Denna är lite längre - men den är utsökt! Dela gärna med till de som går igenom svåra tider.
Varför klagar en människa här i livet?
(Klagovisorna 3:39 SFB)
Människan föds till lidande, liksom eldgnistor flyger mot höjden. Därför ska vi inte tro att något konstigt hänt oss - om sorg, i någon av deras många former, drabbar oss här på jorden.
"Det är till er fostran som ni får utstå lidande," säger aposteln, "Gud handlar med er som med söner." Men HUR ska vi utstå det?
Det bör ske med en frågvis ande. Vi bör vara otåliga för att få veta orsaken till denna smärtsamma hemsökelse. Tillsammans med den forne patriarken, bör vi tala: "Visa mig varför du tvistar med mig?"
Det bör även göras i en bedjande ande: "Får någon av er lida, skall han be."
Och det bör särskilt göras i en undergiven ande. Vi ska inte bara känna "smiskespöt" - utan kyssa det! Istället för att ha några känslor av knot och uppror under de plågsamma utdelningarna av Guds försyn - ska vi ödmjuka oss själva undar Hans mäktiga hand, så att Han kan upphöja oss i sinom tid. Och hur många överväganden finns det inte som kommer framkalla och främja en så undergiven ande gentemot lidande!
1. Om vi jämför våra lidanden med våra förtjänster, borde vi inte finna mängder av anledningar till att kasta ifrån oss varje klagomål och tysta varje knotande?
Skulle vi klaga över våra lätta och tidsbundna svårigheter, när vi förtjänar att plågas i helvetet för evigt?
Skulle vi klaga över en nådefull Faders tuktan, när vi gjort oss själva avskyvärda inför en helig och arg Domare?
Skulle vi klaga över att Gud sitter vid oss som en guldsmed för att luttra oss, när Han skulle kunna vara en förtärande eld som förgör oss?
Skulle vi klaga över att vi måste undergå Hans kärleks spö - när vi hade kunnat ställas som ett mål för Hans vredespilar, och Hans fasor gå i stridsställning mot oss?
Om vi kunde se ner i eldsjön, och ta en titt på de eländiga varelser som är där, och vrider sig i dödlösa kval - då skulle vi tacka Gud för de mest förtvivlade förhållandena på jorden - bara de sötades med hoppet av att undfly detta eviga pinorum!
2. Låt oss, än en gång, tänka på de många förbarmanden som vi fått, och fortsätter få. "Om vi tar emot det goda av Gud, skall vi då inte också ta emot det onda?" Skulle vi inte ta emot våra lidanden från den Gudomliga handen med liknande känslor? Skulle vi glömma de välsignelser vi fått - som är så många; och uppehålla oss vid våra kors - som är så få?
3. Det skulle även vara bra för oss att jämföra våra lidanden med vad andra fått utstå. Guds folk har i alla tider varit ett lidande folk; och många av dem kan med särskilt eftertryck säga: "Jag är mannen som har sett elände!"
Se på den gudfruktige Job. På en enda dag kastades han ner från sin högsta topp av framgång - till de lägsta djupen av motgång! På morgonen var han österns rikaste man och med patriarkal värdighet såg han runt på den glada skaran av sju söner och tre döttrar. Men på aftonen fann han sig själv utan flock, hjord eller barn!
O vad har vi för bekymmer jämfört med detta? Och klagade han? Nej, han tillbad handen som slog honom! Slagen i stoftet utropade han: "Naken kom jag ur min moders liv, och naken skall jag vända tillbaka dit. HERREN gav och HERREN tog. Lovat vare HERRENS namn!"
Men låt oss vända oss ifrån tjänaren, till Herren, och tänka över Honom. Vad var hans tillstånd under Hans vistelse på jorden? Han var en smärtornas man och förtrogen med lidande; trots Hans oändliga värdighet och obefläckade renhet! Våra lidanden är bara delvis, men Han led på alla sätt. Våra är bara tillfälliga, men Hans lidanden var oavbrutna - de följde Honom från krubban till korset! Vad Han utstod, särskilt under slutskedet av Han minnesvärda karriär, övergår allt förstånd! Hör Hans hjärtskärande rop: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds!" "Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar, som föll ner på jorden."
O ska vi jämföra våra lidanden med Hans? Att göra så skulle vara att väga ett dammkorn mot ett berg! Om vi önskar bära våra prövningar med undergivenhet - låt oss då tänka mycket på vad Frälsaren led för oss!
Skulle du, kristen, önska klara dig bättre än Honom?
Jesus Kristus var en smärtornas man - och ska du inte ens smaka på den bittra kalken?
Han var förtrogen med lidande - skulle du vara främmande för det?
Vill du inte ha något annat än lättnad - när Han inte hade annat än svårighet?
Vill du inte ha något annat än ära - när Han inte hade annat än skam?
Vill du härska med Honom härefter - och inte lida med Honom här?
O säg då, med Honom: "Skulle jag inte dricka den kalk som Fadern har gett mig?" Och när du dricker din kalk - O, tänk på Hans!
4. En annan tanke som borde frambringa en undergiven ande är att våra sorger inte varar för evigt. Din befrielse från sorg är lika säker som Guds syfte, löfte, förbund och ed kan göra den! Och inte bara är den säker, utan den är nära! Några veckor, månader eller år till - så kommer allt att vara frid och stillhet och sällhet för evigt!
5. Och det måste tilläggas, kristen, att ditt slut kommer bli outsägligt härligt. " Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta!" Du kommer inte längre ha en bruten stomme, inget utmärglat ansikte, ingen rynkig kind, ingen vacklande röst, i de välsignade regionerna! Där ska varje öga tindra av välbehag, varje ansikte kommer att stråla med ofattbar belåtenhet, varje puls kommer slå högt av odödlighet, och varje stomme kommer kunna bära upp utan trötthet, en vikt av evig härlighet!
O sorgens barn, tänk på dessa saker! Var otålig att känna deras helgande inflytande, så att avskedet kan få sitt fullbordade verk, och att du inte ger efter för en knotande ande, ens för ett ögonblick!
(Min översättning)
Grace Gems (engelska)
Grace Gems översatta till svenska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar