Herraväldet och fruktan tillhör Gud, fridstiftaren i höjden. Kan hans skaror räknas? Över vem går ej hans ljus upp? Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren? Se, inte ens månen skiner klart, och stjärnorna är ej rena i hans ögon. Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken. (Job 25:2-6 SFB)

torsdag 18 september 2025

Joel Halldorf: kompromissens pris i modern svensk kristendom

Joel Halldorf är en figur som på många sätt illustrerar den moderna kyrkans spänningsfält mellan teologisk integritet och social acceptans. För att förstå detta korrekt, måste vi börja med en  uppställning av de premisser, som styr hans arbete. Det förefaller mig tydligt att Halldorf konsekvent har strävat efter att göra "kristendomen" "socialt accepterad" i vänsterorienterade kretsar. Detta är en strategi som, när den analyseras, uppvisar flera interna spänningar.

Halldorfs bakgrund inom pingströrelsen är relevant: pingströrelsens ursprungliga fokus var evangelisation – att människor skulle "acceptera Jesus" som Frälsare. Denna premiss reducerar tron till en responsmekanism: målet är mottagarens acceptans, inte nödvändigtvis undervisningens sanningshalt. När denna strategi flyttas in i akademiska och kulturella sammanhang, uppstår en konflikt: tron måste omformuleras för att bli "socialt gångbar", vilket skapar en dissonans mellan vad som är sann kristen lära och vad som "fungerar", rent kulturellt.

Dessutom är Halldorf son till den notoriske ekumenikern Peter Halldorf, vilket kan ha influerat hans syn på kyrka och teologi. Det är inte nödvändigtvis genetiskt determinerande, men visar ett mönster av teologiska kompromisser som kan spåras inom familjen: en strävan efter kulturell relevans på bekostnad av doktrinär stringens.

En närmare analys av Halldorfs retorik visar systematiska strategier:

  1. Moralisk relativisering: Historiska och teologiska sanningar omprövas ständigt i ljuset av samtida värderingar. Bibeln tolkas ofta genom ett prisma av social rättvisa och progressiv politik snarare än genom strikt exeges.

  2. Selektiv kritik: Evangeliska samfund, konservativa röster och traditionell praxis blir måltavlor, medan teologiska innovationer som ligger i linje med vänsterns värderingar framhålls som exempel på relevant kristendom.

  3. Kulturell kompromiss: Teologiska principer omformas för att minimera konflikt med sekulära normer. Detta kan beskrivas som ett slags “social optimering”: om tron presenteras i en form som inte provocerar samtiden, ökar acceptansen – men till priset av lärans klarhet.

Varje handling har konsekvenser. Halldorfs metod leder till att kristen tro blir föremål för social manipulation. Även om avsikten kan vara att göra kristendomen mer tillgänglig, är resultatet paradoxalt: den tillgänglighet som uppnås är artificiell och det man tillgår är inte kristendom.

Skriften kan ses som en databas med absoluta sanningar, medan samtiden är en dynamisk variabel med ständigt föränderliga parametrar för acceptans. Halldorf försöker optimera "social acceptans" genom att modifiera inputvariabler (doktrin och praxis). Resultatet är en korruption av output: tron presenteras förvrängd.

Konsekvensanalysen blir klar:

  • För social acceptans: Effektiv. Halldorf får erkännande, rubriker och akademiskt utrymme.

  • För bibeltrogen, kristen undervisning: Kontraproduktiv. Tron försvagas, kyrkans historiska kontinuitet riskeras och konservativa röster marginaliseras.

Ja, det är viktigt att poängtera att Halldorfs metod ofta inkluderar att kasta bibeltroende kristna och samfund under bussen. Kritik riktas systematiskt mot dem som hyser bibliska värderingar och ståndpunkter för att vinna politiskt och kulturellt behag inom vänsterorienterade kretsar. Häromsistens skrev han om den mördade Charlie Kirk att han stod för en "extrem religion", trots att Kirk i praktiken var en vanlig evangelisk kristen. Detta är logiskt konsekvent med premissen att social acceptans prioriteras över teologisk sannhet. (Min egen ståndpunkt är en strikt bibeltrogen förståelse av församlingen och individuell frihet, privat egendom och obefintlig statlig inblandning. Jag söker däremot inte social acceptans hos vänstermarxistiska kretsar som Expressen, och min kritik grundar sig på Skriften och dess principfast logiska implikationer snarare än på att tillmötesgå någon kulturell trend.)

Joel Halldorf är ett exempel på en modern kompromisslogik där socialt erkännande prioriteras över trosintegritet. Han är analytiskt konsekvent, men resultatet för kristen tro och bibeltrogen undervisning är högst problematiskt. Denna strategi underminerar all bibeltrogen lära och praxis och bidrar till en kultur där tro ses som någonting som kan formas och anpassas efter politiska preferenser.

Slutsatsen: om målet är att göra kristendomen populär och accepterad i kulturellt progressiva kretsar, fungerar Halldorfs metod endast skenbart, om den ens gör det. Världen kommer aldrig acceptera den sanna kristendomen, och bara möjligtvis acceptera en uppsminkad och förvanskad "kristendom". All erfarenhet visar dock att världen i form av ateistsekulära svenskar aldrig vill acceptera något som har något med kristendomen att göra, hur acceptabel och välpyntad den än görs, eftersom deras enda religion, som de dras till, är den fullkomliga lastens orenhet. Och om målet istället är att bevara sann kristen tro, försvara Skriftens auktoritet och värna om kyrkans historiska kontinuitet, är metoden kontraproduktiv och till och med farlig.

Den enda kraft som kan föra syndaren till omvändelse, den enda metod som räddar själen från fördärvet, är Guds egen Ande. Inte tidens opinion, inte kulturens billiga blaskpress, inte ett patetiskt försök till social acceptans. Den som söker att bli "accepterad" av världen, förlorar sin själ. Måtte de som läser detta inse faran: att förlora Kristus för världens gillande är det största nederlag en människa kan drabbas av.