Väckelse och arminiansk teologi (AI-genererad post)

 Jag bad Notions AI att skriva ett blogginlägg om hur väckelse är omöjligt utifrån en arminiansk teologi. Sedan bad jag den översätta inlägget till svenska. Jag behövde endast korrigera vissa grammatiska och översättningsfel. Här är resultatet.

Asbury - vad är en väckelse?

Asburyväckelsen - eller snarare nyheten om den - har spridit sig som en löpeld över jorden. Tillsammans med de sedvanliga manipulativa röster som säger att vi inte får kritisera eller ifrågasätta, vi måste ta emot det de anser vara den helige Ande, annars hädar vi mot det de anser vara helige Ande och är inte kristna. Eller så är vi som fariséerna på Jesu tid, inte heller kristna. Vi är sådana som hade gått emot Jesus och apostlarna, så därför får vi inte ifrågasätta dem, inte pröva andarna, inte utöva urskiljning och Gud förbjude om vi skulle vilja vara ödmjuka gentemot Honom och Hans Ord hellre än att vara "ödmjuka" gentemot de mänskliga ledarna som enligt egen utsago är lika oantastliga som Herren och Hans apostlar själva.

Jag har inte varit där och min tillit till media inte den största. Därför kan jag inte säga något om vad som pågår där. Det enda det ryktas om är att det är mestadels bön och lovsång. En del predikan, vittnesbörd och även ånger och omvändelse har varit på tal. Tyvärr visar en del videoklipp att det förekommer kvinnor som predikar och "talar i tungor" och folk som är exstatiska. Ett par tveksamma profiler har gått ut och gett sitt godkännande. Men är detta sådant vi ska identifiera som väckelse i historisk och biblisk mening?

För det första måste ett fenomen gå att hitta i Bibeln om man ska kalla det något av "väckelse", "förnyelse" eller annat sådant. Jag har haft svårt att anamma konceptet "väckelse" som det verkar beskrivas i folkmun — var ser man det egentligen beskrivas i Bibeln?

Hos profeterna hör vi Guds dom och vrede predikas vid ingången till Templet, vi läser om Jona som motvilligt förs till att predika för hedningarna i Nineve att Gud snart ska döma staden - han predikade inte ens omvändelse - men de omvände sig i alla fall. Vi ser inte mycket lovsångs- eller bönemöten. Apostlarna på Pingstdagen började med ett bönemöte men sedan gick de ut för att predika. Den helige Ande fick dem att nå ut till de förlorade och gav dem språk som folket förstod. Det var inte att de satt kvar inne i salen och talade i tungor med rappakalja för sig själva och att en massa folk hörde nyheten och åkte dit. Petrus var ute och predikade så att det genomborrade folkets hjärta och de omvände sig till Herren och blev döpta. Jag finner Josias reformation i 2 Kung 22–23 och det som sker Nehemja 8–9 vara väldigt starka texter som beskriver någonting jag skulle kunna kalla väckelse.

I 2 Kung 22 finner översteprästen en gammal bortglömd bok - Torah - när han städar i Templet och ger den till skrivaren Shafan som läser upp boken för kung Josia:

¹¹ När kungen hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. ¹² Och kungen befallde prästen Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Akbor, Mikajas son, och skrivaren Shafan och Asaja, kungens tjänare, och sade: ¹³  ”Gå och fråga Herren för mig och för folket, för hela Juda, om det som står i denna bok som man nu har funnit. För Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.

I kapitel 23 börjar ett omfattande reformationsarbete. Avgudarna och deras ritualplatser rensas bort och man börjar fira påskhögtiden, som "inte firats sedan den tid då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda. Det var först i kung Josias artonde regeringsår som en sådan påskhögtid firades åt Herren i Jerusalem."

I Nehemja 8–9 lästes också Lagen upp av den skriftlärde prästen Esra och leviterna läste upp Lagen och förklarade den så att folket förstod. Det sysslade med utläggande förkunnelse och folket såg sin synd, de hade brutit Guds Lag, och började följa den. "Allt folket grät nämligen när de hörde lagens ord." Och så fortsätter boken med en förnyelse att hålla förbundet som detta folk hade med Herren.

Om något ska kallas en biblisk väckelse så borde det vara att Guds Ord för det första upphöjs. Att man läser upp Bibeln. Lagen och domen predikas, folk slås av syndanöd i stor skala, river sönder sina kläder och omvänder sig i säck och aska, sätter tro på Herren – och börjar rätta sig efter Hans Ord med stor vördnad.

Jag har inte tid att skriva mer ingående om kyrkohistoriens väckelser som följt dessa mönster. Reformationen där man återgick till Bibelns teologi och praxis i församlingen. I Sverige där Læstadius och Rosenius predikade Lagen och domen vilket ledde till väckelse och förnyelse. Och läsarna och baptisterna som läste Bibeln och fann fler sanningar där Svenska Kyrkan redan på deras tid hade avfallit och under svåra förföljelser från den lutherska statskyrkan beslutade sig att följa Herren och Hans Ord. Man predikade starkt om domen och Helvetet också där, för att sedan applicera Evangeliets balsam till de botfärdiga.

Och Jonathan Edwards under en tid då många väckelser svepte över New England - man hade på den tiden inget ord för det, man kallade dem "uppmärksammande av religion". Det är (ö)känt att han och många före honom starkt predikade domen och människor omvände sig med stark syndanöd och ånger.

Väckelsen som den i Smyrnakyrkan i Göteborg (omkr 1950?) där folk fick syndanöd i spårvagnen när den åkte förbi och behövde gå in för att bli frälsta. De äldre vittnar om den tiden då folk grät och bekände sina synder för varandra.

Min egen "väckelse"där jag, uppväxt i ovan nämnda församling,efter att förkunnelsen i den tyvärr sedan länge hunnit bli urvattnad, istället "tvingades", under Guds försyn, att läsa Bibeln på egen hand, läste om Herrens Lag och började frukta Herrens dom, men sedan också läste vidare och efter Herrens Andes verkan över mitt hårda sinne till sist började förstå det sanna Evangeliet om hur jag kunde bli frälst. Efter det blev mitt liv förvandlat och jag började att evangelisera och predika på gatorna. Vi var några som fick kontakt och bildade en församling där vi ville följa Bibeln. Nu är jag med i en annan församling i Finland där vi också försöker följa Bibeln till många andras förtret i trakten.

