Texten nedan är delvis ett referat från texter/föredrag av Ken Ham.
Darwins teori om utveckling påstår att människor ändrats från partiklar till människor under loppet av miljontals år, med en av våra mellantillstånd som apor. Denna teori antyder logiskt att vissa "raser" är mer apliknande än de kanske är människoliknande. Ända sedan evolutionsteorin blev populär och utbredd, har darwinistiska vetenskapsmän försökt visa utvecklingen av mänskligheten, med några "raser" närmare till apor, medan andra är högre på utvecklingsskalan. Dessa grundar sig dock enbart på yttre drag och används fortfarande för att rättfärdiga rasism--fast modern genetik har tydligt visat att våra få skillnader inte går djupare än huden.
På sista sidan i boken "The Descent of Man" uttrycker Charles Darwin åsikten att han hellre skulle vilja härstamma från en apa än en "vilde". När han beskrev dem med mörkare hud, använde han nämligen ofta ord som "vilde," "lägre," och förnedrade på så sätt Amerikas ursprungsbefolkning, pygméer, och nästan varje etnisk grupp vars fysiska utseende och kultur skilde sig från hans egen. I hans verk har han jämfört pygméer med "lägre stående organismer" och givit dem etiketten "Andamanöarnas lågt strukturerade befolkning." På sin berömda resa på skeppet The Beagle för 150 år sedan, beskriver han indianerna som "nästan lika mycket djur som människa", och detta övertygade många om att indianerna var på ett av de lägsta utvecklingsstadierna. Inte konstigt att hemska handlingar bedrevs emot indianerna! Och sanningen är att Darwin knappt såg en indian alls!
Även om rasism inte började med darwinism, gjorde Darwin mer än någon annan för att göra detta populärt. Efter att Darwin "bevisat" att alla människor härstammar från apor, var det naturligt att dra slutsatsen att vissa raser (som den vita) lämnat de andra långt bakom i utvecklingen, särskilt pygméerna som knappt mognat alls. Undertiteln av Darwins klassiska bok från 1859, "Om arternas uppkomst", var "De bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron". Boken behandlade djurens utveckling i allmänhet, och hans senare bok "Människans härledning", tillämpade denna teori på människor.
Frågan man ställde sig under 1900-talet var "Vem är och vad är inte mänsklig?" Svaren påverkades ofta av de dåvarande tolkningarna av darwinismen. Svarta kom från de starka men dumma gorillorna, österlänningarna från orangutangen, och vita från schimpansen, den smartaste primaten. Och så kom sådana tankar som "rashygien", sterilisering av dem man ansåg mindervärdiga här i Sverige, och i Tyskland, folkmord.
Dokumenterade bevis visar att kvarlevorna från kanske 10 000 eller mer av Australiens aboriginer skeppades till brittiska muséer som ett desperat försök att bevisa att de var den "felande länken." Evolutionister i USA var också inblandade i denna blomstrande industri att samla "undermänskliga" arter. Smithsonian Institution i Washington har kvarlevorna från över 15 000 individer!
Några muséer var inte bara intresserade av skelettdelar utan också färskt skinn. Dessa uppstoppades och användes ibland för att visa intressanta evolutionsutställningar.
Skrivna källor visar att många av de "färska" varorna erhölls genom att helt enkelt gå ut och mörda aboriginerna. En dödsbäddsmemoar från 1866 av Korah Wills, borgmästare i Bowen i Queensland i Australien, beskriver hur han dödade och slet sönder en av lokalbefolkningen år 1865 för att tillhandahålla ett vetenskapligt exemplar.
Många av de högsta namnen i brittisk vetenskap höll också på med denna stora gravplundringshandel. Dessa var bl a anatomisten Sir Richard Cohen, antropologen Sir Arthur Keith och Charles Darwin själv. Darwin skrev och frågade efter kranier från Tasmanien när bara fyra av öns aboriginer fanns kvar vid liv.
Folk måste vakna upp och inse att darwinism som lärs ut i skolorna är en rasistisk filosofi. Den korrekta människosynen kommer ifrån Första Moseboken.
