Evangelisation år 829

Snart hoppas jag och ber få gå ut och göra lite fiskehistorier... öh jag menar människor till lärjungar. En problematik och ett ämne för självrannsakning jag skrivit om tidigare har varit om det är av rätt motiv eller bara för att skriva om det och skryta efteråt i bloggen. Bl a därför vill jag inte längre skriva om varje gång. Men för den delen hoppas jag inte att nå'n tror för mycket när jag inte skriver något alls.

Det finns en ganska lagom samling med fiskehistorier vid det här laget som jag ber att Herren ska använda för att uppmuntra andra att också gå ut och människofiska. Inklusive mig själv. Jag läste lite häromdagen i dem själv nämligen och tänkte att jag vill ju bara ut och göra det igen. Till hösten och vintern blir det kallt ute och jag har inte tillstånd att vara i Nordstan och dela ut traktater. Jag vet inte vad jag ska göra. Be för mig att jag ska våga predika ute i kylan. Jag går ned på knä och ber till Gud om mod och kärlek och fruktan till Honom större än fruktan för världen. Gud, ge mig förkrosselse och omvändelse över den här saken!

Till vad detta inlägg skulle handla om.
När jag läste fortsättningskursen i latin i våras fick vi översätta olika texter. Lärorikt. Dessutom var en del texter "kristna." Egentligen katolska. Men man får lära sig lite om dem med då. Som man helst skulle önska att man inte visste. Nästan.

Här fick vi även översätta en fiskehistoria, från år 829 när Ansgar åkte till Sverige. Skriven av efterträdaren Rimbert. Jag är inte så insatt i hur illa katolskt det var vid den tiden. Men ha det i åtanke. Dessutom avföll de tydligen efteråt. Men lite intressant iallafall, en sorts fiskehistoria från år 829. Min översättning till (förhoppningsvis) förståelig svenska, från min översättning till iallafall ännu mindre förståelig svenska, från den latinska originaltexten:

Det hände att svenska sändebud kom för att tala om för kejsar Ludvig, att några av de saker som de fått i uppgift att meddela den nådige kejsaren; var att det finns många i deras folk, som önskar ta emot den kristna religionens dyrkan, att även deras kung var tillräckligt välsinnad till att tillåta Guds präster vara där; om han skulle vinna en så stor ära att få dit lämpliga predikanter. När den mycket religiöse kejsaren hörde detta, blev han mycket glad och började återigen fråga, vilka han skulle skicka till de trakterna, som skulle undersöka, ifall det folket var berett att tro, just som sändebuden påstått, och om de skulle börja överlämna den kristna religionens dyrkan. Därpå skedde, att den fridfulle kejsaren återigen skulle föra samtal med er abbot om denne möjligtvis kunde hitta någon av sina munkar, som för Kristi namn ville gå till de trakterna ... Så hände det, att [Ansgar] på den kungliga befallningen kallades härifrån till palatset; och han ombads att inte raka sig förrän han kommit inför kejsaren. Och gudsmannen, som visste allt om vad han kallats för, började att brinna av hela hjärtats glöd i kärlek till Gud och ansåg det all glädje, om han skulle få ge sig ut i att vinna själar ... När så han förts inför kejsaren och han fått frågan, ifall han ville åta sig det uppdraget, svarade han med ohämmad röst, att han var beredd till allt, vad kejsaren än i sin befogenhet skulle bestämma att påbörda honom för Kristi namn.
Då, med Guds försyn, fann abboten den tidigare Witmar till [Ansgars] följeslagare ur ert brödraskap, värdig och villig till ett så stort arbete ... och så tog han sig an det uppdrag som kejsaren gett honom, att gå till de svenska trakterna och undersöka, ifall det folket var berett att tro, såsom de förut nämnda sända gjort känt. Hur stora och hur svåra olyckor skulle få genomgås i detta uppdrag, kan fader Witmar, som själv var med, berätta bättre. Det räcker för oss att säga såhär mycket, att, medan de nästan var halvvägs, råkade de ut för pirater. Och när handelsmännen som gått med dem, manligt försvarade sig och började lyckas, åtminstone i början, ändå efteråt blev besegrade och överträffade av dessa pirater, så att de tog ifrån dem skeppen och allt som de hade, och själva knappt kom undan genom att fly till fots på land. Där förlorade de alltså även de kungliga gåvorna som de skulle ha fört dit, och allt, som de hade, förutom knappt det, som de möjligtvis kunde föra med sig och bära när de sprang från skeppet. De förlorade av plundrarna bland detta också nästan 40 böcker, som de samlat till sig för gudstjänst. Så när detta hänt, när vissa var benägna att återvända, vissa att gå tillbaka, kunde gudstjänaren [Ansgar] på inget sätt avrådas från resan som påbörjats. Snarare, eftersom han lagt allt i Guds vilja, vad som än skulle hända honom, tänkte han inte återvända, förrän han fått ett tecken från Gud, huruvida han skulle få predika i de trakterna. När de fortsatt med så stor svårighet till fots efter detta, på den så långa vägen och, färdats över mellanliggande hav med skepp, när det gick, kom de slutligen fram till rikets hamn, som heter Birka. Där mottogs de vänligt av kungen som hette Björn, när hans sändebud talat om varför de kommit. Så när deras uppdrag blivit bekant, och när [Björn] diskuterat denna sak med de sina, gav han dem, med allas enhälliga röst och medgivande friheten att stanna där och predika Kristi evangelium, och gav frihet till vem som än ville, att ta emot deras lära. Så med ivrigt hjärta, när de såg att de fick vad de ville, började de förkunna frälsningens ord till folket som var där. Också många fanns som var vänliga till uppdraget och villigt lyssnade till Herrens lära. Även många kristna hölls som fångar hos dem, som nu gladde sig åt att de äntligen kunde delta i de gudomliga mysterierna. Och så bevisades det att allt var sant, som deras egna sända berättat för den fridfulle kejsaren, och flera önskade sig uppriktigt dopets nåd. Bland dessa tog även byns prefekt och kungens rådgivare, mycket älskad av denne, vid namn Herigar, emot det heliga dopets gåva och upptogs stadigt i den katolska tron. Inte mycket senare byggde han själv också på sin egendom en kyrka och utövade mycket religiöst gudstjänsten i denna.