Judas brev 1:4 och Folkbibelns teologiska vinklingar

Det finns en viss teologisk lutning i Svenska Folkbibeln, hur mycket jag än uppskattar ett alternativ till den hädiska Bibel 2000.

 

Folkbibeln har översatt Judas brev 1:4 "vissa personer vars dom för länge sedan är förutsagd i Skriften".

Den ordagranna översättningen är dock: "Vissa människor har ju börjat slinka in, som fordom är föreskrivna till den här domen"

Ordet föreskriva betyder bestämma, inte förutsäga eller skriva i förväg. När man föreskriver något så ger man en order, en befallning, en bestämmelse. Texten visar att Gud har förutbestämt vissa till att bli fördömda. Inte bara att "Gud såg in i framtiden och visste att de skulle gå förlorade och kunde därför skriva om det i förväg". Samtidigt som Gud förutbestämt, före jordens grundläggning, att de utvalda ska bli frälsta (Ef 1:4), hade Han också bestämt sig för att utelämna andra från utväljandet och låta dem gå förlorade i sina synder och bli rättvist dömda för dem (Rom 9:18-22).

Men i den Svenska Folkbibelns översättningskommité, särskilt 2015, verkar det ha slunkit in vissa med en teologisk bias som har översatt den för att passa sin egen teologi, och inte låta Bibeln själv i dess originalspråk utforma teologin.

Kalvinismens fem punkter

Guds suveräna nåd i frälsningen i korthet beskriven genom de fem lärosatser som kallas "nådens läror" eller "kalvinismens fem punkter".

1. Människans fallna natur, totalt fördärv

Förkortningen TULIP resulterar
i aningen missvisande rubriker.

När Adam föll i synd drog han med sig hela den efterkommande mänskligheten i fördärvet; alla föds onda, andligt döda i sina överträdelser och synder (Rom 5:12ff; 1 Kor 15:21-22; Ef 2:1, 5). Hon är dock inte så ond hon kan bli, och, från utsidan sett, kan hon göra gott mot sina medmänniskor; men hennes inre tankar och motiv kan alltid, milt uttryckt, ifrågasättas – de är alltigenom onda sedan ungdomen! (1 Mos 6:5; 8:21). Människan hatar Gud och gör aldrig någonting andligt gott gentemot Gud. Människan älskar mörkret och inte ljuset (Joh 3:19). Ingen rättfärdig finns, ingen söker Gud, alla har blivit fördärvade, alla står med skuld inför Gud (Rom 3:9-19). Människan är Guds fiende och varken vill eller kan underordna sig Gud (Rom 8:7). Hon är oandlig, andligt död, och vill inte ta lyssna till Guds Ord (1 Kor 2:14). Till sin natur älskar hon synden, hatar hon den sanne Guden, och varken vill, kan, kan vilja, eller vill kunna, bli frälst från sin synd och komma till Gud. Denna sanning bör ödmjuka oss och göra så att vi ser och uppskattar hur fruktansvärt rättfärdig Hans vrede är över oss, men också hur överflödande rik Hans nåd och barmhärtighet är över vår stora synd!

2. Villkorslös utkorelse

Gud hade med rätta kunnat låta oss alla vara och förbli i vårt frivilliga, upproriska tillstånd i synd, på väg till Helvetet. Gud är inte under någon som helst skyldighet att frälsa någon – vi hade ändå inte velat det, och Han hade varit fullkomligt rättvis i att hålla oss alla ansvariga för vår synd och kasta oss i Eldsjön omedelbart. Ändå valde Gud att stå ut med oss, och rädda många! Han utvalde många olika sorters människor, från alla sorters folkslag (Upp 5:9). Det berodde inte på något gott i dem, som Han förutsåg i dem, eller som utmärkte dem från övriga. De var inte på något sätt bättre eller mer speciella än övriga. Det var inget i dem som tvingade eller gjorde Gud skyldig att välja och frälsa dem, utan Han utvalde dem av Sin egen fria och suveräna nåd, redan innan världens grund blev lagd (Ef 1:4-6), långt innan de föddes och varken gjort gott eller ont, för att Guds beslut att välja vem Han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på Han som kallar (Rom 9:11). Alltså beror det inte på någon människas vilja eller strävan (vi hade aldrig haft den eller gjort det!) utan på Guds barmhärtighet (Rom 9:16). Utkorelsen är alltså villkorslös, oberoende av något i människan, utan helt och hållet av Guds nåd (Rom 8:20-30; 9:11; Ef 1:11-12). Övriga lämnas att förbli i sitt frivilligt syndiga tillstånd och förhärdas, så att de blir fördömda, för att Gud också genom dem kan visa upp Sin rättvisa dom och rättfärdiga vrede (Rom 9:22). Detta är inte Guds fel, utan beror helt på deras egen synd som de själva är ansvariga för. Bara för att Gud inte valt att frälsa dem betyder det inte att de är ursäktade. Vi får inte ifrågasätta Hans val (Rom 9:20) utan ska böja oss i fruktan och tacksamhet. Vi har helt och hållet Gud att tacka och ära för vår frälsning. Allt är av nåd och inte av gärningar, allt eget beröm hos människan är uteslutet (Ef 2:8-9).

3. Särskild, definitiv, lyckad återlösning

Guds eviga plan med världen innebar att visa upp Sin stora nåd och kärlek i att frälsa utvalda syndare, genom att själv ta deras straff för att tillfredsställa rättvisan och betala det pris som krävdes (1 Petr 1:20). De är utvalda till att bli frälsta i Jesus Kristus (Ef 1:4-5). Han sände Sin Son till världen med den särskilda avsikten  att Han skulle frälsa Sitt utvalda folk från deras synder (Matt 1:28; Tit 2:14) genom att ge Sitt liv till lösen för de många (Jes 53:10-11; Matt 20:28). Han betalade till fullo. Syftet med Jesu försonande död var inte att bara "göra det möjligt" för människor att bli frälsta. Människan har ingenting att lägga till till Jesu fullbordade verk. Om det hängde på hur människan gensvarade, så skulle ingen bli frälst. Nej, syftet var att verkligen frälsa ett särskilt folk (Ef 1:4-6; Joh 17:9; Tit 2:14), och Han lyckades! Alla som Gud har utvalt och som Jesus dog för kommer med 100 % säkerhet att bli frälsta (Joh 6:37-40, 44; 10:11, 14-15, 26-29). Vi har en fullständig, säker, trygghet i Jesus, som älskade oss som individer och gav Sitt liv just med tanke särskilt på oss – och inte alla i största allmänhet. Det här utestänger dock inte någon. Alla människor blir befallna att ångra sina synder, vända om och förtrösta på Jesus, med löftet att Han är ett fullkomligt offer för deras synd (Apg 2:38-39; 17:30) – det finns ingen begränsning i Hans blod; det finns tillräckligt för var och en som vill komma, att komma och bli rentvättade (1 Joh 1:7-2:2). Men på grund av deras syndiga natur vill de inte, och får de det därför inte till sig själva. Istället förvärras deras dom och fördömelse då de, helt frivilligt, förkastat den enda vägen till frälsning (Hebr 10:26-27). Det är de som av Gud, Fadern, blivit förutbestämda till att helgas genom Anden, som lyder och faktiskt blir bestänkta med Jesu Kristi blod (1 Petr 1:2). De som tror har evigt liv, övriga förblir under Guds vrede (Joh 3:16-21, 36).

4. "Oemotståndlig" nåd, verksam kallelse

Många är kallade, men få är utvalda (Matt 22:14). Evangeliet ska predikas för alla människor och alla ska bli kallade till omvändelse, utvärtes. Men det måste också ske en invärtes, verksam kallelse, för att syndare ska vilja lyda Evangeliet och omvända sig (1 Kor 2:14). De måste bli födda på nytt, vilket de inte blir av sin egen vilja, utan av Gud, som föder, lika lite som vi föder oss själva av vårt eget val för första gången! (Joh 1:12-23; 3:3-5). Gud föder de utvalda på nytt och de blir dragna till Kristus av en nåd de inte kan motstå. När Gud kallar, svarar de (Joh 6:37, 44; 10:16). Det betyder inte att de blir frälsta mot sin vilja, nej Gud förvandlar hjärtat och ändrar viljan hos rebellen så att denne nu vill omvända sig och bli frälst; ersätter den otroendes hjärta av sten med ett hjärta av kött (5 Mos 30:6; Hes 36:26-27). På det sättet är den "oemotståndlig" för Guds utvalda, medan de som förblir opånyttfödda naturligtvis fortsätter stå emot Guds godhet och kallelse till bättring. När de utvalda hör Evangeliet gör den helige Ande ett verk inuti dem så att de kan omvända sig och tro (Apg 13:48; 16:14; Jak 1:18; 1 Petr 1:23). Pånyttfödelse kommer före tron. Denna vetskap hjälper oss att troget predika Evangeliet, utan att försöka ändra på det för att få folk att gensvara – oavsett vilka motgångar vi möter. Gud har Sitt utvalda folk där ute (Apg 18:9-10), även om inte vi vet vilka det är, så gör vi vårt uppdrag att förkunna för alla, och litar på Gud. Det är Guds Ande som ger omvändelsen och Han gör det endast genom Sitt Ord, när det predikas rent och troget. Vår uppgift är inte att redigera eller göra det mer acceptabelt. Vår uppgift är att predika det!

5. De heligas uthållighet och bevarande

Det verk som Gud påbörjar, fullbordar Han (Fil 1:6). De som är utvalda och blivit födda på nytt, har visserligen kvar den gamla naturen, "köttet", i sin kropp, så länge de lever på jorden, men de har blivit en ny skapelse (2 Kor 5:17) som älskar Gud och hatar synden, och de kommer att fortsätta strida mot synden, växa i helgelse, hålla ut i tron, ända tills de når slutmålet; samtidigt som den helige Ande som bor i dem dessutom hjälper dem och bevarar dem  hela vägen (Rom 8:13-18; Fil 2:12-13; 1 Joh 3:9; 5:18). De är ivriga att göra goda gärningar (Tit 2:14) och göra sin kallelse och utkorelse fast (2 Petr 1:10); de kommer att ta Bibelns varningar på allvar och inte avfalla (Jer 32:40; Hes 36:26-27; 1 Kor 6:9-11; Hebr 6:4-12), de bekänner, ångrar och sörjer över alla synder de begår (Rom 7:24), och Jesus fortsätter att vädja för deras sak på Faderns högra sida (Rom 8:34; Hebr 7:25; 1 Joh 1:8-2:1); och de längtar och ser ivrigt fram emot den fullständiga förlossningen, som de garanterat kommer att få (Rom 8:23). De som avfaller var aldrig sant födda på nytt från första början (1 Joh 2:19), men de kan fortfarande kallas till sann omvändelse. Om man kan förlora frälsningen, beror frälsningen på gärningar, att vi måste "hålla oss frälsta", men så är inte fallet. Både vår uthållighet och Guds bevarande garanteras av Jesu fullbordade verk för oss. Inga av Guds utvalda, som Jesus dött för, kommer att gå förlorade, utan de är evigt säkra i Honom (Joh 10:27-29; Rom 8:29-30; Ef 1:3-14).

Detta är ”nådens läror”, eller vad som även kallas "kalvinismens fem punkter". "Kalvinism" är tyvärr behäftat med en del missuppfattningar och förtal från människor med både uppriktiga och ohederliga motiv. Dessa läror är inte Jean Calvins mänskliga påfund utan de sammanfattar vad han, och många andra, före och efter honom, upptäckt om vad Bibeln lär om hur Gud frälser syndare. Han frälser dem genom Sin egen fria nåd, suveränt och oberoende av människors vilja. Från början till slut – från utkorelsen före världens grundläggning ända till inträdandet i den eviga saligheten – är allt till 100 % av Guds nåd, och Gud har all ära. Ingen människas vilja eller strävan kan lägga till något till Guds nåd och frälsningen. ”Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.” (Ef 2:8-9).

Vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud; hur outsökliga Hans domslut och spårlösa Hans vägar. "Vem har ju lärt känna Herrens sinne? Eller vem var Hans medrådgivare? Eller vem gav Honom något i förväg och ska betalas tillbaka till av Honom?" Eftersom: av Honom och genom Honom och till Honom: allt. Äran åt Honom in i tidsåldrarna, amen. Rom 11:33-36

Inför Jesu död: Kvinnan som smörjer och Judas som förråder (predikan)

Predikan utifrån Markus 14:1-25 jag höll förra söndagen.

Kapitel 14 påbörjar det sista avsnittet i Markusevangeliet där det börjar skildra processen i Jesu död, begravning och uppståndelse. Det börjar med att översteprästerna och de skriftlärda planerar att döda Jesus (vv. 1-2) vilket återknyter till att de och fariseerna ju egentligen har haft dessa tankar länge.

Påskmåltiden som förbereds, som lärjungarna finner nästan helt iordningsställd (vv. 12-16) är en förebild av Jesu död, Jesus är ju påskalammet som slaktades. Detta har Gud ordnat sedan innan jordens grund blev lagd.

Kvinnan som smörjer Jesus (vv. 3-9) hade det som hennes uppgift i förberedelserna för Jesu död, som Gud planerat skulle hända. Hon gjorde en bra del i Guds plan (fastän de som var där inte tyckte hon gjorde någonting bra) och hon kommer belönas för det. Judas som förrådde Jesus (vv.10-11) var också förutbestämd till sin uppgift i Jesu död, men detta var en dålig del, som han kommer att straffas för. (v. 21)

Lär Romarbrevet 9 ut (utkorelse och) förkastelse? En kort exeges av Romarbrevet 9, särskilt v. 22

Lär Romarbrevet 9 ut utkorelse och förkastelse (reprobation)? (Dvs, kortfattat, att Gud utväljer några syndare att bli räddade, och förkastar de andra p.g.a. deras synd). Det är egentligen lite märkligt för mig att man bara skulle göra en "exeges av Romarbrevet 9" när man behöver sammanhanget (som går hela vägen genom kapitlen 9-11).

Frågan i fråga ligger djupt i vers 22:

Men: om Gud, fastän Han var villig att uppvisa Sin vrede, och att göra Sin förmåga känd, med mycket långmod bar vredesbehållare, som gjorts lämpliga till förstörelse

Det är tydligt från de föregående verserna, 11-21, att det är Gud som har "gjort lämpliga" vredesbehållarna till förstörelse. Det är inte de själva som gjort sig själva till det, och det beror inte på någonting i dem själv. T.ex.: vv. 10-13:

Rebecka, när hon var havande ur ett samlag, av Isak vår fader, när de ju inte fötts än, inte gjort något gott eller dåligt än, så att Guds föresats enligt utväljandet skulle förbli, inte av handlingar, utan av Han som kallar, sades det till henne att "Den större ska slava för den mindre," såsom det står: "Jakob älskade jag, men Esau hatade jag."

Det är alltså Guds suveräna vilja och syfte. Detta förstår kalvinister. Men, saken är denna, att "gjorts lämpliga" inte betyder bestämd till förstörelse. De skulle kunna förstöras i det tillståndet, det hade varit ett lämpligt sätt att handla gentemot dem. Det skulle uppvisa Guds vrede och göra Hans förmåga känd. Men huvudmeningen är att Gud "bar", eller "stod ut" med dem, med mycket långmod—för att (v.23)—följaktligen, Guds avsikt "göra Sin äras rikedom känd på barmhärtighetsbehållare, de som är förberedda [ett annat grekiskt ord än "gjorts lämpliga" i v. 22] till ära"

Faktum är att vers 22 påbörjar en fråga. "Men: om..." som slutar i v. 30 "Vad ska vi alltså säga?"

Svaret han ger just i versen och de som följer förklarar vad han talat om:

Att folkslag, de som inte jagade rättfärdighet, övertog rättfärdighet, men rättfärdighet, den av tro, men Israel, som jagade lag för rättfärdighet, kom inte före till lagen. Varför? För att inte av tro utan såsom av handlingar; de stötte emot stötestenen

Vredesbehållarna är därför Israel, som Gud gjorde hårda genom att ge dem Lagen, så att de skulle söka rättfärdigheten genom handlingar och få dem att stöta sig mot stötestenen när de hör att rättfärdigheten kommer av tron. Gud stod ut med detta så att Han skulle kalla och rädda alla Sina utvalda, från både icke-judiska folkslag såväl som judar (v. 24, men för tillfället endast en kvarleva 11:1-5). Judarna förkastar Evangeliet så att apostlarna skulle predika för hedningarna istället, och så skulle dessa bli frälsta.

11:11 talar tydligt: "snubblade de för att de skulle falla?"

Parafras: Gjorde Gud dem hårda så att de skulle hamna i Helvetet?

Svar: nej: "Det får inte bli! Utan genom deras överträdelse: räddningen åt folkslagen - till att reta dem till svartsjuka."

Guds plan var att judarna skulle förkasta evangeliet, så att förkunnelsen skulle gå till hedningarna (folkslagen), så att de skulle bli räddade. Lägg märke till att Paulus hoppas på att de förhärdade judarna skulle bli retade till svartsjuka och också kanske bli räddade!

11:12-14Men om deras överträdelse: världens rikedom och deras nederlag: folkslagens rikedom, hur mycket mer deras fullhet? Men jag talar till er folkslag, under så mycket som jag alltså visst är sändebud för folkslag, prisar jag min tjänst, om jag alls skulle reta mitt kött till svartsjuka och få rädda några utav dem.

Paulus avslutar med att tillbe Gud för att Han gör vad Han vill i Sin vishet för att rädda folk från alla etniska bakgrunder:

Gud spärrade ju in dem alla i olydnad, så att Han skulle förbarma Sig över dem alla. Vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud; hur outsökliga Hans domslut och spårlösa Hans vägar. "Vem har ju lärt känna Herrens sinne? Eller vem var Hans medrådgivare? