Av: J.R. Miller, 1903
Översättning: jag
"Be oavbrutet." 1 Tessalonikerbrevet 5:17
Vilken plats bör bönen ha i en kristens liv? Bör vi be lite eller mycket? Bör vi hålla vår bön till vissa dagar - som söndagar; eller vissa timmar eller stunder på dagen - som morgnar, hellre än kvällar? Bör vi bara be om vissa saker, vissa angelägenheter, vissa delar av vårt liv? Finns det saker vi inte får ta till Gud i bön? Bör vi bara be på vissa platser - i vår vanliga kammare eller rum hemma, eller på platser avskilda för gudomlig tillbedjan? Finns det någonstans där vi inte får be?
Det finns en av Pauli verser som verkar besvara alla dessa frågor. "Be oavbrutet." Det betyder: be alltid och överallt. Det finns inget vi inte får ta till Gud i bön - för att be om Hans hjälp. Det finns ingen timme på dagen där vi inte får vända oss till Gud - och finna Honom beredd att höra och välsigna oss. Bönens portar är aldrig stängda, dag eller natt.
Det finns ingenstans där vi inte får be. Gud är lika anträffbar för oss på gatan, i öknen, mitt i en stor storm på havet, eller på den mest förnedrande platsen på jorden - som Han är i vår egen heliga bönekammare, i en helgad byggnad, eller vid Herrens bord. "Be oavbrutet."
Men hur är det möjligt att lyda denna undervisning? Ska vi ägna all vår tid på våra knän? Detta är verkligen inte meningen. Vi har våra plikter, våra sysslor, vårt arbete att utföra. Tänk om männen skulle tillbringa hela dagarna hemma, i bön, i en månad, i ett år - vad skulle det bli av deras affärer? Vad skulle deras familjer göra? Tänk om kvinnorna skulle ge upp alla sina plikter - sina hushållsplikter, sina sociala plikter, allt det arbete som nu fyller deras händer - och bokstavligt talat be oavbrutet resten av sina liv, skulle de behaga Gud?
Uppenbarligen ska vi inte tolka lektionen på det sättet. Vi är satta här för att arbeta. "I sex dagar ska du arbeta." Våra plikter fyller våra händer varje timma. Vi syndar mot Gud när vi underlåter någon av dessa. Jag kan komma på även en sorts bön som skulle vara syndig - att be när någon tvingande nödvändighet kräver uppmärksamhet, när någon behöver hjälp, att strunta i en kärleksplikt, för att du ska besöka någon religiös tjänst eller hålla en tid för andakt. Det finns stunder när bön inte är timmens plikt. Hur ska vi då förstå rådet "Be oavbrutet"?
För det första, är bönen del av den kristnes själva liv. En som inte ber - är inte kristen. Han kan vara en moralisk man. En gentleman sa häromdagen om en viss framstående affärsman: "Han är den mest moraliske och minst religiöse man jag någonsin träffat." Han menade att mannen är ärlig, hederlig, rättvis, generös, givmild, väldigt försiktig och exakt i alla sina relationer till människor - men att han är ytterst likgiltig inför Gud. Denne man skulle själv inte medge så mycket. Han skulle säga att han tror på Gud. Men praktiskt taget, är han en agnostiker eller ateist. Han är helt utan sann religion, vilket innebär att man känner Gud, erkänner Gud som Fader och Vän, och lever i en personlig relation med Gud.
När Herren skulle få Ananias att förstå att Saulus förföljaren, nu var en kristen, sa han "Se, han ber." När en man verkligen börjar att be - finns det inget tvivel om hans omvändelse. Saulus bad en hel del innan han tog emot Kristus. Han var en sträng farisé och väldigt religiös, så vitt det gällde religiösa former. Men han hade aldrig bett förut - så som han bad den dagen efter att han sett Kristus. Den kristne bör känna Gud intimt. En skriver: "Jag talar med Gud som med en kamrat, i bön och tillbedjan, och vår gemenskap är glädje." Det är sann religion, och bönen är dess hjärta! Det är inte en fråga om stunder och platser. Var vi än går - är vi med Gud. Vad vi än gör - går våra hjärtan ut till Honom.
"Bönen är den kristnes livsanda - den kristnes hemluft!"
Gud är vår Fader och vi är Hans barn. Vi kan lätt tänka på barnet till en god, ädel och kärleksfull fader, som helt saknar relation med den fadern. En berättade om en ung man som inte talat med sin far på fem år. Han är en främling för honom. Fadern är en mycket värdig man - felet är inte hans. Han har ett hjärta av kärlek - han älskar sin främmande son och längtar efter att ge honom hans plats av förtroende och ära tillbaka. Men alla dessa år har sonen levt som om han inte hade någon far i världen.
Gud är vår Far, med oändlig kärlek i Sitt hjärta för oss, redo och ivrig att hjälpa oss och välsigna oss på alla vis. Vi kan fjärma oss bort från Honom om vi vill. Religion, tro, är att sätta oss själva i barnställning till Gud. Vi ber inte då att göra Gud villig att ge oss goda ting - Han är alltid villig att ge. Mästaren sa: "Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?" Så bönen går till Gud, tror på Hans kärlek till oss, vet att Han vill hjälpa oss, och ber Honom som barn ber sina föräldrar om de saker vi behöver.
Det sanna barnet har alltid barnets plats i hemmet. Han får inte barnets förmåner bara vissa dagar eller vissa stunder. Att be oavbrutet - är att alltid vara i glada kärleksrelationer med vår Fader.
Om vi alltid håller oss i barns relation till Gud - älskande, lydiga, trovärdiga, underdåniga Hans vilja - kommer vi verkligen be oavbrutet. Varje handling kommer då bli en bön. Varje ord kommer bli en lovsång. Allt vi gör kommer då vara vördnadsfull tillbedjan.
För det andra: att be oavbrutet är att göra allting med bön. Detta betyder inte att varje del av arbete vi åtar oss måste inledas med en formell bönehandling - att stanna till, böja knä och uttala en bön. Att be oavbrutet är att ständigt ha hjärtat i konversation med Gud. Det är att leva så nära Gud - att vi kan tala med Honom var vi än går, ställa frågor och få Hans svar, söka Hans hjälp, Hans vishet, Hans vägledning - och få vad vi ber om.
Det finns ingen vana vi mer omsorgsfullt bör skaffa, än att tala med Gud om allt vi gör. Vi får ofta höra att vi bör starta varje dag med bön. Det är väldigt behövligt och vackert. Det första ansiktet vi ser på morgonen - bör vara Kristi! Hans bör också vara den första rösten vi hör, och till Honom bör våra första ord uttalas! Tio minuter på morgonen, ja, två minuter, verkligen ägnade med Kristus, kommer förändra hela dagen för oss. En dag utan bön - är en dag av andligt mörker och leda.
Det sägs ofta att vi bör 'räkna den dagen som förlorad' där ingen godhet gjorts, ingen kärlekshandling för någon, ingen hjälp given. Men långt mer sorglig är en dag utan bön! Det är en dag utan Gud, utan himlens ljus som lyser in i den, en ovälsignad dag! Morgonen du glömde att be - är en olycklig morgon för dig.
"Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse." Filipperbrevet 4:6
"Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden." Efesierbrevet 6:18
Men förutom att börja varje dag med bön, bör vi leva hela dagen med bön. Vi bör skaffa vanan att be vid varje steg, medan vi går. Det var del av vad Paulus menade när han sa "Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn." Han vill att vi inkluderar varje ord vi talar - såväl som varje handling vi gör. Tänk vad det skulle betyda att få varje ord som passerar våra läppar bevingade och välsignade med bön - att alltid andas en liten bön innan vi talar, medan vi talar. Detta skulle sätta himmelsk sötma i allt vårt tal! Det skulle göra alla våra ord till vänliga, kärleksfulla, inspirerande ord - ord som skulle uppbygga och förmedla nåd till de som hör. Vi kan knappast tänka oss någon som använder bittra ord, förtalande ord, oheliga ord - om hans hjärta alltid skulle vara fullt av bön, om han har tränat sig själv att alltid be innan han talar.
Men vi ska också göra alla våra handlingar i Herren Jesu namn. Det betyder att vi bör göra allt till Honom, för att behaga Honom. Om vi kunde lära oss denna läxa, om vi verkligen skulle be oavbrutet - hur underbara våra liv skulle bli! Hur väl vi skulle göra allt vårt arbete! Tänk bara på en man påväg att göra alla sina dagliga affärer i en böneanda - han andas en liten bön medan han gör ett köp, medan han skriver ett affärsbrev, medan han talar med andra män. Tänk på en kvinna mitt i hennes hushållssysslor - som tar allting till Gud för Hans välsignelse, för Hans godkännande, för Hans ledning. Dessa är inte på något sätt omöjliga förslag. Ja, detta är så en kristen ska leva, alltid bör leva - att göra allt i Herren Jesu namn!
