Recension av King James Version (1611)

Översättningsprinciper & konsistens

På en skala från 1—10 där 1 är parafras, mycket fri tolkning och 10 är extremt ordagrann, så gott som interlinjär hamnar King James Version (KJV) på 6,8 och kan klassificeras som en översättning av typen ganska trogen formell ekvivalens. Den är huvudsakligen ordagrann, texten är läsbar utan att tappa all precision. Den präglas dock av ett medvetet val av högtravande och liturgiskt språk. Språk och ordval har utformats för att ge texten en sakral och högtidlig ton, även där den inte hade för originalförfattarna eller -mottagarna.

Det finns flera tydliga exempel där KJV utgör en tillbakagång från William Tyndales banbrytande översättning (1520–1530-talen). Tyndales version var språkligt och teologiskt radikal för sin tid, medan KJV anpassades till kyrkans hierarki och etablerade teologi. Detta skedde på uppdrag av kung Jakob (a.k.a. King James) I, för att bibehålla den anglikanska och monarkiska ordningen och minska puritanernas inflytande. Denna institutionella bias avspeglas tydligt i översättningens teologiska terminologi och ton.

Tyndale betonade människans direkta relation till Gud utan kyrklig mellanhand, medan KJV:s ordval och teologi återinför det kyrkliga och monarkiska maktperspektivet.

Grundtexten som översättningen bygger på är Textus Receptus, den bästa tillgängliga textgrunden på 1600-talet, men idag vetenskapligt föråldrad. Ändå finns det grupper i vår tid som fortfarande betraktar den som norm, ofta av traditionella eller ideologiskt ohederliga skäl. Rent av betraktas KJV av vissa grupper som Guds ofelbara översättning som alla över världen måste använda (King James-onlyists). Vad dessa individuella grupper står för kan inte KJV själv belastas för och har inte beaktats i denna utvärdering. Endast det faktum att den bygger på en korrupt grundtext.

Översättning av speciella termer

KJV låter inte framgå att det förekommer olika hebreiska ord för Gud i Gamla testamentet (El, Eloah, Elohim) utan översätter samtliga som God. Tetragrammaton, Gudsnamnet YHWH återges oftast med LORD, men i några få undantagsfall JEHOVAH eller GOD med stora bokstäver.

I Första Mosebokens inledande kapitel framgår inte att ordet nefesh används både om djur och människor: om djuren i 1:20–24 översätts det med life, medan 2:7 återger människan som en living soul, trots att samma ord används. Det alternativa ordet för människa, enosh, återges genomgående som man och nyansskillnaden mellan detta ord och adam framgår inte.

De musikaliska och poetiska termerna i Psaltaren transkriberas (skrivs om från hebreiska till latinska bokstäver: neginoth, nehiloth, sheminith, shiggaion, selah, osv.) snarare än översätts eller förklaras. Dessa ord hade tydlig betydelse för de ursprungliga mottagarna. Betydelsen bakom några av orden har ju gått förlorad, men samtliga av termerna, förutom Chief Musician, förblir obegripliga i KJV.

Det grekiska ordet Christos (Den Smorde) har inte översatts till t. ex. The Anointed One, utan transkriberats som Christ.

Även apostolos (sändebud) återges i KJV som apostle – återigen ett val att enbart transkribera och inte låta betydelsen, som ordet hade för originalläsarna, framgå.

Flera centrala termer har fått en högkyrklig klang:

• ekklesia (församling) → church

• presbyteros (äldste) → priest

• episkopos (tillsyningsman) → bishop

  Jämför detta med Tyndales mer grundtexttrogna återgivningar: congregation, elder, overseer.

De olika grekiska orden för älska (agapao, fileo) översätts konsekvent som love, vilket gör att viktiga nyansskillnader går förlorade, exempelvis i Joh 21:15–17. I 1 Kor 13 översätts däremot agape ‘kärlek’ till charity.

Egennamn transkriberas från grundtexten och ges en engelsk klang. Detta är normal praxis, som även den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta (LXX), och i förlängningen Nya testamentets författare, använt sig av. Men i KJV har det gjorts med inkonsekvenser: hebreiska namnet Ya’aqov (på grekiska Iakob) blir Jacob, medan författaren till Jakobs brev kallas James. Yehoshua (på grekiska Iesous) blir antingen Joshua eller Jesus.

Olika ord för andeväsen återges oftast med devils, trots att det grekiska diabolos ’anklagare’, ’förtalare’ (som “devil” kommer ifrån) inte ens förekommer i dessa sammanhang i grundtexten.

Samtidigt finns styrkor: Översättningen använde ord som på 1600-talet hade en rik och mångbottnad betydelse — ofta nära grundtextens semantik. Exempelvis faith på 1600-talet en trofast tillit, förtroende och trofasthet (motsvarande grekiskans pistis).

Därför blir dess återgivande av frasen pistis Christou (Rom 3:22) helt klockren: faith of Christ. KJV gör även rätt med dikaiosyne Theou (righteousness of God, 2 Kor 5:21). Båda dessa är två viktiga passager där översättare kan välja olika tolkningar (t. ex. ”Kristi trofasthet” eller “tro på Kristus”—”Guds rättfärdighet” eller “rättfärdighet inför Gud”, m.m.). KJV har gjort det rätta och hållit sig till grundtexten.

Tyvärr har dock orden som vid översättningens tid hade sin rikedom av betydelse med tiden förändrats eller förlorat sin ursprungliga innebörd. Detta gör att dagens läsare ofta uppfattar KJV på ett helt annat sätt än vad översättarna avsåg. I modern engelska har “faith” blivit en “irrationell, religiös tro” snarare än något man litar på med förtröstan och visshet. I modern engelska betyder grace ofta bara “artighet” eller “vacker rörelse”, vilket förminskar den ursprungliga betydelsen.

Därtill används många ord i KJV som hade en helt annan betydelse än idag, och ibland betyder de nästan motsatsen i modern engelska. Exempelvis:

• conversation – betydde livsföring, inte bara “samtal”
• prevent – “I prevented the dawning of the morning, and cried” (Ps 119:147) betydde komma före, gå upp före gryningen, inte “hindra morgonen från att gry”
• let – betydde hindra, motsatsen till att “låta”
• meat – betydde mat i allmänhet, inte enbart kött
• quick – betydde levande, inte “snabb”

Även om betydelsen kan vara av mindre konsekvens med vissa ord, gör förändringarna i ordens betydelse att moderna läsare lätt missförstår texten, även när orden i sig ser bekanta ut.

Ett av de mest kontroversiella orden i King James Version är “unicorn” — enhörningen. Det förekommer nio gånger (t. ex. 4 Mos 23:22; Job 39:9–10; Ps 22:21) som översättning av det hebreiska ordet re’em. Vissa ateister har använt detta som förevändning för att förlöjliga hela Bibeln. För ca 20 år sedan var det en populär initiationsrit bland ateistiska youtubare att göra videos om hur Bibeln innehåller enhörningar och därför är en sagobok. Men på 1600-talet syftade unicorn inte nödvändigtvis på den sagohäst med horn som vi tänker på i dag, utan på ett kraftfullt enhornat djur — ett ord som helt enkelt betydde “ett djur med ett horn.”

Det hebreiska ordet re’em säger egentligen ingenting om någon enhörning eller antalet horn på ett djur. Modern forskning visar att re’em snarare syftar på den utdöda vildoxen (aurochs, Bos primigenius), ett djur känt för sin styrka och vildhet. Därför återges ordet i moderna biblar mer korrekt som wild ox. Men KJV-översättarna följde här den latinska bibelöversättningen Vulgatas unicornis, som i sin tur följde Septuagintas monokeros, som båda betyder “ett horn”.

Det är möjligt att de som arbetade med översättningen av Septuaginta inte kände till något grekiskt ord för det hebreiska re’em. Man kan tänka sig att de, liksom andra i samtiden, associerade det till de babyloniska avbildningarna av vildoxar på Ishtarporten — framställda i profil med endast ett horn synligt. Därför kallade de det för “monokeros”, ett enhornat djur.

Att således okritiskt transkribera Vulgatans unicornis till unicorn får betraktas som ett tecken på teknisk vårdslöshet hos KJV:s översättare — ett misstag som i längden blivit förödande, då det gett upphov till missförstånd och hån mot den heliga Skrift.

Sammanfattande bedömning

King James Version har haft enorm historisk betydelse och har använts av Gud på många sätt. Men liksom Gud i Sin försyn kan använda bristfälliga människor och deras verk till Sin ära, är KJV som översättning bevisligen långt ifrån felfri — än mindre ofelbar, som en del vettvillingar påstår. Som bibeltext för dagens läsare är den långt ifrån idealisk. Översättningen är äldre, ofta svårbegriplig och innehåller språkliga och textkritiska brister som gör den otillförlitlig i modern kontext.

Baserat på språkvetenskapliga, lingvistiska och översättningstekniska bedömningskriterier för översättningsprinciper, teologiskt laddade termer och paratexter uppnår King James Version endast 33,7 % rätt, och får betyget underkänd.

Predikan: Herden med de indrivna spikarna (Pred 12:9–11)

 Predikan 25 april 2021. Predikaren 12:9–11.

 

Bemötande av några argument för annihilationsläran

Innehåll

Inledning
Bemötande av några argument för annihilationsläran

• Argument 1: Det står att syndens lön är döden - medan det är de frälsta som har evigt liv.
• Argument 2: Bibeln talar om fördärv, förstörelse, att förgås...
• Argument 3: "Röken stiger upp..." i Upp 14:11 bör förstås utifrån gammaltestamentligt bildspråk där det innebär förintelse
• Argument 4: "Evigt straff" i Matt 25:46 kan lika gärna betyda att straffet är en evig konsekvens, att sluta existera för evigt.
• Argument 5: Orden som översatts till evighet och evig(t) betyder egentligen tidsålder och tidsåldrig(t)
• Argument 6: Bibeln lär inte ut att människan har en (odödlig) själ

Avslutning

Inledning 

Annihilation kommer av latinets annihilatio och betyder bokstavligen tillintetgörelse. Vi tror ju att Gud i begynnelsen har skapat allt ex nihilo - ur intet; men annihilationsläran lär ut att de flesta, de ofrälsta, till slut kommer att bli till intet - de kommer tillintetgöras, och inte hamna i Helvetet för att plågas för alltid, i medvetet tillstånd - Eternal Conscious Torment (ECT).

Olika varianter av annihilationsläran

Det finns lite delade meningar inom annihilationistlägret, lite olika varianter av annihilationsläran.
a. En del annihilationister tror att de förlorade syndarna tillintetgörs direkt vid den yttersta domen,
b. medan andra erkänner de bibeltexter som faktiskt talar om plåga, men menar att denna plåga inte varar för evigt utan till slut kommer att leda till att personen i fråga blivit tillintetgjord.

Den sistnämnda (b) kan tyckas mer hederlig, då den, som sagt, tar de bibeltexter som talar om plåga i viss beaktning.

