På 70-talet verkade kyrkan mycket levande med bl a "Jesusfolket". Men på 80-talet kom ett koncept där man anpassade sig för att sökare skulle tycka om en. Med program om hur man skulle få folk att komma till kyrkan, gör allting enkelt, tight, välproducerat, paketerat, hitta vad deras behov är. Så kommer alla lockas till kyrkan!
Men på 90-talet började fler och fler att lämna kyrkorna istället, och nu på 2000-talet lämnar massor kyrkorna, många går till hemförsamlingar. Inte för att de vill ha det löst och ledigt med ingen som styr över dem, utan för att de är trötta på kyrkornas löjligheter. Dumheterna. Den fåniga repetitiva "lovsången", de "coola" pastorerna som inte har speciellt mycket att säga. Iallafall inte från Bibeln. Och folk tittar på det och säger att "det är inte särskilt roligt, bara fånigt, nu sticker vi." Världen tittar på det tillsammans med alla miljarder andra saker som finns och bara säger "inte intresserad, löjligt. Ni lurar ingen."
Bishop Lavington i England sade redan på mitten av 1800-talet, då man började ta in underhållning i kyrkan:
Vi har länge försökt omforma nationen med moralpredikan. Resultatet? Ingenting. Tvärtom, har vi predikat folk ner till otrohet. Vi måste ändra vår röst; vi måste predika Kristus och honom korsfäst; inget annat än evangeliet är Guds kraft till frälsning.
