Den fria viljans avgud

 

Arminianismen gör människans fria vilja till en avgud som Gud själv måste offra till. I detta system är det inte bara skapelsen som lider konsekvenserna av synd och ondska, utan även Gud tvingas "offra" mänsklighetens väl för att bevara en absolut och okränkbar fri vilja. Detta skapar en teologisk bild där människans fria vilja blir den högsta principen – en avgud – som står över Guds suveränitet och godhet.

Arminianismen lär att Gud låter ondskan existera och människor dö, ja till och med gå förlorade till Helvetet, för att bevara deras rätt att välja. Men vad är detta annat än att göra människans vilja till den yttersta auktoriteten? Enligt denna logik är människans valmöjlighet så viktig att Gud till och med offrar sitt Son – inte för att säkerställa frälsningen för de utvalda, utan för att bevara ett teoretiskt koncept om mänsklig autonomi. På detta sätt reduceras Kristi offer till en handling som enbart gör frälsningen potentiell, inte effektiv, och gör människans fria vilja till det verkliga villkoret för räddning.

Tänk på detta: Om Gud i Arminianismens värld låter ondskan fortsätta, låter miljarder människor lida, dö och gå förlorade, och till och med låter sin egen Son dö, allt för att skydda den fria viljan – vad är då viktigast i detta system? Det är uppenbart att människans fria vilja ges högre värde än människors själar, än Guds ära, och än frälsningens fullbordande.

Detta är helt oförenligt med Skriftens vittnesbörd om Guds karaktär och syfte. Bibeln lär oss att Gud är suverän, god och helig. Han tillåter inte ondskan för att passivt värna människans fria vilja, utan använder till och med ondskan för att förverkliga sina heliga och goda syften (Rom 8:28). Han är inte en Gud som står vid sidan och hoppas att människor ska välja rätt; Han är en Gud som aktivt verkar för att dra sina utvalda till sig och garantera deras frälsning genom Jesu Kristi fullbordade verk (Joh 6:37-39).

Det arminianska systemet, där människans fria vilja väger tyngre än Guds suveräna plan, vänder hela ordningen upp och ner. Gud blir underordnad människans val, och Helvetet fylls av själar som Gud tillät gå förlorade, inte för att Han inte kunde rädda dem, utan för att Han inte ville kränka deras vilja. Detta är inte den Gud vi finner i Bibeln. Bibelns Gud är suverän, helig och mäktig att frälsa – och Han gör det utan att kompromissa med sin rättvisa eller tillbedja människans fria vilja.

Låt oss därför förkasta denna idol av den fria viljan och återvända till den sanna och suveräna Gud som inte behöver be om människors tillstånd för att verka sin frälsning. Det är i Hans nåd och suveräna kärlek vi finner sann frihet – inte i vår egen vacklande och syndiga vilja.