Om det alltså sker en sann väckelse i Asbury kommer det att leda till att de slutar med de obibliska saker som det rapporteras om och den obibliska teologi som undervisas där och börjar lyda Herrens Ord. Man kommer också att gå ut och nå ut till de förlorade och predika om Guds vrede som onekligen vilar som en tung och mörk förbannelse över detta land och den kommande eviga medvetna plågan i Helvetet. Synd kommer att pekas ut och fördömas i detalj och man kommer att mana till omvändelse från den i alla dess former och uttryck. Man kommer också säkerligen få motstånd och inte mycket beröm i mainstreammedia, kristen som icke-kristen. Fram tills dess kommer jag, i vördnad för Herrens Ord, som är bokstavligen inspirerat av den helige Ande (och om man vill vara lyhörd för den helige Ande är det Hans Ord man ska lyssna på), att avvakta, med stor skepsis. Du får kalla mig tråkmåns, glädjedödare, farisé, hädare eller vad du vill. Du och jag ska stå inför Herren en vacker dag.

Judas brev 1:4 och Folkbibelns teologiska vinklingar

Det finns en viss teologisk lutning i Svenska Folkbibeln, hur mycket jag än uppskattar ett alternativ till den hädiska Bibel 2000.

 

Folkbibeln har översatt Judas brev 1:4 "vissa personer vars dom för länge sedan är förutsagd i Skriften".

Den ordagranna översättningen är dock: "Vissa människor har ju börjat slinka in, som fordom är föreskrivna till den här domen"

Ordet föreskriva betyder bestämma, inte förutsäga eller skriva i förväg. När man föreskriver något så ger man en order, en befallning, en bestämmelse. Texten visar att Gud har förutbestämt vissa till att bli fördömda. Inte bara att "Gud såg in i framtiden och visste att de skulle gå förlorade och kunde därför skriva om det i förväg". Samtidigt som Gud förutbestämt, före jordens grundläggning, att de utvalda ska bli frälsta (Ef 1:4), hade Han också bestämt sig för att utelämna andra från utväljandet och låta dem gå förlorade i sina synder och bli rättvist dömda för dem (Rom 9:18-22).

Men i den Svenska Folkbibelns översättningskommité, särskilt 2015, verkar det ha slunkit in vissa med en teologisk bias som har översatt den för att passa sin egen teologi, och inte låta Bibeln själv i dess originalspråk utforma teologin.

Staten är en fiende till det goda

 Ty de styrande inger inte fruktan hos dem som gör det goda utan hos dem som gör det onda. Vill du slippa att leva i fruktan för överheten, fortsätt då att göra det goda, så kommer du att få beröm av den. Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa. Men gör du det onda skall du frukta, ty överheten bär inte svärdet förgäves. Den är en Guds tjänare, en hämnare som straffar den som gör det onda. Därför måste man underordna sig den inte bara för straffets skull utan också för samvetets skull. Det är också därför ni betalar skatt. Ty de styrande är Guds tjänare, ständigt verksamma för just denna uppgift. (Rom 13:3–6)

I dagsläget är det tydligt att vad den moderna staten än är, så gör den inte det jobb som en överhet insatt av Gud har som plikt att utföra. Istället för att belöna dem som gör det goda, skydda hederliga medborgare och inge fruktan och straffa de brottslingar som gör det onda, belönar och skyddar den istället brottslingar och har gått så långt att den straffar hederliga och gudfruktiga, kristna medborgare. Man betalar inte längre skatt av glädje för att man trots allt blir tillhandahållen en tjänst i form av statens beskyddarverksamhet, utan för att man inte har något val. Banken är tvungen att rapportera ens inkomst och om man inte deklarerar korrekt kommer man att bli straffad. Man gör det av rädsla och tvång. Det finns utrymme för att åtminstone vara nöjd med en nattväktarstat som kristen. Men nu har Herren visat oss, och det är en demonstration som borde vara tydlig för både kristna och icke-kristna, att staten inte är svaret på behovet.

Så som det har varit länge i Sverige börjar nu också synas i USA och bibeltrogna predikanter reagerar. Det korta klipp som jag bäddar in nedan visar en klar och koncis bild av detta faktum och John MacArthur i ett urklipp ur en predikan formulerar det hela mycket väl.

I vår värld idag utformar häskarna en kultur som skyddar det omoraliska, den har till och med nått den punkt där den vill skydda brottslingar och skrämma dem som gör gott. Brottslingarna är ohämmade eftersom de inte fruktar konsekvenserna; polisen är återhållsam eftersom de fruktar konsekvenserna av att stoppa brottslingar. Du vet att allt vänds på huvudet när vår regering är källan till lögner och lögnarnas beskyddare. Den är fiende till dem som talar sanning, den prisar det onda och förföljer det goda. Så Guds plan för regeringen har blivit fullständigt korrumperad. När dessa gudomligt utformade kontrollsfärer i det mänskliga samhället hamnar i kaos, kommer regeringen att upphöra att fungera som Gud avsett den till och i själva verket bli den gudomliga planens fiende. Den kommer att vända upp och ner på allting. Den kommer att bli det godas bestraffare, som när den sätter James Coates i fängelse för att ha predikat men låter upprorsmakare gå fria.

USA har fortfarande trogna och bibliska pastorer som John MacArthur, även om de är få räknade. När överheten inte gör sin uppgift utan bedriver det onda så är det församlingen och dess ledares uppgift att tillrättavisa och exponera den. Gud har ännu inte lyft sin nåd från USA. Men från Sverige har den varit borttagen länge och det tycks endast finnas sådana förbannade* villolärare som Niklas Piensoho.

*Inte en svordom utan ett faktum, Gal 1:8.

Försvar av kalvinismens lära om särskild återlösning ("limited atonement")

Innehåll, översikt

• Inledning
• Några bibelställen som brukar tas upp i försök att motbevisa läran om särskild återlösning
• Kolosserbrevet 1
• Kol 1:20
• Kol 1:22
• Hebréerbrevet
• Hebr 2:9
• Hebr 9:11
• Johannes 6:51
• Första Timotheusbrevet 2:4-6
• Första Johannesbrevet 2:2
• Andra Korinthierbrevet 5
• 2 Kor 5:14-15
• 2 Kor 5:19
• Avslutning 
• Länkar 
• Fotnoter

Inledning

Den mest kontroversiella av kalvinismens fem punkter är utan tvekan den som kallas "limited atonement", och det är förståeligt. "Limited atonement" är ett, för att uttrycka sig på ren svenska, "olyckligt ordval". Det låter som att det är fråga om en "limited edition", en begränsad utgåva, ett exklusivt erbjudande som endast ett fåtal utvalda kan få del av.

Troligen är det enbart för att få fram akronymen TULIP som den som än kom på det valde att kalla det Limited atonement. Men faktum är att förkortningen TULIP endast max har något sekel på nacken, författare okänd, och att dessa grovt enkelspåriga rubriker inte kan tas på större allvar som någon typ av introduktion till kalvinismen såvida de inte tydligt förklaras. Det är endast en minnesramsa för våra engelsktalande kalvinistsyskon som de kanske borde ha hållit för sig själva. Denna mask har försökt knåpa på någon svensk minnesramsa - men de flesta blir också vilseledande - såsom TVÅNG* eller ROBOT**. De kan säkerligen också röra upp känslor – för kristna får ju inte ha någon humor, särskilt inte kalvinister. Det finns kanske vettigare saker att lägga energi på.

Det officiella kalvinistiska utlåtandet från 1618-19 med någonting som kan likna "kalvinismens fem punkter", kom egentligen som ett svar på arminianismens fem punkter, när Jacobus Arminius började härja bland de nederländska reformerta församlingarna och åter försöka införa Pelagius' villoläror, de katolska läror vi trodde att Orangekonciliet och sedan Reformationen till sist hade räddat världen ifrån. Punkterna var ingenting som Jean Calvin, som de uppkallats efter, satt och knåpade ihop för sig själv (Calvin somnade in 1564, you do the math...), eller någonting som han lade särskild vikt vid, eller var avsett som ett utförligt dokument av Calvins lära eller kalvinismen (se istället hans lilla troslära, eller mer omfattande undervisning i den kristna religionen, Institutio Christianae Religionis, eller på engelska Institutes of the Christian Religion). Jean Calvin var en trogen bibelutläggare, och eftersom Bibeln bl.a. lär ut att Gud är suverän, har förordnat allt som sker, utvalt vilka som ska bli frälsta och lämnat (förkastat) övriga att vara i sin självvalda synd, så blev även det någonting som Calvin, i sin kärlek och trohet till Guds Ord, lärde ut, bland många andra bibliska saker.

Hursomhelst, i den nederländska bekännelsen i svar på Arminius' fem punkter, på holländska Dordtse Leeregels (på engelska Canons of Dort), eller Dordrechtsynodens beslut i fråga om de i Nederländerna omtvistade fem huvudsakliga läropunkterna, står det i den andra punkten tydligt om Kristi död och människornas återlösning genom den. Översatt från engelska:

Artikel 3: Det oändliga värdet i Kristi död
Guds Sons död är det enda och helt fullständiga offret och gottgörelsen för synder; den är av oändligt värde, mer än tillräcklig för att försona hela världens synder.

Artikel 5: Befallningen att förkunna Evangeliet för alla
Vidare är evangeliets löfte att vem som än tror på Kristus som korsfäst inte ska gå under utan ha evigt liv. Detta löfte, tillsammans med befallningen att omvända sig och tro, bör tillkännages och förkunnas utan åtskillnad eller diskriminering för alla nationer och folk, som Gud i sin goda vilja sänder evangeliet till.

Att bara läsa dessa två artiklar visar att någonting har gått snett när man börjar tala om "Limited Atonement". Den kalvinistiska läran om Jesu död säger att Jesu död är tillräcklig för alla, att Jesu död ska förkunnas för alla, både utvalda och icke-utvalda (vilken människa vet vem som är vad?) utan diskriminering, utan åtskillnad. Den kalvinistiska läran om Jesu död säger att Jesu död är tillräcklig för att alla uppriktigt kan få löftet, att var och en som omvänder sig och tror på Jesus kommer att ha Honom som sitt fullkomligt perfekta syndoffer, bli förlåten och ha evigt liv.

Med detta sagt, var Jesu död avsedd särskilt, och har endast aktiv verkan för de utvalda, eftersom den bara tillämpas på de som omvänder sig och tror (Apg 2:38; 1 Joh 1:7-9), och vi vet att ingen själisk människa kommer ta emot det och omvända sig och tro av egen kraft (1 Kor 2:14) - människan hatar Gud, älskar synden och vill inte vända om, och vill inte kunna det heller. Ingen människa kommer göra det i sitt naturliga tillstånd om de inte först blir födda på nytt av Anden (Joh 1:12-23; 3:3-5) genom Ordet, då de hör Evangeliet (Apg 13:48; 16:14; Jak 1:18; 1 Petr 1:23). Dessa som Gud av Sin egen vilja väljer att föda på nytt var de som Han utvalt redan innan jordens grund blev lagd (Ef 1:4-6).

Alltså sände Gud Fadern Jesus för att dö med den särskilda avsikten att friköpa och frälsa de utvalda (Matt 1:28; Tit 2:14). Men, i teorin är det öppet för alla att krypa till korset och bli frälsta och i sanning vara försäkrade om att Jesu död är ett tillräckligt offer för dem. I praktiken är det endast de utvalda som kommer, och som Jesus dog för.

Efter denna inledning kommer några bibelställen som brukar tas upp i försök att motbevisa läran om särskild återlösning. Det är inte alla, men kanske de vanligaste.

Notera att de flesta utgår ifrån missuppfattningar om läran, samt att bibelcitaten är lösryckta ur sina sammanhang och läser in saker i texterna som inte finns där. Det mesta avhjälps därför genom att

1. ha korrekt kunskap om vad läran går ut på (ovan);
2. läsa hela sammanhanget versen befinner sig i; och
3. bedriva seriös exeges, vilket innebär att man förklarar, härleder textens innebörd från texten själv, snarare än att "läsa in" vad man vill ska stå där, att man har någonting man vill motbevisa med hjälp av texten (vilket i sin tur kallas eiseges).

Några bibelställen som brukar tas upp i försök att motbevisa läran om särskild återlösning

Kolosserbrevet 1

Kol 1:20

och genom honom försona allt med sig själv

Det är ofta som texter som innehåller ordet "allt" eller "alla" (eller "världen") i anslutning till Jesu död hänvisas till - vilket kommer återkomma nedan. Frågan kvarstår dock alltid vilka dessa "alla" är, det kan aldrig tas för givet! Att läsa in att det gäller "exakt alla människor som någonsin existerat och kommer existera" är frestande för en del. Men se till sammanhanget vilka som blir försonade här, och vilket detta "allt" som nämns är. Vi får en helhetsbild av sammanhanget om vi börjar i vers 18 och slutar i vers 23.

 ¹⁸  Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. ¹⁹  Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom ²⁰  och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen.

²¹  Också ni, som en gång var främmande och fientliga till sinnet genom era onda gärningar, ²²  också er har han nu försonat med sig genom att lida döden i sin jordiska kropp. Han vill föra fram er heliga, fläckfria och oantastliga inför honom, ²³  om ni verkligen står fasta och grundade i tron och inte låter er rubbas från hoppet i det evangelium som ni har hört och som har predikats för allt skapat under himlen och som jag, Paulus, har blivit satt att tjäna.

När det står "allt" i det här stycket, som i vers 20, står det i grekiskan i neutrumform, alltså inte "alla människor" utan alla skapade föremål. Det handlar inte heller om det försonande verket på korset, då försoningen här beskrivs som någonting skilt från korset, som någonting som händer "sedan", efter att Han stiftat fred i blodet på korset. Det handlar om förkunnelsen av Evangeliet som en försoningsakt (vi ska titta mer på evangelieförkunnelsen som försoningsakt under 2 Kor 5:19 nedan): Evangeliet har predikats för "allt skapat under himlen" (v. 23 b). Evangeliet predikas först efter att Han skapat frid i kraft av blodet och bjuder in hela skapelsen till försoning. En försoning som till sist ska realiseras vid skapelsens förlossning (Rom 8:19-21).

De människor, å sin sida, som blivit försonade är de som står fasta och grundade i tron. I grekiska grundtexten är allt skrivet som en hel mening utan punkt. En mer noggrann titt på den grekiska grundtexten visar att Paulus ger en konditionalsats i vers 23 till det föregående i vers 22, och säger: "om ni verkligen står fasta och grundade i tron" (v. 23) "då är ni å andra sidan återförsonade i Hans köttskropp, då Han genom döden skulle ta fram er heliga, oskyldiga, oklanderliga mitt inför Honom" (v. 22).

Alltså: villkoret för att vara försonad är att man hört Evangeliet, kommit till tro och står fast och grundad och inte låter sig rubbas från hoppet i Evangeliet man hört. Jesu död hade det specifika syftet att ta fram "er" (v. 22, församlingen, de kristna, utvalda) heliga, oskyldiga, oklanderliga mitt inför Honom. Inte för att bara "göra det möjligt", nej, utan att faktiskt åstadkomma och säkerställa det frälsande verket för de utvalda. Jesu död är dock tillräcklig för att bjuda in alla till försoning (försoningsakt) och utlova till alla, att de som kommer, ska bli frälsta och få Jesu död tillämpad på sig (se ovan och nedan).

Kol 1:22 

också er har han nu försonat med sig 

"Er" i texten är församlingen i Kolossai, mottagarna av brevet, "som en gång var främmande och fientliga till sinnet" (v. 21), men inte längre är det. Alltså inte "alla" som fortfarande är det. Kom ihåg villkoret i vers 23: "om ni verkligen står fasta och grundade i tron". Det här visar dessutom på behovet av pånyttfödelse – människan är främmande och fientlig till sitt sinne och vill inte komma till Gud i omvändelse om inte Gud föder henne på nytt.

Texten talar alltså tydligt om läran om särskild återlösning. Jesus dog med det särskilda syftet och målet att försona de utvalda och åt dem skaffa pånyttfödelse från ett fientligt sinne, göra dem heliga, fläckfria och oklanderliga, befästa och grunda dem i tron så att de inte rubbas från hoppet i Evangeliet.

Hebréerbrevet

Hebr 2:9

Men vi ser Jesus, som en liten tid var lägre än änglarna, nu krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle han smaka döden i allas ställe.

Även här är det ordet "alla" som man tar för givet betyder "alla människor som någonsin existerat och kommer att exitera". Men vi måste, som sagt, låta texten tala för sig själv och förtydliga, om möjligt, vilka dessa "alla" är i varje given kontext, inklusive denna. Det är bara att läsa vidare till nästa vers, och kapitlet ut och stryka under några viktiga ord:

¹⁰  För när Gud, för vilken och genom vilken allt är till, skulle föra många söner till härlighet, måste han genom lidande fullkomna honom som för dem till frälsning.  ¹¹  Jesus som helgar och de som helgas har alla en och samme Far. Därför skäms han inte för att kalla dem bröder, ¹² när han säger: Jag ska förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen ska jag lovsjunga dig. ¹³  Han säger också: Jag ska förtrösta på honom, och dessutom: Se, här är jag och barnen som Gud har gett mig.
¹⁴  När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, ¹⁵  och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv. ¹⁶  Det är ju inte änglar han tar sig an, utan Abrahams barn. ¹⁷  Därför måste han bli lik sina bröder i allt, för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder. ¹⁸  Genom att han själv har fått lida och blivit frestad kan han hjälpa dem som frestas.

Sammanhanget, genom hela texten, läser vi om ett särskilt folk - "många söner" (inte "alla människor som någonsin existerat och kommer existera"). Det handlar om Guds barn (söner, v. 10, 13, 14), de som adopteras och tas upp som Hans barn genom tron, de som Jesus genom Sitt lidande för till frälsning. De som helgas och med säkerhet blir frälsta och har Gud som Fader (v. 11). Jesus kallar dem sina bröder (v. 11b, 12a), församlingen (12b). De är barn som Gud har gett Honom (v. 13). Jesus tar del av kött och blod liksom dem (barnen, v. 14) och befriar dessa från slaveriet och dödens makt (v. 14-15). Han tar Sig an Abrahams barn (v. 16) - alla som tror med Abrahams tro och räknas som rättfärdiga genom tron (se Rom 4:11-12). Jesus blir lik Sina bröder i allt och sonar folkets synder (v. 17) och kan sympatisera med dem som frestas (v. 18), det vill säga personer som blivit födda på nytt, fått nya affektioner, en avsky för synden, som vill undvika att synda, kämpar emot och känner frestelsens kamp.

Läser man sammanhanget blir det alltså tydligt att de "alla" som åsyftas är ett särskilt folk: Guds många söner, de som helgas, Jesu bröder, församlingen, barnen Gud gett Honom, Abrahams barn, folket, som strider mot synden. Kort och gott: Guds utvalda folk. Det här rimmar för övrigt med Titus 2:14 som tydligt visar på den särskilda återlösningen:

Han har offrat sig för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett eget  folk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.

Jämför med nedan diskussion.

Hebr 9:11

 ...gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.

"För alla" i detta stycke kan lätt uppfattas som "för alla människor", men egentligen handlar det om att Jesus offrades en enda gång för alla gånger. Sammanhanget kontrasterar de gammaltestamentliga offren som behövde offras varje år och därmed visades ofullkomliga, ej varaktiga. Jesus, däremot, offrades en enda gång (för alla gånger) och vann en evig, varaktig, återlösning, som inte behövde upprepas år efter år. Frågan kvarstår: för vilka vann Jesus en evig återlösning? Sammanhanget är även här väldigt tydligt. Några avsnitt:

⁷  I det andra rummet är det bara översteprästen som går in, en gång om året, och då aldrig utan blod som han bär fram för sina och folkets oavsiktliga synder. ⁸  Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består. ⁹  Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte helt rena samvetet hos den som offrar.

Observera att det står att översteprästen bar fram blod för sina och folkets synder - det Gamla förbundets folk, inte alla hedningar utanför Israel, utanför förbundet. På samma sätt, vers 15:

¹⁵  Därför är Kristus medlare för ett nytt förbund, för att de som är kallade ska få det utlovade eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det förra förbundet.

Liksom prästerna var medlare i det Gamla förbundet och medlade mellan det Gamla förbundets utvalda folk och Gud då de frambar offren, så medlar Kristus för det Nya förbundet, för "de kallade" (det utvalda folket, som ingår i det Nya förbundet), då Han med Sin död friköpte "oss" från överträdelserna under det förra förbundet. "Oss" här är inte alla som läser, utan författaren och mottagarna, som var hebréer och var med i det förra (Gamla) förbundet och som satt sin tilltro till Messias och gått över i det Nya förbundet. Det är alltså de kallade, de utvalda, folket i det Nya förbundet, som Kristus medlade för då Han dog som ett offer åt Gud och friköpte dem från överträdelserna.

Kapitlet slutar sedan såhär, vilket återigen tydligt visar på att det inte är fråga om "alla människor", utan "en gång för alla gånger", vv. 25-28:

²⁵ Inte heller skulle han offra sig flera gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget. ²⁶  I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens skapelse. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden. ²⁷  Och liksom människan måste dö en gång och sedan dömas, ²⁸  så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder. Och han ska träda fram en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom.

Lägg också märke till att det står att Kristus blev offrad en gång för att bära mångas synder (inte allas) och att Han ska träda fram en andra gång för att frälsa dem som väntar på Honom (inte alla). Även dessa stycken från Hebréerbrevet, sedda till deras sammanhang, talar alltså tydligt om särskild återlösning.

Johannes 6:51

Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet ska leva i evighet. Och brödet som jag ger är mitt kött, för att världen ska leva.

"Världen" i sammanhanget betyder inte "alla människor som någonsin existerar och existerat i hela världen". Däremot bejakar kalvinister att alla människor bjuds in till frälsning. Johannes 6 är dock ett tydligt kapitel som lär ut behovet av Guds livgivande verk innan en människa kan komma till omvändelse och tro på Jesus, och att Jesu döds förtjänster endast tillämpas på och har aktiv verkan för de som tar del av den genom tron. De som, bildligt talat, "äter av brödet", ska leva - eller, faktiskt "har liv". De har redan blivit gjorda levande (födda på nytt av Anden), vilket visas i att de äter (tror). Pånyttfödelse först, tro sedan. Det räcker med att citera några stycken ur sammanhanget för att visa detta, understrykningar.

⁴⁴ Ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig drar honom, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. ⁴⁵ Det står skrivet hos profeterna: De ska alla ha blivit undervisade av Gud. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig. ⁴⁶  Ingen har sett Fadern utom han som är från Gud, han har sett Fadern. ⁴⁷  Jag säger er sanningen: Den som tror har evigt liv. ⁴⁸ Jag är livets bröd. 

 [...] 

⁵³ Jesus svarade: "Jag säger er sanningen: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod har ni inte liv i er. ⁵⁴ Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen. ⁵⁵ Mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. ⁵⁶  Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. ⁵⁷ Liksom den levande Fadern har sänt mig och jag lever genom Fadern, ska också den som äter mig leva genom mig.

[...]

⁶³  Det är Anden som ger liv, köttet hjälper inte. De ord som jag har talat till er är Ande och liv. ⁶⁴  Men det finns några bland er som inte tror." Jesus visste redan från början vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom. ⁶⁵ Han fortsatte: "Det var därför jag sade till er att ingen kan komma till mig om han inte får det givet av Fadern."

Första Timotheusbrevet 2:4-6

Detta är gott och rätt inför Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla. Detta vittnesbörd skulle frambäras när tiden var inne.

Det här är delen av ett anförande där Paulus uppmanar till bön, åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning. Så kommer vers 4: Detta är gott och rätt inför Gud... Det är alltså ett argument för att man ska be för alla sorters människor utan diskriminering: även kungar och alla i ledande ställning kan vara personer som Kristus gav Sig själv till lösen för. Poängen i denna text är förbön för alla människor, inte en diskussion om försoningens omfång.

Fortsätter man läsa färdigt vers 6 och 7 står det: Detta vittnesbörd skulle frambäras när tiden var inne, och för detta är jag satt till förkunnare och apostel. Det här är också samma språk Paulus använder i Efesierbrevet 3, där han talar och förklarar mer om vittnesbördet och hemligheten som avslöjats när tiden var inne och som han satts till apostel att förkunna. Vad var hemligheten som Paulus satts till apostel att förkunna? Hemligheten att hedningarna (de icke-judiska folkslagen) är medarvingar.

⁴ När ni läser detta kan ni förstå min insikt i Kristi hemlighet.
⁵  I forna generationer var den inte känd för människor så som den nu har uppenbarats genom Anden för hans heliga apostlar och profeter: ⁶  att hedningarna har samma arv som vi, tillhör samma kropp och har del i samma löfte i Kristus Jesus genom evangeliet. ⁷  Detta evangelium har jag blivit satt att tjäna med den gåva och nåd som Gud har gett mig genom sin mäktiga kraft.
⁸  Jag, den allra minste av alla heliga, har fått denna nåd att predika evangeliet om Kristi ofattbara rikedom för hedningarna ⁹  och att upplysa alla om planen med den hemlighet som från evighet har varit dold i Gud, alltings Skapare.

Det handlar alltså om människor av alla "sorter", utan diskriminering: judar, hedningar, kungar, makthavare - inte exakt alla individer.

Men, som sagt, är poängen förbön, ja, förbön för allas frälsning. Kalvinister tror på en suverän Gud som frälser vem Han vill och att frälsning är omöjlig om inte Gud gör ett mäktigt verk av pånyttfödelse i människors hjärtan, och att Gud befaller oss att be för att detta ska ske. Liksom Gud förutbestämt vilka som ska bli frälsta, så har Han också förutbestämt medlet, sättet det ska gå till på och vilka verktyg Han ska använda till det - att vi kristna predikar Evangeliet och ber för dem.

Människorna behöver våra förböner. Därför har vi både förvissningen och vetskapen om vikten av att be för de förlorade. Vi kan åberopa "Gud vill att alla ska bli frälsta" när vi ber för vem som helst. Det är som om Paulus vill vara tydlig och göra oss säkra på detta, så att läran om utkorelse inte får oss att tveka och hålla tillbaka våra vädjanden och böner för alla sorters människor, vem som helst. Detta bibelord hindrar oss från att tänka "den personen som är en sådan där sorts människa är kanske inte utvald, så jag vet inte om jag borde be för denne". Jo, Gud uppmanar oss genom aposteln till förbön för alla sorters människor och att vädja: "Du har sagt att Du vill att alla ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Fräls NN för Ditt eget Namns skull! Amen."

Men de som inte tror på utkorelsen och istället tror att Gud inte tränger Sig på någon, att Gud vill att människan själv måste omvända sig och tro på Jesus av sin fria vilja, borde, om de är logiskt konsekventa, ha stora problem med denna vers och att be för någon annans frälsning. Då ber man ju Gud att tränga på och göra våld på människans fria vilja. Även denna text stöder alltså "kalvinismen" och läran om människans fördärv, av utkorelsen och behovet av att Gud ska göra ett mäktigt verk i hennes hjärta och frälsa henne.

Första Johannesbrevet 2:2

Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.

Inte heller den här texten, sedd i dess sammanhang, innebär att Jesu försoning tillämpas på exakt alla människor i världen. Kapitelindelningen i Johannesbrevet är inte den bästa och detta är egentligen en fortsättning av hela kapitel 1. I sammanhanget ser vi att Johannes i kapitel 1:7-9 skriver att endast de som bekänner sina synder blir renade i Jesu blod.

⁷  Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. ⁸  Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. ⁹  Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.¹⁰ Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss. 2:1  Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte ska synda. Men om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern: Jesus Kristus, den rättfärdige. ²  Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.

Hela sammanhanget talar alltså om vikten av att bekänna sina synder, omvända sig och komma till Jesus som för vår talan inför Fadern, att Han är försoningen för våra synder och att när vi bekänner våra synder, kommer ut i ljuset, då blir vi renade i Jesu blod.

Därför, när det står att Jesus är försoning (obestämd form i grekiskan), syftar det på Hans medling hos Fadern å deras vägnar som bekänner och vänder sig till Honom. Att Han är försoning för hela världen betyder likadant, att, som kalvinister bejakar, hela världen, eller alla människor, bjuds (jfr. försoningsakt i Kol 1:20 ovan och 2 Kor 5:19 nedan) att komma till Jesus i omvändelse, bekänna sina synder och att Han är en perfekt försoning, tillgänglig, för dem och kommer föra deras talan.

Alltså, om, och bara om de, liksom vi, kommer ut i ljuset och bekänner sina synder, kommer de få gemenskap, och räknas i församlingens skara, Jesus kommer att föra deras talan hos Fadern, som kommer vara trofast och rättfärdig att förlåta och rena dem i Sin Sons blod - räkna Hans död dem till godo. Men endast de som faktiskt bekänner sina synder, omvänder sig och tror får det tillämpat på sig.

Andra Korinthierbrevet 5

2 Kor 5:14-15

Kristi kärlek driver oss, för vi är övertygade om att en har dött för alla, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.

De "alla" som nämns här är inte "alla människor som någonsin existerat", utan verserna säger att det är alla de som har "dött" och nu lever för Honom som har dött och uppstått för dem. Det här är samma språk som i Romarbrevet 6 om de som blivit kristna och dött med Honom för att leva det nya livet för Gud. Med andra ord handlar det om att Jesus har dött för alla sant troende kristna - alla som dött i Kristus och är i Kristus.

^{Romarbrevet 6:4}  Vi är begravda med honom genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet. ⁵  För om vi är förenade med honom i en död som hans, ska vi också vara det i en uppståndelse som hans.
⁶  Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp ska berövas sin makt så att vi inte längre är slavar under synden. ⁷ Den som är död är förklarad fri från synden.
⁸  Har vi nu dött med Kristus, tror vi att vi också ska leva med honom. ⁹  Vi vet att Kristus är uppväckt från de döda och aldrig mer dör. Döden har ingen makt över honom längre. ¹⁰  Hans död var en död från synden en gång för alla, men hans liv är ett liv för Gud. ¹¹  Så ska också ni se på er själva: ni är döda från synden och lever för Gud i Kristus Jesus.

Vidare säger vers 17 i 2 Kor 5, i detta sammanhang, att de som är i Kristus är nya skapelser (v. 17). Nu förutsätter en skapelse att det är Någon som skapat denna skapelse - och det är inte vi som omskapat oss själva. Det är Gud, inte vi, som är Skaparen till denna nya skapelse. Mycket riktigt, förklarar vers 18 direkt efter: Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Det handlar alltså om pånyttfödelsen, där vi som är kristna har dött och uppstått med Jesus. Kristus har dött för alla som är i Honom, och därför har alla som är i Honom dött och lever inte längre för sig själva, utan för Honom som har dött och uppstått för dem.

Även i detta sammanhang finns alltså en tydlig referens till människans oförmåga och behov av att bli en ny skapelse, bli född på nytt, för att kunna komma till tro och bli försonad i Kristus. Dessa ("oss", v. 18) har blivit försonade med Honom genom Kristus och har fått försoningens tjänst (i huvudsak apostlarna, men i förlängningen alla kristna som befalls att predika Evangeliet). Vilket tar oss till nästa vers, som också används för att tala emot läran om särskild återlösning.

2 Kor 5:19

Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.

