Klä er i ödmjukhet.
1 Petrusbrevet 5:5
"Sann ödmjukhet," har en sagt, "är en vacker prydnad; det är den enda passande klädseln för en frälst syndare!" O låt oss då söka bli klädda i denna dräkt - så att vi kan föras till att ligga lågt vid vår Skapare och Frälsares fotpall!
Hos de forna helgonen syntes detta ödmjukhetens smycke märkbart framträdande - och de är mönster som vi ska efterlikna.
Abraham fanns, de troendes fader och Guds vän. Hur stor var hans ödmjukhet! hur djup hans självförnedring! Jag har vågat tala till Herren trots att jag är stoft och aska! [1 Moseboken 18:27 SFB] Han var fylld med en medvetenhet av sin fullständiga intighet inför den Store Evige.
Där fanns även David, som talar om sig själv som en mask och inte en människa! [Psalm 22:7]
Job utbrast: Jag är för ringa! [Job 40:4]
Hos aposteln Paulus, än en gång, vilken slående exemplifiering vi har av detta ödmjukhetens smycke. Om självbelåtenhet någonsin skulle vara tillåtet hos någon individ, skulle det vara hos honom; för en så arbetsam, självförnekande, osjälvisk karaktär har tveklöst ännu inte kommit - undantaget människan Kristus Jesus själv.
Men vad var hans åsikter och känslor om sig själv? Vid ett tillfälle hör vi honom säga att han inte är värdig att kallas apostel. En annan gång säger han: Jag är den ringaste av alla heliga! [Ef 3:8] Och när han skriver ett av sina sista brev, utser han sig själv till den allra störste bland syndare! Han hade förts till självkännedom - en kunskap där all visdom har sitt centrum. Om vi kände oss själva som han - skulle stolthet och självbelåtenhet inte få någon plats inom oss!
Men, framför allt, låt oss tänka på Honom som sa Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Himlarnas himmel kunde inte innehålla Honom; den Eviga Gudomens hela fullhet bodde i Honom; djävlar skälvde vid Hans förmaning, och flydde från Hans närvaro till olyckans hemvist; ändå, vad mild, vad ödmjuk Han var! Läsare, sträva efter att formas till Kristus - i Hans ödmjukhet.
Mot de stolta har Guds missnöje i alla tider visats.
Tänk på Farao. Den stolta monarkens språkruk var: Vem är Herren, att jag skulle lyda Honom? Men det Gudomliga Majestätet kunde inte tåla att förolämpas på det sättet; så därför förgjordes den ynklige lille masken med alla hans legioner - de sjönk som bly i de stora vattnen!
Tänk på Nebukadnessar. Hör hans skrytande utrop: Se, detta är det stora Babel som jag har byggt upp till ett kungavälde genom min krafts styrka, min härlighet till ära! Men Gud gick emot honom, och han vändes från människornas samhälle - för att äta gräs med markens djur!
Tänk på Herodes. Med vilken glädje han tog emot folkets bifall, när de ropade Det är en guds röst, och inte en människas röst! Men Herrens ängel slog honom - och han blev uppäten av maskar!
Men, samtidigt som Gud står emot de högmodiga - har Han lovat att ge nåd till de ödmjuka. De ödmjuka är de som får Hans särskilda hänsyn. Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter "den Helige": Jag bor i det höga och heliga - dvs en av den Store Kungens palats, där Hans härlighets tron står - där de oräkneliga arméerna av keruber och serafer är utposterade, och där fullkomnade helgon bor. Men Han har en annan boplats: men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande.
O Herre, underkuva stoltheten i mitt hjärta; och hjälp mig att yttra, med hela mitt uppträdande - den ödmjuka ande som i Dina ögon har ett högt pris!
(Min översättning)
Grace Gems (engelska)
Grace Gems översatta till svenska
