Frågan i fråga ligger djupt i vers 22:
Men: om Gud, fastän Han var villig att uppvisa Sin vrede, och att göra Sin förmåga känd, med mycket långmod bar vredesbehållare, som gjorts lämpliga till förstörelse
Det är tydligt från de föregående verserna, 11-21, att det är Gud som har "gjort lämpliga" vredesbehållarna till förstörelse. Det är inte de själva som gjort sig själva till det, och det beror inte på någonting i dem själv. T.ex.: vv. 10-13:
Rebecka, när hon var havande ur ett samlag, av Isak vår fader, när de ju inte fötts än, inte gjort något gott eller dåligt än, så att Guds föresats enligt utväljandet skulle förbli, inte av handlingar, utan av Han som kallar, sades det till henne att "Den större ska slava för den mindre," såsom det står: "Jakob älskade jag, men Esau hatade jag."
Det är alltså Guds suveräna vilja och syfte. Detta förstår kalvinister. Men, saken är denna, att "gjorts lämpliga" inte betyder bestämd till förstörelse. De skulle kunna förstöras i det tillståndet, det hade varit ett lämpligt sätt att handla gentemot dem. Det skulle uppvisa Guds vrede och göra Hans förmåga känd. Men huvudmeningen är att Gud "bar", eller "stod ut" med dem, med mycket långmod—för att (v.23)—följaktligen, Guds avsikt "göra Sin äras rikedom känd på barmhärtighetsbehållare, de som är förberedda [ett annat grekiskt ord än "gjorts lämpliga" i v. 22] till ära"
Faktum är att vers 22 påbörjar en fråga. "Men: om..." som slutar i v. 30 "Vad ska vi alltså säga?"
Svaret han ger just i versen och de som följer förklarar vad han talat om:
Att folkslag, de som inte jagade rättfärdighet, övertog rättfärdighet, men rättfärdighet, den av tro, men Israel, som jagade lag för rättfärdighet, kom inte före till lagen. Varför? För att inte av tro utan såsom av handlingar; de stötte emot stötestenen
Vredesbehållarna är därför Israel, som Gud gjorde hårda genom att ge dem Lagen, så att de skulle söka rättfärdigheten genom handlingar och få dem att stöta sig mot stötestenen när de hör att rättfärdigheten kommer av tron. Gud stod ut med detta så att Han skulle kalla och rädda alla Sina utvalda, från både icke-judiska folkslag såväl som judar (v. 24, men för tillfället endast en kvarleva 11:1-5). Judarna förkastar Evangeliet så att apostlarna skulle predika för hedningarna istället, och så skulle dessa bli frälsta.
11:11 talar tydligt: "snubblade de för att de skulle falla?"
Parafras: Gjorde Gud dem hårda så att de skulle hamna i Helvetet?
Svar: nej: "Det får inte bli! Utan genom deras överträdelse: räddningen åt folkslagen - till att reta dem till svartsjuka."
Guds plan var att judarna skulle förkasta evangeliet, så att förkunnelsen skulle gå till hedningarna (folkslagen), så att de skulle bli räddade. Lägg märke till att Paulus hoppas på att de förhärdade judarna skulle bli retade till svartsjuka och också kanske bli räddade!
11:12-14Men om deras överträdelse: världens rikedom och deras nederlag: folkslagens rikedom, hur mycket mer deras fullhet? Men jag talar till er folkslag, under så mycket som jag alltså visst är sändebud för folkslag, prisar jag min tjänst, om jag alls skulle reta mitt kött till svartsjuka och få rädda några utav dem.
Paulus avslutar med att tillbe Gud för att Han gör vad Han vill i Sin vishet för att rädda folk från alla etniska bakgrunder:
Gud spärrade ju in dem alla i olydnad, så att Han skulle förbarma Sig över dem alla. Vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud; hur outsökliga Hans domslut och spårlösa Hans vägar. "Vem har ju lärt känna Herrens sinne? Eller vem var Hans medrådgivare? Eller vem gav Honom något i förväg och ska betalas tillbaka till av Honom?" Eftersom: av Honom och genom Honom och till Honom: allt. Äran åt Honom in i tidsåldrarna, amen.
Slutsats: Texten lär inte ut förkastelse. Paulus hoppas till och med att de som beskrivs som förhärdade och lämpliga att förstöras, ändå ska bli räddade senare. Att ta det som att den lär förkastelse är att gå för långt för vad Paulus avsåg. Läran om förkastelse kan vara en möjlig och logisk slutsats från vissa verser i Romarbrevet 9, men inte nödvändigtvis. Bibeln lär ut förkastelse på andra ställen dock.
Detta är en sammanfattning/struktur av kapitlen:
9:1-5 Paulus' medlidande med de förkastade, biologiska israeliterna
6-13 De sanna israeliterna, beror på Guds utväljande, inte på handlingar eller etnisk tilhörighet
Följdfrågor. Gud gör vad Han vill
14-18 Följdfråga: Är Gud orättvis?Svar: Nej. Han förbarmar Sig över vem Han vill, men gör vem Han vill hård, oberoende av människans vilja eller språng. (2 Mos 33:19, 9:16)
19-20 Följdfråga: Varför klandrar Gud oss om vi inte kan stå emot Hans rådslut?Svar: Gud får göra vad Han vill med Sin skapelse, människan, hon ska inte ifrågasätta det.
Förtydliganden om vilka som är kallade/utvalda, och gjorda hårda/förkastade, varför och hur
Varför och vilka: 22-30a Gud skulle göra Sin äras rikedom känd på de som är förberedda till ära, de är både av judar och folkslag.
Hur (på vilket sätt det händer, medlet och inte själva anledningen varför, Jfr 9:10-21)
9:30b-10:12 Folkslag fick rättfärdigheten genom förtroendet*, men inte Israel då de jagar rättfärdighet av Lag/handlingar
14-17 Förkunnelse är nödvändigt för att någon ska höra och ha förtroende
18-21 Folkslagen lydde och hade förtroende, inte israel och de förkastades
Vilka?
11:1-10 Alla biologiska israeliter är inte förkastade, en lämning är utvald
Varför de förhärdades och förkastades
11-36 Räddningen åt folkslagen (och i sin tur hela Israel, de förhärdade/förkastade kan också bli räddade senare!!?)
(*A k a "tro". Grekiska ordet πιστις innebär mer att ha förtroende för Gud, när man är bortom allt hopp i sig själv, inte att "tro på Gud." Här är det fråga om att vi syndare är bortom allt hopp i oss själva om att bli rättfärdiga men har förtroende för Gud att rättfärdiga oss. Detta har Paulus skrivit om tidigare i brevet, kap 3:21-5:11)
