Du är en snuskig fattiglapp! (av Arthur Pink, 1886-1952)

"Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter "den Helige": Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande" Jesaja 57:15

En ödmjuk ande eller hjärta, är ett osvikligt tecken på pånyttfödelse; för de icke-pånyttfödda är ju högmodiga, självbelåtna, självrättfärdiga.

Ändå verkar det bara när man nämner ordet "ödmjukhet" att många kristna blir uppgivna. När de undersöker sig själva, upptäcker de så mycket stolthet verka inombords, att de är ganska oförmögna att övertyga sig själva om att de har ett ödmjukt hjärta. Det verkar för dem, som att ödmjukhet är något de med allra största säkerhet saknar. Detta kommer utan tvekan vara ett överraskande påstående - men vi bekräftar tveklöst att den största majoriteten av Guds folk är långt mer ödmjuka än de antar!

FÖR DET FÖRSTA, att den kristne läsaren äger ett ödmjukt hjärta, syns tydligt av det faktum att han bekänner sig själv vara en helvetesförtjänande syndare. Vi tänker inte på vad du säger om dig själv när du är i dina vänners sällskap, men snarare vad du tänker och säger om dig själv när du är ensam med Gud. Vad du än är skyldig till att låtsas som inför människor - när du är i den Allvetandes närvaro - är du verklig, uppriktig och äkta.

Och nu, käre läsare, var ärlig mot dig själv: När du är på dina knän inför Nådens Tron, erkänner du fritt och uppriktigt att om du fick din rättmätiga andel, så skulle du - i denna stund - genomgå Helvetets fasansfulla lågor? Om det är så, måste ett nådens mirakel ha formats inom dig. Ingen icke-pånyttfödd människa vill eller kan ärligt bekänna något sådant inför Gud - för hon känner ju inte att hon gjort något som förtjänar evigt straff.

FÖR DET ANDRA, om du erkänner att "alla dina rättfärdiga gärningar är som en smutsig klädsel," är det bevis på att du äger ett ödmjukt hjärta. Självklart menar vi mycket mer än att du bara yttrar de orden som en papegoja, eller till och med sjunger dem under någon religiös gudstjänst. Vi menar att när du är i Herrens närvaro - vilket alltid är det säkraste provet - inser du personligen att du inte har en enda förtjänstfull gärning du själv utfört för att rekommendera Honom att se vänligt på dig.

Vi menar att, när du böjt dig i Hans närvaro, i lugnet och tystnaden i din bönekammare, erkänner du utan något förbehåll, att dina bästa prestationer är befläckade av synd - och att i dig själv, är du en snuskig fattiglapp!

Om det verkligen är ditt språkbruk inför Gud - kommer det med största säkerhet från ett ödmjukt hjärta. Den oandliga människans hjärta tänker och känner raka motsatsen, och kan inte avsky sig själv mer än hon kan förvandla sig till en helig ängel.

FÖR DET TREDJE, om du tar emot allting i Skriften som ett litet barn - är det ett ytterligare bevis på att ett nådens mirakel formats inom dig och att du nu äger ett ödmjukt hjärta. Av naturen, är alla "visa och kloka" i sin egen aktning.

Det stolta köttsliga sinnets fiendskap reser sig mot Guds suveränitet - som gör ett kärl till hedrande användning och ett annat till mindre hedrande; mot andligheten och strängheten i den gudomliga Lagen - som förbannar alla som avviker det minsta från dess heliga krav; och mot det ändlösa straffet för alla som dör utanför Kristus. Men de pånyttfödda, även om det finns mycket de inte förstår, accepterar utan att muttra eller ifrågasätta - allt som är uppenbarat i Ordet. Om du gör så, är det bevis på att din stolthet förödmjukats inför Gud.

Vad tacksamma vi bör vara att Skriften inte säger att Gud bara bor hos den som har fullständig seger över synden, eller de som åtnjuter obruten och ofördunklad gemenskap med Honom. Om dessa skulle vara de utmärkande kännetecknen som nämndes - då skulle vi alla lika gärna förtvivla!

Men varje pånyttfödd människa har ett ödmjukt hjärta. Och om du, min läsare, genom att jämföra dig själv med vad som påpekats här ovan, kan urskilja sådana frukter och bevis för ödmjukhet - då skulle det inte alls vara övermodigt att se på dig själv som någon som är frälst och bebodd av Gud - men högst ont övermod om du inte gjorde det.

(Min översättning)