Recension av King James Version (1611)

Översättningsprinciper & konsistens

På en skala från 1—10 där 1 är parafras, mycket fri tolkning och 10 är extremt ordagrann, så gott som interlinjär hamnar King James Version (KJV) på 6,8 och kan klassificeras som en översättning av typen ganska trogen formell ekvivalens. Den är huvudsakligen ordagrann, texten är läsbar utan att tappa all precision. Den präglas dock av ett medvetet val av högtravande och liturgiskt språk. Språk och ordval har utformats för att ge texten en sakral och högtidlig ton, även där den inte hade för originalförfattarna eller -mottagarna.

Det finns flera tydliga exempel där KJV utgör en tillbakagång från William Tyndales banbrytande översättning (1520–1530-talen). Tyndales version var språkligt och teologiskt radikal för sin tid, medan KJV anpassades till kyrkans hierarki och etablerade teologi. Detta skedde på uppdrag av kung Jakob (a.k.a. King James) I, för att bibehålla den anglikanska och monarkiska ordningen och minska puritanernas inflytande. Denna institutionella bias avspeglas tydligt i översättningens teologiska terminologi och ton.

Tyndale betonade människans direkta relation till Gud utan kyrklig mellanhand, medan KJV:s ordval och teologi återinför det kyrkliga och monarkiska maktperspektivet.

Grundtexten som översättningen bygger på är Textus Receptus, den bästa tillgängliga textgrunden på 1600-talet, men idag vetenskapligt föråldrad. Ändå finns det grupper i vår tid som fortfarande betraktar den som norm, ofta av traditionella eller ideologiskt ohederliga skäl. Rent av betraktas KJV av vissa grupper som Guds ofelbara översättning som alla över världen måste använda (King James-onlyists). Vad dessa individuella grupper står för kan inte KJV själv belastas för och har inte beaktats i denna utvärdering. Endast det faktum att den bygger på en korrupt grundtext.

Översättning av speciella termer

KJV låter inte framgå att det förekommer olika hebreiska ord för Gud i Gamla testamentet (El, Eloah, Elohim) utan översätter samtliga som God. Tetragrammaton, Gudsnamnet YHWH återges oftast med LORD, men i några få undantagsfall JEHOVAH eller GOD med stora bokstäver.

I Första Mosebokens inledande kapitel framgår inte att ordet nefesh används både om djur och människor: om djuren i 1:20–24 översätts det med life, medan 2:7 återger människan som en living soul, trots att samma ord används. Det alternativa ordet för människa, enosh, återges genomgående som man och nyansskillnaden mellan detta ord och adam framgår inte.

De musikaliska och poetiska termerna i Psaltaren transkriberas (skrivs om från hebreiska till latinska bokstäver: neginoth, nehiloth, sheminith, shiggaion, selah, osv.) snarare än översätts eller förklaras. Dessa ord hade tydlig betydelse för de ursprungliga mottagarna. Betydelsen bakom några av orden har ju gått förlorad, men samtliga av termerna, förutom Chief Musician, förblir obegripliga i KJV.

Det grekiska ordet Christos (Den Smorde) har inte översatts till t. ex. The Anointed One, utan transkriberats som Christ.

Även apostolos (sändebud) återges i KJV som apostle – återigen ett val att enbart transkribera och inte låta betydelsen, som ordet hade för originalläsarna, framgå.

Flera centrala termer har fått en högkyrklig klang:

• ekklesia (församling) → church

• presbyteros (äldste) → priest

• episkopos (tillsyningsman) → bishop

  Jämför detta med Tyndales mer grundtexttrogna återgivningar: congregation, elder, overseer.

De olika grekiska orden för älska (agapao, fileo) översätts konsekvent som love, vilket gör att viktiga nyansskillnader går förlorade, exempelvis i Joh 21:15–17. I 1 Kor 13 översätts däremot agape ‘kärlek’ till charity.

Egennamn transkriberas från grundtexten och ges en engelsk klang. Detta är normal praxis, som även den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta (LXX), och i förlängningen Nya testamentets författare, använt sig av. Men i KJV har det gjorts med inkonsekvenser: hebreiska namnet Ya’aqov (på grekiska Iakob) blir Jacob, medan författaren till Jakobs brev kallas James. Yehoshua (på grekiska Iesous) blir antingen Joshua eller Jesus.

Olika ord för andeväsen återges oftast med devils, trots att det grekiska diabolos ’anklagare’, ’förtalare’ (som “devil” kommer ifrån) inte ens förekommer i dessa sammanhang i grundtexten.

Samtidigt finns styrkor: Översättningen använde ord som på 1600-talet hade en rik och mångbottnad betydelse — ofta nära grundtextens semantik. Exempelvis faith på 1600-talet en trofast tillit, förtroende och trofasthet (motsvarande grekiskans pistis).

Därför blir dess återgivande av frasen pistis Christou (Rom 3:22) helt klockren: faith of Christ. KJV gör även rätt med dikaiosyne Theou (righteousness of God, 2 Kor 5:21). Båda dessa är två viktiga passager där översättare kan välja olika tolkningar (t. ex. ”Kristi trofasthet” eller “tro på Kristus”—”Guds rättfärdighet” eller “rättfärdighet inför Gud”, m.m.). KJV har gjort det rätta och hållit sig till grundtexten.

Tyvärr har dock orden som vid översättningens tid hade sin rikedom av betydelse med tiden förändrats eller förlorat sin ursprungliga innebörd. Detta gör att dagens läsare ofta uppfattar KJV på ett helt annat sätt än vad översättarna avsåg. I modern engelska har “faith” blivit en “irrationell, religiös tro” snarare än något man litar på med förtröstan och visshet. I modern engelska betyder grace ofta bara “artighet” eller “vacker rörelse”, vilket förminskar den ursprungliga betydelsen.

Därtill används många ord i KJV som hade en helt annan betydelse än idag, och ibland betyder de nästan motsatsen i modern engelska. Exempelvis:

• conversation – betydde livsföring, inte bara “samtal”
• prevent – “I prevented the dawning of the morning, and cried” (Ps 119:147) betydde komma före, gå upp före gryningen, inte “hindra morgonen från att gry”
• let – betydde hindra, motsatsen till att “låta”
• meat – betydde mat i allmänhet, inte enbart kött
• quick – betydde levande, inte “snabb”

Även om betydelsen kan vara av mindre konsekvens med vissa ord, gör förändringarna i ordens betydelse att moderna läsare lätt missförstår texten, även när orden i sig ser bekanta ut.

Ett av de mest kontroversiella orden i King James Version är “unicorn” — enhörningen. Det förekommer nio gånger (t. ex. 4 Mos 23:22; Job 39:9–10; Ps 22:21) som översättning av det hebreiska ordet re’em. Vissa ateister har använt detta som förevändning för att förlöjliga hela Bibeln. För ca 20 år sedan var det en populär initiationsrit bland ateistiska youtubare att göra videos om hur Bibeln innehåller enhörningar och därför är en sagobok. Men på 1600-talet syftade unicorn inte nödvändigtvis på den sagohäst med horn som vi tänker på i dag, utan på ett kraftfullt enhornat djur — ett ord som helt enkelt betydde “ett djur med ett horn.”

Det hebreiska ordet re’em säger egentligen ingenting om någon enhörning eller antalet horn på ett djur. Modern forskning visar att re’em snarare syftar på den utdöda vildoxen (aurochs, Bos primigenius), ett djur känt för sin styrka och vildhet. Därför återges ordet i moderna biblar mer korrekt som wild ox. Men KJV-översättarna följde här den latinska bibelöversättningen Vulgatas unicornis, som i sin tur följde Septuagintas monokeros, som båda betyder “ett horn”.

Det är möjligt att de som arbetade med översättningen av Septuaginta inte kände till något grekiskt ord för det hebreiska re’em. Man kan tänka sig att de, liksom andra i samtiden, associerade det till de babyloniska avbildningarna av vildoxar på Ishtarporten — framställda i profil med endast ett horn synligt. Därför kallade de det för “monokeros”, ett enhornat djur.

Att således okritiskt transkribera Vulgatans unicornis till unicorn får betraktas som ett tecken på teknisk vårdslöshet hos KJV:s översättare — ett misstag som i längden blivit förödande, då det gett upphov till missförstånd och hån mot den heliga Skrift.

Sammanfattande bedömning

King James Version har haft enorm historisk betydelse och har använts av Gud på många sätt. Men liksom Gud i Sin försyn kan använda bristfälliga människor och deras verk till Sin ära, är KJV som översättning bevisligen långt ifrån felfri — än mindre ofelbar, som en del vettvillingar påstår. Som bibeltext för dagens läsare är den långt ifrån idealisk. Översättningen är äldre, ofta svårbegriplig och innehåller språkliga och textkritiska brister som gör den otillförlitlig i modern kontext.

Baserat på språkvetenskapliga, lingvistiska och översättningstekniska bedömningskriterier för översättningsprinciper, teologiskt laddade termer och paratexter uppnår King James Version endast 33,7 % rätt, och får betyget underkänd.

Hyckleriet med “Pracka inte på mig din religion”

Att vara kristen i Sverige kan ibland kännas som att vara Tarzan – uppväxt bland varelser som, enligt sin egen trosbekännelse, härstammar från aporna. Det är i denna miljö man lär sig tala, tänka och handla – och det är nästan oundvikligt att något av djungelns språk fastnar.

Den som försöker följa Kristus i ett sådant land lär sig snart hur lätt tron kan slipas ned av ständig påverkan. Man har i regel ingen biblisk församling, ingen gemenskap av kristna som är stadigt förankrade i Guds Ord, Evangeliet och en biblisk världsbild och frimodigt proklamerar den dag och natt; utan en grupp av andra lika nedslipade individer, ledd av pragmatiker. Man blir så istället mer van vid sekularismens rytm, lär sig dess ord och dess skamkänsla inför evangeliet. Och innan man vet ordet av har man, likt Tarzan, börjat svinga sig mellan lianerna av kompromisser – mellan Bibelns röst och samtidens brus.

Så hör man ofta påståendet: "Pracka inte på mig din religion." Det låter som ett krav på respekt, tolerans och ömsesidig hänsyn (ofta uttryckt på ett allt annat än respektfullt, tolerant eller hänsynsfullt sätt!) Och det blir lätt att man rycks med i det tänkandet. Men om vi tittar närmare blir självmotsägelsen uppenbar: de som säger detta försöker i själva verket pracka på oss sin egen världsbild.

Låt oss analysera det steg för steg. Som kristna har vi en Herre som vi ska lyda och ett uppdrag som Herren, Jesus, själv gav oss i missionsbefallningen: “Gå därför och gör alla folk till lärjungar…” (Matt 28:19). Att leva ut vår tro och berätta Evangeliet är inte en valfri aktivitet, det är en direkt befallning från Kristus själv. En essentiell beståndsdel, om vi ska kalla det så, av vår "religion". När någon därför säger “sluta pracka på mig din religion” försöker de med andra ord pracka på oss sin egen religion, om att man inte ska pracka på andra sin religion, och förhindra oss från att "utöva vår religion", till förmån för deras!

Eftersom Kristus har befallt oss att predika Evangeliet för alla människor, är deras påstående inte neutralt. Genom att säga att vi inte ska sprida vår tro, förmedlar de i själva verket sin egen tro – sin tro att Jesus Kristus inte är Herren som man ska lyda – sin religion av relativism – till oss. I samma ögonblick som de vill tysta oss, prackar de på oss ett paradigm som säger: “Din tro får inte uttryckas offentligt.” De predikar sin sekulära dogm om att alla övertygelser är lika, lika fel, och därför ska tystas.

Självmotsägelsen är total. För dessa individer som gärna skryter med sin rationalitet. De försöker hindra oss från att "utöva vår religion" och lyda vår Herre, och detta hindrande är i sig en handling av tro – ett försök att påtvinga sin världsbild på oss. Det är inte neutralitet; det är en annan religiös dogm, ett sekulärt evangelium som säger: “Din tro får inte finnas, för all tro är subjektiv och lika värdelös.”

Denna logik är inte spontan. Den är ett direkt resultat av decennier av ideologisk indoktrinering, där ateistiska och marxistiska principer långsamt har hjärntvättat samhällets syn på tro. Från skolsalar till medier har budskapet blivit: “Religion är något irrationellt, privat, något som inte får uttryckas.” Men det är i själva verket ett subtilt påbud, en moralisk regel – en form av religiös diktatur som kräver tystnad. I grunden ligger givetvis människans synd som gör henne till en mer än villig slav under allt som kan hjälpa henne att undertrycka sanningen i orättfärdighet.

Vi kan se detta på ett pedagogiskt sätt: tänk på dessa individer som barn som inte riktigt förstår logiken. De har lärt sig att vissa idéer är farliga eller olämpliga och vill nu tvinga andra att anpassa sig till deras begränsade perspektiv. De förstår inte att i samma ögonblick som de kräver tystnad, så predikar de själva – ohämmad och självsäker – sin egen ideologi.

Det korta svaret du kan ge dem är:

Du respekterar själv inte min religion, eftersom Kristus har befallt oss kristna att predika Evangeliet för alla folk. Så utan att själv märka det, motsäger du dig själv när du säger att vi inte ska pracka på dig vår religion. Du prackar nu på mig din egen religion av sekularism, relativism, ateism.

Det är slående hur tydligt detta är när man väl ser det: de försöker tysta Evangeliet, men i tystnaden talar deras egen dogm högre än någonsin. Varje försök att sätta gränser för vår tro är inte neutralitet; det är ett försök att ersätta vår trosutövning med deras ideologi.

Så vad blir slutsatsen? Den är enkel men kraftfull:

1. Att predika Evangeliet är vårt uppdrag, givet av vår Herre och vår Gud, "i vår religion", Jesus Kristus.

2. Att säga åt oss att inte predika är inte neutralitet – det är en egen tro, en egen religion som försöker ersätta Kristi uppdrag med relativism och säger att vi ska lyda en människa (individen som säger det).

3. Bibeln uppmanar och befäster igen, att vi ska lyda Gud och inte människor.

Det är först när alla kristna får predika Evangeliet – och göra alla till lärjungar – som verklig tolerans uppstår. De som blir frälsta genom Evangeliet har fått ett nytt hjärta som älskar Gud, älskar sin nästa som sig själv, följer den gyllene regeln. 

Deras sekulära relativism är en falsk väg till tolerans, eftersom den förnekar kärleken till Gud och människans värde som Guds avbild. I deras världsbild är människan inget mer än ett djur bland andra – en utvecklad form av aporna, utan något gudagivet, objektivt värde. Därför blir andra människor i slutändan bara medel för att uppnå egna begär. Och begynnelsen är detsamma som slutet: världsbilden tjänar deras eget kött. Toleransen är för köttet, att ge begären fria tyglar.

När vi predikar Evangeliet tillfredsställer vi inte dessa köttsliga begär, utan konfronterar dem. Motståndet mot Evangeliets förkunnelse är därför inte främst intellektuellt eller ideologiskt, utan andligt: ett uttryck för syndens makt och hjärtats mörker.

Människan hatar Gud tills Gud själv förvandlar hennes hjärta genom nåd, genom evangeliets predikan. Endast den Helige Ande kan ge nytt liv och öppna ögon för sanningen: att Jesus Kristus är Herre.

Att tysta Kristi budskap under förevändning att man “respekterar” andras övertygelser är alltså inget annat än hyckleri. Det är ett sätt att maskera ideologisk dominans som om det vore neutralitet, och det måste vi peka ut och tillrättavisa. Vi ska fortsätta tillrättavisa deras syndiga otro och uppror mot Herren, och kalla dem till omvändelse och tro på Honom. Detta gör vi av kärlek till vår Herre, och av kärlek till dem, så att de kan bli frälsta.

Vi får inte tona ned vår tro, vi får inte be om ursäkt för vår tro. Vi ska predika Evangelium, och varje gång någon försöker hindra oss ska vi säga till dem att de gör fel och måste omvända sig. För vår världsbild är inte som deras – det finns rätt och fel, och fel ska påpekas och rättas till.

Den kultur som säger att vår tro ska tystas predikar samtidigt sin egen.

Och så fortsätter vi predika våran.

Joel Halldorf: kompromissens pris i modern svensk kristendom

Joel Halldorf är en figur som på många sätt illustrerar den moderna kyrkans spänningsfält mellan teologisk integritet och social acceptans. För att förstå detta korrekt, måste vi börja med en  uppställning av de premisser, som styr hans arbete. Det förefaller mig tydligt att Halldorf konsekvent har strävat efter att göra "kristendomen" "socialt accepterad" i vänsterorienterade kretsar. Detta är en strategi som, när den analyseras, uppvisar flera interna spänningar.

Halldorfs bakgrund inom pingströrelsen är relevant: pingströrelsens ursprungliga fokus var evangelisation – att människor skulle "acceptera Jesus" som Frälsare. Denna premiss reducerar tron till en responsmekanism: målet är mottagarens acceptans, inte nödvändigtvis undervisningens sanningshalt. När denna strategi flyttas in i akademiska och kulturella sammanhang, uppstår en konflikt: tron måste omformuleras för att bli "socialt gångbar", vilket skapar en dissonans mellan vad som är sann kristen lära och vad som "fungerar", rent kulturellt.

Dessutom är Halldorf son till den notoriske ekumenikern Peter Halldorf, vilket kan ha influerat hans syn på kyrka och teologi. Det är inte nödvändigtvis genetiskt determinerande, men visar ett mönster av teologiska kompromisser som kan spåras inom familjen: en strävan efter kulturell relevans på bekostnad av doktrinär stringens.

En närmare analys av Halldorfs retorik visar systematiska strategier:

1. Moralisk relativisering: Historiska och teologiska sanningar omprövas ständigt i ljuset av samtida värderingar. Bibeln tolkas ofta genom ett prisma av social rättvisa och progressiv politik snarare än genom strikt exeges.

2. Selektiv kritik: Evangeliska samfund, konservativa röster och traditionell praxis blir måltavlor, medan teologiska innovationer som ligger i linje med vänsterns värderingar framhålls som exempel på relevant kristendom.

3. Kulturell kompromiss: Teologiska principer omformas för att minimera konflikt med sekulära normer. Detta kan beskrivas som ett slags “social optimering”: om tron presenteras i en form som inte provocerar samtiden, ökar acceptansen – men till priset av lärans klarhet.

Varje handling har konsekvenser. Halldorfs metod leder till att kristen tro blir föremål för social manipulation. Även om avsikten kan vara att göra kristendomen mer tillgänglig, är resultatet paradoxalt: den tillgänglighet som uppnås är artificiell och det man tillgår är inte kristendom.

Skriften kan ses som en databas med absoluta sanningar, medan samtiden är en dynamisk variabel med ständigt föränderliga parametrar för acceptans. Halldorf försöker optimera "social acceptans" genom att modifiera inputvariabler (doktrin och praxis). Resultatet är en korruption av output: tron presenteras förvrängd.

Konsekvensanalysen blir klar:

• För social acceptans: Effektiv. Halldorf får erkännande, rubriker och akademiskt utrymme.

• För bibeltrogen, kristen undervisning: Kontraproduktiv. Tron försvagas, kyrkans historiska kontinuitet riskeras och konservativa röster marginaliseras.

