Stanley Sjöbergs teologiska arv

Med anledning av att Stanley Sjöberg nyligen avlidit är det rimligt att utvärdera hans teologiska avtryck. Sjöbergs inflytande i svensk frikyrklighet var betydande, men hans teologi avvek på väsentliga punkter från den historiska kristna tron.

Han förespråkade den så kallade "ransom to Satan"-teorin, enligt vilken Kristi död utgjorde en betalning till Satan. Denna idé, populariserades visserligen av Gustaf Aulén som "den klassiska försoningsläran", men saknar bibliskt stöd och är ett hädiskt, falskt evangelium. Skriften lär att syndens straff drabbar människan från Guds sida, och att Kristus bar Guds rättfärdiga vrede i vår plats – ett juridiskt försoningsverk (Jes 53:5–6; Rom 3:25–26; 2 Kor 5:21; Gal 3:13). Satan är inte betalningsmottagare. Gud är både den som kräver rättvisa och den som i Kristus tillhandahåller nåd.

Sjöbergs verksamhet kännetecknades också av karismatiska yttringar som ofta stred mot den ordning som Nya testamentet föreskriver för församlingsliv (1 Kor 14:33, 40). Hans eskatologi bar tydliga drag av dispensationalism, men detta är sekundärt i sammanhanget. Den centrala avvikelsen är att Kristi offer reducerades från en akt av rättslig tillfredsställelse till en slags kosmisk byteshandel, vilket varken är teologiskt stringent eller exegetiskt hållbart.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att även om Sjöberg visade personlig hängivenhet, var hans teologiska bidrag inte förenliga med den tro som en gång för alla överlämnats åt de heliga (Judas v. 3). Logisk konsekvens och trohet mot Skriften kräver att detta erkänns, särskilt när ett teologiskt arv nu kommer att värderas efter döden.

En preliminär analys av Kärnbibeln: Psalm 9 och dess strukturella avvikelser

Jag har påbörjat en genomläsning av mitt fysiska exemplar av Kärnbibeln som jag nyligen inhandlade för att studera och lägga till min samling av bibelöversättningar, och har börjat i Psaltaren. Psalmerna är en textkorpus jag dagligen återvänder till, medan jag ännu håller på att läsa andra bibelavsnitt i andra översättningar. Det möjliggör ett simultant test av stil, innehåll och exeges i flera riktningar.

Den expanderade översättningens inneboende problem

Kärnbibeln beskriver sig själv som en "expanderad" översättning, jämförbar med Amplified Bible. Denna metod kännetecknas av att verserna utökas med alternativa översättningar, förklaringar och tematiska utvikningar.

Ett centralt problem uppstår när översättaren staplar flera möjliga betydelser utan att kontextuellt avgöra vilken som bäst återger originalets intention. Exemplet ḥesed – återgivet som "kärleksfull trofasthet, lojal kärlek, nåd" – illustrerar detta. Alla översättningsförslag är lexikalt legitima, men utan kontextuell selektion uppstår semantisk inflation. Orden förlorar sin precision.

Läsaren lämnas att simultant tolka alla möjliga betydelser, som om texten vore avsiktligt mångstämmig. Resultatet blir inte fördjupning, utan upplösning.

Formatets inverkan på läsupplevelsen

Utöver detta semantiska överflöd innehåller Kärnbibeln långa, förklarande inskott inom verserna, markerade med hakparenteser. Dessa inslag fungerar inte som översättning eller expansioner, utan som kommentartext och teologiska associationer. De flesta studiebiblar placerar dock sina kommentarer i fotnoter eller marginaltexter. Kärnbibeln väljer istället att bryta upp huvudtexten med fullständiga förklaringar, ibland över större delen av sidan. Detta påverkar läsbarheten negativt. Texten blir fragmenterad och rytmen upphackad, särskilt vid högläsning eller andaktsläsning.

Den narrativa eller liturgiska helheten får ge vika för omedelbar informationsöverföring. För vissa syften kan detta vara acceptabelt. Men som huvudsaklig läsning blir det snabbt tröttande och splittrande.

Det är värt att fråga: Vad vinner man, och vad går förlorat, när översättningen samtidigt vill vara lexikon, kommentar och andaktsbok?

Fallstudie: Psalm 9

 

Nedan följer tre exempel från Psalm 9, vilka illustrerar de typiska problem som präglar Kärnbibelns behandling av Psaltaren.

 

Observation 1: Typologisk extrapolation

Psalm 9 börjar med raden:

"Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 ...]"

Att ett ord som ledare kan kopplas till både tempeltjänst och till Kristus är teologiskt möjligt, men det kräver en robust typologisk kedja. Här utgår Kärnbibeln från en lös associationslogik: eftersom Jesus kallas "morgonstjärnan" i Uppenbarelseboken, och eftersom "ledaren" är någon som lyser, så är det troligtvis Messias som avses.

Denna logik saknar nödvändiga mellanled. Exegetiskt sett är den otillräcklig. Kristus syns i Gamla testamentets skuggor – men inte via semantiska spekulationer. Att läsa in Kristus i varje möjlig formulering underminerar istället den verkliga typologins kraft.

Observation 2: Hebreiska bokstäver och symbolisk överladdning

Psalm 9 uppvisar ett partiellt akrostiskt mönster. Detta är korrekt observerat. Varje verspar är inledningsvis strukturerat efter den hebreiska alfabetiska ordningen. Så långt är analysen förankrad i textens uppbyggnad.

Därefter sker dock ett metodologiskt avsteg.

א – Alef
2 Jag vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren av hela mitt hjärta! Jag vill räkna upp (noggrant återge – hebr. safar) alla dina under! 3 Jag vill vara glad och jubla i dig! Jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste!

Kommentaren hävdar att de fyra inledande verben ("jag vill tacka", "jag vill berätta", "jag vill vara glad", "jag vill lovsjunga") börjar med bokstaven alef, och att detta bär teologisk innebörd: Alef symboliserar enligt vissa traditioner en oxe, styrka, och ledarskap – vilket i sin tur används för att föreslå att lovprisning, glädje och vittnesbörd är "det första och viktigaste".

Detta är vilseledande.

Att dessa verb inleds med alef beror inte på rotens begynnelsebokstav utan på den grammatiska formen: אודה, אספרה, אשמח, אזמרה – alla är i första person singularis, där den initiala alef utgör personprefixet. Detta är en rent morfologisk funktion, inte ett stilistiskt eller teologiskt val från psalmistens sida.

Att därefter tillskriva bokstaven alef semiotisk betydelse och härleda teologiska implikationer från dess funktion som verbprefix, är att förflytta sig från exeges till eiseges. Man läser in betydelser i texten som inte emanerar från texten själv.

Det är metodologiskt likvärdigt med att hävda att svenska presensverb som går, arbetar och äter säger något djupt om människans "handling i nuet", enbart därför att de råkar sluta på bokstaven R – och att denna bokstav, med sitt framskjutande ben, skulle likna en person i rörelse. Det är inte filologi, det är fantasifull grafologi. Sådan argumentation kan vara poetiskt tilltalande, men saknar exegetisk bärkraft.

Det må vara sant att alef ibland symboliserar styrka eller början i rabbinisk tradition eller kabbalistik. Men att föra in detta som en del av textens mening är exegetiskt obefogat om inte texten själv ger belägg för det. Kärnbibeln presenterar denna symbolik som textens inneboende budskap. Det är en exegetisk kategoriöverträdelse.

Sammanfattningsvis: Grammatik är inte mystik. Första person singularis är inte ett gudomligt tecken. Det är helt enkelt hebreisk verbböjning.

Observation 3: Avsaknad av dalet

Det noteras att bokstaven ד – dalet saknas i akrostiken. Kärnbibeln tolkar detta som ett medvetet stilgrepp: en avsiktlig oordning som speglar ondskans oordning. Detta är möjligt, men spekulativt. Det finns inga interna signaler i texten som bekräftar en sådan intention. Det bör alltså behandlas som en hypotes – inte som exegetiskt faktum.

Preliminär sammanfattning: Diagnos av metoden

Följande slutsatser kan dras från denna första analys av Kärnbibeln, med särskilt fokus på Psalm 9:

• Den expanderade översättningstekniken skapar semantisk oskärpa snarare än fördjupning.

• Textens rytm och läsbarhet störs av omfattande insprängda kommentarer.

• Typologiska tolkningar saknar ofta strukturellt stöd och bygger på associativ eiseges.

• Symbolik och numerologi används utan tillräcklig metodologisk disciplin.

• Grammatiska funktioner ges ibland övernaturliga innebörder utan stöd i textens språklogik.

Avslutande reflektion: Nyttjande med urskillning

Kärnbibeln kan vara ett rikt referensmaterial för den redan insatte, men kan inte ersätta en trogen formell översättning med textkritisk förankring. Dess blandning av översättning, kommentar, ordstudium och typologisk utläggning gör den till en hybridprodukt – informativ men metodologiskt instabil.

Användning bör ske med medveten distans och kontinuerlig källkritik. För den obefäste läsaren utgör den en pedagogisk risk. För den tränade läsaren – en möjlighet till reflekterad konfrontation med hermeneutiska övertramp.

Reflektion till "Broder Josefs väg ur kalvinismen"

I den nyligen publicerade artikeln Broder Josef: Min väg ur kalvinismen, återfinns en subjektiv redogörelse för ett doktrinärt avsteg från kalvinismen, författad av Josef, en individ med vilken jag haft mångårigt samarbete i evangeliets tjänst. Det är inte utan visst emotionellt avtryck, trots mina kalvinistiska preferenser för logik, som jag konstaterar denna förändring i hans teologiska orientering.

Jag har erfarit, under min nu ganska långa kalvinistiska vandring, flera individer som initialt uttryckt reformert övertygelse har avvikit, ibland till den grad att de förnekar Evangeliet självt. Denna observation bekräftar det apostoliska vittnesbördet (1 Joh 2:19). Jag vill inte påstå att så är fallet med broder Josef. Min interaktion med Josef var under flera år intensiv och evangeliskt fruktbar. Dock har min fysiska frånvaro, till följd av geografisk omlokalisering, inte tillåtit fortsatt pastoral närvaro i hans teologiska prövningar. Han hade även avlägsnat mig från sin kontaktlista på Facebook, för att därefter lägga till mig igen – och sedan på nytt eliminera mig. Detta instabila kommunikationsmönster försvårar rationell dialog, men är samtidigt en relevant detalj.

Det är i detta läge rimligt att erinra Romarbrevet 8:28, vilket deklarerar att Gud suveränt verkar allt till det bästa för dem som älskar Honom. I enlighet med denna princip måste vi även denna situation underordna Hans försyn. Predestinationsläran är inte endast en dogmatisk struktur – den är tröst.

Det bör även noteras att publiceringsplattformen The Holy Remnant är en teologiskt oansvarig miljö som uppvisar klart sekteristiska kännetecken. The Holy Remnant utmärker sig inte genom teologisk ödmjukhet, utan genom att på ett högmodigt sätt proklamera sig själva som den enda sanna kvarlevan. Detta är en klassisk fallgrop inom sekterism. Att mina egna texter, som försvarar den juridiska försoningsläran, publicerats där utan min tillåtelse, för att misskreditera dem, vittnar inte om integritet utan om desperation. Dock gläder jag mig i detta, enligt Filipperbrevet 1:12–18, då även förvrängda citat bär fröet till Evangeliets sanning – vilket denna heresijägare inte lyckats motbevisa.

Definition: Kalvinism

Kalvinismen, korrekt förstådd, är en konsekvent biblisk teologi som sätter Guds ära som det högsta ändamålet. Den är inte ett system konstruerat av män, utan ett system återfunnet genom noggrann exeges av den heliga Skrift. Jean Calvin var en logiskt koherent exeget vars systematik var sekundär i förhållande till den bibliska källan. De fem punkterna (TULIP) är endast en kondenserad struktur av Bibelns soteriologiska mönster, inte en fullständig representation av kalvinismens räckvidd.

Respons på Josefs kritik

1. Förtryckande gudsbild: Denna uppfattning är en kognitiv feltolkning. Guds suveränitet innebär inte tyranni. Den reformerta läran hävdar att Gud är både allsmäktig och allgod. Guds domar är rättvisa, och Hans nåd ovärderlig. Att uppfatta suveränitet som förtryck är en projektion av mänsklig maktlogik, inte en teologisk nödvändighet.

2. Själslig ensamhet: Detta är ett pastoralt problem, inte ett systemiskt fel i kalvinismen. Den lokala församlingen är tänkt att vara den troendes habitat för tröst och gemenskap. Brist på denna funktion är en dysfunktion i tillämpningen, ej i doktrinen. Den själsliga ensamheten Josef beskriver är inte en funktion av kalvinismen som sådan, utan av bristfällig församlingsgemenskap – något även han i praktiken försummat genom att distansera sig från gemenskapen. Detta är beklagligt men inte ovanligt i fall där känslomässiga sår kombineras med teologisk missförståelse.

3. Personligt trauma: Det är också rimligt att anta, baserat på den historik jag observerat, att Josefs teologiska förflyttning är starkt påverkad av personligt trauma. Han utsattes vid ett tillfälle för falska och anonyma anklagelser inom en församlingsmiljö, vilket förvärrades av psykologisk manipulation från en person som hade stor påverkan på honom. Detta ledde till påtaglig nedstämdhet och social isolering.

4. Missförstånd och Dunning-Kruger: Josefs initiala entusiasm saknade en tillräcklig epistemologisk grund. Det resulterade i en överskattning av förståelse och förkunnelse utan självkritisk kalibrering. Detta är en vanlig effekt bland autodidakter utan bekräftad ekklesiologisk förankring.

5. Extremförbundsteologi: Den förbundsteologiska gren som Josef tillfälligt omfattade i sitt slutskede utmärks av legalistiska element som varken är normativa för kalvinismen, än mindre nödvändiga. Den reformerta traditionen, i dess klassiska uttryck, gör skillnad mellan skapelseglädje och världslighet. Calvin själv uttryckte detta enligt Bibeln: "Ingenstans blir vi förbjudna från att skratta, njuta och bli mätta av mat eller glädjas av musik eller dricka vin."

6. Kyrkofäderna: Att de tidiga kyrkofäderna inte var kalvinister är en trivial tautologi. Den reformerta positionen bygger inte på patristisk konsensus, utan på Skriftens självtillräcklighet. Kyrkohistorien är instruktiv, inte normativ. Apostlarnas varningar mot tidiga villolärare (Gal 1:6–9) gör det inkonsekvent att hämta normativ teologi från efterapostolisk litteratur utan prövning mot Skriften.

Avslutning

Josef vet mycket väl att hans beskrivning av kalvinismen är en karikatyr och ett logiskt felslut. Han har själv deltagit i diskussioner och argumenterat träffsäkert emot dem. Den reformerta frälsningsläran är inte ett godtyckligt "välja och vraka"-förfarande från Gud Fader bland "sina barn", utan ett suveränt, rättvist och nådefullt utväljande av förlorade syndare – av vilka alla, enligt Skriften, i sitt naturliga tillstånd är fiender till Gud (Ef 2:2–3; Rom 5:10; 1 Joh 3:10).

Min slutsats är denna: Josef har lämnat kalvinismen, men kalvinismen har inte lämnat sanningen. I lojalitet mot Skriften och i kärlek till sanningen och med fortsatt förbön för Josef, vidhåller jag att den reformerta tron är den mest bibliskt konsekventa presentationen av Evangeliet. Skriftens tydlighet och Guds eviga suveränitet vittnar tillsammans.

Knutby och Reformerta Baptistförsamlingar: Låt oss sätta skivan rakt

Under den senaste tiden har vissa försök gjorts till att dra paralleller mellan reformerta baptistförsamlingar och Knutbyförsamlingen. Det är inte bara en haltande jämförelse – den är direkt ohederlig. Det handlar om ett desperat avledningsförsök från en avfallen och döende pingströrelse som fortfarande präglas av samma ledarskapsproblem, andligt missbruk och sexuella övertramp som gjorde Knutby möjligt. I stället för självrannsakan projicerar man sina egna misslyckanden på andra. Det är dags att sätta skivan rakt och reda ut detta en gång för alla: Knutby och reformert tro står i direkt motsättning till varandra på varje avgörande punkt – medan varje pingstkyrka, med sin karismatiska teologi och subjektiva auktoritetsstruktur, i sig bär fröna till ett nytt Knutby. 

Detta säger jag som en f.d. pingstvän. När jag var en ung pingstvän fick jag ofta höra av otroende klasskamrater att varje pingstkyrka måste vara en sekt på grund av Knutby. Nu, när jag har blivit reformert baptist, får man istället höra av pingstvänner att man är med i en sekt som Knutby. Allt detta visar hur absurda parallellerna mellan reformerta baptister och Knutby är. Många reformerta baptister är faktiskt f.d. pingst och karismatiker, som har sett hur osunt allt är, och övergett det som skapade Knutby för att välja en väg som är förankrad i biblisk sanning och rättfärdig förvaltning av Guds ord.

Här följer en kortfattad men tydlig genomgång av kontrasten:

1. Knutby var en pingstkyrka

• Knutbyförsamlingen tillhörde pingströrelsen – en rörelse som uppstod på 1900-talet och är en sentida avvikelse från den historiska kristna trons kontinuitet. Man kan uppskatta den gammeldags pingströrelsen som rent predikade Evangeliet och utövade församlingstukt, liksom andra bibliska församlingar, men det den i själva verket definierades av var det sluttande plan som ledde till det totala avfallet vi ser idag.
• Reformert teologi däremot, bygger på Skriften allena och representerar en återgång till apostolisk och klassisk tro, präglad av Reformationens principer.

2. Privata uppenbarelser

• Knutby genomsyrades av nya "profetior", visioner och självutnämnda profetröster. Något som alltid uppmuntras i pingströrelsen.
• Reformerta församlingar är cessationistiska: den särskilda uppenbarelsen är avslutad med Bibeln. All andlig prövning sker i ljuset av Guds ord, inte subjektiva upplevelser.

3. Sola Scriptura vs. subjektivism 

• Reformert tro vilar på principen "Sola Scriptura" – Skriften allena är den högsta auktoriteten i lära och liv.
• Knutby däremot präglades av ett förkastande av denna princip, där andliga ledare kunde komma med "nya uppenbarelser" som övertrumfade Bibeln. Också något som i praktiken alltid sker i pingstkyrkor.

4. Oordning och otukt 

• Knutby präglades av grov oordning: sexuella relationer mellan ledare och medlemmar, hemliga äktenskapsöverenskommelser och manipulation.
• Pingstkyrkor tillåter numera öppet otukt, samboskap och äktenskapsbrott. Ingen församlingsdisciplin utövas över huvud taget. Andlig manipulation har alltid använts vitt och brett för att lura till sig sex eller äktenskap: "Jesus har sagt till mig att vi ska gifta oss", eller "vi gifter oss sen, bara du ger dig nu". Dessa är inga enskilda företeelser – det är ett mönster.
  
• Reformerta baptistförsamlingar tillåter inte otukt och äktenskapsbrott utan praktiserar församlingsdisciplin i enlighet med Matt 18:15–17 och 1 Kor 5 för att vårda församlingen i helighet och renhet.

5. Kvinnliga pastorer och obiblisk ämbetssyn

• Knutby församling leddes i praktiken av Åsa Waldau – en kvinna som bar titeln ”Kristi brud” och utövade andlig auktoritet med påstådd direktuppkoppling till Gud. Församlingen tillät också självutnämnda profeter och apostlar med oinskränkt makt. Detta är inte ett undantag inom pingströrelsen – snarare ett extremt uttryck för ett mönster som fortfarande präglar stora delar av svensk karismatik: kvinnliga pastorer, informella men dominerande kvinnor i maktposition, ”profetröster” och direkta ”tilltal från Gud”.
• Reformerta baptistförsamlingar håller däremot fast vid den bibliska och historiska ordningen där endast män som uppfyller de nytestamentliga kvalifikationerna får tjäna som äldste (1 Tim 2:12; 3:1–7; Tit 1:5–9). Auktoritet utövas inte utifrån personliga anspråk på gudomlig vägledning, utan genom trohet mot Skriften, församlingsprövning och pluralitet i ledarskapet.

6. Hierarkisk kontroll vs. kongregationalism 

• Knutby styrdes av ett litet fåtal personer med total kontroll. På liknande sätt präglas många pingstförsamlingar av en informell men absolut maktordning: pastorn är i praktiken oemotsagd ledare, äldstekåren är ett hemligt sällskap som styr bakom kulisserna och väljer efterträdare genom intern lojalitet och fjäsk snarare än församlingsprövning. Öppenhet saknas.
• Reformerta församlingar är kongregationalistiska: den högsta mänskliga auktoriteten ligger hos hela den lokala församlingen, inte hos enskilda ledare. Äldstekåren består av flera jämbördiga män som uppfyller de bibliska kvalifikationerna – ingen är "överpastor", och ingen äldste står över andra. De insätts och, om nödvändigt, avsätts av församlingens medlemmar. Ledarskapet utövas i ödmjukhet, som herdar bland hjorden, inte som herrar över den (1 Petr 5:2–3). Ämbetet är ett tjänande ansvar – inte en plattform för kontroll eller personlig makt (Matt 20:25–28).

7. Helgelse och helighet

• I Knutby talades det mycket om andlighet, men utan verklig frukt, liksom i övriga pingströrelsen. De som är "andedöpta", "talar i tungor" och "profeterar", eller är allmänt karismatiska ses som andliga. De som lever heligt, gudfruktigt och anständigt ses som oandliga och tråkiga.
• I reformerta sammanhang predikas synd, omvändelse och helgelse – inte som en bonus, utan som avgörande tecken på nytt, andligt liv i Kristus (Hebr 12:14).