Det är ett par saker man tar för givet när man läser denna vers och tar den för att säga emot läran om särskild återlösning:

1. För det första, att "Gud var i Kristus och försonade", kopplat till "Han tillräknade inte människorna deras överträdelser" syftar på borttagning av synd genom Jesu försonande död på korset.
2. Att "världen" och "människorna" betyder "alla människor som någonsin existerat och kommer existera".

Givet dessa antaganden, om man var konsekvent i sin tolkning, skulle versen leda till universalism, att alla blir frälsta till slut. Och många universalister, som är konsekventa med denna tolkning, använder också denna vers som stöd för sin villolära. Gud har försonat världen (i betydelsen alla människor som existerat och kommer existera) med sig själv, han tillräknade inte "människorna" (igen, i betydelsen alla människor som någonsin existerat och kommer existera) deras synder. Ergo måste alla människor som någonsin existerat och kommer att existera, vara frälsta och förlåtna och på väg till himlen. Men även renläriga kristna tolkar att texten syftar på alla människor som någonsin existerat och kommer existera, och vi kan iallafall vara glada över att de inte är konsekventa hela vägen, då de inte är universalister och ändå tror att inte alla blir frälsta. Men tar man denna tolkning av versen och konsekvent drar den till sin slutsats, skulle den leda till universalism.

För att istället göra en korrekt tolkning som inte leder ut på detta hala, sluttande universalistiska plan, hjälper det att åter igen se på sammanhanget. Vi har redan tittat på sammanhanget ovan, att det talar om kristna som Jesus dött för och som blivit försonade. Men det finns mer att se på i sammanhanget till denna vers, nämligen versen före och versen efter. Hela stycket:

¹⁸  Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. ¹⁹  Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord.

²⁰ Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud!

Att de "oss" Gud har försonat med Sig själv genom Kristus är de nya skapelserna, de pånyttfödda kristna, har vi sett på ovan. Men vad innebär det när Gud i Kristus försonade världen med sig själv? Nu ska vi se på och bemöta de två ovan nämnda antagandena:

1. För det första syftar detta "Gud var i Kristus och försonade", kopplat till "Han tillräknade inte människorna deras överträdelser" inte på borttagning av synd genom Jesu försonande död på korset. 

Sanningen är mer den motsatta, fast ändå inte riktigt. Denna översättning av grekiskan hade varit att föredra (kursiv): "Gud var i Kristus och försonade världen ... genom att inte tillräkna dem deras överträdelser och sedan anförtro oss försoningens ord." "Människorna" är inte med i grundtexten, men det tar vi upp nedan. Det andra ledet förklarar alltså vad denna "försoning" i det första ledet syftar på - att inte tillräkna överträdelse. Försoningen i fråga sker genom att inte tillräkna överträdelse. Icke-tillräkning av överträdelser är försoning. Frågan kvarstår dock i vilken bemärkelse "försonade" används, vad "försonade" syftar på här. Handlar icke-tillräkningen av överträdelser om borttagning av synd genom döden på korset?

 

Nej. För att se vad det handlar om hjälper det, som sagt, att se sammanhanget och notera strukturen. Vi ser då att vers 19 utgör mellanleden och slutledet i en s.k. kiasm. Kiasm kommer av grekiska bokstaven ”chi”, som helt enkelt ser ut som ett X och betecknar en stilfigur, ett poetiskt sätt att uttrycka sig (man känner även av det poetiska då man läser vers 19). Likt ett X har strukturen det en övre del, en mittendel och sedan en undre del som är likadan som överdelen. Man kan också kalla det för en ABBA-konstruktion. Här ser vi alltså fyra led, eller fraser, som hänger ihop och uttrycker samma tanke: 

• A. (v. 18) "[Gud har] gett oss försoningens tjänst" 
• B. (v. 19a)"Gud var i Kristus och försonade" 
• B. (v. 19b) "Han tillräknade inte dem deras överträdelser" 
• A. (v. 19c) "och [Gud] har anförtrott oss försoningens ord" 

Sedan kommer även en slutkläm i v. 20 där Paulus i v. 20 själv förklarar vad han säger i kiasmen. Förklaringen: "Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss." 

B "Gud var i Kristus och försonade" betyder samma sak som (B) att "Han tillräknade inte dem deras överträdelser" vilket är likt (A) att Gud har gett apostlarna "försoningens tjänst" och (A) "anförtrott" apostlarna med "försoningens ord". Kontentan: Gud, i Kristus (som är Gud) vädjar genom Sina sändebud – apostlarna, som Han har kallat och sänt ut. Detta är, här, att "försona".

Det här syftar alltså på försoningen i att inte tillräkna synd och istället vädja genom apostlarna och bjuda till försoning: anförtro dem "försoningens ord" - förkunnelse av Evangeliet. Som redan nämnts: Evangelieförkunnelsen som försoningsakt. "Försona" syftar alltså här inte på försoningen på korset där synderna avlägsnades från de troende genom Jesu död, utan mer "den försonliga inställningen", att Gud är försonlig, i att inte tillräkna synd, inte hålla synderna emot dem, utan vädja och ge dem möjlighet att försonas. Evangelieförkunnelsen, där Gud genom apostlarna vädjar till försoning, är här en försoning, en akt av försoning.

När Gud gav apostlarna försoningens tjänst - uppdraget att förkunna Evangeliet om försoning för världen, var det en akt av försoning. Han tillräknade dem inte deras synder. När Gud var i Kristus och försonade, syftar det på utannonseringen över världen och inbjudan till försoning. Denna utannonsering gör Gud genom apostlarna: "Han har anförtrott oss försoningens ord ... Gud vädjar genom oss". Det är Gud själv som bjuder till försoning, ”försonar”, utför en akt av försoning, i Kristus, genom apostlarna; genom att Gud i Kristus (Kristus är Gud) gav apostlarna missionsbefallningen att gå ut i hela världen och predika Evangeliet för alla folk, för allt skapat. Vilket är helt i linje med Artikel 5: Befallningen att förkunna Evangeliet för alla:

Vidare är evangeliets löfte att vem som än tror på Kristus som korsfäst inte ska gå under utan ha evigt liv. Detta löfte, tillsammans med befallningen att omvända sig och tro, bör tillkännages och förkunnas utan åtskillnad eller diskriminering för alla nationer och folk, som Gud i sin goda vilja sänder evangeliet till.

Kort och gott: Gud "försonade" - utförde en akt av försoning - genom att låta bli att omedelbart tillräkna synder och döma alla till Helvetet, utan istället ha en tid av tålamod vädja genom apostlarna – bjuda till försoning.

2. Men är det även en felaktig tolkning att "världen" och "människorna" betyder "alla människor som någonsin existerat och kommer existera"?

Sett till vad som sagts ovan skulle en universalistisk slutsats redan vara eliminerad även om "världen" faktiskt skulle betyda detta. Det är en ortodoxt gångbar tolkning att alla människor blivit försonade i det avseendet att de helt enkelt erbjuds försoning genom predikan av Evangeliet. Jag har inga större problem med den tolkningen själv och för bekvämlighets skull skulle jag kunna lämna det därhän och även kanske få behålla några av de få vänner jag har kvar efter detta... ;)

...Men vi bör ju vara lite mer nitiska i vår kärlek till Gud och vilja att ära Honom maximalt och förstå och uttyda Hans Ord så noggrant vi kan, än att lämna saker därhän för bekvämlighets skull och för att behaga människor. Så för att riktigt gå in för att se vad textens verkliga innebörd är, så blir svaret nej. Faktum är att "människorna" är ett tillägg i Svenska Folkbibelns översättning som inte finns med i grundtexten. Det står egentligen "Han tillräknade inte dem deras överträdelser". Det är inte en självklarhet vilka "dem" och "deras" är ("världen" är singular och "de, dem" är plural. De enda "de" och "dem" som talas om i sammanhanget är de kristna, som vi sett ovan, v. 15).

"Världen" är alltså långt ifrån självklart "människor", än mindre "alla människor" i världen. Snarare handlar det om skapelsen och mänskligheten i allmänhet (jämför åter med "allt", neutrum, skapelsen i Kol 1:20 ovan), och inte alla individer. Nej, för alla människor behagar Gud inte heller sända Evangeliets förkunnelse till. Många hade redan dött och gått förlorade innan den bestämda tidpunkt kom, då Gud hade valt att sända Sin Son att dö på korset. Gud behagade inte ge dem möjlighet till försoning. (Även det att Jesus skulle dö för personer som redan dött och gått förlorade är ju en helt befängd tanke, och de som tror på "allmän försoning" måste ju erkänna detta.) Mängder av människor dör än idag, 2 000 år e.Kr., och går förlorade utan att ha hört Evangeliet. De "er" som vädjas och bjuds till försoning i vers 20 är dessutom församlingen i Korinth, d.v.s. de kristna, utvalda som är nya skapelser - eller potentiellt de falska kristna som behöver bli frälsta ibland dem.

Att Gud inte tillräknade dem deras överträdelser, syftar inte på att alla människors överträdelser är försonade genom Jesu död. Det som texten talar om är denna tid för Guds tålamod då Han än idag inte tillräknar synd och ännu låter synd gå ostraffad. Att Gud, istället för att tillräkna synd och döma mänskligheten till Helvetet direkt, har valt att bortse ifrån synderna, i Sin godhet låta dem leva och ha det bra i Hans allmänna nåd i detta liv, och planerat och erbjuder försoning genom att sända Jesus att dö, uppstå och så sända apostlarna att förkunna Evangelium för dem. Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud!  

Avslutning

Låt försona er med Gud. Det här är Paulus' slutliga vädjan, och låt detta också bli min. Alla är ni inte försonade. Ni måste låta försona er. Er synd är kvar och inte borttagen om ni inte är i Kristus, Guds vrede är inte blidkad och den vilar ännu över era vedervärdiga själar. Och ni har ingenting gott i er själva som gör att Gud skulle förlåta er, ni är skyldiga och usla syndare. Kryp till korset!

Ni måste få Jesu, Den Smordes, död tillämpad på er. Ni måste bekänna er synd för att bli renade i Kristi blod. Ni måste ångra era synder, vända om och förtrösta på Jesus som det enda, fullkomliga offret, den enda blidkningen för era synder, Hans rättfärdighet som er enda rättfärdighet. Det är endast Jesus som kan frälsa er.

Men ni vill inte erkänna ert usla tillstånd och er synd och komma till Honom, på grund av er stolthet, obotfärdighet, kärlek till synden och hat mot Gud. Om inte Gud gör er till en ny skapelse, tar ut era hårda stenhjärtan och ger er nya hjärtan av kött som bultar för Gud.

Om du inser ditt prekära tillstånd, din synd, din hjälplöshet och ditt behov av Jesus, har Han redan börjat verka. Det sker genom Evangeliets Ord, som du nu läser. Sårar orden dig? Känner du hur det sticker och hugger i hjärtat ditt? Må det slita och riva upp din hårda nacke och ditt syndiga kött i småslamsor, och må det korsfästa din gamla människa med Honom. Ja, må du dö och må du leva med Honom i eviga tidsåldrar! Ångra dig och vänd om, så att dina synder blir utplånade!

Men ni som förblir i ert villiga uppror, hårda och obotfärdiga, och inte lyder Evangeliet, inte låter försona er: Guds vrede vilar över er - och till sist kommer den falla över er och ni kommer att kastas i sjön som brinner av eld och svavel där ni själva får straffas med evig pina, dag och natt, utan vare sig ro eller vila, i evigheters evighet, för era synder. Jesus har inte tagit det straffet i ert ställe utan ni får ta det själva.

Jag vädjar till dig som läser detta och är utanför Kristus: Måtte Herren göra ett mäktigt verk i ditt hjärta nu medan du läser dessa ord, så att du låter försona dig! Än tillräknar Han inte din synd, än låter Han dig leva och sänder denna förkunnare att skriftligen predika Evangeliet och bjuda dig till försoning. Åh, du stackars förtappade, eländiga och onda syndare! Låt försona dig! Ångra din synd, vänd om och förtrösta på Jesus, så kommer du att bli försonad och förlåten.

Läs mer

På denna blogg

Kalvinismens fem punkter
Jesu Kristi begränsade försoning?
Frälsningsordningen: Ordo Salutis enligt Bibeln
Om kalvinismen stämmer, varför evangelisera?
 

Externa länkar

Orangekonciliet (engelska)
Jean Calvins lilla troslära på svenska (läs nerifrån och upp för rätt ordning)
Institutes of the Christian Religion (engelska, länk till affär)
Canons of Dort (engelska)

Fotnoter

*TVÅNG Totalt fördärv, Villkorslös utkorelse, Återlösning särskild, Nåd oemotståndlig, Garanterad uthållighet
**ROBOT Radikalt fördärv, Ovillkorlig utkorelse, Begränsad försoning, Oemotståndlig nåd, Trägna helgon