Goda poänger hos annihilationslärans förespråkare

Annihilationister kan kamma hem en del lätta poänger, vilket kan göra en del mer beredda att anamma läran, att svälja allt med hull och hår. Annihilationister påpekar t. ex. att det står att syndens lön är "döden" (Rom 6:23) och att det talas om "fördärv" och att de frälsta har "evigt liv". Det bibliska språkbruket handlar oftare om död och fördärv kontra evigt liv, än "himmel eller helvete".

Helvetet som ett brinnande inferno där pilsvansade djävlar
med grillgafflar jagar runt folk mellan avsatser är ... obibliskt.
(Illustration: ur "Yttersta domen" av Hans Memling)

Det finns även många uppfattningar kring "Helvetet" som är rent traditionella och faktiskt inte finns med i Bibeln. Helvetet som en underjordisk grotta fylld av eld och bevingade, pilsvansade röda djävlar, och Djävulen, hållandes högafflar och grillpinnar, som skrattar och jagar runt folk mellan avsatser, som försöker undvika att ramla ner i elden är ju obibliskt. Ordet "Helvetet" finns inte heller med i originaltexterna till Bibeln. Dessutom har en del bibelöversättningar översatt Helvetet inkonsekvent eller förväxlat orden som Bibeln använder om de olika platserna i livet efter detta.

Tyder inte på att annihilationsläran stämmer

Så annihilationslärans förespråkare vinner en del poänger bara av att påpeka felaktiga, traditionella uppfattningar, som en del har kring Helvetet. Men det här blir ett halmgubbsargument, där man riktar bort uppmärksamheten från vad Bibeln faktiskt säger, och istället plockar isär de felaktiga uppfattningarna. Man säger därmed att man motbevisat att Bibeln lär om Helvetet, medan man i själva verket endast har motbevisat de felaktiga föreställningarna kring Helvetet, och så har man dribblat sig bort från att ta itu med vad Bibeln egentligen säger.

Bibeln lär ju fortfarande ut att de oomvända syndarna ska gå bort till evig pina (Matt 25:46, se även nedan för en förklaring av orden "evigt straff") - dock så är det i samma, eviga, eld där även Förtalaren ("Djävulen") och hans budbärare ("änglar") plågas i evigheters evigheter (Matt 25:41, Upp 20:10, 15).

Känslomässiga argument för annihilationsläran

Det finns även några sentimentala och obibliska argument som jag här väljer att inte mer ingående nämna eller bemöta, då de är irrelevanta och osakliga, och uppenbart obibliska; som går ut på att Gud är så kärleksfull att Han aldrig skulle "tortera" (deras ordval) Sina älskade barn för evigt. För de som hyser dessa uppfattningar återstår endast att läsa i Bibeln om Guds helighet och rättfärdighet; hur Hans domar är rättfärdiga och hur Han inte låter någon gå ostraffad; om hur ofta Gud är arg på de som syndar, och det står om Hans brinnande vrede som upptänds över de som gör det onda.

Helvetet handlar inte om att Gud skadeglatt torterar människor. Ordet tortyr är ett värdeladdat ord, man försöker genom att säga detta vinkla diskussionen och svartmåla motståndarsidan. "Tortyr" för ju tankarna till människors elaka uppfinningar i att plåga andra för nöjes skull eller desperata försök pressa fram information och bekännelser. Det är ju egentligen irrelevant vad man vill kalla det, frågan kvarstår om Bibeln lär ut ett straff med evig medveten plåga i Helvetet. Och, oavsett, måste vi ju alla tillstå att straffet som Gud berättar om i Bibeln att Han utdömer och utfärdar är  fullkomligt, perfekt rättvist och rättfärdigt. Om evig plåga är det straff Gud utdömer då är vi inga att ifrågasätta det eller använda nedsättande termer för att svartmåla det som "tortyr" och dylikt. Vi böjer oss under Gud och vad Han säger i Sitt Ord, erkänner att Han är fullkomligt god och rättfärdig och litar på att Han bestämt det rättvisa straffet för synden.

Vidare, är det enligt Bibeln bara de kristna, som är födda av Gud, som ångrat sin synd och vänt om i förtröstan till Honom, som är adopterade och upptagna som Guds barn - de syndare som inte ångrat och bättrat sig är Djävulens barn.

Den som gör synd är av djävulen, ty djävulen har syndat ända från begynnelsen. Och Guds Son uppenbarades för att han skulle göra slut på djävulens gärningar. Den som är född av Gud gör inte synd, ty Guds säd förblir i honom. Han kan inte synda, eftersom han är född av Gud. På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder. (1 Johannesbrevet 3:8-10 SFB)

John Stott

Annihilationister brukar även åberopa John Stott (1921-2011), en anglikansk präst och författare som var (och är) populär inom evangeliska kretsar och ska ha förespråkat annihilationsläran. Men att en populär präst, författare, teolog, pastor, etc. förespråkar en lära innebär inte nödvändigtvis att den är biblisk. Med det resonemanget kan man peka på en större majoritet med präster, författare och teologer som inte tror på Gud heller! Stott är dock även kontroversiell av flera anledningar än denna - han och hans ekumeniska rörelse blev kritiserad av den samtide evangeliske pastorn Martyn Lloyd-Jones (1899-1981) redan på den tiden; Stott menade att evangeliska kristna inte skulle separera sig från falska lärare och församlingar, utan sträva efter ekumenik.

Vad gäller Stotts ställningstagande i annihilationsfrågan är det klarlagt att han faktiskt aldrig tog ställning utan höll sig agnostisk - d. v. s. han visste inte. Citat som florerar av honom där han påstås förespråka annihilationsläran är egentligen tagna från en större kontext där han "tänker högt" om sina egna grubblerier och om varför han tycker frågan är svår - han bollar bibelverser som han anser tala "för" eller "emot". Så han tog alltså aldrig tydligt ställning. Man kan misstänka att han ändå såg att annihilationsläran inte höll, men att han inte ville tro på ECT. Han såg säkert att ECT är en oundviklig, biblisk lära men för obekväm för honom att vilja bejaka - medan annihilationsläran bara var för obiblisk för att han med gott samvete skulle kunna omfamna den. Och det kan man på något sätt tycka att han kan få en viss form av heder för.


Detta var några av de obibliska och osakliga argument som förs fram för annihilationsläran. I mina diskussioner med personer som förespråkat annihilationism, har jag även givetvis stött på en del bättre argument - bättre därför att de handlar om vad Bibeln säger. Trots allt är det ju irrelevant vad vi annars resonerar oss fram till eller tycker. Det är Bibeln som har det första och sista ordet. Det är dessa argument som jag finner värda att ta upp och bemöta mer ingående.

Bemötande av några argument för annihilationsläran

Argument 1: Det står att syndens lön är döden - medan det är de frälsta som har evigt liv.

Svar

Visst står det så, men man förbigår att förklara vad "död" kontra "evigt liv" egentligen betyder utifrån Bibeln och förutsätter att "dö" betyder att annihileras, medan "evigt liv" betyder "evig existens". Jag delar in svaret i två sektioner: död och evigt liv nedan.

a. Döden

Annihlationister begagnar sig faktiskt här av en ateistisk syn på döden. "Låt oss äta och dricka, ty imorgon dör vi" hade varit en giltig filosofi för en annihilationist (jfr. 1 Kor 15:32). Men enligt Bibeln betyder död ju inte att annihileras och upphöra att existera. Bibeln säger att "det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas" (Hebr 9:27). Hur kan man dömas efter att man dött om död betyder att bli annihilerad? Man finns ju då inte längre och kan inte dömas.

Blev Lasarus och den rike mannen annihilerade när de dog?

Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i Underjorden... [ropade han:] "jag plågas i denna eld" Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. (Luk 16:22-25)

Ordet "dö" och "dog" används även om Jesu död för oss på korset och någonting man påpekar är att Jesus inte blev straffad för evigt för våra synder, utan Han "dog". Men å andra sidan, om detta nu ska användas för att stödja annihilationsläran måste man dra det till sin logiska konsekvens och fråga sig: Blev Jesus annihilerad när Han dog på korset? Var den död Han dog och det straff Han tog på Sig för vår skull annihilation? Blev Han "förintad" och upphörde att existera i tre dagar för att sedan uppstå? Kan något som inte existerar bli återuppväckt? Upphörde Gud Sonen, den andra Personen i Treenigheten, att existera? Fanns det en tid, som villoläraren Arius förkunnade, "då Sonen inte var till"? En omöjlighet, en hädelse!

Jesu död innebar inte att Han blev annihilerad. Nej, sanningen är den att Jesus faktiskt led vårt helvetesstraff på korset. Vår Frälsare led ett så outsägligt lidande under Gud Faderns rättfärdiga vrede i vårt ställe, då Han bar våra synder. En vrede som inte innebar annihilation, utan en vrede och ett straff för synd och skuld med evig kostnad mot den evige Guden, som skulle ta mängder av människor varsin evighet i Helvetets alla kval, utan att vi någonsin själva skulle kunna avtjäna det till evig tid. Men Jesus är den evige Guden själv och kunde därför betala av straffet med Sitt lidande  under stunden på korset. Han svettades blod vid tanken i Getsemane, men Hans kärlek och lydnad till Fadern och Hans kärlek till oss var så stor, att Han var beredd och villig, och Han tog vårt straff på sig: allt detta mångfaldigt helvetiska lidande under Gud Faderns allsmäktiga, heliga och rättfärdiga vrede - för att frälsa oss!

När det gäller versen Romarbrevet 6:23 "syndens lön är döden": lägg märke till att Paulus i texten talar till kristna och argumenterar emot att man ska synda som kristen (6:1-14 "Ska vi synda så att nåden kan tillta?" 15-23 "Ska vi synda eftersom vi inte är under Lag utan nåd?"). Han pratar en del om att dö, men det är tydligt att det inte handlar om annihilation. Till exempel: 7:9-10:

Men jag, jag levde en gång i tiden utan Lag, men när budet kommit, upplivades synden, men jag, jag dog, och budet, det till liv, detta fanns av mig till död. Synden, som fått avstamp genom budet, grundlurade och tog ju livet av mig genom detta.

Så, som sagt, nej, döden betyder inte heller här annihilation.

En del går då vidare och gör skillnad mellan den första döden och den andra döden, som Uppenbarelsebokens 20:e och 21:a kapitel nämner. Men då har man egentligen också redan förlorat styrkan i sitt argument. Den första döden betyder inte att tillintetgöras, erkänner de, och varför skulle då den andra döden göra det? Dessutom berättar just de passager som nämner den andra döden, att den andra döden är eldsjön där man plågas dag och natt i evigheternas evigheter (Upp 20:10-14). Den andra dödens innebörd definieras direkt av sitt sammanhang. Argumentet försvinner alltså helt om man bara tittar på bibelverserna och deras sammanhang.

(De kan också argumentera kring "mellanstadiet" mellan den första döden, uppståndelsen och den andra döden; och själens odödlighet. Jag tar upp det argumentet mer ingående för sig självt nedan.)

