Den här fredagen var det osäkert om det skulle komma några andra av oss som evangeliserar. Jag hade ställt in mig på att inte gå faktiskt då. Och jag läste att det skulle vara öppen mick på ungdomsmötet i min kyrka så jag bestämde mig för att gå dit istället och kanske säga några ord.
Jag, på hälften allvar, förberedde att jag kanske skulle vittna med ett tydligt evangeliebudskap och läsa ett passande stycke ur Jonathan Edwards predikan "Sinners In The Hands Of An Angry God" som jag översatt. Jag skrev faktiskt ut det, men jag tänkte att, nä, jag vågar inte, så jag tog inte med den. Dessutom var inte mina knän tillräckligt blodiga. Men jag hade nånstans i bakhuvudet att Gud skulle ge mig en signal och i så fall gällde det.
Så jag satt där, en kompis hade fått uppdrag i förväg att starta med att säga något. Sedan fortsatte fler komma fram och säga saker. Jag tyckte jag behöver inte säga något. Då kom en upp och pratade lite. Citerade en präst som svarat i en psykologitidning på en person som undrade varför dåliga saker händer/varför straffar Gud. Det gick ungefär såhär: Gud straffar inte, det är en kvarleva från medeltiden när kyrkan var makthungrig...att Gud straffar oss är en bild som inte hjälper oss någonstans...
Jag blev rejält upprörd och bedrövad i anden. Men om Gud inte straffar varför behövde Jesus ta vårt straff? Vad Jesus gjorde på korset berövas sin relevans!
Så, vad gör man, där var signalen. När lejonet ryter, vem skulle då inte frukta? När Herren, HERREN talar, vem skulle då inte profetera? (Amos 3:8)
Jag väntade några lovsånger (det var lovsånger emellan, och emellan kunde man gå fram.) Jag tänkte det är kört. Det blir en seger för Satan ikväll. Det här är inget personligt mot personen som var framme och läste, det tar mycket mod att överhuvudtaget säga något, och jag förstörde allt detta genom att säga emot det. Jag är ledsen. Men jag var tvungen att ta hänsyn till Gud mer än människor, detta är en för viktig sak att låta sägas.
Alla här inne kommer att ha hört ännu mindre om varför Jesus ens behövs, tänkte jag.
Jag bad en bön. Det frågades om någon mer ville säga något och jag tvingade fram mig. Jag vågade inte, men tvingade mig fram, likt när man går och sätter sig i vagnen på en berg-och dalbana man egentligen inte vågar åka.
Jag var väldigt nervös. Den struktur jag byggt upp av vad jag skulle säga under den korta tiden flög all världens väg. Jag talade om att Gud faktiskt straffar, att det står så i Bibeln. Några började fnissa. Jag fortsatte att förklara, att det är rätt, Gud är vår domare, vi har brutit Hans lag, och det är gott att straffa oss för vi är brottslingar. Det är för att Guds vrede är verklig som hans nåd blir relevant. Att det är därför Jesus verkligen behövs.
Även om vissa skrattade under tiden, fick jag uppmuntrande respons efteråt. Jag skrattade också åt sånt här innan jag förstod logiken bakom och att det är viktigt för evangeliet; då jag trodde att detta bara var galningar som snackade om sånt här som inte visste nåt.
Det är mycket lättare att sitta på nätet och skriva. 2 Kor 10 Stämmer mycket väl in på mig: Jag, Paulus, som saknar självförtroende när jag står ansikte mot ansikte med er och är så modig när jag är långt borta...Hans brev, säger man, har väl tyngd och kraft, men när han kommer själv är han svag, och man föraktar det han säger. Jag var säkert en ynklig/rolig syn där framme stå och nervöst darra och prata. Men jag vill inte upphöja mig själv, utan bara upphöja Gud. Jag hoppas jag var en skam för mig själv till Hans ära; och äran går helt till Gud att jag ens kunde stå där och prata om det.
När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er (1 Kor 2:1)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar