Denna lärdom gör livet lätt och enkelt!

(J. R. Miller, "Living by the DAY")
Översättning: jag

Det är livets storhet som avskräcker uppriktiga och samvetskgranna människor mest. När de tänker djupt på livets mening och ansvar, är de benägna att överväldigas av tanken på dess omfattning. Livet har mångfaldiga, nästan oändliga, förbindelser gentemot Gud och gentemot människan. Var och en av dessa förbindelser har sina bindande plikter. Varje liv har ett gudomligt uppdrag att uppfylla--en Guds plan att utarbeta.

Varje enskilt liv måste levas ibland oräkneliga motsättningar, och inför oräkneliga faror. Strider måste utkämpas, prövningar mötas, och sorger genomgås.

Och, det korta jordiska loppet--är blott begynnelsen på en ändlös existens, vars odödliga öden hänger på trohet i det nuvarande livet.

Ur detta perspektiv, som helhet, är det något nästan skrämmande i tanken på vårt ansvar i livet.

Mången människa som tänker på livet i denna aspekt, och ser det i sin helhet, har inte modet att hoppas på framgång och seger--utan står vacklande, väl nära paralyserad, på tröskeln. Förtvivlan kommer till månget hjärta när antingen plikt eller sorg eller fara skådas--sammanlagt.

Men så bör vi inte se livet. Det kommer inte till oss i ett stort stycke. Vi får det inte ens i år--utan bara i dagar--dag för dag. Vi ser framför oss, och när vi räknar upp de långa åren med sina plikter, besvär, och prövningar--är volymen som ett berg som ingen dödlig kan bära. Men egentligen har vi inte mer än:
en dags strider att utkämpa, eller
en dags arbete att utföra, eller
en dags bördor att bära, eller
en dags sorg att genomgå,
för varje dag.

Det är underbart hur Bibeln ger tyngd på detta sätt att se livet. När i fyrtio år Gud gett sitt utvalda folk bröd från himlen att äta, gav Han dem aldrig, förutom på morgonen före Sabbaten, mer än en dags tilldelning åt gången. Han förbjöd dem strängt att samla mer än vad som skulle räcka för dagen; och om de skulle bryta Hans bud, skulle det de samlat över den dagliga tilldelningen ruttna. Så tidigt började Gud lära sitt folk att bara leva för dagen--och förtrösta på Honom inför morgondagen.

Vid slutet av de fyrtio åren, gavs löftet till en av stammarna, att, "som dina dagar din kraft." Femte Moseboken 33:25. Kraft utlovades inte i förväg--tillräckligt för hela livet, eller ens för ett år, eller för en månad--utan löftet var för varje dag, när det kom med sina egna behov, plikter, strider och besvär--skulle tillräcklig kraft fås. När bördan blev tyngre--skulle mer kraft utskänkas.

Den viktiga tanken här är, att kraft inte hälls ner i våra hjärtan i en volym--ett förråd för de kommande åren--utan de hålls i reserv, och ges dag för dag, precis efter dagens behov.

När Kristus kom, gav Han ännu mer tyngd till samma levnadssätt. Han sa "Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." Matteus 6:34. Han vill få oss att sätta upp stängsel kring var dag för sig, och aldrig titta över stängslet för att tänka på morgondagens bekymmer.

Tanken är, att varje dag, på ett sätt är--ett helt liv för sig självt. Det har . . .
sina egna plikter,
sina egna prövningar,
sina egna bördor,
sina egna behov.
Det har tillräckligt för att flylla våra hjärtan och händer för en hel dag. Det allra bästa vi kan göra för varje dag, för att vårt liv ska fullkomnas som helhet--är att leva väl just den enskilda dagen. Vi bör lägga all vår tanke och energi och förmåga till plikterna varje enskild dag, och inte förbruka någon kraft--antingen i att sörja över gårdagens misslyckande, eller i bekymmer för morgondagens ansvar.

Vår Herre lärde oss också, i det bönesätt Han gav sina lärjungar, denna lärdom i livet att leva endast för dagen. Där har Han sagt oss att be om bröd--endast för en dag. "Vårt dagliga bröd giv oss idag." Åter lär Han oss att vi bara har att göra med den nuvarande dagen. Vi behöver inte morgondagens bröd nu. När vi behöver det--kommer det vara tid nog att be Gud om det, och få det. Det är "mannalektionen" om igen. Gud bryr sig om oss, och vi ska förtrösta på Honom för att ge oss alla våra behov--medan de trycker på oss. Vi ska förtrösta på Honom, nöjda med att bara ha tillräckligt i handen för dagen.

Om vi bara kan lära oss att leva så för dagen, utan bekymmer för framtiden--kommer bördan inte vara så förkrossande. Vi har inget att göra med det sammanlagda livet--den stora volym av plikter, ansvar, besvär och prövningar--som hör till flera år. Vi har verkligen inget att göra ens med den närmaste dagen framför oss--morgondagen. Vår enda angelägenhet är med den enda lilla dag, som nu går förbi. Dess bördor kommer inte krossa oss--vi kan lätt bära dem tills solen går ner. Vi kan alltid klara oss under en kort dag. Det är synen av livet under den långa tiden framöver som förfärar och avskräcker oss. Denna lärdom gör livet lätt och enkelt!