En preliminär analys av Kärnbibeln: Psalm 9 och dess strukturella avvikelser

Jag har påbörjat en genomläsning av mitt fysiska exemplar av Kärnbibeln som jag nyligen inhandlade för att studera och lägga till min samling av bibelöversättningar, och har börjat i Psaltaren. Psalmerna är en textkorpus jag dagligen återvänder till, medan jag ännu håller på att läsa andra bibelavsnitt i andra översättningar. Det möjliggör ett simultant test av stil, innehåll och exeges i flera riktningar.

Den expanderade översättningens inneboende problem

Kärnbibeln beskriver sig själv som en "expanderad" översättning, jämförbar med Amplified Bible. Denna metod kännetecknas av att verserna utökas med alternativa översättningar, förklaringar och tematiska utvikningar.

Ett centralt problem uppstår när översättaren staplar flera möjliga betydelser utan att kontextuellt avgöra vilken som bäst återger originalets intention. Exemplet ḥesed – återgivet som "kärleksfull trofasthet, lojal kärlek, nåd" – illustrerar detta. Alla översättningsförslag är lexikalt legitima, men utan kontextuell selektion uppstår semantisk inflation. Orden förlorar sin precision.

Läsaren lämnas att simultant tolka alla möjliga betydelser, som om texten vore avsiktligt mångstämmig. Resultatet blir inte fördjupning, utan upplösning.

Formatets inverkan på läsupplevelsen

Utöver detta semantiska överflöd innehåller Kärnbibeln långa, förklarande inskott inom verserna, markerade med hakparenteser. Dessa inslag fungerar inte som översättning eller expansioner, utan som kommentartext och teologiska associationer. De flesta studiebiblar placerar dock sina kommentarer i fotnoter eller marginaltexter. Kärnbibeln väljer istället att bryta upp huvudtexten med fullständiga förklaringar, ibland över större delen av sidan. Detta påverkar läsbarheten negativt. Texten blir fragmenterad och rytmen upphackad, särskilt vid högläsning eller andaktsläsning.

Den narrativa eller liturgiska helheten får ge vika för omedelbar informationsöverföring. För vissa syften kan detta vara acceptabelt. Men som huvudsaklig läsning blir det snabbt tröttande och splittrande.

Det är värt att fråga: Vad vinner man, och vad går förlorat, när översättningen samtidigt vill vara lexikon, kommentar och andaktsbok?

Fallstudie: Psalm 9

 

Nedan följer tre exempel från Psalm 9, vilka illustrerar de typiska problem som präglar Kärnbibelns behandling av Psaltaren.

 

Observation 1: Typologisk extrapolation

Psalm 9 börjar med raden:

"Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 ...]"

Att ett ord som ledare kan kopplas till både tempeltjänst och till Kristus är teologiskt möjligt, men det kräver en robust typologisk kedja. Här utgår Kärnbibeln från en lös associationslogik: eftersom Jesus kallas "morgonstjärnan" i Uppenbarelseboken, och eftersom "ledaren" är någon som lyser, så är det troligtvis Messias som avses.

Denna logik saknar nödvändiga mellanled. Exegetiskt sett är den otillräcklig. Kristus syns i Gamla testamentets skuggor – men inte via semantiska spekulationer. Att läsa in Kristus i varje möjlig formulering underminerar istället den verkliga typologins kraft.

Observation 2: Hebreiska bokstäver och symbolisk överladdning

Psalm 9 uppvisar ett partiellt akrostiskt mönster. Detta är korrekt observerat. Varje verspar är inledningsvis strukturerat efter den hebreiska alfabetiska ordningen. Så långt är analysen förankrad i textens uppbyggnad.

Därefter sker dock ett metodologiskt avsteg.

א – Alef
2 Jag vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren av hela mitt hjärta! Jag vill räkna upp (noggrant återge – hebr. safar) alla dina under! 3 Jag vill vara glad och jubla i dig! Jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste!

Kommentaren hävdar att de fyra inledande verben ("jag vill tacka", "jag vill berätta", "jag vill vara glad", "jag vill lovsjunga") börjar med bokstaven alef, och att detta bär teologisk innebörd: Alef symboliserar enligt vissa traditioner en oxe, styrka, och ledarskap – vilket i sin tur används för att föreslå att lovprisning, glädje och vittnesbörd är "det första och viktigaste".

Detta är vilseledande.

Att dessa verb inleds med alef beror inte på rotens begynnelsebokstav utan på den grammatiska formen: אודה, אספרה, אשמח, אזמרה – alla är i första person singularis, där den initiala alef utgör personprefixet. Detta är en rent morfologisk funktion, inte ett stilistiskt eller teologiskt val från psalmistens sida.

Att därefter tillskriva bokstaven alef semiotisk betydelse och härleda teologiska implikationer från dess funktion som verbprefix, är att förflytta sig från exeges till eiseges. Man läser in betydelser i texten som inte emanerar från texten själv.

Det är metodologiskt likvärdigt med att hävda att svenska presensverb som går, arbetar och äter säger något djupt om människans "handling i nuet", enbart därför att de råkar sluta på bokstaven R – och att denna bokstav, med sitt framskjutande ben, skulle likna en person i rörelse. Det är inte filologi, det är fantasifull grafologi. Sådan argumentation kan vara poetiskt tilltalande, men saknar exegetisk bärkraft.

Det må vara sant att alef ibland symboliserar styrka eller början i rabbinisk tradition eller kabbalistik. Men att föra in detta som en del av textens mening är exegetiskt obefogat om inte texten själv ger belägg för det. Kärnbibeln presenterar denna symbolik som textens inneboende budskap. Det är en exegetisk kategoriöverträdelse.

Sammanfattningsvis: Grammatik är inte mystik. Första person singularis är inte ett gudomligt tecken. Det är helt enkelt hebreisk verbböjning.

Observation 3: Avsaknad av dalet

Det noteras att bokstaven ד – dalet saknas i akrostiken. Kärnbibeln tolkar detta som ett medvetet stilgrepp: en avsiktlig oordning som speglar ondskans oordning. Detta är möjligt, men spekulativt. Det finns inga interna signaler i texten som bekräftar en sådan intention. Det bör alltså behandlas som en hypotes – inte som exegetiskt faktum.

Preliminär sammanfattning: Diagnos av metoden

Följande slutsatser kan dras från denna första analys av Kärnbibeln, med särskilt fokus på Psalm 9:

• Den expanderade översättningstekniken skapar semantisk oskärpa snarare än fördjupning.

• Textens rytm och läsbarhet störs av omfattande insprängda kommentarer.

• Typologiska tolkningar saknar ofta strukturellt stöd och bygger på associativ eiseges.

• Symbolik och numerologi används utan tillräcklig metodologisk disciplin.

• Grammatiska funktioner ges ibland övernaturliga innebörder utan stöd i textens språklogik.

Avslutande reflektion: Nyttjande med urskillning

Kärnbibeln kan vara ett rikt referensmaterial för den redan insatte, men kan inte ersätta en trogen formell översättning med textkritisk förankring. Dess blandning av översättning, kommentar, ordstudium och typologisk utläggning gör den till en hybridprodukt – informativ men metodologiskt instabil.

Användning bör ske med medveten distans och kontinuerlig källkritik. För den obefäste läsaren utgör den en pedagogisk risk. För den tränade läsaren – en möjlighet till reflekterad konfrontation med hermeneutiska övertramp.