Sedan tror, som sagt, inte heller alla annihilationister att döden betyder annihilation, utan att man dör och sedan kastas, bokstavligen, i eldsjön, men inte för att, som det står i Bibeln, plågas dag och natt i evigheternas evigheter, utan för att till slut brinna upp och bli annihilerad. Annihilationister som håller denna syn tillstår att det är en smärtsam plåga i straffet, och att man kan brinna i eldsjön i flera år tills man slutligen helt brunnit upp. Men, det finns inget utrymme för den förklaringen heller; eftersom det står att de "plågas dag och natt i evigheternas evigheter".

b. Evigt liv

Bibeln säger mycket riktigt att den som tror och är frälst har "evigt liv" (Joh 6:47). Men med "evigt liv" åsyftas inte en blott existens i evighet, och att de som inte har "evigt liv" därför kommer att upphöra att existera. Också här definierar Bibeln själv vad som just menas med "evigt liv", och det är inte bara att "existera för evigt", utan att känna den sanne Guden och Honom som Han sänt, Jesus Kristus (se Joh 17:3). Vi som är troende har evigt liv nu, redan idag! Vi har evigt liv, även om våra kroppar en dag ska dö och begravas (om Herren dröjer). "Evigt liv" övergår alltså detta jordeliv och att existera för evigt, att ha ett liv efter detta. Alla ska existera för evigt, ha ett liv efter detta och även få en kroppslig uppståndelse och fortsätta evigheten i evigt elände, eller i evigt liv i fullkomlig gemenskap med Gud.

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam. (Dan 12:2)

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom. (Joh 5:28-29)

Argument 2: Bibeln talar om fördärv, förstörelse, att förgås...

Svar

Dessa ord betyder dock inte nödvändigtvis "förinta" i betydelsen att upphöra existera, bli annihilerad. Det finns flera tydliga exempel på hur ordet omöjligt kan betyda "förinta". Det grekiska ordet som man syftar på är ἀπόλλυμι, vilket ibland innebär "döda" (och dö betyder, som vi såg ovan, inte att upphöra att existera), "totalförstöra". Men samma ord används t. ex. också för det "förlorade" fåret, och de "förlorade" fåren av Israels hus - τα προβατα τα απολωλοτα. Dessa var inte förintade, de existerar i allra högsta grad.

Något som är förstört, kan mycket väl fortfarande existera, utan att bli annihilerat. Det existerar dock inte i sitt "bästa" skick, i dess huvudfunktion. Vi blev skapade till Guds ära, till att leva i gemenskap och kärlek med Honom, älska Honom, tillbe Honom, som det så fint står i en del trosbekännelser, att "ära Gud och åtnjuta Honom för evigt". Det gör ju inte de som plågas av Honom för evigt. De är på detta sätt förstörda. Och redan idag, i livet på jorden, är ju människan fördärvad: till sin natur Guds fiende, främmande och borta från Gud, i ett liv av synd och hat.

Vi måste tolka skrift med skrift, för att förstå vad som menas med orden "förstöra" och "fördärva". De tydliga med de otydliga. De tydligare texterna som beskriver "evig pina" och att "plågas utan ro eller vila vare sig dag eller natt i evigheters evighet", går före och hjälper oss med hur vi ska förstå orden. Vi ser istället att fördärv, förstörelse och att förgås o. s. v. ingenstans i Bibeln betyder att bli förintad eller annihilerad.

Argument 3: "Röken stiger upp..." i Upp 14:11 bör förstås utifrån gammaltestamentligt bildspråk där det innebär förintelse

Svar

Vad man syftar på är vad som står i Jesaja 34:10, d. v. s. ett enda ställe i Gamla testamentet, och inte alls ett vanligt "bildspråk" eller språkbruk som Gamla testamentet skulle använda för att beskriva förintelse. Nåväl, låt oss jämföra de två texterna i deras sammanhang:

Jesaja 34:10-15
Varken natt eller dag skall den branden slockna, ständigt skall röken av den stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde, aldrig i evighet skall någon vandra där. Pelikaner och hägrar skall ta det i besittning, uvar och korpar bo där. Han skall spänna linor och lod över det till förödelse och ödeläggelse. Av dess ädlingar skall ingen finnas kvar som kan utropa någon till kung. Alla dess furstar blir till intet. Dess palats fylls av törne, nässlor och tistlar växer i dess borgar. Det blir en boning för ökenhundar, ett tillhåll för strutsar. Öknens vilddjur möter de tjutande ökendjuren, raggiga bockar bräker till varandra. Tornugglan kan där slå sig till ro och finna en viloplats åt sig. Där ordnar pilormen sitt bo och lägger sina ägg, kläcker ut ynglet och samlar det i sitt beskydd. Där kommer gamarna tillsammans, den ena efter den andra.

Uppenbarelseboken 14:9-11
En annan ängel, den tredje, följde dem och sade med stark röst: "Den som tillber vilddjuret och dess bild och tar dess märke på sin panna eller sin hand, han skall själv få dricka av Guds vredes vin, som oblandat hälls i Guds vredes bägare. Han kommer att plågas i eld och svavel inför de heliga änglarna och inför Lammet. Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt, dessa som tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket med dess namn.

Visst används ett par snarlika fraser, men helheten av vad som beskrivs i de båda passagerna är inte tillräckligt lika för att man ska kunna säga att Uppenbarelseboken 14:9-11 måste förstås utifrån Jesaja 34:10. Texten i Uppenbarelseboken talar gott och väl för sig själv och behöver inte "tolkas" (eller snarare, som det blir här, "fördunklas") utifrån Jes 34:10. Bilden av ett land som brunnit och sedan ödelagts är inte densamma som när det står om individer i Upp 14:9-11. Det står inte att röken från landet, eller någon rök av landets plåga stiger upp i evigheters evighet. Det står uttryckligen att landet ska ligga öde "från släkte till släkte". Texten fortsätter vidare med att beskriva ödeläggelsen.

Se skillnaden i Upp 14:9-11. Röken kommer från deras plåga och inte från dem. Det står inget om att de ödeläggs eller annihileras. Att röken från plågan stiger upp i evigheters evighet betyder inte att plågan har blivit tillintetgjord, poängen är att plågan fortsätter att plåga dem i evighet så de inte kan vila. De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt... detta står EFTER att det står att röken stiger upp i evigheternas evigheter. Plågan är alltså inte tillintetgjord och inte de heller. De har ingen ro eller vila från att plågas. Men om de är annihilerade så är det irrelevant att säga att de inte har ro eller vila. Vilka de? De finns ju inte om de är annihilerade. Och varför skulle de som inte existerar bry sig om ro och vila. Att förstå det som annihilation tjänar emot textens själva syfte.

Här är även en del upplysande kommentarer från teologen John Gill (1697-1771) som hänvisar till några andra, mer sannolika bildspråk, som texten kan syfta på; översatt:

Röken från deras plåga stiger upp i evigheternas evigheter: D. v. s. röken från den eld som plågar dem kommer för evigt att stiga upp. Eller, med andra ord: Det finns inget slut på deras plågor. Av denna anledning kallas deras lidande för evig eld, evigt straff och evig förstörelse (Matt 25:41). Rök är även väldigt jobbig och besvärande, och nämns därför för att framställa hur outhärdligt de ogudaktiga har det. På det sättet används orden även av judiska författare. Man kan läsa om תנן גהנם "helvetets eld" (r), vilken de ogudaktiga kommer att uppleva ansikte mot ansikte i den kommande världen.

De har ingen ro eller vila vare sig dag eller natt: Den gudomliga vredens eld som plågar dem slocknar aldrig, och masken från samvetet som gnager dem dör aldrig. Det här går emot en judisk uppfattning om att de ogudaktiga i helvetet ibland får vila. De talar om änglar som blåser bort röken, så att de får vila en och en halv timme. Detta sägs ske tre gånger om dagen och varje gång Israel säger "Amen, låt hans stora namn bli välsignat" (s). Vidare tror de att helvetets eld aldrig brinner på sabbatsdagen och att inte heller dess rök stiger upp då, samt att de ogudaktiga alltid har vila på de dagarna (t). Fast ibland säger även de emot sig själva och säger sanningen: att de aldrig har vila (u).

(r) Targum i Psal. xxxvii. 20. T. Bab. Bava Bathra, fol. 75. 1. Caphtor, fol. 109. 1. (s) Zohar in Gen. fol. 47. 4. (t) Zohar i 2 Mos fol. 36. 4. & i 3 Mos fol. 45. 3. & i 5 Mos fol. 115. 3. T. Bab. Sanhedrin, fol. 65. 2. Yalkut Simeoni, par. 2. fol. 149. 1. Nishmat Chayim, fol. 39. 1. (u) Zohar i 2 Mos fol. 62. 3. T. Bab. Sabbat, fol. 152. 2.

Så poängen i Jesaja är att landet ska ödeläggas och ligga ödelagt för evigt. Poängen i Upp 14 är att människorna ska plågas i eld för evigt.

Argument 4: "Evigt straff" i Matt 25:46 kan lika gärna betyda att straffet är en evig konsekvens, att sluta existera för evigt.

 

Svar

Inte alls. Ordet för straff är κολασις vilket ordagrant är samma ord som tuktan på svenska. Ordet bär alltså betydelsen av ett straff med smärta, spöstraff, pina. Det handlar väldigt tydligt, alltså, om en evig bestraffning, med evig pina och plåga. Det kan inte förstås som att upphöra att existera. Tolkningen "evigt upphöra att existera" är helt enkelt omöjlig.

Argument 5: Orden som översatts till evighet och evig(t) betyder egentligen tidsålder och tidsåldrig(t)

Svar

Det stämmer att något eller några av orden som översatts till 'evighet' (grekiska ordet αιων [aion]) på vissa ställen mer korrekt bör återges med 'tidsålder'. Den här betydelsen gäller dock inte alla ställen, och man behöver se till sammanhanget. Uttrycket "evigheters evighet", som i så fall borde ha haft betydelsen "tidsåldrars tidsåldrar" är däremot ett uttryck som i praktiken innebär en oändlig tid, en evighet. Och adjektivet av ordet (αιωνιος [aionios]) betyder faktiskt alltid 'evig(t)' i Bibeln.

Gud är "från evighet till evighet", är prisad och välsignad och har äran "i evighet" och "evigheters evighet" (Rom 9:5; 16:27; 2 Kor 9:9; 11:31; Jud 1:5), Hans Ord förblir i evighet, Hans tron står i evigheters evighet, Han är den samme igår och idag och i evighet (Hebr 1:8; 13:8; 1 Petr 1:25). Inte vill ju annihilationister  hävda att detta egentligen ska betyda "tidsålder" och att Gud inte är evig utan endast existerar under ett antal tidsbegränsade tidsåldrar. Eller när det står att vi som har del i Kristus ska leva i "evighet" (Joh 6:51,58), är det ju inte många annihilationister som vill hävda att vi endast ska leva under en begränsad tidsålder, utan för alltid. Varför skulle det då betyda "tidsålder" när det gäller de förlorade? Man har redan bestämt sig för att tro på annihilation och väljer att läsa in det i de texterna så att det ska passa med den läran. Man tillämpar en dubbel standard och översätter samma ord till "evighet" och till "tidsålder" godtyckligt, efter hur det passar ens teologi. Man låter inte Bibeln forma ens teologi, utan ens teologi forma hur man vill översätta och tolka Bibeln.

Detsamma gäller adjektivet "evig", för alla de gånger de står att Gud är "evig" och vi har "evigt liv". Det betyder ju inte att Gud är "tidsåldrig" (bara existerar för en tid), eller att vi endast ska leva en extra tidsålder jämfört med de icke-frälsta.

I själva verket är det här argumentet ett annat exempel på enkla poänger annihilationister kan kamma hem och hur de kan få mer lättlurade personer att svälja allt med hull och hår. Man visar vissa exempel där "evig" hellre bör betyda "tidsåldrig" och så tror man att det är så överallt i Bibeln, inkl. när det talas om den eviga plågan i Helvetet. Men man visar inte vad det i förlängningen leder till - att Gud i så fall inte är evig och att vi i så fall inte heller har evigt liv och får vara hos Gud för evigt.

Argumentet är dessutom inkonsekvent och hänger inte ihop med övriga argument de använder om evigt straff och evigt liv. Hur blir det med det "eviga straffet" som de argumenterar innebär att "evigt" vara utplånad? Varar alltså denna utplåning endast en "tidsålder"? Vad händer efter det? Blir de inbringade i existensen igen för att bli utplånade genom smärta i eld och så fortsätter det i all oändlighet (i praktiken blir de ju då ändå plågade för evigt) - eller blir de inbringade i existensen igen och har avtjänat sitt straff och får komma in i Guds närvaro? En lära som liknar skärselden, universalism (att alla blir frälsta till slut) och att vi kan förtjäna vår frälsning genom att avtjäna vårt straff. Korset behövs då inte egentligen.


Måhända finns det annihilationister som är konsekventa och menar att vi endast har tidsbundet liv och att Gud inte är evig. Åtminstone är de ärliga med sig själva, men sådan konsekvens och "ärlighet" innebär också öppet hädisk villolära, som förnekar att Gud är evig, går rakt emot Bibeln och leder till många andra filosofiska och existentiella problem, som också ateister får brottas med. Om det inte finns en evig Gud, eller om Gud inte är evig, varifrån kom Han? Fanns det någonting innan Honom, finns det en högre, evig Gud som skapat Gud? Jfr. Upp 1:8; 22:13; Jes 41:4; 43:10.

Argument 6: Bibeln lär inte ut att människan har en (odödlig) själ

Svar

Det här argumentet är likt det första i listan, och används ibland som en utgångspunkt för hela diskussionen. Man menar att det har skett ett paradigmskifte och att läran om Helvetet enbart vilar sig på en felaktig och traditionell uppfattning om att människan har en odödlig själ - man försöker dribbla förbi diskussionen om huruvida Bibeln faktiskt lär att Helvetet finns. Man verkar genom detta argument få det till att vi inte tror på Helvetet för att det står i Bibeln, utan för att vi tror att människan har en odödlig själ, och att vi utifrån denna uppfattning tror på Helvetet som en förvaringssal eftersom syndarens själ är odödlig. Hon får inte komma in i Himlen, och därför är hennes själ tvungen att förvaras någon annanstans, eftersom den är evig - och det verkar inte finnas någonting som Gud kan göra åt saken. Det verkar alltså enligt detta argument som att det bara räcker med att visa på att människan inte har någon odödlig själ, så har man därmed också visat att Helvetet inte finns. Vips, så har man helt sluppit undan att ta itu med bibelorden som rör Helvetet!

Men nu är det ju så att vi tror på Helvetet, därför att Bibeln lär att folk kommer till Helvetet, och att detta är ett straff de förtjänar. Att straffet är evigt, för att de förtjänar det, inte för att deras själar är odödliga och "måste" förvaras någon annanstans än i Himlen, och att denna plats "råkar" vara ett brinnande inferno. Bibelns Gud är inte en maktlös, förtvivlad gud som råkade klanta till det med att skapa odödliga själar och nu inte har något annat val än att placera de som inte blivit frälsta i Helvetet trots att han egentligen bara skulle vilja tillintetgöra dem så att de slapp plågas. Nej, Gud är allsmäktig och rättfärdig och de som hamnar i Helvetet är där för att Gud är rättfärdig och för att de, genom sin synd och sitt uppror och hat mot Honom, har förtjänat det.

En del går ännu längre och säger att människan endast är en kropp och att det inte finns någon utomkroppslig "ande" eller "själ" hos människan. Därför, när kroppen dör och ruttnar bort, är också personen död och borta; eller när kroppen dör, "stängs personens existens av" för att sedan återuppstå och kastas i eldsjön, brinna upp och så finns ingenting kvar av människan, ingen ande, själ eller något medvetande. Man menar att Bibelns ord för "själ" eller "ande" egentligen betyder andra saker: som livskraften, andningen - ungefär som strömmen går igenom en lampa som är påslagen. Stängs den av försvinner strömmen, själen eller anden är bara detta, att kroppen lever och andas, är "på".

Vad "ande" och "själ" verkligen betyder och innebär är lite klurigt att bena ut, och många kristna och även teologer idag har nog en lite väl förenklad bild som inte alltid gör rättvisa åt ordens alla användningsområden i Bibeln. Och den ovan nämnda definitionen blir också en alldeles för stor förenkling; den stämmer inte heller överens med Bibelns definition av själen eller anden. Bibelns grundtexter använder ibland de hebreiska respektive grekiska orden för "själ" (נֶ֫פֶשׁ [nefesh] resp. ψυχη [psyche]) i lite olika bemärkelser och mycket riktigt även som livskraft eller andningen, som exempelvis i skapelseberättelsen (1 Mos 1:20; 2:7). På andra ställen ser man dock att det med själen åsyftas någonting av det inre jaget, som upplever känslorna, bortom eller utöver kroppen, och alltså inte endast ett ord för "livskraften" (1 Mos 42:21; Job 14:22; Ps 42:7; Matt 10:28; 26:38; Joh 12:27). Ibland är distinktionen mellan själ och ande också otydlig och inte så enkel att göra. Annihilationister visar åter igen på ena sidan av användningen av orden och får det till att "traditionellt" kristna inte egentligen vet vad Bibeln säger. Det här är alltså ett ytterligare exempel på lätt hemkammade poänger som vilseleder de godtrogna att svälja allt med hull och hår.

Tydligt är att en ande enligt Bibeln är ett levande, personligt, men immateriellt, okroppsligt "väsen", eller varelse. En väsentlig sanning är ju den att Gud är ande (Joh 4:24), det vill säga ett levande, personligt, immateriellt väsen, utan kropp. Likaså är det väsentligt viktigt att påpeka och bekänna att den helige Ande, en av de tre personerna i gudomen, är en person, och inte enbart en "kraft" (läs mer om Treenigheten och den helige Ande här och här). Änglar är andar (Hebr 1:14), personliga immateriella väsen, likaså onda andar som färdas omkring och gör ont, och som även kan besitta människors och djurs kroppar (Mark 5:13).

Människan som "väsen" är ju givetvis en hel varelse av både ande och kropp. Endast i anden och utan kroppen är människan inte hel, hon känner sig naken, avklädd, fram till den slutliga uppståndelsen med de förhärligade kropparna (2 Kor 5:1-8). Men, utöver detta, varför skulle det plötsligt bli en så radikalt annorlunda betydelse när det talas om människans ande? Varför skulle människans ande plötsligt bara vara en "livskraft" eller "andning", när andar annars inte är det? I Första Korinthierbrevet 2:11 talar Paulus om hur människans ande vet vad som finns i människan, liksom Guds Ande vet vad som finns i Gud - människans ande är alltså personlig likt Guds Ande och är en "vem" som kan "veta". Vårt varande är alltså enligt Bibeln inte endast beroende av kroppen, vi kan ha en utomkroppslig tillvaro i anden. Paulus talar, som sagt, om att vara borta från kroppen och i anden, och att vi som människor, direkt efter döden, kommer att befinna oss i en utomkroppslig tillvaro - kristna kommer att vara "borta från kroppen, hemma hos Herren" (2 Kor 5:8).

Här är några bibelcitat om att vi som andar lever vidare efter döden utan kroppen och hamnar i Underjorden/Dödsriket i väntan på den yttersta domen, där vi kommer återuppstå och gå vidare i evigheten med nya kroppar:

En beskrivning (inte en liknelse!) av vad som händer efter döden, av Underjorden (Dödsriket) och dess geografi med en paradisdel och brinnande plågo-straffdel åtskiljda av en gapande klyfta man kan kommunicera över:

Luk 16:19-26
Det var en rik man som klädde sig i purpur och fint linne och levde var dag i glädje och fest. Men vid hans port låg en fattig man som hette Lasarus, full av sår. Han längtade efter att få äta sig mätt på det som föll från den rike mannens bord. Ja, hundarna kom och slickade hans sår. Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i Underjorden*, lyfte han blicken och fick se Abraham långt borta och Lasarus hos honom. Då ropade han: Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten för att svalka min tunga, ty jag plågas i denna eld. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, under det att Lasarus fick ut det onda. Nu får han tröst och du plåga. Och till allt detta kommer att det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. (Luk 16:19-26, *felöversatt av Folkbibeln, rättad)

Jesus i paradiset med rövaren på korset direkt efter döden:

Jesus svarade: "Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset." (Luk 23:43)

Jesu ande levde kvar efter Han dog på korset, kom till paradisdelen av Underjoden och predikade över klyftan till de förlorade avlidnas andar i fängelset:

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. (1 Petr 3:18-20)

Samuels ande blir frammanad från Underjorden:

Kvinnan frågade: "Vem skall jag då mana fram åt dig?" Han svarade: "Mana fram Samuel åt mig." Men när kvinnan fick se Samuel, gav hon till ett högt rop och sade till Saul: "Varför har du lurat mig? Du är ju Saul." Kungen sade till henne: "Frukta inte. Vad är det du ser?" Kvinnan svarade Saul: "Jag ser ett gudaväsen komma upp ur jorden." Han frågade henne: "Hur ser han ut?" Hon svarade: "Det är en gammal man som kommer upp, klädd i en mantel." Då förstod Saul att det var Samuel, och han böjde sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. Samuel sade till Saul: "Varför har du stört mig och manat fram mig?" Saul svarade: "Jag är i stor nöd. Filisteerna har börjat krig mot mig, och Gud har vikit från mig och svarar mig inte mer, varken genom profeter eller genom drömmar. Därför har jag kallat på dig, för att du skall låta mig veta vad jag skall göra." (1 Sam 28:11-15)

Moses och Elias andar kommer till förklaringsberget:

Sex dagar därefter tog Jesus med sig Petrus och Jakob och hans bror Johannes och förde dem upp på ett högt berg för att vara ensam med dem. Och han förvandlades inför dem: hans ansikte lyste som solen, och hans kläder blev vita som ljuset. Och se, Mose och Elia visade sig för dem, och de samtalade med honom. Petrus sade till Jesus: "Herre, det är gott för oss att vara här. Om du vill, skall jag göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." (Matt 17:1-4)

Mer bevis på att man är vaken och medveten i Dödsriket/Underjorden ("hålan" missvisande översatt till grav) - de talar och är tvingade att bära sin skam:

Starka hjältar skall tala ur dödsriket till honom och till dem som hjälper honom: De har farit hit ner, och nu ligger de där, de oomskurna, genomborrade med svärd. Där ligger Assur med hela sin skara. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Han är omgiven av deras gravar. Sina gravar har de fått längst ner i gropen. Runt omkring hans grav ligger hans skara. Alla är de slagna, fallna för svärd, de som spred skräck i de levandes land. Där ligger Elam med hela sin larmande hop runt omkring hans grav. Alla är de slagna och har fallit för svärd. Som oomskurna måste de fara ner i jordens djup, de som spred skräck omkring sig i de levandes land. Nu måste de bära sin skam med de andra som har farit ner i graven. Bland de slagna har han fått sitt läger med hela sin larmande hop. Runt omkring honom är deras gravar. Oomskurna ligger de där alla, slagna med svärd, ty de spred skräck i de levandes land. Nu måste de bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. De ligger mitt ibland de slagna. Där ligger Mesek-Tubal med hela sin larmande hop. Runt omkring honom har de sina gravar. Alla är oomskurna och genomborrade med svärd, ty de spred skräck i de levandes land. Inte heller får de ligga bland de fallna, oomskurna hjältarna, som har farit ner till dödsriket i sin rustning och fått sina svärd lagda under sina huvuden. Nej, deras missgärningar vilar över deras ben, ty de spred skräck i de levandes land. Också du skall krossas bland de oomskurna och få ligga bland dem som är genomborrade med svärd. Där ligger Edom med sina kungar och alla sina furstar. Trots all sin makt har de fått sin plats bland dem som är slagna med svärd. De måste ligga där tillsammans med de oomskurna och med dem som har farit ner i graven. Där ligger alla Nordlandets furstar och alla sidonier, ty de for ner tillsammans med de slagna. För all den skräck de orsakade genom sin makt har de kommit på skam. De ligger där oomskurna bland dem som genomborrats med svärd. De måste bära sin skam tillsammans med dem som har farit ner i graven. Farao skall se dem, och han skall trösta sig i sorgen över hela sin larmande hop. Farao och hela hans här är slagna med svärd, säger Herren, HERREN. Ty jag lät honom bli en skräck i de levandes land, men nu måste han läggas mitt ibland de oomskurna, hos dem som är slagna med svärd, farao med hela sin larmande hop, säger Herren, HERREN." Hes 32:21-32

Dödsriket/Underjorden töms (Hades felaktigt av SFB översatt till "Helvetet"), alla får uppståndelsekroppar, som passar deras eviga destination, och går vidare, antingen in i evig salighet, eller evig dom

Och havet gav igen de döda som fanns i det, och döden och [dödsriket] gav igen de döda som fanns i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar.
(Upp 20:13 SFB)

De många som sover i mullen skall vakna, några till evigt liv, andra till förakt och evig skam.
(Dan 12:2 SFB)

Förvåna er inte över detta, ty den stund kommer, då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom.
(Joh 5:28-29 SFB)

Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga?
(Rom 9:21-22 SFB)

Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? Du oförståndige! Vad du sår får inte liv om det inte dör. Och vad du sår har inte den gestalt som skall bli till, utan är ett naket korn, kanske av vete eller av något annat slag. Men Gud ger det en sådan gestalt som han har velat, och åt varje frö dess egen gestalt. Inte allt kött är av samma slag. Det är skillnad mellan människors, husdjurs, fåglars och fiskars kött. Det finns också himmelska kroppar och jordiska kroppar. Men de himmelska kropparnas glans är av ett slag, de jordiska kropparnas glans av ett annat slag. Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan. Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i glans. Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.
(1Ko 15:35-44 SFB)

Själen - odödlig?

Att vi lämnar kroppen och lever vidare efter döden är alltså tydligt. Men om vår själ, eller ande, är evigt "odödlig" är egentligen ointressant. Och jag är beredd att erkänna att det blir lite väl förenklat att uttrycka sig på det sättet. Men vad vi vet är ju att all existens är beroende av Guds uppehållande kraft. Självexistens, egenskapen att existera av sig själv, är en gudomlig egenskap, en av de okommunicerbara attribut som endast Gud besitter. Även vi som har "evigt liv", har det inte i oss själva, utan i Jesus Kristus, och vi blir bevarade och uppehållna av Han som uppehåller allt genom Sitt mäktiga ord (Hebr 1:3), Han genom Vilken allt består (Kol 1:17). Likadant är det med de som är i Helvetet: de fortsätter att existera, inte för att de genom sin egenskap av att ha en odödlig själ existerar för evigt i sig själva, utan för att Gud uppehåller dem till det ändamålet. Jonathan Edwards säger någonting mycket insiktsfullt i sin predikan Sinners in the hands of an angry God - 'Syndare i händerna på en arg Gud' - då han varnar de som går förlorade: "Gud kommer inte ha någon funktion att fylla med dig utom att lida elände; du kommer fortsättas att finnas till inget annat syfte; ty du kommer vara ett kärl av vrede anpassad till förstörelse; och det kommer inte finnas någon annan användning för detta kärl än att fyllas med vrede"

Avslutning

Det här är ju förstås en fruktansvärd och svindlande tanke och det är ingenting jag talar om med lättsamhet. Helst vill vi ju inte tänka på det, när vi tänker efter. Att en människa ska lida under en allsmäktig Guds vrede, vad en Allsmäktig kan åstadkomma, när Han är arg - varken mer eller mindre, givetvis, än vad Han i Sin rättvisa kräver. Vilken obegriplig, obeskrivlig pina! Och att lida den fullständigt, och hållas existerande, medveten, för evigt. Utan något hopp om att någonsin svimma, förlora medvetandet, eller dö av smärtan. Plågas utan ro eller vila vare sig dag eller natt i evigheters evighet! När vi tänker på detta borde vi fyllas av medlidande med alla våra icke-frälsta medmänniskor och vilja nå dem, för att varna dem för denna verklighet och berätta de goda nyheterna, Evangeliet.

Men vi är ändå vid gott mod och skulle hellre vilja flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren. Därför sätter vi en ära i att vara honom till behag, vare sig vi är hemma eller borta. Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont. Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor... (2 Kor 5:8-11)

Läran om Helvetet är viktig för att den visar vilken allvarlig situation de förlorade befinner sig i. Den visar också Guds kärlek i Jesus Kristus, att Han kom för att lida och dö under detta fasliga vredesstraff på korset. Det var inte ett dugg mer lindrigt än vad det skulle vara för oss att hamna i Helvetet för evigt - Han var själv så rädd och full av fasa inför bägaren med Guds vrede som Han skulle dricka, att Han svettades blod då Han bad i Getsemane. Han kunde bara betala av den eviga skulden snabbare än vad vi kunde, under stunden på korset, då Han själv är den Evige Guden. Hans lidande och död på korset blidkade fullständigt Guds vrede å syndares vägnar, så att vi slipper hamna i Helvetet, och istället får komma till Honom, för evigt.

Sammanfattning: Annihilationsläran - en villolära

Sammanfattningsvis, kan annihilationsläran inte på ett bra sätt redogöra för de bibeltexter som faktiskt talar om evig, medveten plåga i Helvetet. Annihilationister kan kamma hem en del goda poänger som vi alla kan hålla med om, men som dock inte i sig tyder på att annihilationsläran har rätt. Då de inte vill kännas vid och bemöta bibeltexterna om Helvetet rakt, försöker annihilationister  att gå in från sidan, ta upp olika sidofrågor, som de menar ska knuffa omkull läran om evig medveten plåga i Helvetet "från sidan", men som inte gör det. En del av sidofrågorna leder istället in på sådana sidospår som ibland - om man går hela vägen i resonemanget - sätter ännu fler väsentliga läror som rör Guds väsen, egenskaper och karaktär, på spel: inte minst Guds eviga natur, Guds vrede och Jesu lidande på korset. Annihilationsläran står därmed för en annan gud, en annan Jesus, ett annat kors och ett annat evangelium. Den är en villolära som ifrågasätter en eller flera väsentliga läror i den biblisk-kristna tron.

Må nu alla rannsaka sig och omvända sig efter denna läsning, som inte borde lämna någon oberörd.

Vikten av att läsa Bibeln - varje dag

Predikan från 27:e dec 2015

Dinosauriernas tid

För en del verkar dinosauriernas existens, de uppgrävda dinosauriebenen, fossilen, osv. vara någonting som automatiskt motbevisar Bibeln. Dinosaurier, menar man, finns inte med i Bibeln, och de ska ha funnits miljontals år innan Bibeln ens säger att jorden blivit skapad! Men hur är det med detta? Finns inte dinosaurier med i Bibeln? Och har de verkligen funnits miljontals år innan jorden (enligt Bibeln) blev skapad?

I slutet av Jobs bok där Gud svarar på alla klagomål Han fått (kap 38-41) så beskrivs där en del djur. Lejonet, korpen, vildåsnan, strutshonan, örnen, m fl. (Kanske är detta utdrag ur kung Salomos tal om djur (1 Kung 4:33))? Hur som helst, dyker det upp två intressanta djur i slutet: Behemot (Job 40:10-19) och Leviatan (40:20-41:25). De djur som beskrivs är inga man känner igen, direkt, och det finns några olika uppfattningar om vilka djur dessa ska föreställa. Här följer en redogörelse för några av dessa uppfattningar.

Vissa ser dem som mytologiska djur som inte finns på riktigt. Eller att de symboliserar någonting. Denna förklaring kan vara lockande, eftersom det finns en tendens att mytologisera Bibelns utsagor, som att de har en symbolisk innebörd, och man därmed inte egentligen behöver ta allting så bokstavligt, och inte behöver låta Orden påverka hur man lever sitt liv. Men denna förklaring förefaller inte särskilt rimlig, exegetiskt sett, om man ser till själva texten och den poäng som den har som syfte att göra. Gud säger först Se Behemot som jag skapat liksom dig. Lika säkert som vi är skapade av Gud och finns i verkligheten så är Behemot och Leviatan skapade av Gud och finns/fanns i verkligheten. De beskrivs tillsammans med andra riktiga djur som Gud skapat och som vi vet vilka de är och känner igen. De behandlas som, och måste därför vara, helt vanliga, verkliga djur som de andra, som Job och läsarna vid den tiden måste ha vetat vilka de var och känt igen efter beskrivningen. Och poängen: Gud pekar på dessa stora djur som Han skapat för att visa Sin makt. Det skulle vara poänglöst att visa Guds makt genom att peka på dessa djur, om Han inte ens har skapat dem, om de inte ens fanns, om det inte var några djur som Job och läsarna skulle känt igen!

Andra inser därför de är verkliga djur, och tror att Behemot är en flodhäst och Leviatan en krokodil. Detta står t.ex. i Folkbibelns fotnot till stället. Och mycket riktigt, till stor del kan beskrivningen av Behemot stämma in på en flodhäst—förutom i vers 12 där det står att den bär sin svans så styv som en ceder. För tittar man på flodhästens "svans" så är det bara att slänga den idén i papperskorgen.

"Han bär sin svans så styv som en ceder"?

Leviatan kan också till en början stämma in på en krokodil. Men ju mer man läser beskrivningen så får man ge upp den tanken också. Vid 41:6 så börjar det att beskrivas rader av sköldar på ryggen, sedan framgår det även att den sprutar eld, reser sig upp och är praktiskt taget omöjlig att döda.

En tredje förklaring som framförts är att de är dinosaurier. Jag får hålla med, beskrivningarna stämmer bäst överens med dinosaurier. Ett problem kan ändå vara att de sprutar eld, men, utifrån några skelett så kan man inte veta allt om deras kroppsfunktioner. Kanske är det möjligt att de, eller några av dem på något sätt "sprutade eld"? Jag återkommer till det senare i inlägget... Men ett annat större problem som många ser med denna förklaring är att dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan, långt innan människans gryning, långt innan Job fanns eller Jobs bok skrevs.

Detta är ett ogiltigt motargument, av ett par skäl. Bl.a. utgår det från en världsbild som inte stämmer överens med Bibelns, och som menar att universum kom fram av sig själv genom en stor explosion ur ingenting för 13,75 ± 0.11 miljarder år sen och att allting är mycket äldre än vad Bibeln säger. Där ingår också en historia om att allt liv, djur och växter, kommit fram genom långsökta processer (evolution), de starkaste överlever, och där dinosaurierna "härskade" över jorden men sedan dog ut vilket gav utrymme åt däggdjuren att utvecklas, där vi människor nu är de bästa och har tagit över. Människor och dinosaurier får alltså inte finnas tillsammans enligt denna världsbild och därför vill, och kan, man inte förstå att texten beskriver dinosaurier.

Detta ogilitiga cirkelargument måste man alltså överge, eftersom det utgår från en världsbild som redan har bestämt sig för att Bibeln har fel, och där man vill att den ska ha fel. Man kan ju inte använda sig av någonting obibliskt, faktiskt anti-bibliskt, för att förstå vad Bibeln säger. Då är det inte ens relevant att förstå vad Bibeln säger. Istället måste man anta och förstå Bibeln utifrån en biblisk världsbild, där dinosaurierna inte dog ut för 65 miljoner år sedan, och där inte heller universum och allt liv har kommit till enligt hur det beskrivs av dessa falska lärare, utan Gud skapade allt på 6 bokstavliga dagar (afton och morgon emellan, 1 Mos 1:5,8,13, osv) och vilade på den 7:e (en tradition som firas än idag av vissa folkslag på 7 bokstavliga dagar.) Och på femte dagen skapade Gud alla djuren, och på sjätte människan. Människan och alla djur, inkl dinosaurier har alltså funnits samtidigt. Dinosaurierna kan inte heller ha dött ut innan dag 6, då Gud skapade allting mycket gott (1 Mos 1:31) och döden är något ont som kom in någon gång först efter de första 7 dagarna (1 Mos 3:19, Rom 5:12.)
För en ytterligare diskussion om universums/skapelsens ålder, se mitt tidigare inlägg: Är jorden/skapelsen gammal eller ung enligt Bibeln?

Därför är det helt rimligt och konsekvent utifrån Bibeln att Behemot och Leviatan som beskrivs i Jobs bok är dinosaurier. Faktum är att när Bibeln beskriver dinosaurier så tydligt och som sam-existerande med människor så slår det även helt och hållet hål på de vanföreställningar människor har hittat på om "miljarder år." Här tror jag också man ser ett hot som gör att man inte vill se dem som dinosaurier. Man låter ens förståelse av Bibeln påverkas av underliggande motiv—inte en hederlig metod för bibeltolkning.

Detta är inte emot vetenskap, som en del vill påstå, utan en världsbild, ett paradigm (dessa har inte patent på ordet "vetenskap"). Det finns även vetenskapliga bevis; arkeologiska fynd, historiska källor, m.m. Vi ser från Bibeln att dinosaurierna inte dog ut för 65 miljoner år sedan. Och här är mer av intresse:

Spår av människor samtidigt som dinosaurierna
Detta citerar jag översatt från en OBS! icke-kristen hemsida. Datering av fossil är ju ofta felaktig, och svårt att verifiera om dateringen stämmer när det gäller tidsåldrar, såvida man inte har en tidsmaskin och kan åka tillbaka i tiden. Men även om man har fel på själva årtalen så visar de att de iallafall åldersmässigt var från samma tid som dinosaurierna.

Omöjliga fossil
Fossil, som vi lärde oss i grundskolan, finns i sten som formades för många tusentals år sedan. Ändå finns ett antal fossil som vi bara inte kan fatta hur de stämmer, geologiskt eller historiskt. Ett fossil från ett mänskligt handavtryck, t ex, upptäcktes i kalksten som uppskattas vara 110 milj. år gammalt. Något som tycks vara ett fossilt människofinger upptäcktes i kanadensiska arktis, dateras också tillbaka till 100-110 milj. år sedan. Och vad som tycks vara fossil av ett mänskligt fotspår, möjligen med sandal på, upptäcktes nära Delta i Utah, i en skifferfyndighet som uppskattas vara 300 milj - 600 milj. år gammal.

Metallföremål på fel ställe
Människor fanns inte ens för 65 miljoner år sedan, och glöm människor som kunde bearbeta metaller. Så hur förklarar då vetenskapen halv-ovala metallrör som grävts fram ur 65 milj. år gammal kalk från Kritaperioden i Frankrike? År 1885 bröts ett kolblock upp och man hittade en metallkub som uppenbarligen bearbetats av intelligenta händer. År 1912 bröt anställda på ett kraftverk isär en stur klump kol och ut kom en järngryta! En spik hittades i ett block sandsten från Mesozoikum [251–65 miljoner år sedan]. Och det finns många, många fler såna avvikelser.

"Vetenskapen" har problem med sina idéer om datering och evolution, som de förutsätter utan att bevisa, och trots motbevis—de vägrar se dem som motbevisad härmed utan "kan" bara inte svara. Svaret är att fossilen inte är omöjliga eller metallföremålen på fel ställe. Svaret är att evolutionsvärldsbilden har fel och att människan funnits sedan dag 6 av skapelsen, tillsammans med övriga djur, inklusive dinosaurier. Det är också intressant att de märker att intelligenta händer måste ha format metallföremålen men de vägrar att se att vi själva, som är så långt mer avancerade skapelser, har blivit formade av intelligenta händer.

...och fötter:

"Taylor-spåren," Dinosaur Valley State Park i Glen Rose Texas

Floden som rinner genom Dinosaur Valley State Park sköljde iväg en stor stenhäll med hjälp av mycket regn och avslöjade de trevliga fotspåren ovan. Dinosauriefotspår och människofotspår tillsammans. Dessa fotspår har varit ett horn i sidan för evolutionister i åratal och bevisar att människor och dinosaurier existerat samtidigt. Det trasslar till det för deras tidsskala där människor och dinosaurier inte får finnas samtidigt. Därför förkastade "Vetenskapen" fotspåren och man ljög ihop diverse lögner om dem. De gjorde t.o.m. en sämre version av den äkta bilden ovan så att den skulle se förfalskad ut. Sedan så fick evolutionisterna igenom en lag mot att "skada floden" så att det blev i praktiken olagligt att gräva fram mer fotspår av dinosaurier och människor (se fler bilder och läs mer här).

Avbildade dinosaurier i forna kulturer
Börjar med att klippa från samma artikel igen som ovan:

Ica-stenarna
I början av 1930-talet, upptäckte fadern till Dr Javier Cabrera, kulturantropolog för Ica i Peru, hundratals ceremoniella begravningsstenar i det forna inkafolkets gravkamrar. Dr Cabrera fortsatte på sin fars arbete och har samlat mer än 1100 av dessa stenar, som beräknas vara mellan 500-1500 år gamla och har blivit kända som Ica-stenarna. Stenarna har etsningar där många är sexuellt stötande (vanligt för den kulturen) vissa har avgudar och andra avbildar saker som hjärtoperationer och hjärntransplantation. Men de mest häpnadsväckande etsningarna visar tydliga dinosaurier—brontosaurier, triceratops, stegosaurus och pterosaurier. Medan skeptiker ser Ica-stenarna som en bluff, har deras äkthet varken bevisats eller motbevisats.

Detta är en av Ica-stenarna som har dinosaurier på sig.

Självklart vill skeptiker se dem som en bluff eftersom de redan bestämt sig för att dinosaurier och människor inte funnits samtidigt. Men tänk dig själv. Skulle Dr Javier Cabrera och hans pappa ha suttit och etsat tusentals stenar själva, bara för att skämta? Är det ens möjligt att genomföra en sådan bluff?

Jag tittade på Wikipedia som hade lite fler förklaringar till dinosaurierna på stenarna. Den ena vildaste fantasin efter den andra. Den mest logiska förklaringen saknades dock: att människor och dinosaurier funnits samtidigt precis som Bibeln säger. Man har svurit trohetsed till evolutionsläran och medföljande tidslinje, vilket får dem att kasta bort all logik och hitta på allt möjligt för att bortförklara, för att få behålla sina vanföreställningar.

Istarporten
Under kung Nebukadnessars regeringstid på 600-talet f.Kr. på strukturerna kring Istarporten formades reliefer föreställande olika djur, som var vanliga på den tiden i mellanöstern. Lejon, oxar... och dinosaurier.

Forna Sumatra
Detta är en bild från forna Sumatra som visar forn-indoneser jaga en dinosaurie. Bilden finns på etnografiska museet i Budapest.

Nilmosaiken från Palestrina

Nilmosaiken, Barberinimosaiken, en ca 6 m×5 m stor polykrom golvmosaik, påträffad år 1600 i lämningarna efter den antika Fortuna-helgedomen i Palestrina, Italien. (Nationalencyklopedin)

På denna mosaik av företeelser i Afrika finns det med många afrikanska djur. Lejon, noshörningar, krokodiler, leoparder, och "krokodil-leoparden" krokodilopardalis—uppenbarligen en sorts dinosaurie som man jagade.

Anasaziindianerna (150 f Kr-1200 e Kr nuvarande Utah)
En evolutionist (intressant nog) skriver, översatt: "Det finns en hällristning i Natural Bridges National Monument som bär en slående likhet med en dinosaurie, närmare bestämt en brontosaurus, med lång svans och hals, litet huvud och allt" (Barnes and Pendleton, Canyon Country Prehistoric Indians – Their Culture, Ruins, Artifacts and Rock Art, 1995.)

Mer
Det finns så mycket avbildade dinosaurier och detta är bara några axplock. Lite mer bilder:

Dinosauriemålning från Cree-indianerna på Agawa Rock i Misshepezhieu, Lake Superior Provincial Park, Ontario, Canada

Relief av en stegosaurus på Ta Prohm-templet från Khmer-civilisationen som fanns mellan 800-1200 e.Kr.

En plesiosaurie som aboriginstammen Kuku Yalanji i norra Queensland kallade "Yarru" här avbildad efter beskrivning.

Draklegenderna
Det var först år 1842 som ordet "dinosaurie" uppfanns. Men, om människor och dinosaurier levt tillsammans, borde de inte ha kallat även dessa djur något? Vi har redan sett exempel från Bibeln där det finns flera namn som Behemot och Leviatan. Men vad mer känner vi igen för namn på dessa jätteödlor? Jo, just det, drakar. Dessa stora och farliga varelser som finns i legender och är avbildade, över hela världen. På alla kontinenter och världsdelar finns draklegender.

Speciellt kända för oss i Europa är kanske de från medeltiden med riddare som dödade drakar. Tittar man på ursprungen till dessa historier, som förstås blivit mer och mer förskönade med tiden, så ser man att det i grund och botten finns verkliga historier bakom, helt enkelt där människor jagade och dödade dinosaurier, eftersom de var, eller ansågs vara farliga (som man även idag gör med andra djur, som varg, som förövrigt också har varit, och är, ett djur som "förskönas" i sagornas värld.) Här kan vi också ha en mer vettig förklaring till hur dinosaurierna dog ut, och en förklaring som stämmer med Bibeln.

Det sades även att en del av drakarna sprutade eld. Jag nämnde tidigare snabbt även detta om Leviatan. Så det verkar som att en del dinosaurier kunde spruta eld. Även om det verkar märkligt så får vi tro det så som det både står i Bibeln och i berättelserna om drakarna; fakta och observationer. En del reptiler, ödlor och ormar kan spruta ut giftiga vätskor, så det kan vara möjligt att en del dinosaurier sprutade ut olika vätskor, som reagerade med varandra, eller något annat som de kom i kontakt med där ute, på det sättet att de antände. Det kan också vara så att de sprutar så starkt svidande, eller frätande, gift att det "bränner" och därmed kan sägas att de "sprutar eld" (de giftiga ormarna i 4 Mos 21:6 heter bokstavligen på hebreiska "eldiga" ormar). Exempel på några andra fantastiska djur som Gud skapat med kroppsfunktioner som man inte kunde tro var möjliga, är elektriska ålar, bombarderbaggen och pistolräkan.


Det är ju intressant hur dessa drakhistorier verkar tyda på, att det med kristendomens intåg började utrotas drakar, eller dinosaurier. Många av drakdräpar-legenderna handlar just om kristna (som senare förklarats "helgon" av katolska kyrkan) som dräpte drakar. En ingrediens ska ha varit deras starka tro. Till och med aposteln Filippus sägs ha dödat en drake som man tillbad i ett tempel i Hierapolis. Men kanske den mest kända är "Sankt Göran"—Sanctus Georgius. Denna legend har lite varianter men i grund och botten så var det ett samhälle som inte kom åt sitt dricksvatten för att det bodde en drake i närheten, så de offrade till den, eller lockade bort den genom att ge den boskapsdjur att äta. Senare började de att offra barn. En dag skulle de offra kungens dotter, men då anlände Georgius och dödade draken genom sin starka tro och skicklighet med svärdet. Hela samhället omvände sig från sin hednatro och blev kristna.


Fler kristna drakdräparlegender finns som sagt. Något återkommande är just, som också sagt, deras starka tro. Det kan vara så, att de kristna, till skillnad från hedningarna, visste att dessa drakar inte var några gudar som hade någon makt, utan vanliga djur som man kunde döda. Så var det kristendomen som utrotade dinosaurierna!!!

Eller är dinosaurierna helt utdöda?

Människors möten med dinosaurier i modern tid
Visst finns det mycket spännande historier med folk som har sett oförklarliga fenomen och underliga varelser än idag. Är alla dessa ögonvittnesberättelser falska? Eller personerna som inte ens vill tala om det för att folk ska tycka att de är galna? Varför ljuga ihop något i så fall? Det är svårt att bara avfärda allt, och det måste finnas sanning i flera av dessa historier. Den mest kända man hört och läst mycket om, är väl Loch Ness-odjuret, men även många andra sjöodjur har bevittnats, även i Sverige—som t.ex. det s.k. Storsjöodjuret. Hur de beskrivs liknar många gånger vattenlevande dinosaurier, som plesiosaurier. En del tyder även på att det kan finnas kvar landlevande dinosaurier och flygödlor.

Studiet av dessa djur och historier kallas för kryptozoologi (läran om okända djur). Forskningsområdet är icke-konfessionellt (många kryptozoologer är ateister och tror ändå på evolutionen, märkligt nog, vilket kommer att framgå av länkarna nedan). Eftersom det för de flesta tycks starkt motsäga den allmänt förmodade världsbilden—där ju dinosaurier levt och dött ut långt innan mänsklighetens gryning, stämplas kryptozoologin som "pseudovetenskap".

Förutom de mer kända sjöodjuren så kan vi titta på några av de nämnda landlevande dinosaurierna och flygödlorna som folk har sett. Om det finns levande dinosaurier idag, är Afrika den främsta kandidaten. Afrika har djupa enorma, övervuxna träsk som människor inte kan sätta sin fot i, marken är så mjuk att man sjunker. Vattendragen blockerar ingång, farliga insekter och djur bär på dödliga smittor. Man kan inte flyga över med flygplan eller helikopter och se något eftersom träden är så stora och täcker över allt.

Kongamato
Människor har sett flygande djur som stämmer överens med hur pterosaurier (s.k. "flygödlor") såg ut. Och människor har även blivit dödade av dem. Här är några historier, fritt återgett/översatt från den här sidan, där mer kan läsas:

1923 arbetade resanden Frank H Melland i Zambia och fick skildringar från befolkningen om flygande reptiler. De kallade den "kongamato" (båtvältare) och sades leva i Jiunduträsken i Mwinilungadistriktet i västra Zambia. Den hade inga fjädrar, mjukt skinn, ett vingspann mellan 1,2-2m, och en "näbb" full med tänder. De beskrevs ofta som svarta eller röda till färgen; och var kända för att få kanoter att kapsejsa och döda dem som tittar på dem. När han visade dem teckningar av pterosaurer, pekade alla som var där ut den som en kongamato, inklusive en hövding i ett område där kongamato antas vara aktiva.


1925 rapporterar engelske tidningskorrespondenten G. Ward Price, som besökte Rhodesia med den blivande hertigen av Windsor, om en man som blev skadad då han gått in i ett fruktat träsk i Rhodesia, känt för att vara en demoners hemvist. Han kom tillbaka med ett stort sår i bröstet, nästan död, och berättade att en konstig stor "fågel" attackerat honom. När han fick se en bild på en pterosaur från en bok om dinosaurier, skrek han till och flydde.

Kanske den mest slående rapporten kommer från upptäcksresande anställda av British Museum. 1932-33 avgick Percy Sladen Expedition till västafrika, ledd av Ivan T Sanderson, en välkänd zoolog och författare. En gång när han skjutit en fladdermus som landat i vattnet och han gick genom strömmen för att hämta den, ropade plötsligt hans följeslagare "Se upp!" Han berättar:

"Och jag såg. Sedan skrek jag också och hoppade direkt ner under vattnet, för, det som kom rakt emot mig, bara någon meter ovanför vattnet, var en svart historia stor som en örn. Jag fick bara en glimt av dess ansikte, men det var tillräckligt, ty dess underkäke hängde öppen och hade en halvcirkel av spetsiga vita tänder, som satt ungefär deras egen bredd ifrån varandra. När jag kom upp ur vattnet, var den borta. George stod åt andra hållet och blåste av en salva från sin andra gevärspipa. Jag kom upp, droppande över stenklippan och vi såg på varandra. "Kommer den tillbaka?" sjöng vi i kör. Och just innan det blev för mörkt för att kunna se något, kom den igen, störtande tillbaka längs floden, dess tänder klapprade, luften "svischade" då den genomträngdes av de stora, svarta, dracula-liknande vingarna. Vi var båda oförberedda, mitt gevär oladdat, och den brutala besten kom rakt mot George. Han duckade. Djuret svävade över honom och blev omedelbart uppslukat av nattens mörker."

Mokele-Mbembe
Mängder av pålitliga källor har vittnat om detta djur som finns i Kongo i Afrika. De första skildringarna kommer av udda fotspår i Kongo år 1776. 134 år senare talade kapten Freiherr von Stein zu Lausnitz med lokalbefolkningen och fick se fotspår av djuret.

Den sägs vara brungrå och ha len hud, ungefär lika stor som en elefant, minst lika stor som en flodhäst. Den har väldigt lång, böjlig hals och en stor tand eller ett horn. Några nämnde en lång muskulös svans lik en alligators. Den sägs vara växtätare. Detta gör att man inte kan förklara det som en myt. Jag fick se vilken växt den helst åt; en sorts lian med vita blommor och mjölkig sav och äppleliknande frukt. Jag fick se en väg som djuret trampat fram för att nå fram till sin mat och den beskrivna sortens växt fanns i närheten.

Tre år senare stötte en annan tysk expedition också på lokalbefolkningen som berättade om Mokele-mbembe "Flodstannaren". Det sägs att två av djuren år 1930 attackerade en vall som pygméerna, lokalbefolkningen, byggt. De dödade ett av djuren och åt upp det. En del blev sjuka och dog.

Djuret beskrivs ha lång hals och svans, massiv kropp och tjocka ben. Många har dragit slutsatsen att det rör sig om en överlevande sauropod. Dessa var växtätande dinosaurier med långa halsar, svansar, små huvuden, stora kroppar och tjocka, elefantliknande ben. Man har försökt testa pygméerna flera gånger. Man har visat dem bilder av djur som bor i området. De känner igen teckningarna och namnger djuren: leoparder, gorillor, elefanter... man har även visat dem en bild på en björn, som inte finns där, och den har de inte känt igen. Så har de fått se en bild av en typisk sauropod, varpå de genast, och helt naturligt svarat: "Det är Mokele-mbembe!" Afrikanske jägaren Nicolas Mondongo beskrev efter ett möte med djuret: lång, slank hals, klumpig, elefantliknande kropp, fyra massiva ben, lång avsmalnande svans.

Från år 1980 fram till idag har flertalet expeditioner till Kongo gjorts. Flera av dem har letts av den amerikanske biologen Dr. Roy P. Mackal. Han fick aldrig se djuret själv, men var nära en gång, då han hörde ett plask bakom sig där han satt i en båt på Likoualafloden. Pygméerna ropade "Mokele-mbembe!" men han fick bara höra plasket och i hans öron lät det som ett stort vattendjur, som en flodhäst, fast inga flodhästar har setts i denna del av Kongo.

Marcellin Agnagna, en respekterad kongolesisk biolog som varit med Mackal ledde också en expedition 1983 på sjön Télé där man tror att djuret bor. Han såg djurets hals och rygg i 20 minuter. Från en annan expedition hade han med sig en hel del bevis. 23 filmrullar som tyvärr blev underexponerade p.g.a. djungelklimatet; spillning, gjutna fotavtryck och ljudinspelningar av djuret. 