Vi förmanas på andra ställen ockå att göra alla våra önskningar kända för Gud i bön. Vi vet inte vad vi går miste om - genom att lämna Gud ute från så mycket i vårt liv. Vi undrar ofta varför vi misslyckas, varför så lite kommer ut av våra ansträngningar, varför vi inte kommer bättre överens med folk, varför vi inte är lyckliga, varför glädje saknas så mycket i vår erfarenhet, varför vi är så lättretliga, irriterade och missnöjda, varför vi så lätt faller i surhet och dåligt humör. Det är för att vi avbryter att be!
"Ack, hur ofta vi oss sarga,
möda, sträva utan lön,
blott för att vi icke bära
allting fram till Gud i bön."
[Erik Nyström 1877]
Du säger att du inte har tid att be så mycket.
"Inte har tid?" Du har tid för allt annat - tid för många saker, kanske, av tvivelaktig vikt. Har du inte tid att se in i Guds ansikte för en stund - innan du påbörjar en ny bit arbete, innan du gör en ny investering, innan du påbörjar en affärsresa, innan du går ut för att tillbringa en kväll, innan du öppnar en ny bok?
"Inte har tid?" Verkar det som bortkastad tid när du stannar för att äta dina måltider? Ser du dina timmar i sömn - som förlorade timmar? Slösar det tid att vara artig? Inte heller är tid ägnad åt att få Guds välsignelse någonsin förlorad tid. Sabbatstimmarna som får tillbedjan är inte bortkastade timmar.
Men egentligen kräver inte vanan av oavbruten bön någon tid. Det är bara att se Gud i ansiktet och säga: "Herre, hjälp mig i detta." "Herre välsigna mig när jag gör detta."
En viss gudfruktig man var mäktig i bön. Guds välsignelse tycktes vara över allt han gjorde, över varje ord han talade. En som älskade honom önskade lära sig hemligheten i hans andakter, och tittade på honom för att se hur han bad. Allt han såg var detta - om och om igen, hördes han säga, med böjt huvud och knäppta händer, Jesu namn: "Jesus! Jesus!" Så bad han. Han gjorde allt i det välsignade namnet, och all Jesu kraft var i det han gjorde. Det slösar inte bort någon tid att uttala det namnet när vi går på en ny stig, eller påbörjar en ny uppgift, eller går ut på en ny plikt. Ändå är det vad det är att be oavbrutet.
Det är bra för oss att lära oss denna läxa - att ta allting till Gud i bön, att be medan vi går från uppgift till uppgift - alltid tyst, oskrytsamt. Vi behöver passa oss för att göra vår bön till en uppvisning, och tala om det. Men vi bör skaffa vanan att ständigt lägga upp små "bönemeningar". När du känner en dragning att tala illa, att svara skarpt; när du blivit stucken av någon annans tal eller handling; när du frestas att vägra hjälpa någon, att göra någon självisk sak, att gå förbi en människas behov, att tala en osanning - lyft upp ditt hjärta i bönen: "Jesus, hjälp mig göra Din vilja." Eller om du möter plötslig frestelse och är i fara för att dras med, titta uppåt och ropa: "Jesus, rädda mig!"
Tror du att Gud är långt borta ifrån dig dessa dagar, vilken dag som helst? Tror du att Kristus någonsin lämnar dig ensam för en stund, var du än må vara? Nej, nej! Han är dig närmare hela tiden - än din käraste närmaste vän, nu nära vid din sida. Tro detta, och när du känner något behov, något hjärtats hunger, någon känsla av ensamhet, någon fara som kryper över dig, någon fiende som kommer över dig; när du fruktar att du kommer falla, eller snubbla, eller säga något ord du inte skulle säga, eller låta någon ond känsla in i ditt hjärta som du inte skulle låta finnas där; om du börjar bli missnöjd och misströsta, tala Hans namn. Det kommer vara tillräcklig bön.
Det är omöjligt att tala om välsignelsen i en sådan anda och vana av bön. De som inte lärt sig be "oavbrutet" har ingen uppfattning om vad de går miste om. Om vi alla hade lärt oss denna läxa, vilket kompani av segrande kristna vi skulle bli! Världen skulle inte ha mycket kraft över oss - vi skulle trampa den under våra fötter! Vi skulle bli starka - där vi nu är så svaga. Vi skulle segra över frestelse, där vi nu så sorgligt nog misslyckas. Om du visste att Kristus faktiskt alltid vandrade med dig - vad stark du skulle bli!
Vissa verkar tro att all bön är att begära, att fråga Gud om tjänster. De går aldrig till Gud, om de inte vill att Han ska ge dem något, göra något för dem, eller ta dem ut ur någon knipa eller fara. Men om vi bara ber när vi har en tjänst att fråga om, älskar vi inte Gud som vi bör. Begäran är egentligen bara en liten del av den sannaste bönen.
Du har en kär mänsklig vän som du älskar väldigt mycket. Du gillar mycket att vara med denna vän. Du säger att det styrker dig, uppmuntrar dig, hjälper dig, att vara en timme med honom. Fast när du är med denna vän, vad talar ni om? Gör ni inget annat än att begära och be om tjänster, och be din vän att göra saker för dig? Jag är ganska säker, att det inte är allt du gör. Ofta går hela timmen ni är tillsammans, och du gör inte en enda begäran eller ber om någon tjänst. Ni umgås - det är ordet. Ni sitter tillsammans, din vän och du, och talar om många saker som ni båda gillar. Men ibland talar ni inte alls. Det räcker bara att vara med din vän, att ha hans närvaro hos dig, att se in i hans ansikte, att veta att han älskar dig. Det styrker dig bara att vara med honom.
Likadant är det med gemenskapen med Kristus. Det är inte bara böner. Vi kommer till Honom många gånger utan någon särskild tjänst att be om. Vi vill bara vara med Honom, se in i Hans ansikte, sitta i den ljuva atmosfären av Hans närvaro, att låta Hans kärlek välla in i våra hjärtan!
Det finns ingen läxa vi mer bör ta till oss - än denna läxa om oavbruten bön. Detta är inte en tidsålder av bön. Varje samtal är till arbetet, till aktiviteter. Vi lever i de mest slitsamma tider. Trycket från aktiv plikt är stor. I alla livets avdelningar, stämmer detta. Människorna har lite tid för ledighet. I kyrkan är också ropet efter aktivitet. Ropet är efter att evangelisera världen. Det är en missionärsålder vi lever i. Kristna hör bara lite om plikten i meditation, andakt, bön - istället kallas det ut i fältet för Rikets tjänst. [OBS: kom ihåg att detta skrevs 1903 ;)]
Det här är bra. Varje återlöst liv bör invigas till tjänst. Men det finns en fara i denna intensiva aktivitet. Faran är inte att vi blir för ihärdiga att bära evangeliet till människor - det kan vi aldrig bli - men att det blir för lite tystnad i våra liv för att odla vår egen fromhet i hjärtat! Det måste finnas rot - innan det kan finnas starka grenar och mycket frukt. Vi måste sitta vid Kristi fötter för att bli matade - innan vi kan gå ut och mata andra! Inte ett ord bör sägas för att hålla tillbaka ivern, att kontrollera entusiasmen i Kristi arbete, att hålla någon tillbaka från Kristi tjänst. Men i vårt myckna tjänande och arbete - bör vi aldrig glömma nödvändigheten av bibelläsning och gemenskap med Kristus, för att förbereda oss för det ädla arbetet vi eftersträvar. Allt det bästa i kristet liv - är frukten av tyst meditation.
Livet är inte lätt för någon av oss. Vi kan bara leva ädelt, rent, kristligt - genom att vara mycket med Kristus! Vi kommer beröva oss själva gudomlig välsignelse, av god karaktär, av kraft i tjänsten - om vi misslyckas göra plats i alla våra upptagna dagar - för tyst reträtt från oljud och kiv, där vi kan sitta vid Kristi fötter för att höra Hans ord, och ligga mot Hans bröst så att vi kan absorbera Hans ande, för att bereda oss för dagens slit!
Det är inte bara i "tystnadens dal" med Kristus - som vi kan drömma drömmarna och se synerna som vi skulle översätta till ädelt levande, kristlig karaktär och värdig gärning ute bland människor. Vi måste gömma oss undan mycket i bön - om vi vill få styrka till tapper strid och effektiv tjänst för vår Mästare!
