Herraväldet och fruktan tillhör Gud, fridstiftaren i höjden. Kan hans skaror räknas? Över vem går ej hans ljus upp? Hur kan då en människa vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren? Se, inte ens månen skiner klart, och stjärnorna är ej rena i hans ögon. Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken. (Job 25:2-6 SFB)

fredag 29 oktober 2010

Kan jag Kalla mig "Mask" I mitt Nuvarande Tillstånd?

Det är inte varje gång det blir kommentarväxling i denna usla blogg. Därför är jag glad att det har blivit det, hur mycket/litet, eller vilket ämne det än är, även om denna personliga och känsliga fråga. Att jag är en mask, eller kallar mig det, fastän jag är född på nytt, en ny skapelse, frälst och förklarad rättfärdig i Kristus.

Jag har blivit ifrågasatt innan om det här. Även av mig själv. Är det rätt att kalla mig mask i mitt nuvarande tillstånd, och/eller är det falsk ödmjukhet att göra det?


Falsk ödmjukhet?
Jag vill börja med att ta denna fråga först. Bevis för att jag redan ifrågasatt mig själv om det, syns i ett gammalt blogginlägg från i våras som jag inte kan hitta nu. Sökfunktionen funkar ej. Iallafall, det är inte falsk ödmjukhet, jag är verkligen detta enligt Bibeln. Job 25 säger det. Andra bibelställen säger ännu värre (men sanna) saker, och kallar oss onda, syndare, fulla av huggormsgift, fiender till Gud, m m (bl a Rom 1:18-3:20) När jag tittar på gudsordets eviga fullkomlighetsnorm, Lagen om att älska Gud av allt hjärta, själ, förstånd och kraft och sin medmänniska som sig själv, de tio budorden, Jesu utläggningar om att göra för andra vad man vill att de skulle göra för en själv, älska sina fiender, göra gott och låna ut, utan att förvänta sig att få något tillbaka, vända andra kinden till, osv osv , och sedan ser på mitt eget liv, vad jag gjort, hur jag uppfört mig och hur långt kvar jag fortfarande har. Så det är inte ödmjukhet, eller falsk ödmjukhet. Jag bara bekänner och säger sanningen.

Vad är jag nu?
Gud som är rik på barmhärtighet har älskat mig med så stor kärlek, också när jag ännu var död genom mina överträdelser, att Han har gjort mig levande tillsammans med Kristus. Jag är frälst av nåd. Ja, Han har uppväckt mig med Honom och satt mig med Honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att visa Sin överväldigande rika nåd genom godhet mot mig i Kristus Jesus. För av nåden är jag frälst genom tron, inte av mig själv, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för jag ska inte berömma mig själv. Hans verk är jag, skapad i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att jag ska vandra i dem (se Ef 2:3ff.)

Genom frälsningen av i högsta grad syndiga syndare vill Gud bevisa Sin överflödande nåd. Dessa hemska odjur gav Han sitt liv för. Gud älskar oss inte som vi är. Hans kärlek är så mycket större än så, Han älskar oss trots att vi är vidriga kräk och istället har gjort oss förtjänt av Hans eviga hat och vrede! Men Gud bevisar Sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. Häpnadsväckande nåd. Amazing grace, that saved a wretch (=kräk) like me.

Idag är jag född på nytt till ett levande hopp. En ny skapelse i Kristus. Ett Guds barn. Frälst och förklarad rättfärdig inför Gud, men jag får aldrig glömma att detta är av nåd. Det fanns en tid, när jag följde mina syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville, då jag av naturen var vredens barn. Den tiden är förbi. Men jag är fortfarande en syndare, men en sådan frälst av nåd. Även Paulus använde presens när han skrev att han är den störste bland syndare. Idag är Paulus inte här på jorden längre utan i härligheten, så den titeln är fritt fram och vi bör alla slåss om denna, att vara sådana barmhärtighetens kärl Gud kan göra Sin härlighets rikedom som mest känd på, att Hans nåds överflödande storhet kan synas som starkast genom vår frälsning. Detta betyder inte att vi nu ska synda för att nåden ska bli större, vår synd var redan tillräckligt stor, dessutom, så kan vi inte överhuvudtaget vilja synda mot Gud om vi är födda på nytt, fått ett nytt hjärta och ny vilja och blivit slavar under rättfärdigheten efter att ha befriats från syndens slaveri (se bl a Rom 6.) Men så länge vi är här på jorden fram till dess vi förhärligas i Himlen, är vi, som Martin Luther sa: På en gång rättfärdig och syndare.

Vår Herres nåd överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus. Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare - och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen. (1 Tim 1:14-17)

Se även:
Hur Paulus värderade sig själv (James Smith, 1802-1862)

1 kommentar:

  1. Det beror väl på i vilket tillstånd Du befinner dig i. Om Du är och agerar i köttet eller på ett själiskt plan, så är det inte välbehagligt inför Herren. Om Du förbliver i Kristus (i Anden)så är det helt andra förutsättningar.

    SvaraRadera