Kryptozoologen och ingenjören Herman Regusters från Seattle ledde en expedition till Kongo 1981, och såg ett djur i kikaren som hade en slank hals på cirka 2 meter, ett litet huvud och en rygg på cirka 4,5 meter. Han uppskattar att djuret med motvägande svans bör ha varit cirka 10 meter långt. Han var säker på att det var för stort för att vara en elefant.

En del vill förklara det med att det är en elefant, eller noshörning, men det är ungefär som förklaringarna av Behemot och Leviatan. De har inte lång hals, de har inte långa svansar, till att börja med. Bevisen och beskrivningarna pekar tydligt på att det är en överlevande sauropod.

Ropen
Mellan 1994 och 2004 har minst sex amerikaner utforskat Umboiön (Papua Nya Guine) och och sökt efter en nattlevande pterosaurliknande varelse som kallas "ropen". Det finns inga bildbevis än, förutom ett foto som togs av en kvinnlig pilot, men som tydligen gått förlorat. Bevisen för att ropen är verklig och liknar en pterosaur bygger nästan helt på ögonvittnen.

Den beskrivs som att den inte har fjädrar, är lik en fladdermus och har lång svans. Munnen är till formen lik en näbb och lik en krokodils. Den har en typ av kam på huvudet och något spetsigt, "diamant"-format på svansen. I sällsynta fall har den setts på nära håll på natten, nära nog för att se formen och att den avger ett sken. De har också setts äta fisk och flyga iväg med en död människokropp från en grav.

Duane Hodgkinson såg en "pterodaktyl" år 1944 nära Finschhafen. Vingspannet var likt ett gammalt propellerplans (Hodginson ägde själv ett sådant och har över 13 000 timmars flygerfarenhet.) Svansen var 3-5 m lång och den hade en sorts kam på huvudet. 

Ett australiensiskt par såg en stor ödlelikande varelse flyga över Perth en kväll år 1997. Det var mellan 9-15 m stort.  

Gideon Koro, Wesley Koro och Mesa Agustin såg en ropen flyga över kratersjön Pung år 1994. Svansen ska ha varit 7 m och vingspannet kan ha varit 14 m. Den långa svansen hade en "diamant". Gideon var säker på att den inte hade några fjädrar och munnen liknade en krokodils.

Det finns ingen annan rimlig förklaring än att det rör sig om en pterosaur.

Beskrivningarna tycks stämma bra in på en pterosaur av släktet rhamphorhynchoidea.

Det fanns fler jag hade planerat att skriva om, men det får räcka. Jag tror poängen redan är ganska tydlig. (Fler kan läsas om här, där även det mesta om "kryptiderna" ovan blivit sammanfattat/fritt översatt ifrån.)

Slutsats
Att dinosaurier funnits motbevisar inte Bibeln, utan stämmer överens med Bibeln. Bibelns beskrivningar av dinosaurier, tillsammans med övriga bevis som här framlagts vittnar om att människor och dinosaurier existerat tillsammans, och vederlägger uppfattningen om att dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan, långt innan människor funnits. Detta visar att dinosaurier inte utgör ett problem alls för Bibeln, utan snarare utgör de ett desto större, ja, förödande, problem för hela den sekulära/evolutionistiska världsbilden med dess tidsskala.

Låt de som vägrar tro på Bibeln och hånar young-earth creationists nu stå med skam, ångra och bättra sina vägar och tro på Gud, Hans Ord ända från 1 Mos 1, och Hans Smorde som dog ca 4000 år efter världens skapelse och återuppstod på tredje dagen.

Valet/politik + andra nyheter + ny översättning av Första Korinthierbrevet

Eftersom det snart är val blev det lite relevant att kanske skriva någonting om det, och politik, innan dess. Detta tänker jag nu göra i anknytning till att jag också delar med mig av lite annat som kan vara på sin plats här.

Valet och politiken är några saker jag tagit tillfälle att ta upp när jag predikat på gatan de sista gångerna, för att knyta det vidare till Evangeliet. Jag var i Uppsala och Stockholm med ett gäng för några helger sedan och där var det en del valstugor från de olika partier som finns att rösta på. Vi stod framför dessa valstugor och predikade. Samma sak förra lördagen då vi predikade i Brunnsparken. Det stod ett parti bredvid oss och det var massa valaffischer överallt.

Några av valstugorna i Uppsala, som vi predikade framför.

Politiken kunde användas för att dra in människans synd och Gud i samtalet, och sedan peka vidare på Glädjebudet. Politik visar att någonting är fel med människosläktet. Det behövs några som bestämmer för annars går alla bara omkring på sin egen väg. Anarkism är en övertro på människans förmåga att sköta sig hyfsat utan något som håller henne tillbaka. Människan är till sin natur ondskefulla syndare och vi måste ha lagar och några som bestämmer de lagarna. Samtidigt kan inte politiker rädda oss. Alla tror att de har den bästa lösningen för landet, men det har de inte. Politikerna är också syndare som gör fel, och är ohederliga, ljuger och lovar ut falska löften som de inte håller. De vill bara ha pengar och makt. Ingenting kan rädda detta land från säker undergång, förutom Gud...

Ungefär så. Sedan började jag berätta om Gud som skapat oss, gett oss Lagen, som vi syndat emot, den kommande domen, Eldsjön, och sedan Glädjebudet om frälsningen genom Jesus.

Det har förövrigt kommit ett parti som många kristna känner att de kan rösta på: Kristna värdepartiet. Jag var ganska entusiastisk till en början då de var emot abort; en ganska viktig fråga som avgör miljontals människors liv, och som inte några andra partier är emot, inte ens kristdemokraterna som till och med var de som införde abortturismen. Jag följde Kristna värdepartiets diskussioner på deras facebook-sida, där till mitt stora förtret jag fick läsa av en av ledarna att de tänkte ha ett delmål först: att bara sänka gränsen för antalet veckor då abort kan vara tillåtet. Då är de alltså av samma skrot och korn som alla andra. Sedan deltog jag i lite andra diskussioner och det visar sig att de inte tror på Bibeln. De ogillade när jag hänvisade till Bibeln och sedan blev jag informerad om följande:

KV motiverar sin politik, inte utifrån Bibeln, utan från det naturligt goda

Hmmm? Enligt Bibeln är människan fördärvad och ond till sin natur. Jag kan nog inte som bibeltroende kristen stödja att man går under kristen fana men förnekar Bibelns auktoritet och sanning.

Det är bara att se saken som den är. Människan är fördärvad och ond till sin natur. Politiska förändringar kan ändra henne lika mycket som leoparden kan ändra sina egna fläckar. Därför behöver man predika Evangeliet och låta Guds Ande verka pånyttfödelse i hennes hjärta, så att hon blir en ny skapelse i Kristus.

Politiken kan inte ändra på vårt land. Det krävs en väckelse där kristna återgår till Bibeln och där Hans Ord läggs ut för folket och man förkunnar Hans glädjebud för de förlorade. Vi behöver att Gud förbarmar Sig över vårt land. Sedan, när 51% av befolkningen är kristna ska vi rösta för att ändra grundlagen och införa biblisk teokrati.

Intressanta händelser i samband med gatupredikan
När vi predikat på gatan sista gångerna har det hänt ett antal intressanta saker. I Uppsala var det några som ropade något och kastade en tennisboll mot mig (men missade). I Stockholm nästa dag var det en icke-troende som nyligen hade haft en dröm om Jesus och undrade vem Han var, varför Han dog på korset. Nu fick han höra Glädjebudet och förstod varför. Be för hans frälsning.

På en anslagstavla i Stockholm försåg Gud med tillräckligt med oanvända häftstift så att jag kunde sätta upp hela serietraktaten från Living Waters igen.

Även när vi var i Brunnsparken kom det en som, efter att vi predikat, kom och sa att han och en annan kvinna hade haft en dröm om att han åkte upp i himlen. Vi berättade för honom hur man kom till Himlen och vädjade att han skulle lyssna och även berätta för den andra damen han kände. Andra gången jag predikade kom en vakt ut från köpcentret, som jag stod strax utanför, och sa att jag inte fick vara där och att jag skulle sluta predika. Jag hade just kommit till att predika om korset, så jag ville inte gärna sluta. Jag informerade även vakten om om mina rättigheter som medborgare, att både befinna mig på allmän plats (ute på trottoaren, och alltså inte inne i köpcentret där han arbetade) och utöva min yttrandefrihet och att han inte har någon rätt att bestämma att jag inte får vara där. Han fick ringa polisen i så fall. Det är viktigare att lyda Gud än människor, jag fortsatte predika, och då drog han ner mig från pallen och släpade ut mig över gatan.

Detta var fascinerande. Här blev jag, när jag lydde Guds befallning och därmed gjorde en helt rättfärdig gärning i att predika Evangelium, bortsläpad som en annan brottsling, som en av de många brottslingar jag sett förut bli bortsläpade av vakter. Jag fick en aning likhet med Jesus som blev räknad bland brottslingar och bortförd av vakter, och även vad apostlarna upplevde, som vi kan läsa om i Apg. Givetvis var min upplevelse inte i samma grad som deras, men ändå kommer detta nu att berika min bibelläsning; jag kan känna igen lite av hur det måste ha känts för dem.

Sedan kom det några icke-kristna och gav mig att dricka. Så man blir både bemött med fientlighet och vänlighet. Det är som om demoner och änglar hänger runt dessa händelser. Kanske händer värre/bättre (beroende på perspektiv) saker i framtiden. Det enda som jag vågar säga är att vi behöver tillbringa mycket mer tid i våra bönekammare. Angående oss, er själva, och läget i landet. För "väckelse, och börja med mig," för fler lydiga kristna här, att Gud ska visa nåd och förbarma Sig, och ge omvändelse och syndernas förlåtelse till svenskar. Att öppna dörrar för Ordet och skydda oss från onda och fientliga människor. Och skydda oss från oss själva, vårt eget kött. Jag har fått uppenbarat för mig själv, hur mycket av mig själv som jag har kvar att korsfästa.

En jobbig tid har varit över i mitt liv (som jag även skrev om då) men Gud är nådig; Han skonade mig från det värsta. Jag kom oskadd ur den brinnande ugnen. Och Hans löften om kommande är långt mer underbara.

Ny hemsida
Förra veckan kom den nya hemsidan evangeliecentrerat.se ut. Där kommer det att komma mycket bra till svenska översatt material från 9 Marks, Cross conference, Desiring God, HeartCry, The Gospel Coalition och Together for the Gospel; John Piper, RC Sproul, DA Carson, Tim Keller, Charles Spurgeon, John F MacArthur, David Platt, Paul Washer, m.fl. Alla dessa har mycket bra och uppbygglig biblisk undervisning.

Första Korinthierbrevet
Jag är också nu efter mycket fördröjning klar med finputsningen av min översättning av Första Korinthierbrevet och den finns nu uppe tillsammans med min översättning av Romarbrevet under "annat material".