Såg Jesus Sig själv som Gud? - Debatt

Jag har tidigare skrivit om muslimerna som brukar vara i Nordstan och dela ut lappar och lura i folk att Jesus inte ansåg Sig själv vara Gud, genom att förvränga Bibeln och Jesu ord.

Omid i vår församling har också träffat dem och han utmanade dem på en debatt, för att i lugn och ro, sakligt, punkt för punkt, gå igenom Bibeln. De sade dock att de inte hade någon officiell som kunde representera dem. De är alltså bara några som gillar att sprida lögner på fritiden utan att egentligen ha någon kunnig ledare som förestår dem.

Men till slut hyrde de in en debattör - Md. Naim Khan från Islamic Propagation Center ("Islamistiska propagandacentret?" - passande namn...) och debatten kunde äga rum. Nu ligger den på YouTube och har blivit uppmärksammad av en framstående kristen apologeterna som debatterar mot islam - Sam Shamoun. (Jag tror mig ha lagt en del videos av hans debatter på bloggen också, tillsammans med David Wood.)

Omid var minst sagt väl förberedd och det gick väldigt bra, det märks att han var väldigt nervös och adrenalinstinn i debatten. Men han använde det på rätt sätt för att förbereda sig väl och kunna svara varje argument inom tidsramarna för debatten. Detta kanske inte låter så kristligt att säga, men som kristen ska man säga sanningen: Han ägde sönder hela debatten och gjorde slarvsylta av alla motståndarens argument.

Det kan också tilläggas att på vanligt manér försökte muslimerna att ändra debattämnet precis innan debatten (en vanlig taktik för att de vill vinna på ohederligt vis, de vet innerst inne själva att de har fel och ljuger) och efteråt i deras egen uppladdning så har de mycket riktigt ändrat titeln på debatten så att den handlar om något annat. Men som tur är filmades det av vår församling och har lagts upp med den riktiga titeln.

 Låt alla muslimer, som är hederliga, se sina ledares ohederlighet och lögner avslöjade, och vända sig från lögnen till Sanningen.

 

Johannes 3:16 - en lektion i grekiska... och kärlek

ουτως γαρ ηγαπησεν ο θεος τον κοσμον ωστε τον υιον τον μονογενη εδωκεν ινα πας ο πιστευων εις αυτον μη αποληται αλλ εχη ζωην αιωνιον

Översättning:

På detta sätt älskade ju Gud världen, så att Han gav den unike Sonen, för att ingen som har tilltro till Honom ska gå förlorad, utan ha evigt liv.

Kommentarer:

ουτως [houtås] så, på detta sätt - alltså inte "så mycket." Det inleder här satsen som ska beskriva följande, på vilket sätt Gud älskade världen, inte hur mycket Gud älskar världen.

ηγαπησεν [ägapäsen] aorist (en tempusform) av verbet αγαπαω [agapao] älska. Att det är aorist här innebär att handlingen är en hel avslutad handling i förfluten tid. Gud handlade en gång i kärlek med världen. Det är inte t ex presens, att Gud konstant älskar eller konstant känner kärlek till världen, inte heller imperfekt, att Gud förr i tiden brukade älska världen. Det är en engångshandling av kärlek som ägde rum för 2000 år sedan. Kärlek betyder handling, inte känslor eller ord.

θεος [theos] Gud, det grekiska ordet för gud.

κοσμος [kosmos] kosmos, universum, världen. Det finns inte belagt utanför NT att ordet används för "människosläktet." Grundbetydelsen är ordning. Det kan också betyda "god ordning," "gott uppförande", "anständighet." Detta skulle kunna passa i sammanhanget då man läser vidare om de "som har tilltro" - de har gott uppförande. Men "världen" är nog bäst ord att översätta med, och att det gäller "människosläktet."

ωστε [håste] så att, därför. Konjunktion för att uttrycka resultatet eller verkan av handlingen i huvudsatsen. Gud älskade världen - på detta sätt - att Han gav Sonen (τον υιον [ton hyjon]). Alltså Guds kärlekshandling till världen var att ge Sonen.

μονογενης [monogennäs] (μονο-γενης) unik, den ende av sitt slag. (Ej "enfödd".) Intressant info är att Jesus, rätt översatt, kallas ο μονογενης θεος - "den unike Guden" i Joh 1:18

εδωκεν [edåken] också aorist, av verbet διδωμι [didåmi] ge. ηγαπησεν...εδωκεν båda är aorist och hänger alltså ihop. Det är samma sak. Han älskade - Han gav. Guds kärlekshandling var att Han gav. Han gav Sonen - en gång.

ινα [hina] att, för/så att. Inleder finalsatsen, alltså som uttrycker syftet med det föregående, varför Gud handlade i kärlek och gav Sonen.

πας...μη [pas...mä] ingen. πας var och en, alla följt av μη så att inte (tillsammans med inledande ινα, se ovan) översätts bäst till svenska som ingen. (Jämför om man skulle översätta det med alla - "för att alla som har tilltro till Honom inte ska gå förlorad" - betydelsen blir nästan motsatt, vissa eller nästan alla som har tilltro kan ändå komma att gå förlorad!? Men betydelsen är alltså att ingen som har tilltro till Honom ska gå förlorad.

πιστευων [pistevån] presens particip av πιστευω [pistevo] lita, ha förtroende/tilltro. Betyder inte att "tro" på att något eller någon finns. Följt av εις [ejs] till, blir det ännu tydligare, att ha tilltro till. Presens particip - det är något som är pågående.

απολλυμαι [apollymai] (medium) gå under, förgås, gå förlorad. Ej att förväxla med aktivumformen απολλυμι [apollymi] förstöra, förgöra. (Låt oss inte dra den förhastade slutsatsen att det innebär att bli förintad (fortsättning följer...))

αλλ' [all] förkortad form av αλλα [alla] utan. Ställer som motsats.

εχη [echä] presens av εχω [echo] ha

ζωη [tzåä] liv, livsstil, "leverne"

αιωνιος [ajånios] som varar i en tidsålder, varar för evigt, evigt.

Joh 3:16 betyder alltså inte att "Gud älskar alla människor." Texten säger att Gud en gång utförde en kärlekshandling till världen, då Han gav Sonen. Och att givandet av Sonen, i slutändan endast syftar till att gagna de i världen, som har tilltro till Honom: ingen av dessa ska gå förlorade, utan ha evigt liv.

Man ser det också av sammanhanget om man fortsätter till vers 18

Den som har tilltro till Honom blir inte dömd, men den som inte har tilltro är redan dömd, för att han inte hade satt tilltro till Guds unike Sons Namn.

Målet med Guds kärlek: att vi som kristna syskon ska älska varandra

Första Johannesbrevet 4:7-12
Älskade, låt oss älska varandra, eftersom kärleken är från Gud, och var och en som älskar är avlad av Gud och känner Gud. Den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Genom detta uppenbarades Guds kärlek i oss, att Gud sände Sin unike Son till världen så att vi skulle leva genom Honom. I detta ligger kärleken, inte att vi älskat Gud utan att Han älskade oss och sände Sin son som blidkning för våra synder. Älskade, om Gud älskade oss på detta sätt, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra, förblir Gud i oss och Hans kärlek är fullbordad i oss.

4:20-5:3
Om någon säger att: "Jag älskar Gud" och hatar sin broder, är han en lögnare; för den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta budet har vi från Honom, att den som älskar Gud också ska älska sin broder. Var och en som tror att Jesus är den Smorde, har blivit avlad av Gud och var och en som älskar Avlaren älskar [också] den som är född av Honom. Genom detta vet vi att vi älskar Guds barn, när vi älskar Gud och gör Hans befallningar. Detta är ju Gudskärleken, att vi håller Hans bud, och Hans bud är inte svåra.

Voddie Baucham för några veckor sedan

För några veckor sedan besökte Dr Voddie Baucham oss i Göteborg.

Här är en inbäddad spellista med alla predikningarna i videoformat:



Han höll undervisning om en del intressanta ämnen, framförallt kulturens konflikt med den bibliska familjesynen. Han hällde ett par rejäla salthögar över denna ruttna snigel som är svensk familjesyn och värderingar. Detta är t o m kontroversiella saker i USA, där han bor och varifrån hans predikningar utgår.

Medan, förstås, hela serien är en skarp profetia mot Sverige så uppskattade jag framförallt hans sista predikan som han direkt riktade till vad han såg hos oss i Sverige.



Med detta sagt, jag uppskattade verkligen Baucham och håller helt med hans familjevärderingar. Men i vissa delar tyckte jag emellertid att han gick till överdrift. Medan han i predikan erkände att texter som 1 Kor 7 finns och vad Jesus säger i Matt 19:12, så i frågor-och svar-delen så framgick det mer att han ser det som att mannen har ett ansvar, alltså en plikt, att leta upp en fru. Här tycker jag att han lägger till en extra sak som inte Bibeln befaller och lägger en börda på en (därtill kommer även alla regler man ska följa innan och under uppvaktningen av kvinnan, som man känner till om man hört Paul Washers undervisning om äktenskap, som Voddie också håller med (de har haft konferenser tillsammans om ämnet, fick jag veta, efter att jag frågade honom om han höll med Paul Washers undervisning.)) Jag håller mycket väl med om principerna de undervisar och att de har stöd i Bibeln, och att var och en av er vet att skaffa sig hustru på ett helgat och hedervärt sätt. Det får inte ske i lidelser och begär liksom bland hedningarna som inte känner Gud... (1 Tessalonikerbrevet 4:4-5 SFB) Men genom att säga att man har en plikt att leta upp en fru, så följer det ju automatiskt alla de andra sakerna som man måste lägga tid på. Och då lägger de härmed ett tungt ok på alla unga män som vill vara som mest upptagna med att sprida Glädjebudet, Evangeliet. Nu är det plötsligt den här världen som gäller igen. Som Paulus skriver:

Ty världen, sådan den är, går mot sin undergång, och jag vill att ni skall vara fria från bekymmer. Den ogifte är angelägen om det som tillhör Herren, hur han skall göra som Herren vill. Den gifte är angelägen om det som tillhör världen, hur han skall vara sin hustru till lags, och så blir han splittrad. Den ogifta kvinnan, jungfrun, tänker på det som tillhör Herren, att hon skall vara helig både till kropp och själ, men den gifta kvinnan tänker på det som tillhör världen, hur hon skall vara sin man till lags.
(1 Korintierbrevet 7:31b-34 SFB)

Paulus rekommenderar alltså folk i 1 Kor 7 att inte gifta sig (även om det inte är fel att gifta sig är det bäst att inte gifta sig.) Nu frågade jag honom efteråt angående de här sakerna, för att jag tyckte det var intressant. Baucham ansåg att 1 Kor 7 enbart handlar om korintierna. Man vet inte vad "det svåra läge som nu råder" som Paulus hänvisar till i vers 26 exakt var, men att det rörde sig om en lokal angelägenhet. Jag kände igen det och köpte den förklaringen för stunden och frågade vidare lite följdfrågor.

När jag kom hem läste jag sammanhanget i 1 Kor 7 och märkte att det visst måste handla om alla kristna överallt i alla tider. Jag läste även i reformatorn Jean Calvins kommentarer till stället och han sa samma sak:

Meningen [med vad Paulus skriver] är denna: "Jag tycker det är fördelaktigt på grund av nöden ["det svåra läge" i Folkbibeln], i vilken de heliga alltid blir trakasserade i detta liv, att alla bör åtnjuta celibatets frihet och fördel, då detta skulle vara en fördel för dem." Fast det finns några som ser termen "nöden" ["det svåra läge"] som att det handlar om apostelns tidsålder, som tveklöst var full av svårigheter för de fromma: men det verkar för mig som att han mer hade för avsikt att uttrycka oron som de heliga oavbrutet blir trakasserade med i det nuvarande livet. Jag ser det därför, som att det handlar om alla tider, och jag förstår det på detta sätt, att de heliga ofta, i denna värld, drivs hit och dit, och utsätts för många och varierande stormar, så att deras tillstånd verkar olämpligt för äktenskap.

Ofta märker man Calvin vara steget före.

Evangelisation och Förkastelse

Att bli förkastad, att någon inte tar emot Glädjebudet som vi förkunnar, är ju något som händer för det mesta och något som kan få oss att inte vilja förkunna alls "det är ju ändå ingen som lyssnar."

Predikan jag höll för några veckor sedan, nedan, utgår från Markusevangeliet 6:1-13 som består av två textstycken. Båda textstyckena, kan man säga, tillhör egentligen två olika avsnitt ur Markus. Men de har en del gemensamt då de berör förkunnandet av Glädjebudet, och ger oss några uppmuntringar om hur vi ska hantera förkastelse, när folk inte tar emot förkunnelsen.