Recension av King James Version (1611)

Översättningsprinciper & konsistens

På en skala från 1—10 där 1 är parafras, mycket fri tolkning och 10 är extremt ordagrann, så gott som interlinjär hamnar King James Version (KJV) på 6,8 och kan klassificeras som en översättning av typen ganska trogen formell ekvivalens. Den är huvudsakligen ordagrann, texten är läsbar utan att tappa all precision. Den präglas dock av ett medvetet val av högtravande och liturgiskt språk. Språk och ordval har utformats för att ge texten en sakral och högtidlig ton, även där den inte hade för originalförfattarna eller -mottagarna.

Det finns flera tydliga exempel där KJV utgör en tillbakagång från William Tyndales banbrytande översättning (1520–1530-talen). Tyndales version var språkligt och teologiskt radikal för sin tid, medan KJV anpassades till kyrkans hierarki och etablerade teologi. Detta skedde på uppdrag av kung Jakob (a.k.a. King James) I, för att bibehålla den anglikanska och monarkiska ordningen och minska puritanernas inflytande. Denna institutionella bias avspeglas tydligt i översättningens teologiska terminologi och ton.

Tyndale betonade människans direkta relation till Gud utan kyrklig mellanhand, medan KJV:s ordval och teologi återinför det kyrkliga och monarkiska maktperspektivet.

Grundtexten som översättningen bygger på är Textus Receptus, den bästa tillgängliga textgrunden på 1600-talet, men idag vetenskapligt föråldrad. Ändå finns det grupper i vår tid som fortfarande betraktar den som norm, ofta av traditionella eller ideologiskt ohederliga skäl. Rent av betraktas KJV av vissa grupper som Guds ofelbara översättning som alla över världen måste använda (King James-onlyists). Vad dessa individuella grupper står för kan inte KJV själv belastas för och har inte beaktats i denna utvärdering. Endast det faktum att den bygger på en korrupt grundtext.

Översättning av speciella termer

KJV låter inte framgå att det förekommer olika hebreiska ord för Gud i Gamla testamentet (El, Eloah, Elohim) utan översätter samtliga som God. Tetragrammaton, Gudsnamnet YHWH återges oftast med LORD, men i några få undantagsfall JEHOVAH eller GOD med stora bokstäver.

I Första Mosebokens inledande kapitel framgår inte att ordet nefesh används både om djur och människor: om djuren i 1:20–24 översätts det med life, medan 2:7 återger människan som en living soul, trots att samma ord används. Det alternativa ordet för människa, enosh, återges genomgående som man och nyansskillnaden mellan detta ord och adam framgår inte.

De musikaliska och poetiska termerna i Psaltaren transkriberas (skrivs om från hebreiska till latinska bokstäver: neginoth, nehiloth, sheminith, shiggaion, selah, osv.) snarare än översätts eller förklaras. Dessa ord hade tydlig betydelse för de ursprungliga mottagarna. Betydelsen bakom några av orden har ju gått förlorad, men samtliga av termerna, förutom Chief Musician, förblir obegripliga i KJV.

Det grekiska ordet Christos (Den Smorde) har inte översatts till t. ex. The Anointed One, utan transkriberats som Christ.

Även apostolos (sändebud) återges i KJV som apostle – återigen ett val att enbart transkribera och inte låta betydelsen, som ordet hade för originalläsarna, framgå.

Flera centrala termer har fått en högkyrklig klang:

• ekklesia (församling) → church

• presbyteros (äldste) → priest

• episkopos (tillsyningsman) → bishop

  Jämför detta med Tyndales mer grundtexttrogna återgivningar: congregation, elder, overseer.

De olika grekiska orden för älska (agapao, fileo) översätts konsekvent som love, vilket gör att viktiga nyansskillnader går förlorade, exempelvis i Joh 21:15–17. I 1 Kor 13 översätts däremot agape ‘kärlek’ till charity.

Egennamn transkriberas från grundtexten och ges en engelsk klang. Detta är normal praxis, som även den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta (LXX), och i förlängningen Nya testamentets författare, använt sig av. Men i KJV har det gjorts med inkonsekvenser: hebreiska namnet Ya’aqov (på grekiska Iakob) blir Jacob, medan författaren till Jakobs brev kallas James. Yehoshua (på grekiska Iesous) blir antingen Joshua eller Jesus.

Olika ord för andeväsen återges oftast med devils, trots att det grekiska diabolos ’anklagare’, ’förtalare’ (som “devil” kommer ifrån) inte ens förekommer i dessa sammanhang i grundtexten.

Samtidigt finns styrkor: Översättningen använde ord som på 1600-talet hade en rik och mångbottnad betydelse — ofta nära grundtextens semantik. Exempelvis faith på 1600-talet en trofast tillit, förtroende och trofasthet (motsvarande grekiskans pistis).

Därför blir dess återgivande av frasen pistis Christou (Rom 3:22) helt klockren: faith of Christ. KJV gör även rätt med dikaiosyne Theou (righteousness of God, 2 Kor 5:21). Båda dessa är två viktiga passager där översättare kan välja olika tolkningar (t. ex. ”Kristi trofasthet” eller “tro på Kristus”—”Guds rättfärdighet” eller “rättfärdighet inför Gud”, m.m.). KJV har gjort det rätta och hållit sig till grundtexten.

Tyvärr har dock orden som vid översättningens tid hade sin rikedom av betydelse med tiden förändrats eller förlorat sin ursprungliga innebörd. Detta gör att dagens läsare ofta uppfattar KJV på ett helt annat sätt än vad översättarna avsåg. I modern engelska har “faith” blivit en “irrationell, religiös tro” snarare än något man litar på med förtröstan och visshet. I modern engelska betyder grace ofta bara “artighet” eller “vacker rörelse”, vilket förminskar den ursprungliga betydelsen.

Därtill används många ord i KJV som hade en helt annan betydelse än idag, och ibland betyder de nästan motsatsen i modern engelska. Exempelvis:

• conversation – betydde livsföring, inte bara “samtal”
• prevent – “I prevented the dawning of the morning, and cried” (Ps 119:147) betydde komma före, gå upp före gryningen, inte “hindra morgonen från att gry”
• let – betydde hindra, motsatsen till att “låta”
• meat – betydde mat i allmänhet, inte enbart kött
• quick – betydde levande, inte “snabb”

Även om betydelsen kan vara av mindre konsekvens med vissa ord, gör förändringarna i ordens betydelse att moderna läsare lätt missförstår texten, även när orden i sig ser bekanta ut.

Ett av de mest kontroversiella orden i King James Version är “unicorn” — enhörningen. Det förekommer nio gånger (t. ex. 4 Mos 23:22; Job 39:9–10; Ps 22:21) som översättning av det hebreiska ordet re’em. Vissa ateister har använt detta som förevändning för att förlöjliga hela Bibeln. För ca 20 år sedan var det en populär initiationsrit bland ateistiska youtubare att göra videos om hur Bibeln innehåller enhörningar och därför är en sagobok. Men på 1600-talet syftade unicorn inte nödvändigtvis på den sagohäst med horn som vi tänker på i dag, utan på ett kraftfullt enhornat djur — ett ord som helt enkelt betydde “ett djur med ett horn.”

Det hebreiska ordet re’em säger egentligen ingenting om någon enhörning eller antalet horn på ett djur. Modern forskning visar att re’em snarare syftar på den utdöda vildoxen (aurochs, Bos primigenius), ett djur känt för sin styrka och vildhet. Därför återges ordet i moderna biblar mer korrekt som wild ox. Men KJV-översättarna följde här den latinska bibelöversättningen Vulgatas unicornis, som i sin tur följde Septuagintas monokeros, som båda betyder “ett horn”.

Det är möjligt att de som arbetade med översättningen av Septuaginta inte kände till något grekiskt ord för det hebreiska re’em. Man kan tänka sig att de, liksom andra i samtiden, associerade det till de babyloniska avbildningarna av vildoxar på Ishtarporten — framställda i profil med endast ett horn synligt. Därför kallade de det för “monokeros”, ett enhornat djur.

Att således okritiskt transkribera Vulgatans unicornis till unicorn får betraktas som ett tecken på teknisk vårdslöshet hos KJV:s översättare — ett misstag som i längden blivit förödande, då det gett upphov till missförstånd och hån mot den heliga Skrift.

Sammanfattande bedömning

King James Version har haft enorm historisk betydelse och har använts av Gud på många sätt. Men liksom Gud i Sin försyn kan använda bristfälliga människor och deras verk till Sin ära, är KJV som översättning bevisligen långt ifrån felfri — än mindre ofelbar, som en del vettvillingar påstår. Som bibeltext för dagens läsare är den långt ifrån idealisk. Översättningen är äldre, ofta svårbegriplig och innehåller språkliga och textkritiska brister som gör den otillförlitlig i modern kontext.

Baserat på språkvetenskapliga, lingvistiska och översättningstekniska bedömningskriterier för översättningsprinciper, teologiskt laddade termer och paratexter uppnår King James Version endast 33,7 % rätt, och får betyget underkänd.

Hyckleriet med “Pracka inte på mig din religion”

Att vara kristen i Sverige kan ibland kännas som att vara Tarzan – uppväxt bland varelser som, enligt sin egen trosbekännelse, härstammar från aporna. Det är i denna miljö man lär sig tala, tänka och handla – och det är nästan oundvikligt att något av djungelns språk fastnar.

Den som försöker följa Kristus i ett sådant land lär sig snart hur lätt tron kan slipas ned av ständig påverkan. Man har i regel ingen biblisk församling, ingen gemenskap av kristna som är stadigt förankrade i Guds Ord, Evangeliet och en biblisk världsbild och frimodigt proklamerar den dag och natt; utan en grupp av andra lika nedslipade individer, ledd av pragmatiker. Man blir så istället mer van vid sekularismens rytm, lär sig dess ord och dess skamkänsla inför evangeliet. Och innan man vet ordet av har man, likt Tarzan, börjat svinga sig mellan lianerna av kompromisser – mellan Bibelns röst och samtidens brus.

Så hör man ofta påståendet: "Pracka inte på mig din religion." Det låter som ett krav på respekt, tolerans och ömsesidig hänsyn (ofta uttryckt på ett allt annat än respektfullt, tolerant eller hänsynsfullt sätt!) Och det blir lätt att man rycks med i det tänkandet. Men om vi tittar närmare blir självmotsägelsen uppenbar: de som säger detta försöker i själva verket pracka på oss sin egen världsbild.

Låt oss analysera det steg för steg. Som kristna har vi en Herre som vi ska lyda och ett uppdrag som Herren, Jesus, själv gav oss i missionsbefallningen: “Gå därför och gör alla folk till lärjungar…” (Matt 28:19). Att leva ut vår tro och berätta Evangeliet är inte en valfri aktivitet, det är en direkt befallning från Kristus själv. En essentiell beståndsdel, om vi ska kalla det så, av vår "religion". När någon därför säger “sluta pracka på mig din religion” försöker de med andra ord pracka på oss sin egen religion, om att man inte ska pracka på andra sin religion, och förhindra oss från att "utöva vår religion", till förmån för deras!

Eftersom Kristus har befallt oss att predika Evangeliet för alla människor, är deras påstående inte neutralt. Genom att säga att vi inte ska sprida vår tro, förmedlar de i själva verket sin egen tro – sin tro att Jesus Kristus inte är Herren som man ska lyda – sin religion av relativism – till oss. I samma ögonblick som de vill tysta oss, prackar de på oss ett paradigm som säger: “Din tro får inte uttryckas offentligt.” De predikar sin sekulära dogm om att alla övertygelser är lika, lika fel, och därför ska tystas.

Självmotsägelsen är total. För dessa individer som gärna skryter med sin rationalitet. De försöker hindra oss från att "utöva vår religion" och lyda vår Herre, och detta hindrande är i sig en handling av tro – ett försök att påtvinga sin världsbild på oss. Det är inte neutralitet; det är en annan religiös dogm, ett sekulärt evangelium som säger: “Din tro får inte finnas, för all tro är subjektiv och lika värdelös.”

Denna logik är inte spontan. Den är ett direkt resultat av decennier av ideologisk indoktrinering, där ateistiska och marxistiska principer långsamt har hjärntvättat samhällets syn på tro. Från skolsalar till medier har budskapet blivit: “Religion är något irrationellt, privat, något som inte får uttryckas.” Men det är i själva verket ett subtilt påbud, en moralisk regel – en form av religiös diktatur som kräver tystnad. I grunden ligger givetvis människans synd som gör henne till en mer än villig slav under allt som kan hjälpa henne att undertrycka sanningen i orättfärdighet.

Vi kan se detta på ett pedagogiskt sätt: tänk på dessa individer som barn som inte riktigt förstår logiken. De har lärt sig att vissa idéer är farliga eller olämpliga och vill nu tvinga andra att anpassa sig till deras begränsade perspektiv. De förstår inte att i samma ögonblick som de kräver tystnad, så predikar de själva – ohämmad och självsäker – sin egen ideologi.

Det korta svaret du kan ge dem är:

Du respekterar själv inte min religion, eftersom Kristus har befallt oss kristna att predika Evangeliet för alla folk. Så utan att själv märka det, motsäger du dig själv när du säger att vi inte ska pracka på dig vår religion. Du prackar nu på mig din egen religion av sekularism, relativism, ateism.

Det är slående hur tydligt detta är när man väl ser det: de försöker tysta Evangeliet, men i tystnaden talar deras egen dogm högre än någonsin. Varje försök att sätta gränser för vår tro är inte neutralitet; det är ett försök att ersätta vår trosutövning med deras ideologi.

Så vad blir slutsatsen? Den är enkel men kraftfull:

1. Att predika Evangeliet är vårt uppdrag, givet av vår Herre och vår Gud, "i vår religion", Jesus Kristus.

2. Att säga åt oss att inte predika är inte neutralitet – det är en egen tro, en egen religion som försöker ersätta Kristi uppdrag med relativism och säger att vi ska lyda en människa (individen som säger det).

3. Bibeln uppmanar och befäster igen, att vi ska lyda Gud och inte människor.

Det är först när alla kristna får predika Evangeliet – och göra alla till lärjungar – som verklig tolerans uppstår. De som blir frälsta genom Evangeliet har fått ett nytt hjärta som älskar Gud, älskar sin nästa som sig själv, följer den gyllene regeln. 

Deras sekulära relativism är en falsk väg till tolerans, eftersom den förnekar kärleken till Gud och människans värde som Guds avbild. I deras världsbild är människan inget mer än ett djur bland andra – en utvecklad form av aporna, utan något gudagivet, objektivt värde. Därför blir andra människor i slutändan bara medel för att uppnå egna begär. Och begynnelsen är detsamma som slutet: världsbilden tjänar deras eget kött. Toleransen är för köttet, att ge begären fria tyglar.

När vi predikar Evangeliet tillfredsställer vi inte dessa köttsliga begär, utan konfronterar dem. Motståndet mot Evangeliets förkunnelse är därför inte främst intellektuellt eller ideologiskt, utan andligt: ett uttryck för syndens makt och hjärtats mörker.

Människan hatar Gud tills Gud själv förvandlar hennes hjärta genom nåd, genom evangeliets predikan. Endast den Helige Ande kan ge nytt liv och öppna ögon för sanningen: att Jesus Kristus är Herre.

Att tysta Kristi budskap under förevändning att man “respekterar” andras övertygelser är alltså inget annat än hyckleri. Det är ett sätt att maskera ideologisk dominans som om det vore neutralitet, och det måste vi peka ut och tillrättavisa. Vi ska fortsätta tillrättavisa deras syndiga otro och uppror mot Herren, och kalla dem till omvändelse och tro på Honom. Detta gör vi av kärlek till vår Herre, och av kärlek till dem, så att de kan bli frälsta.

Vi får inte tona ned vår tro, vi får inte be om ursäkt för vår tro. Vi ska predika Evangelium, och varje gång någon försöker hindra oss ska vi säga till dem att de gör fel och måste omvända sig. För vår världsbild är inte som deras – det finns rätt och fel, och fel ska påpekas och rättas till.

Den kultur som säger att vår tro ska tystas predikar samtidigt sin egen.

Och så fortsätter vi predika våran.