Ja, det är viktigt att poängtera att Halldorfs metod ofta inkluderar att kasta bibeltroende kristna och samfund under bussen. Kritik riktas systematiskt mot dem som hyser bibliska värderingar och ståndpunkter för att vinna politiskt och kulturellt behag inom vänsterorienterade kretsar. Häromsistens skrev han om den mördade Charlie Kirk att han stod för en "extrem religion", trots att Kirk i praktiken var en vanlig evangelisk kristen. Detta är logiskt konsekvent med premissen att social acceptans prioriteras över teologisk sannhet. (Min egen ståndpunkt är en strikt bibeltrogen förståelse av församlingen och individuell frihet, privat egendom och obefintlig statlig inblandning. Jag söker däremot inte social acceptans hos vänstermarxistiska kretsar som Expressen, och min kritik grundar sig på Skriften och dess principfast logiska implikationer snarare än på att tillmötesgå någon kulturell trend.)

Joel Halldorf är ett exempel på en modern kompromisslogik där socialt erkännande prioriteras över trosintegritet. Han är analytiskt konsekvent, men resultatet för kristen tro och bibeltrogen undervisning är högst problematiskt. Denna strategi underminerar all bibeltrogen lära och praxis och bidrar till en kultur där tro ses som någonting som kan formas och anpassas efter politiska preferenser.

Slutsatsen: om målet är att göra kristendomen populär och accepterad i kulturellt progressiva kretsar, fungerar Halldorfs metod endast skenbart, om den ens gör det. Världen kommer aldrig acceptera den sanna kristendomen, och bara möjligtvis acceptera en uppsminkad och förvanskad "kristendom". All erfarenhet visar dock att världen i form av ateistsekulära svenskar aldrig vill acceptera något som har något med kristendomen att göra, hur acceptabel och välpyntad den än görs, eftersom deras enda religion, som de dras till, är den fullkomliga lastens orenhet. Och om målet istället är att bevara sann kristen tro, försvara Skriftens auktoritet och värna om kyrkans historiska kontinuitet, är metoden kontraproduktiv och till och med farlig.

Den enda kraft som kan föra syndaren till omvändelse, den enda metod som räddar själen från fördärvet, är Guds egen Ande. Inte tidens opinion, inte kulturens billiga blaskpress, inte ett patetiskt försök till social acceptans. Den som söker att bli "accepterad" av världen, förlorar sin själ. Måtte de som läser detta inse faran: att förlora Kristus för världens gillande är det största nederlag en människa kan drabbas av.

När ateisten säger att du tror på tandfén

När en ateist säger till dig att du är "knäpp" för att du tror på Gud, eller hånar dig för att du "tror på tandfén", bli inte förolämpad. Du har fått ännu ett bevis för att Bibeln är sann.

"Dåren säger i sitt hjärta: 'Det finns ingen Gud.'" (Ps 14:1)
"Men en själslig människa får inte Guds Andes saker, det är ju [en] dumhet för honom" (1 Kor 2:14*)

Det tragiska är inte att ateisten kallar dig dum, det tragiska är att han lever i uppror mot sin Skapare, samtidigt som han andas Guds luft, lever på Guds jord och ständigt hålls vid liv och blir försedd av Guds goda gåvor.

Arminianens försök att vinna sympatier

I mycket av dagens kristna apologetik – särskilt i arminianska kretsar – finns en övertygelse om att vi först måste "bygga en bro" till ateisten genom gemensam rationalitet. "Om vi bara visar att tron är rimlig nog", tänker man, "kommer ateisten vara öppen för Jesus."

Så man ger dem kosmologiska argument, moraliska antaganden, probabilistisk teism, "bevis" och ett evangelium format för att passa deras förnuft. Det låter nästan som om Gud skulle vara tacksam för att vi gör honom filosofiskt acceptabel. Som om det är Gud som står inför skranket, inför ateisternas domstol och inte vice versa.

Men Glädjebudet behöver inte bli acceptabelt. Det behöver bli förkunnat.

"Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft." (1 Kor 1:18*)

Arminianen försöker mildra Evangeliets anstöt – men i den processen förlorar han dess kraft.

Vilken hädelse är inte denna typ av apologetik – som både förvanskar Evangeliet och förvränger Guds natur. Den framställer Gud som en åtalad inför människans förnuft och vilja, medan människan ges rollen som domare och den som sätter villkoren. Allt detta gör de för att behaga människor snarare än att frukta Gud.

Utgångspunkt i Guds Ord: Människan står skyldig

Biblisk apologetik – ibland kallad presuppositional apologetics (förutsättningsapologetik) – börjar med Guds Ord och förutsätter att det är sant. Den utgår från det Skriften lär: att människan vet att Gud finns, men undertrycker sanningen i orättfärdighet (Rom 1:18). Det finns inga verkliga ateister – bara syndare som vägrar att böja knä.

Och vad är människans största problem? Det är inte att hon saknar bevis för Gud. Det är att hon är skyldig inför honom.

"Alla har ju syndat och saknar Guds ära." (Rom 3:23*)
"Det är bestämt att människan en gång ska dö och sedan dömas." (Hebr 9:27*)

Apologetik är inte att be om ursäkt (apologize) för Gud. Det är att stå som en budbärare från himlens domstol och säga: Du är en lagbrytare. Gud är en rättfärdig Domare. Men det finns en Frälsare.

Evangeliet är Guds kraft till frälsning

Kristus kom inte bara för att "älska oss till frälsning" – han kom för att ta straffet vi förtjänade. Enligt Bibeln dog Jesus inte som en möjlig frälsare, utan som en substitut, en straff-ställföreträdare. Han bar våra synder, tog Guds vrede, och tillfredsställde Hans rättvisa – inte symboliskt, utan verkligt och fullständigt.

"Herren lät all vår skuld drabba honom." (Jes 53:6*)
"Gud har ställt fram honom som blidkning... för att visa sin rättfärdighet." (Rom 3:25–26*)

Det är detta Evangelium vi ska förkunna. Inte ett filosofiskt system, utan en korsfäst och uppstånden Frälsare, som ropar: "Omvänd er och tro på evangeliet!" (Mark 1:15)

"Och jag, när jag kom till er, bröder, jag kom inte enligt tals eller vishets överlägsenhet, när jag öppet tillkännagav Guds hemlighet. Jag dömde ju att inte veta något bland er, förutom Jesus Den Smorde, och Denne som korsfäst [...] och mitt tal och min kungörelse inte med övertygande tal av vishet, utan med frambevisning av Ande och kraft, så att ert förtroende inte skulle vara i människors vishet, utan i Guds kraft" (1 Kor 2:1–5*) 

Ateisten behöver inte vinnas med logik. Han behöver väckas ur sin andliga död. Han behöver Guds Ande, genom Guds Ord, i kraft av det Evangelium som förkunnar både lag och nåd, både dom och frälsning.

Din attityd stämmer med vad Bibeln säger om dig: du är förlorad. Du är skyldig. Men Kristus dog för syndare.

Och det finns nåd – men bara för den som böjer sitt huvud i skam över sin egen dumhet inför Guds majestät och vishet, och omvänder sig i säck och aska, och kryper till korset.

"Ångra er därför och vänd om, så att era synder blir utplånade..." (Apg 3:19)

---

Detta är alltså ett exempel på ett riktigt svar, i sin helhet som ges när ateisten säger att du tror på tandfén:

Att du hånar tron är inte förvånande. Bibeln säger att "den naturliga människan tar inte emot det som kommer från Guds Ande, för det är dårskap för henne" (1 Kor 2:14). Du förlöjligar det du inte förstår – men du gör det inför den Gud som en dag ska döma levande och döda.

Du lever just nu i uppror mot din Skapare. Du bryter mot hans lag dagligen, i tanke, ord och gärning. Gud är helig, rättfärdig och god – och Han kommer inte att se mellan fingrarna med synd. Straffet för synd är evig fördömelse och plåga i Helvetet, en verklig plats där Guds vrede förblir över dem som vägrar att omvända sig.

Men Gud, som är rik på barmhärtighet, sände sin Son, Jesus Kristus, för att ta syndens skuld på sig. På korset bar han Guds rättfärdiga dom i syndares ställe. Han tillfredsställde Guds rättvisa, så att Gud kan vara både rättfärdig och den som frikänner den som tror på Jesus (Rom 3:26). Inte för att någon människa är god, utan för att Gud är nådig.

Du behöver inte förbli under domen. Omvänd dig. Tro evangeliet. Frälsningen är ännu möjlig, men tiden är begränsad.

*Grundtexttrogen översättning, i övrigt har SFB15 använts. 

Ett Evangeliskt svar på Brian Zahnds inbjudan till Torpkonferensen

När du ser villfarelse träda fram, behandla den inte med tystnad, utan med skärpa och precision. Det är inte hat, utan kärlek till sanningen.

Torpkonferensen 2025 har valt att bjuda in Brian Zahnd som talare. Detta val är inte ett uttryck för neutral ekumenik eller ytlig nyfikenhet – det är ett aktivt steg bort från evangelisk tro, ett steg rakt ut i doktrinär apostasi. Låt mig förklara detta, inte med känslomässig upprördhet, utan med logisk klarhet, teologisk nödvändighet och framför allt biblisk auktoritet.

1. Brian Zahnds förnekelse av den juridiska försoningsläran = förnekelse av Evangeliet

Zahnd förkastar det objektiva, juridiska perspektiv på försoningen som är själva Evangeliets kärna: att Kristus bar Guds vrede i vårt ställe, som en ställföreträdande syndabärare, i en gudomligt rättslig handling. Detta är inte en teologisk fotnot. Det är inte en, som de påstår, senare uppfinning av Anselm eller reformatorerna. Det är Evangeliet självt, från Bibeln själv:

Jesaja 53:4,5,6,10: "Han blev [slagen av Gud och pinad], genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. [...] all vår skuld lade Herren på honom [...] Det behagade Gud att krossa* honom och låta honom lida"

2 Kor 5:21: "Den som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud."

Rom 3:25–26: "Honom har Gud ställt fram som blidkning* genom hans blod, att tas emot genom tron, för att visa sin rättfärdighet."

Det Zahnd aktivt motsätter sig är alltså Guds rättfärdiga vrede mot synden och att denna vrede blivit tillfredsställd (blidkad) i Kristi kors. Detta är inte sekundärt. Detta är Evangeliets mekanism.

Zahnd erbjuder istället en sentimental ersättning: en "kärleksfull Gud" utan vrede, en försoning utan offer, en frälsning utan korsets verkliga dom. Det är "en annan Jesus" (2 Kor 11:4), och därmed en annan ande, ett annat evangelium.

Följden är logiskt och teologiskt nödvändig:

• Den som förnekar den juridiska försoningen, förnekar Evangeliet.

• Den som förnekar Evangeliet, står inte i Kristus.

• Den som står utanför Kristus, är under Guds dom (Joh 3:36).

• Att ge utrymme åt denna förnekelse i församlingssammanhang är att kompromissa med frälsningssanningen.

• Därför kräver det separation, inte dialog.

Detta är inte extremism. Det är en konsekvent tillämpning av Skriften:

Gal 1:8: "Men om vi själva eller en ängel från himlen skulle predika ett annat evangelium än det vi har predikat för er, så ska han vara under förbannelse."

Rom 16:17: "Jag uppmanar er, bröder, att hålla ögonen på dem som vållar splittring och villfarelse i strid med den lära ni har fått, och vänd er bort från dem."

Detta gäller nu inte bara Zahnd själv, utan alla i Evangeliska Frikyrkan (EFK) – arrangören av Torpkonferensen – som fortsätter att kalla detta ett "bidrag till samtalet" snarare än att kalla det vad det är: förnekelse av sanning.

Alla som vill förbli trogna Evangeliet måste därför:

• Antingen kräva att EFK utesluter dem som förnekar den juridiska försoningen,

• eller själva separera från ett samfund som vägrar skilja sanning från lögn.

2. "Sinners in the Hands of a Loving God" – ett hån mot väckelsens verklighet

Brian Zahnds bok "Sinners in the Hands of a Loving God" är inte bara en alternativ vinkel på Guds karaktär. Den är en öppen polemik mot en av de mest inflytelserika predikningarna i kyrkohistorien: "Sinners in the Hands of an Angry God", predikad av Jonathan Edwards 1741. Zahnds titel är inte oskyldig – den är ett hån, ett avståndstagande från den gudsbild som Edwards (och Skriften) tydligt förmedlar: en helig Gud vars vrede mot synd är både verklig och rättfärdig.

I Zahnds version reduceras Gud till ett godmodigt väsen utan vrede, utan dom, utan korsets juridiska nödvändighet. Det är inte goda nyheter – det är intellektuell ohederlighet och andlig blindhet. Han vill ersätta Guds vrede med Guds kärlek, men förstår inte att Bibeln aldrig sätter dessa i motsättning:

Psaltaren 7:12: "Gud är en rättfärdig domare, en Gud som varje dag visar sin vrede."

Rom 5:8–9: "Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare. Så mycket mer ska vi då, när vi nu har förklarats rättfärdiga genom hans blod, bli frälsta från vredesdomen genom honom."

Zahnd förnekar behovet av frälsning från Guds vrede. Men Bibeln gör det klart: det är just vredens verklighet som gör korset nödvändigt. Utan Guds vrede – inget kors. Utan korsets dom – inget evangelium.

I Guds försyn har nyligen Edwards’ ursprungliga predikan nu blivit tillgänglig på svenska – både i bokform och gratis online. Ett tillfälle för dagens troende att återupptäcka den bibliska sanning som Zahnd vill gömma och glömma. Läs den, och känn kontrasten: där Edwards predikar Guds helighet med skälvande allvar, predikar Zahnd en fromhet utan rötter.

Länk till svenska versionen av Syndare i händerna på en arg Gud

Avslutning: Evangeliets gränser är Guds gränser

Ni står i dag inför ett vägskäl. Inte mellan två lika giltiga perspektiv, utan mellan sanning och lögn. Det juridiska evangeliet som apostlarna predikade och martyrerna dog för – eller ett nutida evangelium där Gud inte dömer, inte kräver försoning, inte är helig.

Zahnds inbjudan till Torpkonferensen är inte ett uttryck för gästfrihet. Det är ett förakt för Evangeliet, ett tecken på ett samfund som inte längre förmår eller vill skilja mellan sanning och villfarelse.

Jag upprepar: Alla trogna måste:

• Förmana EFK att avvisa detta avfall, eller

• Avlägsna sig från ett sammanhang där Evangeliets förnekelse ges legitimitet.

Detta är inte hat. Det är kärlek till sanning. Det är logikens lydnad under Skriften.

2 Joh 1:10–11: "Om någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så ta inte emot honom i ert hem och hälsa honom inte välkommen. Ty den som hälsar honom välkommen gör sig delaktig i hans onda gärningar."

Låt oss då stå fasta. Inte i egen kraft, utan i Kristus – den som bar Guds vrede, för att vi skulle kallas rättfärdiga. Det evangeliet är inte öppet för kompromiss. Det är antingen allt – eller inget.

Detta är inte en fråga om personlig stil, ton eller tolkningsskillnader bland syskon. Det är en fråga om sanning eller lögn, frälsning eller fördömelse. Inbjudan av Brian Zahnd till Torpkonferensen är inte bara ett misstag – det är ett moraliskt och andligt svek.

Enhet utan sanning är inte enhet, det är förräderi.

Om Guds vrede inte har blivit tillfredsställd i Kristus, så är vi alla fortfarande under domen. Men vi vet att "det finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus" (Rom 8:1) – just därför att korset är juridiskt, objektivt och tillräckligt.

Därför kan vi inte vara tysta. Därför måste vi dra gränsen. Och därför måste varje församlingsledare, varje troende och varje samfund som vill vara troget Evangeliet nu välja:

• Sanningen – eller tillvänjning till villfarelse.

• Korsets dårskap – eller denna världens vishet.

• Evangeliet – eller Zahnds gnostiska förvrängning.

Logiken är obeveklig. Evangeliet är icke förhandlingsbart. Och separation är ibland en moralisk plikt.

*Korrekta översättningar från grundtexten 

Stanley Sjöbergs teologiska arv

Med anledning av att Stanley Sjöberg nyligen avlidit är det rimligt att utvärdera hans teologiska avtryck. Sjöbergs inflytande i svensk frikyrklighet var betydande, men hans teologi avvek på väsentliga punkter från den historiska kristna tron.

Han förespråkade den så kallade "ransom to Satan"-teorin, enligt vilken Kristi död utgjorde en betalning till Satan. Denna idé, populariserades visserligen av Gustaf Aulén som "den klassiska försoningsläran", men saknar bibliskt stöd och är ett hädiskt, falskt evangelium. Skriften lär att syndens straff drabbar människan från Guds sida, och att Kristus bar Guds rättfärdiga vrede i vår plats – ett juridiskt försoningsverk (Jes 53:5–6; Rom 3:25–26; 2 Kor 5:21; Gal 3:13). Satan är inte betalningsmottagare. Gud är både den som kräver rättvisa och den som i Kristus tillhandahåller nåd.

Sjöbergs verksamhet kännetecknades också av karismatiska yttringar som ofta stred mot den ordning som Nya testamentet föreskriver för församlingsliv (1 Kor 14:33, 40). Hans eskatologi bar tydliga drag av dispensationalism, men detta är sekundärt i sammanhanget. Den centrala avvikelsen är att Kristi offer reducerades från en akt av rättslig tillfredsställelse till en slags kosmisk byteshandel, vilket varken är teologiskt stringent eller exegetiskt hållbart.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att även om Sjöberg visade personlig hängivenhet, var hans teologiska bidrag inte förenliga med den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3). Logisk konsekvens och trohet mot Skriften kräver att detta erkänns, särskilt när ett teologiskt arv nu kommer att värderas efter döden.

En preliminär analys av Kärnbibeln: Psalm 9 och dess strukturella avvikelser

Jag har påbörjat en genomläsning av mitt fysiska exemplar av Kärnbibeln som jag nyligen inhandlade för att studera och lägga till min samling av bibelöversättningar, och har börjat i Psaltaren. Psalmerna är en textkorpus jag dagligen återvänder till, medan jag ännu håller på att läsa andra bibelavsnitt i andra översättningar. Det möjliggör ett simultant test av stil, innehåll och exeges i flera riktningar.

Den expanderade översättningens inneboende problem

Kärnbibeln beskriver sig själv som en "expanderad" översättning, jämförbar med Amplified Bible. Denna metod kännetecknas av att verserna utökas med alternativa översättningar, förklaringar och tematiska utvikningar.

Ett centralt problem uppstår när översättaren staplar flera möjliga betydelser utan att kontextuellt avgöra vilken som bäst återger originalets intention. Exemplet ḥesed – återgivet som "kärleksfull trofasthet, lojal kärlek, nåd" – illustrerar detta. Alla översättningsförslag är lexikalt legitima, men utan kontextuell selektion uppstår semantisk inflation. Orden förlorar sin precision.

Läsaren lämnas att simultant tolka alla möjliga betydelser, som om texten vore avsiktligt mångstämmig. Resultatet blir inte fördjupning, utan upplösning.

Formatets inverkan på läsupplevelsen

Utöver detta semantiska överflöd innehåller Kärnbibeln långa, förklarande inskott inom verserna, markerade med hakparenteser. Dessa inslag fungerar inte som översättning eller expansioner, utan som kommentartext och teologiska associationer. De flesta studiebiblar placerar dock sina kommentarer i fotnoter eller marginaltexter. Kärnbibeln väljer istället att bryta upp huvudtexten med fullständiga förklaringar, ibland över större delen av sidan. Detta påverkar läsbarheten negativt. Texten blir fragmenterad och rytmen upphackad, särskilt vid högläsning eller andaktsläsning.

