Herraväldet och fruktan tillhör Gud, fridstiftaren i höjden. Kan hans skaror räknas? Över vem går ej hans ljus upp? Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren? Se, inte ens månen skiner klart, och stjärnorna är ej rena i hans ögon. Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken. (Job 25:2-6 SFB)

onsdag 14 november 2018

Bemötande av några argument för annihilationsläran

Innehåll

Inledning
Bemötande av några argument för annihilationsläran
  • Argument 1: Det står att syndens lön är döden - medan det är de frälsta som har evigt liv.
  • Argument 2: Bibeln talar om fördärv, förstörelse, att förgås...
  • Argument 3: "Röken stiger upp..." i Upp 14:11 bör förstås utifrån gammaltestamentligt bildspråk där det innebär förintelse
  • Argument 4: "Evigt straff" i Matt 25:46 kan lika gärna betyda att straffet är en evig konsekvens, att sluta existera för evigt.
  • Argument 5: Orden som översatts till evighet och evig(t) betyder egentligen tidsålder och tidsåldrig(t)
  • Argument 6: Bibeln lär inte ut att människan har en (odödlig) själ
Avslutning

Inledning 


Annihilation kommer av latinets annihilatio och betyder bokstavligen tillintetgörelse. Vi tror ju att Gud i begynnelsen har skapat allt ex nihilo - ur intet; men annihilationsläran lär ut att de flesta, de ofrälsta, till slut kommer att bli till intet - de kommer tillintetgöras, och inte hamna i Helvetet för att plågas för alltid, i medvetet tillstånd - Eternal Conscious Torment (ECT).

Olika varianter av annihilationsläran

Det finns lite delade meningar inom annihilationistlägret, lite olika varianter av annihilationsläran.
a. En del annihilationister tror att de förlorade syndarna tillintetgörs direkt vid den yttersta domen,
b. medan andra erkänner de bibeltexter som faktiskt talar om plåga, men menar att denna plåga inte varar för evigt utan till slut kommer att leda till att personen i fråga blivit tillintetgjord.

Den sistnämnda (b) kan tyckas mer hederlig, då den, som sagt, tar de bibeltexter som talar om plåga i viss beaktning.

Goda poänger hos annihilationslärans förespråkare

Annihilationister kan kamma hem en del lätta poänger, vilket kan göra en del mer beredda att anamma läran, att svälja allt med hull och hår. Annihilationister påpekar t. ex. att det står att syndens lön är "döden" (Rom 6:23) och att det talas om "fördärv" och att de frälsta har "evigt liv". Det bibliska språkbruket handlar oftare om död och fördärv kontra evigt liv, än "himmel eller helvete".

Helvetet som ett brinnande inferno där pilsvansade djävlar
med grillgafflar jagar runt folk mellan avsatser är ... obibliskt.
(Illustration: ur "Yttersta domen" av Hans Memling)
Det finns även många uppfattningar kring "Helvetet" som är rent traditionella och faktiskt inte finns med i Bibeln. Helvetet som en underjordisk grotta fylld av eld och bevingade, pilsvansade röda djävlar, och Djävulen, hållandes högafflar och grillpinnar, som skrattar och jagar runt folk mellan avsatser, som försöker undvika att ramla ner i elden är ju obibliskt. Ordet "Helvetet" finns inte heller med i originaltexterna till Bibeln. Dessutom har en del bibelöversättningar översatt Helvetet inkonsekvent eller förväxlat orden som Bibeln använder om de olika platserna i livet efter detta.

Tyder inte på att annihilationsläran stämmer

Så annihilationslärans förespråkare vinner en del poänger bara av att påpeka felaktiga, traditionella uppfattningar, som en del har kring Helvetet. Men det här blir ett halmgubbsargument, där man riktar bort uppmärksamheten från vad Bibeln faktiskt säger, och istället plockar isär de felaktiga uppfattningarna. Man säger därmed att man motbevisat att Bibeln lär om Helvetet, medan man i själva verket endast har motbevisat de felaktiga föreställningarna kring Helvetet, och så har man dribblat sig bort från att ta itu med vad Bibeln egentligen säger.

Bibeln lär ju fortfarande ut att de oomvända syndarna ska gå bort till evig pina (Matt 25:46, se även nedan för en förklaring av orden "evigt straff") - dock så är det i samma, eviga, eld där även Förtalaren ("Djävulen") och hans budbärare ("änglar") plågas i evigheters evigheter (Matt 25:41, Upp 20:10, 15).

Känslomässiga argument för annihilationsläran

Det finns även några sentimentala och obibliska argument som jag här väljer att inte mer ingående nämna eller bemöta, då de är irrelevanta och osakliga, och uppenbart obibliska; som går ut på att Gud är så kärleksfull att Han aldrig skulle "tortera" (deras ordval) Sina älskade barn för evigt. För de som hyser dessa uppfattningar återstår endast att läsa i Bibeln om Guds helighet och rättfärdighet; hur Hans domar är rättfärdiga och hur Han inte låter någon gå ostraffad; om hur ofta Gud är arg på de som syndar, och det står om Hans brinnande vrede som upptänds över de som gör det onda.

Helvetet handlar inte om att Gud skadeglatt torterar människor. Ordet tortyr är ett värdeladdat ord, man försöker genom att säga detta vinkla diskussionen och svartmåla motståndarsidan. "Tortyr" för ju tankarna till människors elaka uppfinningar i att plåga andra för nöjes skull eller desperata försök pressa fram information och bekännelser. Det är ju egentligen irrelevant vad man vill kalla det, frågan kvarstår om Bibeln lär ut ett straff med evig medveten plåga i Helvetet. Och, oavsett, måste vi ju alla tillstå att straffet som Gud berättar om i Bibeln att Han utdömer och utfärdar är  fullkomligt, perfekt rättvist och rättfärdigt. Om evig plåga är det straff Gud utdömer då är vi inga att ifrågasätta det eller använda nedsättande termer för att svartmåla det som "tortyr" och dylikt. Vi böjer oss under Gud och vad Han säger i Sitt Ord, erkänner att Han är fullkomligt god och rättfärdig och litar på att Han bestämt det rättvisa straffet för synden.

Vidare, är det enligt Bibeln bara de kristna, som är födda av Gud, som ångrat sin synd och vänt om i förtröstan till Honom, som är adopterade och upptagna som Guds barn - de syndare som inte ångrat och bättrat sig är Djävulens barn.

Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen. Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar. Den som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder. (1 Johannesbrevet 3:8-10 SFB)

John Stott

Annihilationister brukar även åberopa John Stott (1921-2011), en anglikansk präst och författare som var (och är) populär inom evangeliska kretsar och ska ha förespråkat annihilationsläran. Stott är dock kontroversiell av flera anledningar än denna - han och hans ekumeniska rörelse blev kritiserad av den samtide evangeliske pastorn Martyn Lloyd-Jones (1899-1981) redan på den tiden; Stott menade att evangeliska kristna inte skulle separera sig från falska lärare och församlingar, utan sträva efter ekumenik.

Vad gäller Stotts ställningstagande i annihilationsfrågan är det klarlagt att han faktiskt aldrig tog ställning utan höll sig agnostisk - d. v. s. han visste inte. Citat som florerar av honom där han påstås förespråka annihilationsläran är egentligen tagna från en större kontext där han "tänker högt" om sina egna grubblerier och om varför han tycker frågan är svår - han bollar bibelverser som han anser tala "för" eller "emot". Så han tog alltså aldrig tydligt ställning. Man kan misstänka att han ändå såg att annihilationsläran inte höll, men att han inte ville tro på ECT. Han såg säkert att ECT är en oundviklig, biblisk lära men för obekväm för honom att vilja bejaka - medan annihilationsläran bara var för obiblisk för att han med gott samvete skulle kunna omfamna den. Och det kan man på något sätt tycka att han kan få en viss form av heder för.


Detta var några av de obibliska och osakliga argument som förs fram för annihilationsläran. I mina diskussioner med personer som förespråkat annihilationism, har jag även givetvis stött på en del bättre argument - bättre därför att de handlar om vad Bibeln säger. Trots allt är det ju irrelevant vad vi annars resonerar oss fram till eller tycker. Det är Bibeln som har det första och sista ordet. Det är dessa argument som jag finner värda att ta upp och bemöta mer ingående.

Bemötande av några argument för annihilationsläran


Argument 1: Det står att syndens lön är döden - medan det är de frälsta som har evigt liv.


Svar

Visst står det så, men man förbigår att förklara vad "död" kontra "evigt liv" egentligen betyder utifrån Bibeln och förutsätter att "dö" betyder att annihileras, medan "evigt liv" betyder "evig existens". Jag delar in svaret i två sektioner: död och evigt liv nedan.

a. Döden

Annihlationister begagnar sig faktiskt här av en ateistisk syn på döden. "Låt oss äta och dricka, ty imorgon dör vi" hade varit en giltig filosofi för en annihilationist (jfr. 1 Kor 15:32). Men enligt Bibeln betyder död ju inte att annihileras och upphöra att existera. Bibeln säger att "det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas" (Hebr 9:27). Hur kan man dömas efter att man dött om död betyder att bli annihilerad? Man finns ju då inte längre och kan inte dömas.

Blev Lasarus och den rike mannen annihilerade när de dog?
Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i Underjorden... [ropade han:] "jag plågas i denna eld" Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. (Luk 16:22-25)

Ordet "dö" och "dog" används även om Jesu död för oss på korset och någonting man påpekar är att Jesus inte blev straffad för evigt för våra synder, utan Han "dog". Men å andra sidan, om detta nu ska användas för att stödja annihilationsläran måste man dra det till sin logiska konsekvens och fråga sig: Blev Jesus annihilerad när Han dog på korset? Var den död Han dog och det straff Han tog på Sig för vår skull annihilation? Blev Han "förintad" och upphörde att existera i tre dagar för att sedan uppstå? Kan något som inte existerar bli återuppväckt? Upphörde Gud Sonen, den andra Personen i Treenigheten, att existera? Fanns det en tid, som villoläraren Arius förkunnade, "då Sonen inte var till"? En omöjlighet, en hädelse!

Jesu död innebar inte att Han blev annihilerad. Nej, sanningen är den att Jesus faktiskt led vårt helvetesstraff på korset. Vår Frälsare led ett så outsägligt lidande under Gud Faderns rättfärdiga vrede i vårt ställe, då Han bar våra synder. En vrede som inte innebar annihilation, utan en vrede och ett straff för synd och skuld med evig kostnad mot den evige Guden, som skulle ta mängder av människor varsin evighet i Helvetets alla kval, utan att vi någonsin själva skulle kunna avtjäna det till evig tid. Men Jesus är den evige Guden själv och kunde därför betala av straffet med Sitt lidande  under stunden på korset. Han svettades blod vid tanken i Getsemane, men Hans kärlek och lydnad till Fadern och Hans kärlek till oss var så stor, att Han var beredd och villig, och Han tog vårt straff på sig: allt detta mångfaldigt helvetiska lidande under Gud Faderns allsmäktiga, heliga och rättfärdiga vrede - för att frälsa oss!

När det gäller versen Romarbrevet 6:23 "syndens lön är döden": lägg märke till att Paulus i texten talar till kristna och argumenterar emot att man ska synda som kristen (6:1-14 "Ska vi synda så att nåden kan tillta?" 15-23 "Ska vi synda eftersom vi inte är under Lag utan nåd?"). Han pratar en del om att dö, men det är tydligt att det inte handlar om annihilation. Till exempel: 7:9-10:
Men jag, jag levde en gång i tiden utan Lag, men när budet kommit, upplivades synden, men jag, jag dog, och budet, det till liv, detta fanns av mig till död. Synden, som fått avstamp genom budet, grundlurade och tog ju livet av mig genom detta.

Så, som sagt, nej, döden betyder inte heller här annihilation.

En del går då vidare och gör skillnad mellan den första döden och den andra döden, som Uppenbarelsebokens 20:e och 21:a kapitel nämner. Men då har man egentligen också redan förlorat styrkan i sitt argument. Den första döden betyder inte att tillintetgöras, erkänner de, och varför skulle då den andra döden göra det? Dessutom berättar just de passager som nämner den andra döden, att den andra döden är eldsjön där man plågas dag och natt i evigheternas evigheter (Upp 20:10-14). Den andra dödens innebörd definieras direkt av sitt sammanhang. Argumentet försvinner alltså helt om man bara tittar på bibelverserna och deras sammanhang.

(De kan också argumentera kring "mellanstadiet" mellan den första döden, uppståndelsen och den andra döden; och själens odödlighet. Jag tar upp det argumentet mer ingående för sig självt nedan.)

Sedan tror, som sagt, inte heller alla annihilationister att döden betyder annihilation, utan att man dör och sedan kastas, bokstavligen, i eldsjön, men inte för att, som det står i Bibeln, plågas dag och natt i evigheternas evigheter, utan för att till slut brinna upp och bli annihilerad. Annihilationister som håller denna syn tillstår att det är en smärtsam plåga i straffet, och att man kan brinna i eldsjön i flera år tills man slutligen helt brunnit upp. Men, det finns inget utrymme för den förklaringen heller; eftersom det står att de "plågas dag och natt i evigheternas evigheter".

b. Evigt liv

Bibeln säger mycket riktigt att den som tror och är frälst har "evigt liv" (Joh 6:47). Men med "evigt liv" åsyftas inte en blott existens i evighet, och att de som inte har "evigt liv" därför kommer att upphöra att existera. Också här definierar Bibeln själv vad som just menas med "evigt liv", och det är inte bara att "existera för evigt", utan att känna den sanne Guden och Honom som Han sänt, Jesus Kristus (se Joh 17:3). Vi som är troende har evigt liv nu, redan idag! Vi har evigt liv, även om våra kroppar en dag ska dö och begravas (om Herren dröjer). "Evigt liv" övergår alltså detta jordeliv och att existera för evigt, att ha ett liv efter detta. Alla ska existera för evigt, ha ett liv efter detta och även få en kroppslig uppståndelse och fortsätta evigheten i evigt elände, eller i evigt liv i fullkomlig gemenskap med Gud.

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. (Joh 5:28-29)

Argument 2: Bibeln talar om fördärv, förstörelse, att förgås...


Svar

Dessa ord betyder dock inte nödvändigtvis "förinta" i betydelsen att upphöra existera, bli annihilerad. Det finns flera tydliga exempel på hur ordet omöjligt kan betyda "förinta". Det grekiska ordet som man syftar på är ἀπόλλυμι, vilket ibland innebär "döda" (och dö betyder, som vi såg ovan, inte att upphöra att existera), "totalförstöra". Men samma ord används t. ex. också för det "förlorade" fåret, och de "förlorade" fåren av Israels hus - τα προβατα τα απολωλοτα. Dessa var inte förintade, de existerar i allra högsta grad.

Något som är förstört, kan mycket väl fortfarande existera, utan att bli annihilerat. Det existerar dock inte i sitt "bästa" skick, i dess huvudfunktion. Vi blev skapade till Guds ära, till att leva i gemenskap och kärlek med Honom, älska Honom, tillbe Honom, som det så fint står i en del trosbekännelser, att "ära Gud och åtnjuta Honom för evigt". Det gör ju inte de som plågas av Honom för evigt. De är på detta sätt förstörda. Och redan idag, i livet på jorden, är ju människan fördärvad: till sin natur Guds fiende, främmande och borta från Gud, i ett liv av synd och hat.

Vi måste tolka skrift med skrift, för att förstå vad som menas med orden "förstöra" och "fördärva". De tydliga med de otydliga. De tydligare texterna som beskriver "evig pina" och att "plågas utan ro eller vila vare sig dag eller natt i evigheters evighet", går före och hjälper oss med hur vi ska förstå orden. Vi ser istället att fördärv, förstörelse och att förgås o. s. v. ingenstans i Bibeln betyder att bli förintad eller annihilerad.

Argument 3: "Röken stiger upp..." i Upp 14:11 bör förstås utifrån gammaltestamentligt bildspråk där det innebär förintelse


Svar

Vad man syftar på är vad som står i Jesaja 34:10, d. v. s. ett enda ställe i Gamla testamentet, och inte alls ett vanligt "bildspråk" eller språkbruk som Gamla testamentet skulle använda för att beskriva förintelse. Nåväl, låt oss jämföra de två texterna i deras sammanhang:

Jesaja 34:10-15
Varken natt eller dag skall den branden slockna, ständigt skall röken av den stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde, aldrig i evighet skall någon vandra där. Pelikaner och hägrar skall ta det i besittning, uvar och korpar bo där. Han skall spänna linor och lod över det till förödelse och ödeläggelse. Av dess ädlingar skall ingen finnas kvar som kan utropa någon till kung. Alla dess furstar blir till intet. Dess palats fylls av törne, nässlor och tistlar växer i dess borgar. Det blir en boning för ökenhundar, ett tillhåll för strutsar. Öknens vilddjur möter de tjutande ökendjuren, raggiga bockar bräker till varandra. Tornugglan kan där slå sig till ro och finna en viloplats åt sig. Där ordnar pilormen sitt bo och lägger sina ägg, kläcker ut ynglet och samlar det i sitt beskydd. Där kommer gamarna tillsammans, den ena efter den andra.

Uppenbarelseboken 14:9-11
En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: "Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt, dessa som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket med dess namn.

Visst används ett par snarlika fraser, men helheten av vad som beskrivs i de båda passagerna är inte tillräckligt lika för att man ska kunna säga att Uppenbarelseboken 14:9-11 måste förstås utifrån Jesaja 34:10. Texten i Uppenbarelseboken talar gott och väl för sig själv och behöver inte "tolkas" (eller snarare, som det blir här, "fördunklas") utifrån Jes 34:10. Bilden av ett land som brunnit och sedan ödelagts är inte densamma som när det står om individer i Upp 14:9-11. Det står inte att röken från landet, eller någon rök av landets plåga stiger upp i evigheters evighet. Det står uttryckligen att landet ska ligga öde "från släkte till släkte". Texten fortsätter vidare med att beskriva ödeläggelsen.

Se skillnaden i Upp 14:9-11. Röken kommer från deras plåga och inte från dem. Det står inget om att de ödeläggs eller annihileras. Att röken från plågan stiger upp i evigheters evighet betyder inte att plågan har blivit tillintetgjord, poängen är att plågan fortsätter att plåga dem i evighet så de inte kan vila. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt... detta står EFTER att det står att röken stiger upp i evigheternas evigheter. Plågan är alltså inte tillintetgjord och inte de heller. De har ingen ro eller vila från att plågas. Men om de är annihilerade så är det irrelevant att säga att de inte har ro eller vila. Vilka de? De finns ju inte om de är annihilerade. Och varför skulle de som inte existerar bry sig om ro och vila. Att förstå det som annihilation tjänar emot textens själva syfte.

Här är även en del upplysande kommentarer från teologen John Gill (1697-1771) som hänvisar till några andra, mer sannolika bildspråk, som texten kan syfta på; översatt:
Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter: D. v. s. röken från den eld som plågar dem kommer för evigt att stiga upp. Eller, med andra ord: Det finns inget slut på deras plågor. Av denna anledning kallas deras lidande för evig eld, evigt straff och evig förstörelse (Matt 25:41). Rök är även väldigt jobbig och besvärande, och nämns därför för att framställa hur outhärdligt de ogudaktiga har det. På det sättet används orden även av judiska författare. Man kan läsa om תנן גהנם "helvetets eld" (r), vilken de ogudaktiga kommer att uppleva ansikte mot ansikte i den kommande världen.

De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt: Den gudomliga vredens eld som plågar dem slocknar aldrig, och masken från samvetet som gnager dem dör aldrig. Det här går emot en judisk uppfattning om att de ogudaktiga i helvetet ibland får vila. De talar om änglar som blåser bort röken, så att de får vila en och en halv timme. Detta sägs ske tre gånger om dagen och varje gång Israel säger "Amen, låt hans stora namn bli välsignat" (s). Vidare tror de att helvetets eld aldrig brinner på sabbatsdagen och att inte heller dess rök stiger upp då, samt att de ogudaktiga alltid har vila på de dagarna (t). Fast ibland säger även de emot sig själva och säger sanningen: att de aldrig har vila (u).

(r) Targum i Psal. xxxvii. 20. T. Bab. Bava Bathra, fol. 75. 1. Caphtor, fol. 109. 1. (s) Zohar in Gen. fol. 47. 4. (t) Zohar i 2 Mos fol. 36. 4. & i 3 Mos fol. 45. 3. & i 5 Mos fol. 115. 3. T. Bab. Sanhedrin, fol. 65. 2. Yalkut Simeoni, par. 2. fol. 149. 1. Nishmat Chayim, fol. 39. 1. (u) Zohar i 2 Mos fol. 62. 3. T. Bab. Sabbat, fol. 152. 2.

Så poängen i Jesaja är att landet ska ödeläggas och ligga ödelagt för evigt. Poängen i Upp 14 är att människorna ska plågas i eld för evigt.

Argument 4: "Evigt straff" i Matt 25:46 kan lika gärna betyda att straffet är en evig konsekvens, att sluta existera för evigt.

 

Svar

Inte alls. Ordet för straff är κολασις vilket ordagrant är samma ord som tuktan på svenska. Ordet bär alltså betydelsen av ett straff med smärta, spöstraff, pina. Det handlar väldigt tydligt, alltså, om en evig bestraffning, med evig pina och plåga. Det kan inte förstås som att upphöra att existera. Tolkningen "evigt upphöra att existera" är helt enkelt omöjlig.

Argument 5: Orden som översatts till evighet och evig(t) betyder egentligen tidsålder och tidsåldrig(t)


Svar

Det stämmer att något eller några av orden som översatts till 'evighet' (grekiska ordet αιων [aion]) på vissa ställen mer korrekt bör återges med 'tidsålder'. Den här betydelsen gäller dock inte alla ställen, och man behöver se till sammanhanget. Uttrycket "evigheters evighet", som i så fall borde ha haft betydelsen "tidsåldrars tidsåldrar" är däremot ett uttryck som i praktiken innebär en oändlig tid, en evighet. Och adjektivet av ordet (αιωνιος [aionios]) betyder faktiskt alltid 'evig(t)' i Bibeln.

Gud är "från evighet till evighet", är prisad och välsignad och har äran "i evighet" och "evigheters evighet" (Rom 9:5; 16:27; 2 Kor 9:9; 11:31; Jud 1:5), Hans Ord förblir i evighet, Hans tron står i evigheters evighet, Han är den samme igår och idag och i evighet (Hebr 1:8; 13:8; 1 Petr 1:25). Inte vill ju annihilationister  hävda att detta egentligen ska betyda "tidsålder" och att Gud inte är evig utan endast existerar under ett antal tidsbegränsade tidsåldrar. Eller när det står att vi som har del i Kristus ska leva i "evighet" (Joh 6:51,58), är det ju inte många annihilationister som vill hävda att vi endast ska leva under en begränsad tidsålder, utan för alltid. Varför skulle det då betyda "tidsålder" när det gäller de förlorade? Man har redan bestämt sig för att tro på annihilation och väljer att läsa in det i de texterna så att det ska passa med den läran. Man tillämpar en dubbel standard och översätter samma ord till "evighet" och till "tidsålder" godtyckligt, efter hur det passar ens teologi. Man låter inte Bibeln forma ens teologi, utan ens teologi forma hur man vill översätta och tolka Bibeln.

Detsamma gäller adjektivet "evig", för alla de gånger de står att Gud är "evig" och vi har "evigt liv". Det betyder ju inte att Gud är "tidsåldrig" (bara existerar för en tid), eller att vi endast ska leva en extra tidsålder jämfört med de icke-frälsta.

I själva verket är det här argumentet ett annat exempel på enkla poänger annihilationister kan kamma hem och hur de kan få mer lättlurade personer att svälja allt med hull och hår. Man visar vissa exempel där "evig" hellre bör betyda "tidsåldrig" och så tror man att det är så överallt i Bibeln, inkl. när det talas om den eviga plågan i Helvetet. Men man visar inte vad det i förlängningen leder till - att Gud i så fall inte är evig och att vi i så fall inte heller har evigt liv och får vara hos Gud för evigt.

Argumentet är dessutom inkonsekvent och hänger inte ihop med övriga argument de använder om evigt straff och evigt liv. Hur blir det med det "eviga straffet" som de argumenterar innebär att "evigt" vara utplånad? Varar alltså denna utplåning endast en "tidsålder"? Vad händer efter det? Blir de inbringade i existensen igen för att bli utplånade genom smärta i eld och så fortsätter det i all oändlighet (i praktiken blir de ju då ändå plågade för evigt) - eller blir de inbringade i existensen igen och har avtjänat sitt straff och får komma in i Guds närvaro? En lära som liknar skärselden, universalism (att alla blir frälsta till slut) och att vi kan förtjäna vår frälsning genom att avtjäna vårt straff. Korset behövs då inte egentligen.


Måhända finns det annihilationister som är konsekventa och menar att vi endast har tidsbundet liv och att Gud inte är evig. Åtminstone är de ärliga med sig själva, men sådan konsekvens och "ärlighet" innebär också öppet hädisk villolära, som förnekar att Gud är evig, går rakt emot Bibeln och leder till många andra filosofiska och existentiella problem, som också ateister får brottas med. Om det inte finns en evig Gud, eller om Gud inte är evig, varifrån kom Han? Fanns det någonting innan Honom, finns det en högre, evig Gud som skapat Gud? Jfr. Upp 1:8; 22:13; Jes 41:4; 43:10.

Argument 6: Bibeln lär inte ut att människan har en (odödlig) själ


Svar

Det här argumentet är likt det första i listan, och används ibland som en utgångspunkt för hela diskussionen. Man menar att det har skett ett paradigmskifte och att läran om Helvetet enbart vilar sig på en felaktig och traditionell uppfattning om att människan har en odödlig själ - man försöker dribbla förbi diskussionen om huruvida Bibeln faktiskt lär att Helvetet finns. Man verkar genom detta argument få det till att vi inte tror på Helvetet för att det står i Bibeln, utan för att vi tror att människan har en odödlig själ, och att vi utifrån denna uppfattning tror på Helvetet som en förvaringssal eftersom syndarens själ är odödlig. Hon får inte komma in i Himlen, och därför är hennes själ tvungen att förvaras någon annanstans, eftersom den är evig - och det verkar inte finnas någonting som Gud kan göra åt saken. Det verkar alltså enligt detta argument som att det bara räcker med att visa på att människan inte har någon odödlig själ, så har man därmed också visat att Helvetet inte finns. Vips, så har man helt sluppit undan att ta itu med bibelorden som rör Helvetet!

Men nu är det ju så att vi tror på Helvetet, därför att Bibeln lär att folk kommer till Helvetet, och att detta är ett straff de förtjänar. Att straffet är evigt, för att de förtjänar det, inte för att deras själar är odödliga och "måste" förvaras någon annanstans än i Himlen, och att denna plats "råkar" vara ett brinnande inferno. Bibelns Gud är inte en maktlös, förtvivlad gud som råkade klanta till det med att skapa odödliga själar och nu inte har något annat val än att placera de som inte blivit frälsta i Helvetet trots att han egentligen bara skulle vilja tillintetgöra dem så att de slapp plågas. Nej, Gud är allsmäktig och rättfärdig och de som hamnar i Helvetet är där för att Gud är rättfärdig och för att de, genom sin synd och sitt uppror och hat mot Honom, har förtjänat det.

En del går ännu längre och säger att människan endast är en kropp och att det inte finns någon utomkroppslig "ande" eller "själ" hos människan. Därför, när kroppen dör och ruttnar bort, är också personen död och borta; eller när kroppen dör, "stängs personens existens av" för att sedan återuppstå och kastas i eldsjön, brinna upp och så finns ingenting kvar av människan, ingen ande, själ eller något medvetande. Man menar att Bibelns ord för "själ" eller "ande" egentligen betyder andra saker: som livskraften, andningen - ungefär som strömmen går igenom en lampa som är påslagen. Stängs den av försvinner strömmen, själen eller anden är bara detta, att kroppen lever och andas, är "på".

Vad "ande" och "själ" verkligen betyder och innebär är lite klurigt att bena ut, och många kristna och även teologer idag har nog en lite väl förenklad bild som inte alltid gör rättvisa åt ordens alla användningsområden i Bibeln. Och den ovan nämnda definitionen blir också en alldeles för stor förenkling; den stämmer inte heller överens med Bibelns definition av själen eller anden. Bibelns grundtexter använder ibland de hebreiska respektive grekiska orden för "själ" (נֶ֫פֶשׁ [nefesh] resp. ψυχη [psyche]) i lite olika bemärkelser och mycket riktigt även som livskraft eller andningen, som exempelvis i skapelseberättelsen (1 Mos 1:20; 2:7). På andra ställen ser man dock att det med själen åsyftas någonting av det inre jaget, som upplever känslorna, bortom eller utöver kroppen, och alltså inte endast ett ord för "livskraften" (1 Mos 42:21; Job 14:22; Ps 42:7; Matt 10:28; 26:38; Joh 12:27). Ibland är distinktionen mellan själ och ande också otydlig och inte så enkel att göra. Annihilationister visar åter igen på ena sidan av användningen av orden och får det till att "traditionellt" kristna inte egentligen vet vad Bibeln säger. Det här är alltså ett ytterligare exempel på lätt hemkammade poänger som vilseleder de godtrogna att svälja allt med hull och hår.

Tydligt är att en ande enligt Bibeln är ett levande, personligt, men immateriellt, okroppsligt "väsen", eller varelse. En väsentlig sanning är ju den att Gud är ande (Joh 4:24), det vill säga ett levande, personligt, immateriellt väsen, utan kropp. Likaså är det väsentligt viktigt att påpeka och bekänna att den helige Ande, en av de tre personerna i gudomen, är en person, och inte enbart en "kraft" (läs mer om Treenigheten och den helige Ande här och här). Änglar är andar (Hebr 1:14), personliga immateriella väsen, likaså onda andar som färdas omkring och gör ont, och som även kan besitta människors och djurs kroppar (Mark 5:13).

Människan som "väsen" är ju givetvis en hel varelse av både ande och kropp. Endast i anden och utan kroppen är människan inte hel, hon känner sig naken, avklädd, fram till den slutliga uppståndelsen med de förhärligade kropparna (2 Kor 5:1-8). Men, utöver detta, varför skulle det plötsligt bli en så radikalt annorlunda betydelse när det talas om människans ande? Varför skulle människans ande plötsligt bara vara en "livskraft" eller "andning", när andar annars inte är det? I Första Korinthierbrevet 2:11 talar Paulus om hur människans ande vet vad som finns i människan, liksom Guds Ande vet vad som finns i Gud - människans ande är alltså personlig likt Guds Ande och är en "vem" som kan "veta". Vårt varande är alltså enligt Bibeln inte endast beroende av kroppen, vi kan ha en utomkroppslig tillvaro i anden. Paulus talar, som sagt, om att vara borta från kroppen och i anden, och att vi som människor, direkt efter döden, kommer att befinna oss i en utomkroppslig tillvaro - kristna kommer att vara "borta från kroppen, hemma hos Herren" (2 Kor 5:8).

Här är några bibelcitat om att vi som andar lever vidare efter döden utan kroppen och hamnar i Underjorden/Dödsriket i väntan på den yttersta domen, där vi kommer återuppstå och gå vidare i evigheten med nya kroppar:

En beskrivning (inte en liknelse!) av vad som händer efter döden, av Underjorden (Dödsriket) och dess geografi med en paradisdel och brinnande plågo-straffdel åtskiljda av en gapande klyfta man kan kommunicera över:

Luk 16:19-26
Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i Underjorden*, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. (Luk 16:19-26, *felöversatt av Folkbibeln, rättad)

Jesus i paradiset med rövaren på korset direkt efter döden:
Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset." (Luk 23:43)

Jesu ande levde kvar efter Han dog på korset, kom till paradisdelen av Underjoden och predikade över klyftan till de förlorade avlidnas andar i fängelset:

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. (1 Petr 3:18-20)

Samuels ande blir frammanad från Underjorden:

Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana fram åt dig?" Han svarade: "Mana fram Samuel åt mig." Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul." Kungen sade till henne: "Frukta inte. Vad är det du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden." Han frågade henne: "Hur ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, klädd i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. Samuel sade till Saul: "Varför har du stört mig och manat fram mig?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har vikit från mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra." (1 Sam 28:11-15)

Moses och Elias andar kommer till förklaringsberget:

Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och se, Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom. Petrus sade till Jesus: "Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." (Matt 17:1-4)

Mer bevis på att man är vaken och medveten i Dödsriket/Underjorden ("hålan" missvisande översatt till grav) - de talar och är tvingade att bära sin skam:

Starka hjältar skall tala ur dödsriket till honom och till dem som hjälper honom: De har farit hit ner, och nu ligger de där, de oomskurna, genomborrade med svärd. Där ligger Assur med hela sin skara. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Han är omgiven av deras gravar. Sina gravar har de fått längst ner i gropen. Runt omkring hans grav ligger hans skara. Alla är de slagna, fallna för svärd, de som spred skräck i de levandes land. Där ligger Elam med hela sin larmande hop runt omkring hans grav. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Som oomskurna måste de fara ner i jordens djup, de som spred skräck omkring sig i de levandes land. Nu måste de bära sin skam med de andra som har farit ner i graven. Bland de slagna har han fått sitt läger med hela sin larmande hop. Runt omkring honom är deras gravar. Oomskurna ligger de där alla, slagna med svärd, ty de spred skräck i de levandes land. Nu måste de bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. De ligger mitt ibland de slagna. Där ligger Mesek-Tubal med hela sin larmande hop. Runt omkring honom har de sina gravar. Alla är oomskurna och genomborrade med svärd, ty de spred skräck i de levandes land. Inte heller får de ligga bland de fallna, oomskurna hjältarna, som har farit ner till dödsriket i sin rustning och fått sina svärd lagda under sina huvuden. Nej, deras missgärningar vilar över deras ben, ty de spred skräck i de levandes land. Också du skall krossas bland de oomskurna och få ligga bland dem som är genomborrade med svärd. Där ligger Edom med sina kungar och alla sina furstar. Trots all sin makt har de fått sin plats bland dem som är slagna med svärd. De måste ligga där tillsammans med de oomskurna och med dem som har farit ner i graven. Där ligger alla Nordlandets furstar och alla sidonier, ty de for ner tillsammans med de slagna. För all den skräck de orsakade genom sin makt har de kommit på skam. De ligger där oomskurna bland dem som genomborrats med svärd. De måste bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. Farao skall se dem, och han skall trösta sig i sorgen över hela sin larmande hop. Farao och hela hans här är slagna med svärd, säger Herren, HERREN. Ty jag lät honom bli en skräck i de levandes land, men nu måste han läggas mitt ibland de oomskurna, hos dem som är slagna med svärd, farao med hela sin larmande hop, säger Herren, HERREN." Hes 32:21-32

Dödsriket/Underjorden töms (Hades felaktigt av SFB översatt till "Helvetet"), alla får uppståndelsekroppar, som passar deras eviga destination, och går vidare, antingen in i evig salighet, eller evig dom
Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och [dödsriket] gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.
(Upp 20:13 SFB)

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam.
(Dan 12:2 SFB)

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.
(Joh 5:28-29 SFB)
Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga?
(Rom 9:21-22 SFB)

Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag. Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. Inte allt kött är av samma slag. Det är skillnad mellan människors, husdjurs, fåglars och fiskars kött. Det finns också himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan. Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.
(1Ko 15:35-44 SFB)

Själen - odödlig?

