Kalvinismens fem punkter

Guds suveräna nåd i frälsningen i korthet beskriven genom de fem lärosatser som kallas "nådens läror" eller "kalvinismens fem punkter".

1. Människans fallna natur, totalt fördärv

Förkortningen TULIP resulterar
i aningen missvisande rubriker.

När Adam föll i synd drog han med sig hela den efterkommande mänskligheten i fördärvet; alla föds onda, andligt döda i sina överträdelser och synder (Rom 5:12ff; 1 Kor 15:21-22; Ef 2:1, 5). Hon är dock inte så ond hon kan bli, och, från utsidan sett, kan hon göra gott mot sina medmänniskor; men hennes inre tankar och motiv kan alltid, milt uttryckt, ifrågasättas – de är alltigenom onda sedan ungdomen! (1 Mos 6:5; 8:21). Människan hatar Gud och gör aldrig någonting andligt gott gentemot Gud. Människan älskar mörkret och inte ljuset (Joh 3:19). Ingen rättfärdig finns, ingen söker Gud, alla har blivit fördärvade, alla står med skuld inför Gud (Rom 3:9-19). Människan är Guds fiende och varken vill eller kan underordna sig Gud (Rom 8:7). Hon är oandlig, andligt död, och vill inte ta lyssna till Guds Ord (1 Kor 2:14). Till sin natur älskar hon synden, hatar hon den sanne Guden, och varken vill, kan, kan vilja, eller vill kunna, bli frälst från sin synd och komma till Gud. Denna sanning bör ödmjuka oss och göra så att vi ser och uppskattar hur fruktansvärt rättfärdig Hans vrede är över oss, men också hur överflödande rik Hans nåd och barmhärtighet är över vår stora synd!

2. Villkorslös utkorelse

Gud hade med rätta kunnat låta oss alla vara och förbli i vårt frivilliga, upproriska tillstånd i synd, på väg till Helvetet. Gud är inte under någon som helst skyldighet att frälsa någon – vi hade ändå inte velat det, och Han hade varit fullkomligt rättvis i att hålla oss alla ansvariga för vår synd och kasta oss i Eldsjön omedelbart. Ändå valde Gud att stå ut med oss, och rädda många! Han utvalde många olika sorters människor, från alla sorters folkslag (Upp 5:9). Det berodde inte på något gott i dem, som Han förutsåg i dem, eller som utmärkte dem från övriga. De var inte på något sätt bättre eller mer speciella än övriga. Det var inget i dem som tvingade eller gjorde Gud skyldig att välja och frälsa dem, utan Han utvalde dem av Sin egen fria och suveräna nåd, redan innan världens grund blev lagd (Ef 1:4-6), långt innan de föddes och varken gjort gott eller ont, för att Guds beslut att välja vem Han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på Han som kallar (Rom 9:11). Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan (vi hade aldrig haft den eller gjort det!) utan på Guds barmhärtighet (Rom 9:16). Utkorelsen är alltså villkorslös, oberoende av något i människan, utan helt och hållet av Guds nåd (Rom 8:20-30; 9:11; Ef 1:11-12). Övriga lämnas att förbli i sitt frivilligt syndiga tillstånd och förhärdas, så att de blir fördömda, för att Gud också genom dem kan visa upp Sin rättvisa dom och rättfärdiga vrede (Rom 9:22). Detta är inte Guds fel, utan beror helt på deras egen synd som de själva är ansvariga för. Bara för att Gud inte valt att frälsa dem betyder det inte att de är ursäktade. Vi får inte ifrågasätta Hans val (Rom 9:20) utan ska böja oss i fruktan och tacksamhet. Vi har helt och hållet Gud att tacka och ära för vår frälsning. Allt är av nåd och inte av gärningar, allt eget beröm hos människan är uteslutet (Ef 2:8-9).

3. Särskild, definitiv, lyckad återlösning

Guds eviga plan med världen innebar att visa upp Sin stora nåd och kärlek i att frälsa utvalda syndare, genom att själv ta deras straff för att tillfredsställa rättvisan och betala det pris som krävdes (1 Petr 1:20). De är utvalda till att bli frälsta i Jesus Kristus (Ef 1:4-5). Han sände Sin Son till världen med den särskilda avsikten  att Han skulle frälsa Sitt utvalda folk från deras synder (Matt 1:28; Tit 2:14) genom att ge Sitt liv till lösen för de många (Jes 53:10-11; Matt 20:28). Han betalade till fullo. Syftet med Jesu försonande död var inte att bara "göra det möjligt" för människor att bli frälsta. Människan har ingenting att lägga till till Jesu fullbordade verk. Om det hängde på hur människan gensvarade, så skulle ingen bli frälst. Nej, syftet var att verkligen frälsa ett särskilt folk (Ef 1:4-6; Joh 17:9; Tit 2:14), och Han lyckades! Alla som Gud har utvalt och som Jesus dog för kommer med 100 % säkerhet att bli frälsta (Joh 6:37-40, 44; 10:11, 14-15, 26-29). Vi har en fullständig, säker, trygghet i Jesus, som älskade oss som individer och gav Sitt liv just med tanke särskilt på oss – och inte alla i största allmänhet. Det här utestänger dock inte någon. Alla människor blir befallna att ångra sina synder, vända om och förtrösta på Jesus, med löftet att Han är ett fullkomligt offer för deras synd (Apg 2:38-39; 17:30) – det finns ingen begränsning i Hans blod; det finns tillräckligt för var och en som vill komma, att komma och bli rentvättade (1 Joh 1:7-2:2). Men på grund av deras syndiga natur vill de inte, och får de det därför inte till sig själva. Istället förvärras deras dom och fördömelse då de, helt frivilligt, förkastat den enda vägen till frälsning (Hebr 10:26-27). Det är de som av Gud, Fadern, blivit förutbestämda till att helgas genom Anden, som lyder och faktiskt blir bestänkta med Jesu Kristi blod (1 Petr 1:2). De som tror har evigt liv, övriga förblir under Guds vrede (Joh 3:16-21, 36).

4. "Oemotståndlig" nåd, verksam kallelse

Många är kallade, men få är utvalda (Matt 22:14). Evangeliet ska predikas för alla människor och alla ska bli kallade till omvändelse, utvärtes. Men det måste också ske en invärtes, verksam kallelse, för att syndare ska vilja lyda Evangeliet och omvända sig (1 Kor 2:14). De måste bli födda på nytt, vilket de inte blir av sin egen vilja, utan av Gud, som föder, lika lite som vi föder oss själva av vårt eget val för första gången! (Joh 1:12-23; 3:3-5). Gud föder de utvalda på nytt och de blir dragna till Kristus av en nåd de inte kan motstå. När Gud kallar, svarar de (Joh 6:37, 44; 10:16). Det betyder inte att de blir frälsta mot sin vilja, nej Gud förvandlar hjärtat och ändrar viljan hos rebellen så att denne nu vill omvända sig och bli frälst; ersätter den otroendes hjärta av sten med ett hjärta av kött (5 Mos 30:6; Hes 36:26-27). På det sättet är den "oemotståndlig" för Guds utvalda, medan de som förblir opånyttfödda naturligtvis fortsätter stå emot Guds godhet och kallelse till bättring. När de utvalda hör Evangeliet gör den helige Ande ett verk inuti dem så att de kan omvända sig och tro (Apg 13:48; 16:14; Jak 1:18; 1 Petr 1:23). Pånyttfödelse kommer före tron. Denna vetskap hjälper oss att troget predika Evangeliet, utan att försöka ändra på det för att få folk att gensvara – oavsett vilka motgångar vi möter. Gud har Sitt utvalda folk där ute (Apg 18:9-10), även om inte vi vet vilka det är, så gör vi vårt uppdrag att förkunna för alla, och litar på Gud. Det är Guds Ande som ger omvändelsen och Han gör det endast genom Sitt Ord, när det predikas rent och troget. Vår uppgift är inte att redigera eller göra det mer acceptabelt. Vår uppgift är att predika det!

5. De heligas uthållighet och bevarande

Det verk som Gud påbörjar, fullbordar Han (Fil 1:6). De som är utvalda och blivit födda på nytt, har visserligen kvar den gamla naturen, "köttet", i sin kropp, så länge de lever på jorden, men de har blivit en ny skapelse (2 Kor 5:17) som älskar Gud och hatar synden, och de kommer att fortsätta strida mot synden, växa i helgelse, hålla ut i tron, ända tills de når slutmålet; samtidigt som den helige Ande som bor i dem dessutom hjälper dem och bevarar dem  hela vägen (Rom 8:13-18; Fil 2:12-13; 1 Joh 3:9; 5:18). De är ivriga att göra goda gärningar (Tit 2:14) och göra sin kallelse och utkorelse fast (2 Petr 1:10); de kommer att ta Bibelns varningar på allvar och inte avfalla (Jer 32:40; Hes 36:26-27; 1 Kor 6:9-11; Hebr 6:4-12), de bekänner, ångrar och sörjer över alla synder de begår (Rom 7:24), och Jesus fortsätter att vädja för deras sak på Faderns högra sida (Rom 8:34; Hebr 7:25; 1 Joh 1:8-2:1); och de längtar och ser ivrigt fram emot den fullständiga förlossningen, som de garanterat kommer att få (Rom 8:23). De som avfaller var aldrig sant födda på nytt från första början (1 Joh 2:19), men de kan fortfarande kallas till sann omvändelse. Om man kan förlora frälsningen, beror frälsningen på gärningar, att vi måste "hålla oss frälsta", men så är inte fallet. Både vår uthållighet och Guds bevarande garanteras av Jesu fullbordade verk för oss. Inga av Guds utvalda, som Jesus dött för, kommer att gå förlorade, utan de är evigt säkra i Honom (Joh 10:27-29; Rom 8:29-30; Ef 1:3-14).

Detta är ”nådens läror”, eller vad som även kallas "kalvinismens fem punkter". "Kalvinism" är tyvärr behäftat med en del missuppfattningar och förtal från människor med både uppriktiga och ohederliga motiv. Dessa läror är inte Jean Calvins mänskliga påfund utan de sammanfattar vad han, och många andra, före och efter honom, upptäckt om vad Bibeln lär om hur Gud frälser syndare. Han frälser dem genom Sin egen fria nåd, suveränt och oberoende av människors vilja. Från början till slut – från utkorelsen före världens grundläggning ända till inträdandet i den eviga saligheten – är allt till 100 % av Guds nåd, och Gud har all ära. Ingen människas vilja eller strävan kan lägga till något till Guds nåd och frälsningen. ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8-9).

Vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud; hur outsökliga Hans domslut och spårlösa Hans vägar. "Vem har ju lärt känna Herrens sinne? Eller vem var Hans medrådgivare? Eller vem gav Honom något i förväg och ska betalas tillbaka till av Honom?" Eftersom: av Honom och genom Honom och till Honom: allt. Äran åt Honom in i tidsåldrarna, amen. Rom 11:33-36