Den narrativa eller liturgiska helheten får ge vika för omedelbar informationsöverföring. För vissa syften kan detta vara acceptabelt. Men som huvudsaklig läsning blir det snabbt tröttande och splittrande.

Det är värt att fråga: Vad vinner man, och vad går förlorat, när översättningen samtidigt vill vara lexikon, kommentar och andaktsbok?

Fallstudie: Psalm 9

 

Nedan följer tre exempel från Psalm 9, vilka illustrerar de typiska problem som präglar Kärnbibelns behandling av Psaltaren.

 

Observation 1: Typologisk extrapolation

Psalm 9 börjar med raden:

"Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 ...]"

Att ett ord som ledare kan kopplas till både tempeltjänst och till Kristus är teologiskt möjligt, men det kräver en robust typologisk kedja. Här utgår Kärnbibeln från en lös associationslogik: eftersom Jesus kallas "morgonstjärnan" i Uppenbarelseboken, och eftersom "ledaren" är någon som lyser, så är det troligtvis Messias som avses.

Denna logik saknar nödvändiga mellanled. Exegetiskt sett är den otillräcklig. Kristus syns i Gamla testamentets skuggor – men inte via semantiska spekulationer. Att läsa in Kristus i varje möjlig formulering underminerar istället den verkliga typologins kraft.

Observation 2: Hebreiska bokstäver och symbolisk överladdning

Psalm 9 uppvisar ett partiellt akrostiskt mönster. Detta är korrekt observerat. Varje verspar är inledningsvis strukturerat efter den hebreiska alfabetiska ordningen. Så långt är analysen förankrad i textens uppbyggnad.

Därefter sker dock ett metodologiskt avsteg.

א – Alef
2 Jag vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren av hela mitt hjärta! Jag vill räkna upp (noggrant återge – hebr. safar) alla dina under! 3 Jag vill vara glad och jubla i dig! Jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste!

Kommentaren hävdar att de fyra inledande verben ("jag vill tacka", "jag vill berätta", "jag vill vara glad", "jag vill lovsjunga") börjar med bokstaven alef, och att detta bär teologisk innebörd: Alef symboliserar enligt vissa traditioner en oxe, styrka, och ledarskap – vilket i sin tur används för att föreslå att lovprisning, glädje och vittnesbörd är "det första och viktigaste".

Detta är vilseledande.

Att dessa verb inleds med alef beror inte på rotens begynnelsebokstav utan på den grammatiska formen: אודה, אספרה, אשמח, אזמרה – alla är i första person singularis, där den initiala alef utgör personprefixet. Detta är en rent morfologisk funktion, inte ett stilistiskt eller teologiskt val från psalmistens sida.

Att därefter tillskriva bokstaven alef semiotisk betydelse och härleda teologiska implikationer från dess funktion som verbprefix, är att förflytta sig från exeges till eiseges. Man läser in betydelser i texten som inte emanerar från texten själv.

Det är metodologiskt likvärdigt med att hävda att svenska presensverb som går, arbetar och äter säger något djupt om människans "handling i nuet", enbart därför att de råkar sluta på bokstaven R – och att denna bokstav, med sitt framskjutande ben, skulle likna en person i rörelse. Det är inte filologi, det är fantasifull grafologi. Sådan argumentation kan vara poetiskt tilltalande, men saknar exegetisk bärkraft.

Det må vara sant att alef ibland symboliserar styrka eller början i rabbinisk tradition eller kabbalistik. Men att föra in detta som en del av textens mening är exegetiskt obefogat om inte texten själv ger belägg för det. Kärnbibeln presenterar denna symbolik som textens inneboende budskap. Det är en exegetisk kategoriöverträdelse.

Sammanfattningsvis: Grammatik är inte mystik. Första person singularis är inte ett gudomligt tecken. Det är helt enkelt hebreisk verbböjning.

Observation 3: Avsaknad av dalet

Det noteras att bokstaven ד – dalet saknas i akrostiken. Kärnbibeln tolkar detta som ett medvetet stilgrepp: en avsiktlig oordning som speglar ondskans oordning. Detta är möjligt, men spekulativt. Det finns inga interna signaler i texten som bekräftar en sådan intention. Det bör alltså behandlas som en hypotes – inte som exegetiskt faktum.

Preliminär sammanfattning: Diagnos av metoden

Följande slutsatser kan dras från denna första analys av Kärnbibeln, med särskilt fokus på Psalm 9:

• Den expanderade översättningstekniken skapar semantisk oskärpa snarare än fördjupning.

• Textens rytm och läsbarhet störs av omfattande insprängda kommentarer.

• Typologiska tolkningar saknar ofta strukturellt stöd och bygger på associativ eiseges.

• Symbolik och numerologi används utan tillräcklig metodologisk disciplin.

• Grammatiska funktioner ges ibland övernaturliga innebörder utan stöd i textens språklogik.

Avslutande reflektion: Nyttjande med urskillning

Kärnbibeln kan vara ett rikt referensmaterial för den redan insatte, men kan inte ersätta en trogen formell översättning med textkritisk förankring. Dess blandning av översättning, kommentar, ordstudium och typologisk utläggning gör den till en hybridprodukt – informativ men metodologiskt instabil.

Användning bör ske med medveten distans och kontinuerlig källkritik. För den obefäste läsaren utgör den en pedagogisk risk. För den tränade läsaren – en möjlighet till reflekterad konfrontation med hermeneutiska övertramp.

Reflektion till "Broder Josefs väg ur kalvinismen"

I den nyligen publicerade artikeln Broder Josef: Min väg ur kalvinismen, återfinns en subjektiv redogörelse för ett doktrinärt avsteg från kalvinismen, författad av Josef, en individ med vilken jag haft mångårigt samarbete i evangeliets tjänst. Det är inte utan visst emotionellt avtryck, trots mina kalvinistiska preferenser för logik, som jag konstaterar denna förändring i hans teologiska orientering.

Jag har erfarit, under min nu ganska långa kalvinistiska vandring, flera individer som initialt uttryckt reformert övertygelse har avvikit, ibland till den grad att de förnekar Evangeliet självt. Denna observation bekräftar det apostoliska vittnesbördet (1 Joh 2:19). Jag vill inte påstå att så är fallet med broder Josef. Min interaktion med Josef var under flera år intensiv och evangeliskt fruktbar. Dock har min fysiska frånvaro, till följd av geografisk omlokalisering, inte tillåtit fortsatt pastoral närvaro i hans teologiska prövningar. Han hade även avlägsnat mig från sin kontaktlista på Facebook, för att därefter lägga till mig igen – och sedan på nytt eliminera mig. Detta instabila kommunikationsmönster försvårar rationell dialog, men är samtidigt en relevant detalj.

Det är i detta läge rimligt att erinra Romarbrevet 8:28, vilket deklarerar att Gud suveränt verkar allt till det bästa för dem som älskar Honom. I enlighet med denna princip måste vi även denna situation underordna Hans försyn. Predestinationsläran är inte endast en dogmatisk struktur – den är tröst.

Det bör även noteras att publiceringsplattformen The Holy Remnant är en teologiskt oansvarig miljö som uppvisar klart sekteristiska kännetecken. The Holy Remnant utmärker sig inte genom teologisk ödmjukhet, utan genom att på ett högmodigt sätt proklamera sig själva som den enda sanna kvarlevan. Detta är en klassisk fallgrop inom sekterism. Att mina egna texter, som försvarar den juridiska försoningsläran, publicerats där utan min tillåtelse, för att misskreditera dem, vittnar inte om integritet utan om desperation. Dock gläder jag mig i detta, enligt Filipperbrevet 1:12–18, då även förvrängda citat bär fröet till Evangeliets sanning – vilket denna heresijägare inte lyckats motbevisa.

Definition: Kalvinism

Kalvinismen, korrekt förstådd, är en konsekvent biblisk teologi som sätter Guds ära som det högsta ändamålet. Den är inte ett system konstruerat av män, utan ett system återfunnet genom noggrann exeges av den heliga Skrift. Jean Calvin var en logiskt koherent exeget vars systematik var sekundär i förhållande till den bibliska källan. De fem punkterna (TULIP) är endast en kondenserad struktur av Bibelns soteriologiska mönster, inte en fullständig representation av kalvinismens räckvidd.

Respons på Josefs kritik

1. Förtryckande gudsbild: Denna uppfattning är en kognitiv feltolkning. Guds suveränitet innebär inte tyranni. Den reformerta läran hävdar att Gud är både allsmäktig och allgod. Guds domar är rättvisa, och Hans nåd ovärderlig. Att uppfatta suveränitet som förtryck är en projektion av mänsklig maktlogik, inte en teologisk nödvändighet.

2. Själslig ensamhet: Detta är ett pastoralt problem, inte ett systemiskt fel i kalvinismen. Den lokala församlingen är tänkt att vara den troendes habitat för tröst och gemenskap. Brist på denna funktion är en dysfunktion i tillämpningen, ej i doktrinen. Den själsliga ensamheten Josef beskriver är inte en funktion av kalvinismen som sådan, utan av bristfällig församlingsgemenskap – något även han i praktiken försummat genom att distansera sig från gemenskapen. Detta är beklagligt men inte ovanligt i fall där känslomässiga sår kombineras med teologisk missförståelse.

3. Personligt trauma: Det är också rimligt att anta, baserat på den historik jag observerat, att Josefs teologiska förflyttning är starkt påverkad av personligt trauma. Han utsattes vid ett tillfälle för falska och anonyma anklagelser inom en församlingsmiljö, vilket förvärrades av psykologisk manipulation från en person som hade stor påverkan på honom. Detta ledde till påtaglig nedstämdhet och social isolering.

4. Missförstånd och Dunning-Kruger: Josefs initiala entusiasm saknade en tillräcklig epistemologisk grund. Det resulterade i en överskattning av förståelse och förkunnelse utan självkritisk kalibrering. Detta är en vanlig effekt bland autodidakter utan bekräftad ekklesiologisk förankring.

5. Extremförbundsteologi: Den förbundsteologiska gren som Josef tillfälligt omfattade i sitt slutskede utmärks av legalistiska element som varken är normativa för kalvinismen, än mindre nödvändiga. Den reformerta traditionen, i dess klassiska uttryck, gör skillnad mellan skapelseglädje och världslighet. Calvin själv uttryckte detta enligt Bibeln: "Ingenstans blir vi förbjudna från att skratta, njuta och bli mätta av mat eller glädjas av musik eller dricka vin."

6. Kyrkofäderna: Att de tidiga kyrkofäderna inte var kalvinister är en trivial tautologi. Den reformerta positionen bygger inte på patristisk konsensus, utan på Skriftens självtillräcklighet. Kyrkohistorien är instruktiv, inte normativ. Apostlarnas varningar mot tidiga villolärare (Gal 1:6–9) gör det inkonsekvent att hämta normativ teologi från efterapostolisk litteratur utan prövning mot Skriften.

Avslutning

Josef vet mycket väl att hans beskrivning av kalvinismen är en karikatyr och ett logiskt felslut. Han har själv deltagit i diskussioner och argumenterat träffsäkert emot dem. Den reformerta frälsningsläran är inte ett godtyckligt "välja och vraka"-förfarande från Gud Fader bland "sina barn", utan ett suveränt, rättvist och nådefullt utväljande av förlorade syndare – av vilka alla, enligt Skriften, i sitt naturliga tillstånd är fiender till Gud (Ef 2:2–3; Rom 5:10; 1 Joh 3:10).

Min slutsats är denna: Josef har lämnat kalvinismen, men kalvinismen har inte lämnat sanningen. I lojalitet mot Skriften och i kärlek till sanningen och med fortsatt förbön för Josef, vidhåller jag att den reformerta tron är den mest bibliskt konsekventa presentationen av Evangeliet. Skriftens tydlighet och Guds eviga suveränitet vittnar tillsammans.

Knutby och Reformerta Baptistförsamlingar: Låt oss sätta skivan rakt

Under den senaste tiden har vissa försök gjorts till att dra paralleller mellan reformerta baptistförsamlingar och Knutbyförsamlingen. Det är inte bara en haltande jämförelse – den är direkt ohederlig. Det handlar om ett desperat avledningsförsök från en avfallen och döende pingströrelse som fortfarande präglas av samma ledarskapsproblem, andligt missbruk och sexuella övertramp som gjorde Knutby möjligt. I stället för självrannsakan projicerar man sina egna misslyckanden på andra. Det är dags att sätta skivan rakt och reda ut detta en gång för alla: Knutby och reformert tro står i direkt motsättning till varandra på varje avgörande punkt – medan varje pingstkyrka, med sin karismatiska teologi och subjektiva auktoritetsstruktur, i sig bär fröna till ett nytt Knutby. 

Detta säger jag som en f.d. pingstvän. När jag var en ung pingstvän fick jag ofta höra av otroende klasskamrater att varje pingstkyrka måste vara en sekt på grund av Knutby. Nu, när jag har blivit reformert baptist, får man istället höra av pingstvänner att man är med i en sekt som Knutby. Allt detta visar hur absurda parallellerna mellan reformerta baptister och Knutby är. Många reformerta baptister är faktiskt f.d. pingst och karismatiker, som har sett hur osunt allt är, och övergett det som skapade Knutby för att välja en väg som är förankrad i biblisk sanning och rättfärdig förvaltning av Guds ord.

Här följer en kortfattad men tydlig genomgång av kontrasten:

1. Knutby var en pingstkyrka

• Knutbyförsamlingen tillhörde pingströrelsen – en rörelse som uppstod på 1900-talet och är en sentida avvikelse från den historiska kristna trons kontinuitet. Man kan uppskatta den gammeldags pingströrelsen som rent predikade Evangeliet och utövade församlingstukt, liksom andra bibliska församlingar, men det den i själva verket definierades av var det sluttande plan som ledde till det totala avfallet vi ser idag.
• Reformert teologi däremot, bygger på Skriften allena och representerar en återgång till apostolisk och klassisk tro, präglad av Reformationens principer.

2. Privata uppenbarelser

• Knutby genomsyrades av nya "profetior", visioner och självutnämnda profetröster. Något som alltid uppmuntras i pingströrelsen.
• Reformerta församlingar är cessationistiska: den särskilda uppenbarelsen är avslutad med Bibeln. All andlig prövning sker i ljuset av Guds ord, inte subjektiva upplevelser.

3. Sola Scriptura vs. subjektivism 

• Reformert tro vilar på principen "Sola Scriptura" – Skriften allena är den högsta auktoriteten i lära och liv.
• Knutby däremot präglades av ett förkastande av denna princip, där andliga ledare kunde komma med "nya uppenbarelser" som övertrumfade Bibeln. Också något som i praktiken alltid sker i pingstkyrkor.

4. Oordning och otukt 

• Knutby präglades av grov oordning: sexuella relationer mellan ledare och medlemmar, hemliga äktenskapsöverenskommelser och manipulation.
• Pingstkyrkor tillåter numera öppet otukt, samboskap och äktenskapsbrott. Ingen församlingsdisciplin utövas över huvud taget. Andlig manipulation har alltid använts vitt och brett för att lura till sig sex eller äktenskap: "Jesus har sagt till mig att vi ska gifta oss", eller "vi gifter oss sen, bara du ger dig nu". Dessa är inga enskilda företeelser – det är ett mönster.
  
• Reformerta baptistförsamlingar tillåter inte otukt och äktenskapsbrott utan praktiserar församlingsdisciplin i enlighet med Matt 18:15–17 och 1 Kor 5 för att vårda församlingen i helighet och renhet.

5. Kvinnliga pastorer och obiblisk ämbetssyn

• Knutby församling leddes i praktiken av Åsa Waldau – en kvinna som bar titeln ”Kristi brud” och utövade andlig auktoritet med påstådd direktuppkoppling till Gud. Församlingen tillät också självutnämnda profeter och apostlar med oinskränkt makt. Detta är inte ett undantag inom pingströrelsen – snarare ett extremt uttryck för ett mönster som fortfarande präglar stora delar av svensk karismatik: kvinnliga pastorer, informella men dominerande kvinnor i maktposition, ”profetröster” och direkta ”tilltal från Gud”.
• Reformerta baptistförsamlingar håller däremot fast vid den bibliska och historiska ordningen där endast män som uppfyller de nytestamentliga kvalifikationerna får tjäna som äldste (1 Tim 2:12; 3:1–7; Tit 1:5–9). Auktoritet utövas inte utifrån personliga anspråk på gudomlig vägledning, utan genom trohet mot Skriften, församlingsprövning och pluralitet i ledarskapet.

6. Hierarkisk kontroll vs. kongregationalism 

• Knutby styrdes av ett litet fåtal personer med total kontroll. På liknande sätt präglas många pingstförsamlingar av en informell men absolut maktordning: pastorn är i praktiken oemotsagd ledare, äldstekåren är ett hemligt sällskap som styr bakom kulisserna och väljer efterträdare genom intern lojalitet och fjäsk snarare än församlingsprövning. Öppenhet saknas.
• Reformerta församlingar är kongregationalistiska: den högsta mänskliga auktoriteten ligger hos hela den lokala församlingen, inte hos enskilda ledare. Äldstekåren består av flera jämbördiga män som uppfyller de bibliska kvalifikationerna – ingen är "överpastor", och ingen äldste står över andra. De insätts och, om nödvändigt, avsätts av församlingens medlemmar. Ledarskapet utövas i ödmjukhet, som herdar bland hjorden, inte som herrar över den (1 Petr 5:2–3). Ämbetet är ett tjänande ansvar – inte en plattform för kontroll eller personlig makt (Matt 20:25–28).

7. Helgelse och helighet

• I Knutby talades det mycket om andlighet, men utan verklig frukt, liksom i övriga pingströrelsen. De som är "andedöpta", "talar i tungor" och "profeterar", eller är allmänt karismatiska ses som andliga. De som lever heligt, gudfruktigt och anständigt ses som oandliga och tråkiga.
• I reformerta sammanhang predikas synd, omvändelse och helgelse – inte som en bonus, utan som avgörande tecken på nytt, andligt liv i Kristus (Hebr 12:14).

8. Dispensationalism vs. Förbundsteologi 

• Knutby drevs av en dispensationalistisk teologi – en sentida uppfinning från 1800-talet som gett upphov till otaliga domedagssekter. Uppenbarelsebokens och andra profetiska texters apokalyptiska symboler läses bokstavligt och överbetonas ofta som tolkningsraster för allt annat. Det konsekventa resultatet av denna hermeneutik blev i Knutby att Kristi brud inte tolkades som en symbol för församlingen, utan en bokstavlig kvinna som ska gifta sig med Jesus.
• Dispensationalism är idag den outtalade grundinställningen i pingströrelsen – och i stor del av övrig svensk kristenhet. Andra teologiska perspektiv nämns aldrig, eller möts med misstänksamhet och intolerans – vilket är ett tydligt sektdrag.
• Reformerta församlingar håller sig i regel till förbundsteologi: vi ser Bibelns röda tråd i Guds enhetliga plan att frälsa Sitt folk, församlingen, där Kristus är uppfyllelsen av allt. Otydliga texter tolkas i ljuset av de tydliga, och fokus ligger på Evangeliet, helgelse och mission – inte på apokalyptisk spekulation, vilket Herren uttryckligen förbjuder (Apg 1:7).

Slutsats 

Att jämföra reformerta baptistförsamlingar med Knutby är antingen oinformerat eller ett medvetet försök att misstänkliggöra ett sunt, bibliskt församlingsliv. Det säger mer om dem som gör jämförelsen än om de församlingar som attackeras. Knutby är frukten av det pingstkarismatiska avfallet – inte av reformert, biblisk, historisk kristendom. Låt oss vara vaksamma när lögner byter plats med sanning, och kalla saker vid deras rätta namn.

Svar till Stefan Swärd — Om Trump, Hitler och den bibliska grunden

När Stefan Swärd nyligen i Hemmets Vän jämförde Donald Trump med Adolf Hitler, skrev jag ett svar* till honom i kommentarerna på Facebook där han delat artikeln. Inte därför att jag personligen har någon blind lojalitet till Trump, utan därför att en sådan jämförelse är ett monument av intellektuell ohederlighet och historielös panikretorik. Att dra Hitlers namn in i samtida politiska diskussioner på det sättet urholkar förståelsen för verklig ondska och trivialiserar totalitarismens offer.

Swärds svar till mig och andra på sin blogg var avslöjande. Inte för vad det sade om Trump — utan för vad det sade om honom själv.

Sakfrågan undviks med självbiografi

Istället för att bemöta den faktiska kritiken — att hans Hitler-jämförelse är absurd och djupt oansvarig — valde Swärd att rada upp sin egen livsgärning: sin predikoverksamhet, sitt försvar av klassisk kristen moral och sin erfarenhet av att bli förföljd för konservativa åsikter.

Men det var aldrig hans livshistoria som var föremålet för min kritik. Det var den specifika jämförelsen, den specifika texten och det sätt han undergrävde debatten genom emotionellt laddad överdrift.

Detta är ett klassiskt logiskt felslut: Argumentum ad hominem inversum — att tro att ens egen goda meritlista i sig bevisar att man har rätt i sak.

Men goda intentioner och lång erfarenhet skyddar ingen från att göra intellektuella snedsteg. Aposteln Paulus varnar gång på gång för att man kan börja i Anden men sluta i köttet. Kung Salomo byggde templet – och slutade med avguderi. Tron är inte en gång för alla bevisad av forna meriter. Det gäller oss alla.

En livslång gärning för bibliska sanningar är inte irrelevant – men den är heller inget skydd mot att i nutid göra allvarliga teologiska och retoriska misstag. När Swärd liknar Trump vid Hitler, är det inte en fråga om hans meritlista, utan om hans resonemang håller. Och det gör det inte

Syndare har alltid varit i makten

Swärd pekar på Trumps personliga synder — misslyckade äktenskap, skandaler, pengar till en sköka — som om detta automatiskt ogiltigförklarar den politiska kamp Trump för. Men detta är ett djupt obibliskt sätt att resonera.

Historien är full av syndiga män som Gud, i sin försyn, använt för att hålla tillbaka ännu värre ondska. Kyros, Nebukadnessar, Jehu och Simson var inga moraliska föredömen — inte i sina hjärtan, inte i sina privatliv. Men de fyllde en funktion: de höll tillbaka kaos, de slog mot större destruktivitet, de verkade som tillfälliga murar mot förfallet.

Sådan är Guds handlande än idag. Han använder, utan undantag, fallna makthavare — samtliga — för sina egna goda syften, utan att därmed godkänna deras synd eller politik. Det är inte de jordiska ledarnas helighet som håller samhället stående, utan Guds tålamod och försyn.

Därför är frågan aldrig: är han syndfri? — utan: vilken ondska hålls tillbaka, och vilken tillåts blomstra?

Trump är inte frälsaren. Ingen kristen påstår det. Men det betyder inte att han förtjänar att liknas vid en massmördande diktator. Han har inte förbjudit val, inte fängslat oppositionen eller journalister, inte stängt kyrkor eller censurerat konservativa medier — tvärtom har han stått emot en växande vänsterliberal maktapparat som gärna gör just detta. Och det är precis därför så många bibeltroende kristna stöttat Trump.

Retorik som flyttar fokus

Stefan Swärd säger att det är hans bibliska grund som gör att han tar avstånd från Trump. Men att likställa personlig synd med oförmåga att vara ett verktyg i Guds hand är vare sig bibliskt eller logiskt. Att likställa en demokratisk ledare, som försöker bromsa moralupplösning och kulturell dekadens, med en diktator som bokstavligen låg bakom förintelseläger och världskrig — det är inte bibeltrohet. Det är emotionell och politiskt färgad retorik.

Swärds inlägg säger mer om samtidskristnas ovilja att förstå tidens tecken än om Trumps moralstatus.

Avslutning

Det verkliga problemet är inte Trump. Det verkliga problemet är den svenska kyrkligheten och deras ledares totala oförmåga att se skillnad på en bråkig ledare med svag karaktär — och en ideologisk revolution som försöker riva upp hela skapelseordningen med rötterna.

I en tid där barn ges hormonblockerare, där biologiskt kön förnekas, där yttrandefriheten stryps och där kristen tro offentligt hånas, är det inte Donald Trump som utgör det största hotet mot traditionella värden och biblisk etik. Det verkliga angreppet kommer från den ideologi som vill riva upp skapelseordningen, kriminalisera samvetsfriheten och omdefiniera sanning som "hat".

Att då, mitt i detta, rikta Hitler-jämförelser mot den ena politiska sidan — samtidigt som man undviker detsamma gentemot den andra som faktiskt gjort ovanstående — är inte bara en intellektuell missgärning, det är ett svek mot både historieskrivningen och nuet.

Att Swärd genom sitt livsverk försvarat klassisk kristen moral gör inte detta försvarligt — det gör det desto mer förvirrande. För att använda Förintelsens fasor som retoriskt bränsle i ett försök att diskreditera en politisk motståndare, medan man tiger om de krafter som faktiskt river ner kristen etik sten för sten, är inte profetiskt — det är relativism i fromma kläder.

När "granskningen" blir förföljelse: Dagen och deras angrepp på församlingsdisciplin

Dagens artiklar om Göteborgs 8:e Baptistförsamling är ännu ett bevis på hur denna blaska har avfallit från trohet mot Guds ord. Tidningen som en gång utgav sig för att vara en kristen röst i samhället, har numera i allt större utsträckning blivit en megafon för den liberala, vänstervridna och i praktiken antikristna agenda som genomsyrar svensk media. När man får presstöd från staten är det klart att man inte får eller vågar granska makthavare och politiska institutioner — nej, man ger sig på små församlingar som med allvar försöker leva ut en biblisk tro i vår mörka tid. Det är inte journalistik. Det är förföljelse.

I synnerhet är det församlingsdisciplinen som ifrågasätts. Den framställs som något suspekt, något främmande — kanske till och med farligt, med hjälp av nidbilder från forna dagar (d.v.s. straw man-argument, som visar att de inte vill eller kan argumentera bibliskt). Församlingsdisciplin är inte en kuriositet från det förgångna. Det är en biblisk och nödvändig del av församlingens liv. Den är ett uttryck för Guds helighet, för kärlek till den fallna människan, och för det evangelium som kallar till omvändelse och tro. Synden är allvarlig – så allvarlig att Jesus behövde dö och ta dess straff i syndares ställe. Församlingsdisciplin visar detta allvar och upphöjer således Evangeliet.

Jesus själv lär att vi ska vinna vår broder om han syndar mot oss (Matt 18:15–17), och Paulus befallde, i mycket stränga ordalag, församlingen i Korint att utesluta den som levde i uppenbar synd (1 Kor 5). Det är inget maktmissbruk att följa dessa texter — det är lydnad. Den som frivilligt ansluter sig till en kristen församling, accepterar också de villkor som hör till lärjungaskapet. Det inkluderar ömsesidigt ansvar, förmaning och ibland också korrigering. Det är inte för att fördöma, utan för att vinna. Det är inte för att skada, utan för att hela. Församlingsdisciplin är inte ett uttryck för mänsklig makt — det är ett uttryck för Guds godhet.

Jag tror mig dessutom känna till en av de personer som de anspelar på. Den individen har tidigare blivit utesluten från flera församlingar, däribland en jag själv varit medlem i. Den gemensamma nämnaren är inte att alla dessa församlingar gjort fel. Den gemensamma nämnaren är personen själv — en man som konsekvent försökt manipulera, kontrollera och skrämma församlingar till att böja sig för honom. Jag vet vad han är kapabel till. Och jag vet att hans karaktär alltid, förr eller senare, avslöjar sig. Det är inte förvånande att en sekulär eller kompromissande tidning som Dagen nu låter hans version dominera — men det är djupt tragiskt.

Och låt oss vara tydliga: församlingar som vägrar att respektera andra församlingars församlingsdisciplin är inte församlingar i biblisk mening. De är klubbar för religiös självbekräftelse. En kristen församling är ett heligt folk, kallat att vara avskilt från världen, i lydnad mot sin Herre. Inte heller är en tidning som Dagen kristen när den inte respekterar andra församlingars disciplin. Den sätter sig istället som en påve för att döma över Kristi församlingar.

Jag har själv inte varit i Göteborgs 8:e Baptistförsamling, men jag känner eller är bekant med människor som är, eller har varit, mer eller mindre inblandade. Jag har förtroende för deras teologi, deras kärlek till Skriften och deras vilja att stå fasta i en tid då så många vacklar. Att Dagen väljer att rikta sitt gevär mot just en sådan församling säger mer om Dagen än om Göteborgs 8:e.