8. Dispensationalism vs. Förbundsteologi 

• Knutby drevs av en dispensationalistisk teologi – en sentida uppfinning från 1800-talet som gett upphov till otaliga domedagssekter. Uppenbarelsebokens och andra profetiska texters apokalyptiska symboler läses bokstavligt och överbetonas ofta som tolkningsraster för allt annat. Det konsekventa resultatet av denna hermeneutik blev i Knutby att Kristi brud inte tolkades som en symbol för församlingen, utan en bokstavlig kvinna som ska gifta sig med Jesus.
• Dispensationalism är idag den outtalade grundinställningen i pingströrelsen – och i stor del av övrig svensk kristenhet. Andra teologiska perspektiv nämns aldrig, eller möts med misstänksamhet och intolerans – vilket är ett tydligt sektdrag.
• Reformerta församlingar håller sig i regel till förbundsteologi: vi ser Bibelns röda tråd i Guds enhetliga plan att frälsa Sitt folk, församlingen, där Kristus är uppfyllelsen av allt. Otydliga texter tolkas i ljuset av de tydliga, och fokus ligger på Evangeliet, helgelse och mission – inte på apokalyptisk spekulation, vilket Herren uttryckligen förbjuder (Apg 1:7).

Slutsats 

Att jämföra reformerta baptistförsamlingar med Knutby är antingen oinformerat eller ett medvetet försök att misstänkliggöra ett sunt, bibliskt församlingsliv. Det säger mer om dem som gör jämförelsen än om de församlingar som attackeras. Knutby är frukten av det pingstkarismatiska avfallet – inte av reformert, biblisk, historisk kristendom. Låt oss vara vaksamma när lögner byter plats med sanning, och kalla saker vid deras rätta namn.

Svar till Stefan Swärd — Om Trump, Hitler och den bibliska grunden

När Stefan Swärd nyligen i Hemmets Vän jämförde Donald Trump med Adolf Hitler, skrev jag ett svar* till honom i kommentarerna på Facebook där han delat artikeln. Inte därför att jag personligen har någon blind lojalitet till Trump, utan därför att en sådan jämförelse är ett monument av intellektuell ohederlighet och historielös panikretorik. Att dra Hitlers namn in i samtida politiska diskussioner på det sättet urholkar förståelsen för verklig ondska och trivialiserar totalitarismens offer.

Swärds svar till mig och andra på sin blogg var avslöjande. Inte för vad det sade om Trump — utan för vad det sade om honom själv.

Sakfrågan undviks med självbiografi

Istället för att bemöta den faktiska kritiken — att hans Hitler-jämförelse är absurd och djupt oansvarig — valde Swärd att rada upp sin egen livsgärning: sin predikoverksamhet, sitt försvar av klassisk kristen moral och sin erfarenhet av att bli förföljd för konservativa åsikter.

Men det var aldrig hans livshistoria som var föremålet för min kritik. Det var den specifika jämförelsen, den specifika texten och det sätt han undergrävde debatten genom emotionellt laddad överdrift.

Detta är ett klassiskt logiskt felslut: Argumentum ad hominem inversum — att tro att ens egen goda meritlista i sig bevisar att man har rätt i sak.

Men goda intentioner och lång erfarenhet skyddar ingen från att göra intellektuella snedsteg. Aposteln Paulus varnar gång på gång för att man kan börja i Anden men sluta i köttet. Kung Salomo byggde templet – och slutade med avguderi. Tron är inte en gång för alla bevisad av forna meriter. Det gäller oss alla.

En livslång gärning för bibliska sanningar är inte irrelevant – men den är heller inget skydd mot att i nutid göra allvarliga teologiska och retoriska misstag. När Swärd liknar Trump vid Hitler, är det inte en fråga om hans meritlista, utan om hans resonemang håller. Och det gör det inte

Syndare har alltid varit i makten

Swärd pekar på Trumps personliga synder — misslyckade äktenskap, skandaler, pengar till en sköka — som om detta automatiskt ogiltigförklarar den politiska kamp Trump för. Men detta är ett djupt obibliskt sätt att resonera.

Historien är full av syndiga män som Gud, i sin försyn, använt för att hålla tillbaka ännu värre ondska. Kyros, Nebukadnessar, Jehu och Simson var inga moraliska föredömen — inte i sina hjärtan, inte i sina privatliv. Men de fyllde en funktion: de höll tillbaka kaos, de slog mot större destruktivitet, de verkade som tillfälliga murar mot förfallet.

Sådan är Guds handlande än idag. Han använder, utan undantag, fallna makthavare — samtliga — för sina egna goda syften, utan att därmed godkänna deras synd eller politik. Det är inte de jordiska ledarnas helighet som håller samhället stående, utan Guds tålamod och försyn.

Därför är frågan aldrig: är han syndfri? — utan: vilken ondska hålls tillbaka, och vilken tillåts blomstra?

Trump är inte frälsaren. Ingen kristen påstår det. Men det betyder inte att han förtjänar att liknas vid en massmördande diktator. Han har inte förbjudit val, inte fängslat oppositionen eller journalister, inte stängt kyrkor eller censurerat konservativa medier — tvärtom har han stått emot en växande vänsterliberal maktapparat som gärna gör just detta. Och det är precis därför så många bibeltroende kristna stöttat Trump.

Retorik som flyttar fokus

Stefan Swärd säger att det är hans bibliska grund som gör att han tar avstånd från Trump. Men att likställa personlig synd med oförmåga att vara ett verktyg i Guds hand är vare sig bibliskt eller logiskt. Att likställa en demokratisk ledare, som försöker bromsa moralupplösning och kulturell dekadens, med en diktator som bokstavligen låg bakom förintelseläger och världskrig — det är inte bibeltrohet. Det är emotionell och politiskt färgad retorik.

Swärds inlägg säger mer om samtidskristnas ovilja att förstå tidens tecken än om Trumps moralstatus.

Avslutning

Det verkliga problemet är inte Trump. Det verkliga problemet är den svenska kyrkligheten och deras ledares totala oförmåga att se skillnad på en bråkig ledare med svag karaktär — och en ideologisk revolution som försöker riva upp hela skapelseordningen med rötterna.

I en tid där barn ges hormonblockerare, där biologiskt kön förnekas, där yttrandefriheten stryps och där kristen tro offentligt hånas, är det inte Donald Trump som utgör det största hotet mot traditionella värden och biblisk etik. Det verkliga angreppet kommer från den ideologi som vill riva upp skapelseordningen, kriminalisera samvetsfriheten och omdefiniera sanning som "hat".

Att då, mitt i detta, rikta Hitler-jämförelser mot den ena politiska sidan — samtidigt som man undviker detsamma gentemot den andra som faktiskt gjort ovanstående — är inte bara en intellektuell missgärning, det är ett svek mot både historieskrivningen och nuet.

Att Swärd genom sitt livsverk försvarat klassisk kristen moral gör inte detta försvarligt — det gör det desto mer förvirrande. För att använda Förintelsens fasor som retoriskt bränsle i ett försök att diskreditera en politisk motståndare, medan man tiger om de krafter som faktiskt river ner kristen etik sten för sten, är inte profetiskt — det är relativism i fromma kläder.

När "granskningen" blir förföljelse: Dagen och deras angrepp på församlingsdisciplin

Dagens artiklar om Göteborgs 8:e Baptistförsamling är ännu ett bevis på hur denna blaska har avfallit från trohet mot Guds ord. Tidningen som en gång utgav sig för att vara en kristen röst i samhället, har numera i allt större utsträckning blivit en megafon för den liberala, vänstervridna och i praktiken antikristna agenda som genomsyrar svensk media. När man får presstöd från staten är det klart att man inte får eller vågar granska makthavare och politiska institutioner — nej, man ger sig på små församlingar som med allvar försöker leva ut en biblisk tro i vår mörka tid. Det är inte journalistik. Det är förföljelse.

I synnerhet är det församlingsdisciplinen som ifrågasätts. Den framställs som något suspekt, något främmande — kanske till och med farligt, med hjälp av nidbilder från forna dagar (d.v.s. straw man-argument, som visar att de inte vill eller kan argumentera bibliskt). Församlingsdisciplin är inte en kuriositet från det förgångna. Det är en biblisk och nödvändig del av församlingens liv. Den är ett uttryck för Guds helighet, för kärlek till den fallna människan, och för det evangelium som kallar till omvändelse och tro. Synden är allvarlig – så allvarlig att Jesus behövde dö och ta dess straff i syndares ställe. Församlingsdisciplin visar detta allvar och upphöjer således Evangeliet.

Jesus själv lär att vi ska vinna vår broder om han syndar mot oss (Matt 18:15–17), och Paulus befallde, i mycket stränga ordalag, församlingen i Korint att utesluta den som levde i uppenbar synd (1 Kor 5). Det är inget maktmissbruk att följa dessa texter — det är lydnad. Den som frivilligt ansluter sig till en kristen församling, accepterar också de villkor som hör till lärjungaskapet. Det inkluderar ömsesidigt ansvar, förmaning och ibland också korrigering. Det är inte för att fördöma, utan för att vinna. Det är inte för att skada, utan för att hela. Församlingsdisciplin är inte ett uttryck för mänsklig makt — det är ett uttryck för Guds godhet.

Jag tror mig dessutom känna till en av de personer som de anspelar på. Den individen har tidigare blivit utesluten från flera församlingar, däribland en jag själv varit medlem i. Den gemensamma nämnaren är inte att alla dessa församlingar gjort fel. Den gemensamma nämnaren är personen själv — en man som konsekvent försökt manipulera, kontrollera och skrämma församlingar till att böja sig för honom. Jag vet vad han är kapabel till. Och jag vet att hans karaktär alltid, förr eller senare, avslöjar sig. Det är inte förvånande att en sekulär eller kompromissande tidning som Dagen nu låter hans version dominera — men det är djupt tragiskt.

Och låt oss vara tydliga: församlingar som vägrar att respektera andra församlingars församlingsdisciplin är inte församlingar i biblisk mening. De är klubbar för religiös självbekräftelse. En kristen församling är ett heligt folk, kallat att vara avskilt från världen, i lydnad mot sin Herre. Inte heller är en tidning som Dagen kristen när den inte respekterar andra församlingars disciplin. Den sätter sig istället som en påve för att döma över Kristi församlingar.

Jag har själv inte varit i Göteborgs 8:e Baptistförsamling, men jag känner eller är bekant med människor som är, eller har varit, mer eller mindre inblandade. Jag har förtroende för deras teologi, deras kärlek till Skriften och deras vilja att stå fasta i en tid då så många vacklar. Att Dagen väljer att rikta sitt gevär mot just en sådan församling säger mer om Dagen än om Göteborgs 8:e.

Vad gäller den församling jag själv är med i: vi hindrar ingen från att lämna. Var och en är fri att gå — men om man lämnar under pågående disciplinär process, eller väljer att inte omvända sig när man tillrättavisas, då är det inte bara ett val att "gå vidare". Det är ett uttryck för olydnad. Det är en självförvållad uteslutning. Ofta sker sådanas utträde med buller och bång, för att försöka splittra och förstöra. De är lika Ganondorf, som i sina sista dödsryckningar försöker rasera hela slottet. Han vet att hans tid är ute, men i ett sista utbrott av raseri vill han förstöra allt omkring sig. Och till slut framträder den sanna vildsvinsnaturen — än mer förvriden, än mer destruktiv. På liknande sätt försöker vissa, som lämnar i uppror, ta så mycket som möjligt med sig i fallet: relationer, tillit, frid. Men deras andliga förvandling vittnar inte om liv, utan om ett fördärv de själva valt. Och för församlingens skull måste detta addresseras offentligt. Det handlar om vittnesbördet. Det handlar om helgelsen. Det handlar om Kristi kropp.

Men Dagens drev mot Göteborgs 8:e gör mig inte bestört. Tvärtom — det uppmuntrar mig. Det vittnar om att det faktiskt finns församlingar i Sverige som står fasta, trots motstånd och förföljelse. Det bekräftar att de fortfarande är ett ljus i mörkret. Samtidigt dras ridån bort, och Dagens rätta ansikte blir synligt för fler. Illusionerna kring tidningen faller. Den som tidigare velat se dem som en pålitlig kristen röst får nu en anledning att tänka om.

Vi bör inte bli förvånade. Aposteln Paulus skriver att alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att bli förföljda (2 Tim 3:12). Nu har även Dagen ställt sig i ledet bland dem som förföljer.

Men vi fruktar inte. Vi står fasta. Och vi fortsätter att kalla människor till omvändelse, tro och helgelse — inte i världens ögon, men inför den levande Gud som ser och dömer rättfärdigt.

Kommentaren om regnbågsmässor som YLE censurerade

Min kommentar om en konflikt i Vasa om förbudet mot regnbågsmässor, där jag påpekade hur den "evangelisk"-lutherska kyrkan har förlorat sin teologiska kompass till förmån för progressiv aktivism, refuserades av YLE (Finlands svar på SVT). Inte för att den innehöll hat eller lögner – utan för att den var för tydlig, för biblisk och för sann.

Jag skrev att kyrkans uppgift inte är att skapa "trygga rum" för att människor ska kunna stanna kvar i sin synd, utan att predika omvändelse och frälsning i Kristus. Givetvis finns det många djupa underliggande problem i själva maktstrukturen och styrelseformen av lutherska kyrkan som gör att den centralstyrs uppifrån av korrupta ledare som tvingar lokala församlingar till att göra sådant som strider mot Herrens Ord. Det här är alltid problemet med samfund. Men jag höll mig till att kommentera sakfrågan.

YLE:s refusering säger allt om vad som händer när statsmedia, kyrkans ledning och politisk aktivism går hand i hand: Biblisk kristendom tystas. Progressiva slagord lyfts fram som "rättvisa", medan Jesu ord anses "olämpliga".

Det här är inte objektiv journalistik. Det är statligt sanktionerad ideologiproduktion och censur.

Men Guds ord går inte att stoppa. Även om YLE stänger kommentarsfältet, kommer sanningen alltid att predikas av dem som fruktar Herren mer än människor.

Detta är meddelandet från dem angående att de censurerade min kommentar, samt kommentaren inkluderad i mailet:

Hej, Din kommentar i diskussionen under Konflikten om förbudet mot regnbågsmässor i Vasa blir ärende för domkapitlet kunde inte publiceras eftersom den upprepar något som redan sagts tidigare i diskussionen eller den är inte relevant med tanke på det ämne som diskuteras kommentarens innehåll eller ditt användarnamn är olämpligt Vi granskar diskussionen som en helhet, och även en bra kommentar kan refuseras om det som framförs redan har sagts eller om den inte är relevant för den fråga som behandlas. Läs mer i Yles diskussionspolicy.

Ditt meddelande skrivet den 14.2.2025 kl 8.04:

Den här konflikten visar tydligt hur den finska lutherska kyrkan har tappat sin teologiska ryggrad och blivit en plattform för progressiv aktivism snarare än biblisk kristendom. Istället för att stå fast vid Guds ord och predika omvändelse och tro på Kristus, lägger kyrkoråd och domkapitel sin energi på att integrera ideologiska agendor som går rakt emot Skriftens undervisning om synd, helighet och församlingens natur. Kyrkoherden Teijo Peltola gjorde helt rätt i att förbjuda regnbågsmässorna. Det är inte kyrkans uppgift att skapa ””tryggare rum” för att människor ska kunna leva kvar i sin synd, utan att kalla alla människor till omvändelse och ett nytt liv i Kristus. Regnbågsmässor är inte inkluderande, de är en skymf mot den helige Guden och ett sätt att normalisera något som Bibeln tydligt fördömer. Att församlingsrådet och domkapitlet nu försöker köra över kyrkoherden visar hur långt kyrkan har avfallit. Istället för att grunda sin verksamhet på Bibeln och bekännelseskrifterna, svänger man sig med termer som “jämställdhet,” “FN-principer” och “tryggare rum” - helt sekulära koncept som inte har något med kristen tro att göra. En sann kyrka står för Guds ord, oavsett hur många namnunderskrifter som samlas in.