Att vi lämnar kroppen och lever vidare efter döden är alltså tydligt. Men om vår själ, eller ande, är evigt "odödlig" är egentligen ointressant. Och jag är beredd att erkänna att det blir lite väl förenklat att uttrycka sig på det sättet. Men vad vi vet är ju att all existens är beroende av Guds uppehållande kraft. Självexistens, egenskapen att existera av sig själv, är en gudomlig egenskap, en av de okommunicerbara attribut som endast Gud besitter. Även vi som har "evigt liv", har det inte i oss själva, utan i Jesus Kristus, och vi blir bevarade och uppehållna av Han som uppehåller allt genom Sitt mäktiga ord (Hebr 1:3), Han genom Vilken allt består (Kol 1:17). Likadant är det med de som är i Helvetet: de fortsätter att existera, inte för att de genom sin egenskap av att ha en odödlig själ existerar för evigt i sig själva, utan för att Gud uppehåller dem till det ändamålet. Jonathan Edwards säger någonting mycket insiktsfullt i sin predikan Sinners in the hands of an angry God - 'Syndare i händerna på en arg Gud' - då han varnar de som går förlorade: "Gud kommer inte ha någon funktion att fylla med dig utom att lida elände; du kommer fortsättas att finnas till inget annat syfte; ty du kommer vara ett kärl av vrede anpassad till förstörelse; och det kommer inte finnas någon annan användning för detta kärl än att fyllas med vrede"

Avslutning

Det här är ju förstås en fruktansvärd och svindlande tanke och det är ingenting jag talar om med lättsamhet. Helst vill vi ju inte tänka på det, när vi tänker efter. Att en människa ska lida under en allsmäktig Guds vrede, vad en Allsmäktig kan åstadkomma, när Han är arg - varken mer eller mindre, givetvis, än vad Han i Sin rättvisa kräver. Vilken obegriplig, obeskrivlig pina! Och att lida den fullständigt, och hållas existerande, medveten, för evigt. Utan något hopp om att någonsin svimma, förlora medvetandet, eller dö av smärtan. Plågas utan ro eller vila vare sig dag eller natt i evigheters evighet! När vi tänker på detta borde vi fyllas av medlidande med alla våra icke-frälsta medmänniskor och vilja nå dem, för att varna dem för denna verklighet och berätta de goda nyheterna, Evangeliet.

Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren. Därför sätter vi en ära i att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta. Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont. Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor... (2 Kor 5:8-11)

Läran om Helvetet är viktig för att den visar vilken allvarlig situation de förlorade befinner sig i. Den visar också Guds kärlek i Jesus Kristus, att Han kom för att lida och dö under detta fasliga vredesstraff på korset. Det var inte ett dugg mer lindrigt än vad det skulle vara för oss att hamna i Helvetet för evigt - Han var själv så rädd och full av fasa inför bägaren med Guds vrede som Han skulle dricka, att Han svettades blod då Han bad i Getsemane. Han kunde bara betala av den eviga skulden snabbare än vad vi kunde, under stunden på korset, då Han själv är den Evige Guden. Hans lidande och död på korset blidkade fullständigt Guds vrede å syndares vägnar, så att vi slipper hamna i Helvetet, och istället får komma till Honom, för evigt.

Sammanfattning: Annihilationsläran - en villolära

Sammanfattningsvis, kan annihilationsläran inte på ett bra sätt redogöra för de bibeltexter som faktiskt talar om evig, medveten plåga i Helvetet. Annihilationister kan kamma hem en del goda poänger som vi alla kan hålla med om, men som dock inte i sig tyder på att annihilationsläran har rätt. Då de inte vill kännas vid och bemöta bibeltexterna om Helvetet rakt, försöker annihilationister  att gå in från sidan, ta upp olika sidofrågor, som de menar ska knuffa omkull läran om evig medveten plåga i Helvetet "från sidan", men som inte gör det. En del av sidofrågorna leder istället in på sådana sidospår som ibland - om man går hela vägen i resonemanget - sätter ännu fler väsentliga läror som rör Guds väsen, egenskaper och karaktär, på spel: inte minst Guds eviga natur, Guds vrede och Jesu lidande på korset. Annihilationsläran står därmed för en annan gud, en annan Jesus, ett annat kors och ett annat evangelium. Den är en villolära som ifrågasätter en eller flera väsentliga läror i den biblisk-kristna tron.

Må nu alla rannsaka sig och omvända sig efter denna läsning, som inte borde lämna någon oberörd.