Vad gäller den församling jag själv är med i: vi hindrar ingen från att lämna. Var och en är fri att gå — men om man lämnar under pågående disciplinär process, eller väljer att inte omvända sig när man tillrättavisas, då är det inte bara ett val att "gå vidare". Det är ett uttryck för olydnad. Det är en självförvållad uteslutning. Ofta sker sådanas utträde med buller och bång, för att försöka splittra och förstöra. De är lika Ganondorf, som i sina sista dödsryckningar försöker rasera hela slottet. Han vet att hans tid är ute, men i ett sista utbrott av raseri vill han förstöra allt omkring sig. Och till slut framträder den sanna vildsvinsnaturen — än mer förvriden, än mer destruktiv. På liknande sätt försöker vissa, som lämnar i uppror, ta så mycket som möjligt med sig i fallet: relationer, tillit, frid. Men deras andliga förvandling vittnar inte om liv, utan om ett fördärv de själva valt. Och för församlingens skull måste detta addresseras offentligt. Det handlar om vittnesbördet. Det handlar om helgelsen. Det handlar om Kristi kropp.

Men Dagens drev mot Göteborgs 8:e gör mig inte bestört. Tvärtom — det uppmuntrar mig. Det vittnar om att det faktiskt finns församlingar i Sverige som står fasta, trots motstånd och förföljelse. Det bekräftar att de fortfarande är ett ljus i mörkret. Samtidigt dras ridån bort, och Dagens rätta ansikte blir synligt för fler. Illusionerna kring tidningen faller. Den som tidigare velat se dem som en pålitlig kristen röst får nu en anledning att tänka om.

Vi bör inte bli förvånade. Aposteln Paulus skriver att alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att bli förföljda (2 Tim 3:12). Nu har även Dagen ställt sig i ledet bland dem som förföljer.

Men vi fruktar inte. Vi står fasta. Och vi fortsätter att kalla människor till omvändelse, tro och helgelse — inte i världens ögon, men inför den levande Gud som ser och dömer rättfärdigt.

Kommentaren om regnbågsmässor som YLE censurerade

Min kommentar om en konflikt i Vasa om förbudet mot regnbågsmässor, där jag påpekade hur den "evangelisk"-lutherska kyrkan har förlorat sin teologiska kompass till förmån för progressiv aktivism, refuserades av YLE (Finlands svar på SVT). Inte för att den innehöll hat eller lögner – utan för att den var för tydlig, för biblisk och för sann.

Jag skrev att kyrkans uppgift inte är att skapa "trygga rum" för att människor ska kunna stanna kvar i sin synd, utan att predika omvändelse och frälsning i Kristus. Givetvis finns det många djupa underliggande problem i själva maktstrukturen och styrelseformen av lutherska kyrkan som gör att den centralstyrs uppifrån av korrupta ledare som tvingar lokala församlingar till att göra sådant som strider mot Herrens Ord. Det här är alltid problemet med samfund. Men jag höll mig till att kommentera sakfrågan.

YLE:s refusering säger allt om vad som händer när statsmedia, kyrkans ledning och politisk aktivism går hand i hand: Biblisk kristendom tystas. Progressiva slagord lyfts fram som "rättvisa", medan Jesu ord anses "olämpliga".

Det här är inte objektiv journalistik. Det är statligt sanktionerad ideologiproduktion och censur.

Men Guds ord går inte att stoppa. Även om YLE stänger kommentarsfältet, kommer sanningen alltid att predikas av dem som fruktar Herren mer än människor.

Detta är meddelandet från dem angående att de censurerade min kommentar, samt kommentaren inkluderad i mailet:

Hej, Din kommentar i diskussionen under Konflikten om förbudet mot regnbågsmässor i Vasa blir ärende för domkapitlet kunde inte publiceras eftersom den upprepar något som redan sagts tidigare i diskussionen eller den är inte relevant med tanke på det ämne som diskuteras kommentarens innehåll eller ditt användarnamn är olämpligt Vi granskar diskussionen som en helhet, och även en bra kommentar kan refuseras om det som framförs redan har sagts eller om den inte är relevant för den fråga som behandlas. Läs mer i Yles diskussionspolicy.

Ditt meddelande skrivet den 14.2.2025 kl 8.04:

Den här konflikten visar tydligt hur den finska lutherska kyrkan har tappat sin teologiska ryggrad och blivit en plattform för progressiv aktivism snarare än biblisk kristendom. Istället för att stå fast vid Guds ord och predika omvändelse och tro på Kristus, lägger kyrkoråd och domkapitel sin energi på att integrera ideologiska agendor som går rakt emot Skriftens undervisning om synd, helighet och församlingens natur. Kyrkoherden Teijo Peltola gjorde helt rätt i att förbjuda regnbågsmässorna. Det är inte kyrkans uppgift att skapa ””tryggare rum” för att människor ska kunna leva kvar i sin synd, utan att kalla alla människor till omvändelse och ett nytt liv i Kristus. Regnbågsmässor är inte inkluderande, de är en skymf mot den helige Guden och ett sätt att normalisera något som Bibeln tydligt fördömer. Att församlingsrådet och domkapitlet nu försöker köra över kyrkoherden visar hur långt kyrkan har avfallit. Istället för att grunda sin verksamhet på Bibeln och bekännelseskrifterna, svänger man sig med termer som “jämställdhet,” “FN-principer” och “tryggare rum” - helt sekulära koncept som inte har något med kristen tro att göra. En sann kyrka står för Guds ord, oavsett hur många namnunderskrifter som samlas in.

Skandalen kring Daniel Alm och Pingströrelsens moraliska kollaps

Detta senaste drama kring Daniel Alm och Pingströrelsen är bara ännu ett symptom på en rörelse som för länge sedan har övergivit Evangeliet och Guds ord. Detta handlar inte enbart om en arbetsrättslig tvist eller en ledarkris i en lokal församling. Det handlar om en rörelse som har byggt sin grund på sand och nu skördar frukterna av sitt avfall.

Pingströrelsens falska lära

Pingströrelsen i Sverige har sedan länge övergett sund biblisk lära och ersatt den med karismatiska utsvävningar, subjektiv mysticism och en obiblisk syn på Evangeliet, omvändelse, frälsning och väckelselära. Man sätter människors upplevelser och manifestationer framför Guds oföränderliga ord. Falska profetior, irrationellt tungotal och en ohelig blandning av kristendom och modern underhållningskultur har ersatt den bibliska förkunnelsen om synd, omvändelse och tro på Kristus.

Vad vi ser i denna rörelse är frukten av en felaktig syn på församlingens struktur och auktoritet. Istället för att låta församlingen ledas av kvalificerade äldste som lever i enlighet med Skriftens krav, har Pingst byggt upp en kändiskult där karismatiska individer kan komma in genom sidovägen och ges en närmast oinskränkt makt. Detta har lett till maktmissbruk, manipulation och en brist på andlig redovisningsplikt.

Sexuell omoral och urvattnad förkunnelse

Pingströrelsen i Sverige har också kompromissat när det kommer till moralisk renhet. Samboskap är accepterat och församlingarna är fyllda av människor som lever i otukt utan att konfronteras med sin synd. I många fall vågar pastorer inte predika emot synd, då de själva lever med kompromisser och saknar moraliskt mandat att kalla till omvändelse. Detta är raka motsatsen till den tydliga undervisning vi finner i Skriften, där Paulus gör klart att de som lever i sexuell omoral inte ska betraktas som en del av församlingen (1 Kor 5:9-13).

Detta moraliska avfall är talande. En rörelse som inte längre predikar om synd och rättfärdighet kommer oundvikligen att sjunka ner i samma förfall som världen. En rörelse som inte tillämpar församlingstukt förlorar sin trovärdighet och blir en social klubb istället för en församling av heliga.

Maktmissbruk och brist på redovisningsplikt

Det som nu avslöjas i samband med Daniel Alm är en kultur där ledare kan styra och ställa utan att hållas ansvariga av församlingen. Detta är resultatet av en obiblisk församlingsstruktur där ledarskap byggs på karisma och position snarare än på bibliska kvalifikationer. En pastor är inte en vd, en styrelseledamot eller en livscoach – han är en herde som ska föra fåren till den sunda läran och leva som ett föredöme i fromhet och lydnad till Guds ord.

Vid avsaknad av efterföljd av sund, biblisk lära kring ledarskap och kraven på de äldstes kvalifikationer, blir det naturligt att maktmissbruk, manipulation och ekonomiska skandaler blir en del av kulturen. Detta är nämligen raka motsatsen till vad Skriften lär om församlingens ledarskap (1 Petr 5:2-3).

Sedan är det intressant hur man pratar om "upprättelseprogram" för fallna ledare. Paulus och apostlarna upprättade inga korrupta ledare tillbaka till tjänst – de avsatte dem (1 Tim 5:20). Det finns en grundläggande skillnad mellan personlig förlåtelse och att vara lämplig som församlingsledare. Om en man har bevisat att han inte kan hantera makt, varför skulle han återinsättas i en roll där han kan utnyttja människor igen?

Som ursäkt tar man upp att Petrus blev återupprättad. Men att jämföra en apostel som förnekar Kristus, innan korsfästelsen, uppståndelsen och Andens utgjutelse på pingstdagen, med pastorer som säger sig vara andedöpta(!) och lever i systematiskt maktmissbruk, manipulation och sexuell omoral är helt enkelt att likställa äpplen med giftiga frukter. Petrus var ingen maktmissbrukare, han var en ångerfull lärjunge.

En kallelse till omvändelse

Den enda vägen framåt för Pingströrelsen är att omvända sig och återvända till Skriften. Den måste kasta ut sina falska profeter, avvisa sin subjektiva och mysticistiska andlighet och återgå till en sund, biblisk församlingsstruktur. Det innebär en tydlig förkunnelse om synd, dom och nåd, det innebär att utöva församlingsdisciplin och att avvisa alla former av sexuell omoral.

Men allt tyder på att detta inte kommer att ske. Pingst i Sverige har redan länge gått i samma riktning som liberalteologin och anpassat sig till världens värderingar snarare än till Guds ord. Den som verkligen vill följa Kristus måste lämna denna avfälliga rörelse och söka sig till församlingar som håller fast vid den sunda läran och lever i enlighet med Skriften.

"Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del av hennes synder och drabbas av hennes plågor." (Upp 18:4)