Skandalen kring Daniel Alm och Pingströrelsens moraliska kollaps

Detta senaste drama kring Daniel Alm och Pingströrelsen är bara ännu ett symptom på en rörelse som för länge sedan har övergivit Evangeliet och Guds ord. Detta handlar inte enbart om en arbetsrättslig tvist eller en ledarkris i en lokal församling. Det handlar om en rörelse som har byggt sin grund på sand och nu skördar frukterna av sitt avfall.

Pingströrelsens falska lära

Pingströrelsen i Sverige har sedan länge övergett sund biblisk lära och ersatt den med karismatiska utsvävningar, subjektiv mysticism och en obiblisk syn på Evangeliet, omvändelse, frälsning och väckelselära. Man sätter människors upplevelser och manifestationer framför Guds oföränderliga ord. Falska profetior, irrationellt tungotal och en ohelig blandning av kristendom och modern underhållningskultur har ersatt den bibliska förkunnelsen om synd, omvändelse och tro på Kristus.

Vad vi ser i denna rörelse är frukten av en felaktig syn på församlingens struktur och auktoritet. Istället för att låta församlingen ledas av kvalificerade äldste som lever i enlighet med Skriftens krav, har Pingst byggt upp en kändiskult där karismatiska individer kan komma in genom sidovägen och ges en närmast oinskränkt makt. Detta har lett till maktmissbruk, manipulation och en brist på andlig redovisningsplikt.

Sexuell omoral och urvattnad förkunnelse

Pingströrelsen i Sverige har också kompromissat när det kommer till moralisk renhet. Samboskap är accepterat och församlingarna är fyllda av människor som lever i otukt utan att konfronteras med sin synd. I många fall vågar pastorer inte predika emot synd, då de själva lever med kompromisser och saknar moraliskt mandat att kalla till omvändelse. Detta är raka motsatsen till den tydliga undervisning vi finner i Skriften, där Paulus gör klart att de som lever i sexuell omoral inte ska betraktas som en del av församlingen (1 Kor 5:9-13).

Detta moraliska avfall är talande. En rörelse som inte längre predikar om synd och rättfärdighet kommer oundvikligen att sjunka ner i samma förfall som världen. En rörelse som inte tillämpar församlingstukt förlorar sin trovärdighet och blir en social klubb istället för en församling av heliga.

Maktmissbruk och brist på redovisningsplikt

Det som nu avslöjas i samband med Daniel Alm är en kultur där ledare kan styra och ställa utan att hållas ansvariga av församlingen. Detta är resultatet av en obiblisk församlingsstruktur där ledarskap byggs på karisma och position snarare än på bibliska kvalifikationer. En pastor är inte en vd, en styrelseledamot eller en livscoach – han är en herde som ska föra fåren till den sunda läran och leva som ett föredöme i fromhet och lydnad till Guds ord.

Vid avsaknad av efterföljd av sund, biblisk lära kring ledarskap och kraven på de äldstes kvalifikationer, blir det naturligt att maktmissbruk, manipulation och ekonomiska skandaler blir en del av kulturen. Detta är nämligen raka motsatsen till vad Skriften lär om församlingens ledarskap (1 Petr 5:2-3).

Sedan är det intressant hur man pratar om "upprättelseprogram" för fallna ledare. Paulus och apostlarna upprättade inga korrupta ledare tillbaka till tjänst – de avsatte dem (1 Tim 5:20). Det finns en grundläggande skillnad mellan personlig förlåtelse och att vara lämplig som församlingsledare. Om en man har bevisat att han inte kan hantera makt, varför skulle han återinsättas i en roll där han kan utnyttja människor igen?

Som ursäkt tar man upp att Petrus blev återupprättad. Men att jämföra en apostel som förnekar Kristus, innan korsfästelsen, uppståndelsen och Andens utgjutelse på pingstdagen, med pastorer som säger sig vara andedöpta(!) och lever i systematiskt maktmissbruk, manipulation och sexuell omoral är helt enkelt att likställa äpplen med giftiga frukter. Petrus var ingen maktmissbrukare, han var en ångerfull lärjunge.

En kallelse till omvändelse

Den enda vägen framåt för Pingströrelsen är att omvända sig och återvända till Skriften. Den måste kasta ut sina falska profeter, avvisa sin subjektiva och mysticistiska andlighet och återgå till en sund, biblisk församlingsstruktur. Det innebär en tydlig förkunnelse om synd, dom och nåd, det innebär att utöva församlingsdisciplin och att avvisa alla former av sexuell omoral.

Men allt tyder på att detta inte kommer att ske. Pingst i Sverige har redan länge gått i samma riktning som liberalteologin och anpassat sig till världens värderingar snarare än till Guds ord. Den som verkligen vill följa Kristus måste lämna denna avfälliga rörelse och söka sig till församlingar som håller fast vid den sunda läran och lever i enlighet med Skriften.

"Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del av hennes synder och drabbas av hennes plågor." (Upp 18:4)

Skeptic’s Annotated Bible: En löjeväckande kritik mot Bibeln, pt. I — Att slå ifrån sig relevanta frågeställningar

Det finns få saker som är mer tragikomiskt än när Bibeln kritiseras av människor som saknar grundläggande förståelse för dess historiska, språkliga och teologiska kontext. Skeptic’s Annotated Bible (SAB) är ett typexempel på detta. Den marknadsförs som en "skeptikers uppslagsverk" över Bibeln, men vad den egentligen erbjuder är en samling lösryckta verser, dåliga argument och felaktiga tolkningar. Ett av de mest intellektuellt ohederliga argumenten som SAB använder sig av är idén att Bibeln kan förstås av vem som helst utan någon form av djupare studium – och att dess brister är "uppenbara". Detta framgår tydligt i deras FAQ-svar på frågan "What training do you have?", där skaparen av SAB försöker slå ifrån sig kravet på formell utbildning inom relevanta ämnen.

Den falska analogin med "Kejsarens nya kläder"

I ett försök att underminera teologisk expertis liknar SAB försvaret av Bibeln vid sagan om Kejsarens nya kläder. Analogin är att endast "de invigda" kan förstå Bibelns skönhet, medan vanliga människor ser den för vad den "verkligen är" – en samling motsägelser och moraliska absurditeter. Detta är en grovt missvisande och intellektuellt ohederlig jämförelse.

Till att börja med handlar Kejsarens nya kläder om en illusion, där folk låtsas se något som inte existerar. Bibeln är dock inte en illusion – den är en faktisk, komplex och djupgående samling texter som kräver kontextuell förståelse.

Om det vore så enkelt att se Bibelns "fel och brister" som SAB påstår, varför har då några av världens skarpaste intellekt genom historien – inklusive lingvister, filosofer och teologer – inte kommit till samma slutsats? Om Bibelns sanning var så uppenbar som skeptiker hävdar, skulle inte även de mest lärda inom de relevanta fälten avvisa den? Men istället har de ägnat sina liv åt att studera och försvara den.

Brist på kunskap om hermeneutik och exeges

En av de största svagheterna i SAB:s argumentation är dess totala avsaknad av korrekt hermeneutik (tolkningslära) och exeges (textanalys). Skeptikerna bakom SAB verkar anta att en ytlig läsning av Bibeln utan någon form av historisk eller språklig förståelse, räcker för att bedöma dess värde och sanning.

Bibeln skrevs under en period av flera tusen år, på hebreiska, arameiska och grekiska, av författare med olika stil, syfte och publik. Att ignorera dessa faktorer leder till en skev och ohederlig tolkning.

En obefogad tro på sin egen expertis

För att försöka ge sitt arbete mer trovärdighet påpekar SAB:s skapare att han har en examen i botanik, 50 akademiska poäng i kemi och matematik, samt 20 års erfarenhet som statistiker. Frågan är: hur är detta relevant?

Att ha en naturvetenskaplig bakgrund betyder inte att man automatiskt har kompetens att tolka antika texter. Skulle vi ta en bibelforskares åsikter om kvantmekanik på allvar bara för att han är lärd inom ett helt annat fält? Naturligtvis inte. Exakt samma princip gäller här: kompetens inom statistik och kemi ger ingen särskild auktoritet att tolka bibeltexter.

Ett cirkelresonemang och en felaktig slutsats

SAB:s argumentation bygger dessutom på ett cirkelresonemang. De börjar med att anta att Bibeln är en mänsklig produkt full av fel, och sedan "bevisar" de detta genom att läsa in sin egen förförståelse i texten. När de hittar något de inte gillar, utgår de ifrån att detta måste vara en motsägelse eller en absurditet – istället för att ställa sig frågan: "Har jag missförstått sammanhanget?"

Författaren säger: "Det är uppenbart för alla som tar sig tid att läsa Bibeln att... det inte är en bok som inspirerats av en god, rättvis, kärleksfull och allvetande Gud." Detta förutsätter slutsatsen innan det bevisas. Påståendet att Bibeln är oinspirerad är just det som måste demonstreras, men författaren hävdar helt enkelt att det är "uppenbart". Om det verkligen var så "uppenbart" att Bibeln är oinspirerad, varför har då miljoner genom historien – inklusive de som förstår hebreiska, grekiska, historia och teologi – kommit fram till något annat? Detta är inte ett argument, utan ett påstående förklädd som ett sådant.

En ytlig förståelse av vad som är "uppenbart"

SAB påstår att "vad som är uppenbart för ett barn borde vara ännu mer uppenbart för en vuxen". Detta är en naiv och felaktig syn på kunskap. Han förutsätter att barn är pålitliga domare i djupa teologiska och filosofiska frågor, vilket helt enkelt är falskt. Det som är "uppenbart" för ett barn är ofta felaktigt. Mycket av vad som är sant är inte uppenbart vid första anblicken – och ju mer man studerar, desto mer inser man att saker är komplexa.

Om vi tog detta argument på allvar skulle vi också behöva säga att barnens tro på att jorden är platt eller att solen kretsar runt jorden är lika giltig som en astrofysikers förståelse. I själva verket är det ofta så att det som först verkar enkelt visar sig vara mycket djupare vid noggrannare granskning. Samma gäller Bibeln.

Slutsats: SAB är ett oseriöst projekt

Skeptic’s Annotated Bible försöker framstå som en akademisk och kritisk analys av Bibeln, men i verkligheten är det inget annat än en samling illa underbyggda argument, lösryckta citat och cirkelresonemang. Den misslyckas på alla plan – historiskt, språkligt och teologiskt – och drivs mer av ideologisk förutfattad mening än av genuin akademisk nyfikenhet.

Om skeptiker verkligen vill förstå Bibeln borde de studera den på dess egna villkor: genom att lära sig dess språk, dess kulturella kontext och de historiska sammanhang den skrevs i. Först då kan de göra en rättvis och hederlig bedömning av dess budskap.

Ett korrekt bemötande av Bibeln kräver seriösa studier, intellektuell ödmjukhet och en öppenhet för historiska, språkliga och teologiska bevis – inte bara personliga åsikter och läsningar på ytan.

Tills dess förblir Skeptic’s Annotated Bible en tragikomisk övning i intellektuell ohederlighet.

Trumps tal, vänsterns hysteri och en kallelse till sanning

SVT:s propaganda om Trumps tal till nationen försökte, föga förvånande, framställa det som en "cirkus". De vill få oss att tro att den amerikanska presidenten är en clown snarare än den välvillige ledare han visade sig vara under sitt tal. SVT:s program "Ekonomibyrån" hade till och med en episod med titeln "Cirkus Trump", där man framställde hans agerande som kaotiskt och irrationellt. Dessutom beskrev Svenska Dagbladet Trumps tal som en "politisk cirkus", vilket ytterligare understryker hur medierna vinklade evenemanget för att misskreditera honom. Men vad var det egentligen som hände? Jo, en ledare som sätter sitt land först talade till sitt folk – och vänsteretablissemanget kunde inte hantera det.

Demokratins sammanbrott i direktsändning

Cirkusen var det de s.k. "Demokraterna" som stod för med sitt skamliga och barnsliga beteende. Inte ens när oskyldiga offer för illegala invandrares våld nämndes kunde de förmå sig att stå upp och visa respekt. När Trump hedrade mödrar vars barn dödats av kriminella gängmedlemmar som släppts in i landet av den tidigare administrationen, satt Demokraterna med sura miner och höll upp skyltar med lögner. En av dem, Al Green stod och skrek ohörbart i protest för att försöka avbryta talet, och blev med rätta utkastad i enlighet med ordningsstadgarna. Detta var inget annat än ett tydligt bevis på att Demokraterna har förlorat all kontakt med verkligheten och numera ägnar sig åt ren teater. Ett annat ögonblick som tydligt avslöjade Demokraternas demoniska natur var när Trump visade uppskattning för ett litet barn som överlevt cancer, en symbol för hopp och styrka. Republikanerna stod upp och applåderade – men Demokraterna vägrade resa sig ens för ett barn som överlevt en fruktansvärd sjukdom. Allt detta visar att deras hat för Trump är större än deras kärlek för oskyldiga barn, vilket avslöjar den andliga tomheten i deras ideologi.

Kristna värden

Det fanns många positiva inslag i Trumps tal ur ett kristet perspektiv. Han lyfte fram kampen mot den marxistiska woke-ideologin i skolorna och nämnde att han nu förbjudit offentligt finansierade institutioner att delta i könsförvirrande indoktrinering av barn. Han försvarade kvinnors rättigheter genom att stå upp för de idrottskvinnor som tvingats tävla mot biologiska män. Det är nu förbjudet för män som låtsas vara kvinnor att delta i kvinnosporter. Detta är en president som inte böjer sig för tidsandans dekadens utan försvarar de grundläggande ordningar som Gud har satt i skapelsen – man och kvinna, sanning och rätt.

Trump tog även upp nationens moraliska förfall och påpekade att brottslighet måste bekämpas genom lag och ordning. Detta är bibliska principer i praktiken: De styrande satta till att bära svärdet för göra sin rätta uppgift, att straffa ondskan (Rom 13:4).

Han gav flera absurda exempel på statens slöseri på att istället främja ondskan, som avslöjats av Department of Government Efficiency (DOGE) ledd av Elon Musk. Miljarder dollar har gått till USAID-projekt, inte för att hjälpa människor i nöd, utan för att sprida kulturmarxistisk ideologi i andra länder. USA har bland annat finansierat "drag queen literacy programs" i Latinamerika, "feministiska empowerment-workshops" i Mellanöstern, manlig omskärelse i Mocambique och HBTQI+ främjanden i Lesotho. De har till och med lagt miljoner på att experimentera med könsbyten på möss. Detta är ytterligare ett bevis på att den djupa staten hellre satsar på globalistisk omstörtning än att faktiskt stärka sitt eget folk.

