Den framlidne John Gerstner kontrasterar den historiska protestantiska synen på rättfärdiggörelsen med Roms (katolska kyrkans) syn.
Martin Luther kallade det läran med vilken kyrkan står och faller.
Jean Calvin kallade det reformationens gångjärn.
Westminsterbekännelsen kap XI om rättfärdiggörelsen:
I. Dem som Gud verksamt kallar, rättfärdiggör han också fritt:a inte genom att ingjuta rättfärdighet i dem, utan genom att förlåta deras synder, och genom räkna och godtaga deras personer som rättfärdiga, inte för någonting verkat i dem, eller gjort av dem, utan för Kristi skull allena;c ej heller genom att tillräkna själva tron, trosakten, eller någon annan evangelisk lydnad till dem, som deras rättfärdighet, utan genom att tillräkna Kristi lydnad och tillfyllestgörelse till dem,b de mottagande och vilande på honom och hans rättfärdighet genom tro; vilken tro de har inte av sig själva, den är Guds gåva.c
a Rom. 8:30, 3:24. b Rom. 4:5-8; 2 Kor. 5:19,21; Rom. 3:22,24,25,27,28; Tit. 3:5,7; Ef. 1:7; Jer. 23:6; 1 Kor. 1:30,31; Rom. 5:17-19. c Apg. 10:43; Gal. 2:16; Fil. 3:9; Apg. 13:38,39; Ef. 2:7,8.
Det som gäller är alltså: Tro -> (leder till) rättfärdiggörelse + gärningar
Medan Rom lär ut: Tro + gärningar -> rättfärdiggörelse
Många evangelikaler lär också felaktigt ut: Tro -> rättfärdiggörelse -(minus) gärningar
Gärningar är en nödvändig följd av den sanna rättfärdiggörande tron men det är inte en del av det som förtjänar rättfärdiggörelsen. Tron är inte heller en merit som förtjänar rättfärdiggörelsen utan handlar om föreningen med Kristus som är källan för rättfärdigheten.
