädjebudet för att vinna de förlorade, samt vara till uppbyggelse för församlingen (bl.a. er). Vi lever i en ond, grym värld. Människor är skapta för att ära Gud men vanärar Honom genom att ignorera och leva i synd. För att inte tala om min egen inneboende förruttnelse som jag tyvärr har inombords, som för krig i mina lemmar. Det är ett krig, men man har fred med och hos Gud. Hos Honom finns allt hopp, tröst, lindring och hjälp i alla lägen.
Allting kan rasa ihop, världen kan gå under, alla människor kan hata en. Man kan bli lemlästad och sliten i stycken av "vilda lejon" och bli dödad. Men inget av det spelar roll när man är med Gud. Att njuta och glädjas i tillbedjan hos Honom, nu och för evigt, och få mer och mer av Honom och Hans Sons likhet, är det enda som i slutändan är någonting värt, och fyller mig med varaktig glädje. Och det överträffar allting annat. Det är en tröst att det är Herren man ska ha sin glädje i, och att jag har Honom, och att jag ska ära Honom—som sagt, nu och för evigt.
Man får inte förblindas av sakerna i världen, så att man tappar målet ur sikte. Våra ögon kan bli alldeles grumliga så att vi inte ser skogen för bara träd. Mitt hopp är, tack och lov, inte i den här världen, utan i Herren, i evigheten. Annars skulle jag vara en mycket beklagansvärd människa. Söker vi sakerna i världen, och bekymrar oss för de sakerna, sviks vi gång på gång, och om vi får det uppfyllt, leder det oss från målet. Det enda som betyder något, och som är värt att sträva och söka efter, är uppåt, Han som är i Himlen. Att söka Hans rike och Hans ära. Han sviker aldrig, Han är allt vi behöver, det enda vi behöver och Han utlovar att ingen som får Hans levande vatten ska bli törstig igen. Vill ha Honom! Då blir man aldrig besviken.
Framåt marsch! :)