Minnesvärda citat och gripande stunder

Flera delar av talet var särskilt minnesvärda och gripande, som när Trump lyfte upp tragedierna orsakade av den öppna gränspolitiken. Historier om små flickor som brutalt våldtagits och mördats av illegala invandrare och hur deras familjer (som fanns i publiken, som sagt) nu kämpar för rättvisa var hjärtskärande. Han lovade att sätta stopp för detta och genomför redan nu historiens största deporteringsoperation.

Trump betonade åter vikten av att skydda barn från den radikala könsideologin och klargjorde sin ståndpunkt med följande kraftfulla ord:

"Jag har också undertecknat en order för att stoppa all skattefinansiering till institutioner som ägnar sig åt könsstympning av våra ungdomar, och nu vill jag att kongressen antar en lag som permanent förbjuder och kriminaliserar könsbyten på barn och för alltid avslutar lögnen att något barn är 'fött i fel kropp'. Detta är en stor lögn, och vårt budskap till varje barn i Amerika är att du är perfekt, precis som Gud skapade dig."

Det negativa: Statlig inblandning och skatter

Trots många goda poänger fanns det också delar av talet som vi måste vara kritiska mot. Trump talade om nya statliga regleringar och skattehöjningar, även om han också förespråkade avregleringar och skattesänkningar på andra områden. Staten kan aldrig vara lösningen på nationens problem – frihet och ansvar är det enda hållbara. Även om Trump går i rätt riktning i vissa frågor, är det fortfarande en stat han styr över, och staten är alltid ett hinder för verklig frihet.

En kallelse till omvändelse

Det är särskilt talande hur många som kallar sig kristna lider av "Trump Derangement Syndrome" (TDS) och hellre föredrar globalistiska, gudsföraktande ledare än någon som faktiskt försvarar kristna värden. Att blunda för verkligheten och kalla det "evangelisk" neutralitet är inget annat än feghet. Guds ord kallar oss att stå upp för sanning, att avslöja mörkrets gärningar och att försvara de förtryckta.

Så till alla "kristna" med TDS: omvänd er. Sluta sätta er lojalitet till vänstermedia över sanningen. Sluta gå världens ärenden genom att demonisera en ledare som, trots sina brister, gör mer för att försvara kristna värderingar än någon annan i världspolitiken. Kom tillbaka till Bibeln, sök sanning och stå upp för rättfärdigheten.

Gud välsigne Amerika – och må han omvända dem som fortfarande väljer att leva i lögn.

J.D. Vance har rätt

 

J.D. Vance har rätt – Europa är på en farlig väg. När yttrandefriheten stryps och den politiska eliten försöker tysta oppositionella röster genom att kalla allt de ogillar för "desinformation" eller "hat", är det tydligt att vi inte längre lever i verkliga demokratier. Europas ledare säger sig värna demokratiska värderingar men visar i handling att de endast accepterar "demokrati" när folket röstar rätt.

Jag har själv blivit utsatt för censur i Europa. Ett exempel nyligen är när jag skrev en helt saklig kommentar på statligt ägda YLE om regnbågsmässor, och den blev inte publicerad. Inte för att den innehöll hat, hot eller lögner, utan för att den avvek från den rådande ideologin. Det är exakt den typ av repression Vance talar om – där staten, media och institutioner systematiskt marginaliserar dem som inte anpassar sig till den officiella linjen.

Detta är inget nytt. Vi vet att världen hatar sanningen och att Kristus förklarade att hans efterföljare skulle bli förföljda (Joh 15:18-20). Att västvärlden nu fängslar kristna för att de ber utanför abortkliniker, beslagtar biblar på flygplatser och tvingar kyrkor att anpassa sig till regnbågsideologin är bara tecken på det avfall vi förväntar oss när staten gör anspråk på en gudalik roll.

Detta är ännu en påminnelse om varför staten är den största fienden till frihet. De som försvarar "demokrati" genom att tysta oppositionen visar att staten alltid kommer att prioritera sin egen makt över folkets rättigheter. Europas regeringar har öppnat gränserna för massinvandring utan folkligt mandat och ignorerar nu de säkerhetsproblem de själva skapat. När människor protesterar eller röstar på invandringskritiska partier, blir de kallade "extremister", "rasister" och "nazister". Trots att det är regeringarna som följer nationalsocialistiska partiets riktlinjer för propaganda och censur till punkt och pricka.

Som Vance säger: Det verkliga hotet mot Europa är inte Ryssland eller Kina, utan Europas egna ledare som har vänt sig mot sina egna medborgare. Vi ser det i hur de behandlar yttrandefrihet, kristen tro och grundläggande rättigheter.

Den fria viljans avgud

 

Arminianismen gör människans fria vilja till en avgud som Gud själv måste offra till. I detta system är det inte bara skapelsen som lider konsekvenserna av synd och ondska, utan även Gud tvingas "offra" mänsklighetens väl för att bevara en absolut och okränkbar fri vilja. Detta skapar en teologisk bild där människans fria vilja blir den högsta principen – en avgud – som står över Guds suveränitet och godhet.

Arminianismen lär att Gud låter ondskan existera och människor dö, ja till och med gå förlorade till Helvetet, för att bevara deras rätt att välja. Men vad är detta annat än att göra människans vilja till den yttersta auktoriteten? Enligt denna logik är människans valmöjlighet så viktig att Gud till och med offrar sitt Son – inte för att säkerställa frälsningen för de utvalda, utan för att bevara ett teoretiskt koncept om mänsklig autonomi. På detta sätt reduceras Kristi offer till en handling som enbart gör frälsningen potentiell, inte effektiv, och gör människans fria vilja till det verkliga villkoret för räddning.

Tänk på detta: Om Gud i Arminianismens värld låter ondskan fortsätta, låter miljarder människor lida, dö och gå förlorade, och till och med låter sin egen Son dö, allt för att skydda den fria viljan – vad är då viktigast i detta system? Det är uppenbart att människans fria vilja ges högre värde än människors själar, än Guds ära, och än frälsningens fullbordande.

Detta är helt oförenligt med Skriftens vittnesbörd om Guds karaktär och syfte. Bibeln lär oss att Gud är suverän, god och helig. Han tillåter inte ondskan för att passivt värna människans fria vilja, utan använder till och med ondskan för att förverkliga sina heliga och goda syften (Rom 8:28). Han är inte en Gud som står vid sidan och hoppas att människor ska välja rätt; Han är en Gud som aktivt verkar för att dra sina utvalda till sig och garantera deras frälsning genom Jesu Kristi fullbordade verk (Joh 6:37-39).

Det arminianska systemet, där människans fria vilja väger tyngre än Guds suveräna plan, vänder hela ordningen upp och ner. Gud blir underordnad människans val, och Helvetet fylls av själar som Gud tillät gå förlorade, inte för att Han inte kunde rädda dem, utan för att Han inte ville kränka deras vilja. Detta är inte den Gud vi finner i Bibeln. Bibelns Gud är suverän, helig och mäktig att frälsa – och Han gör det utan att kompromissa med sin rättvisa eller tillbedja människans fria vilja.

Låt oss därför förkasta denna idol av den fria viljan och återvända till den sanna och suveräna Gud som inte behöver be om människors tillstånd för att verka sin frälsning. Det är i Hans nåd och suveräna kärlek vi finner sann frihet – inte i vår egen vacklande och syndiga vilja.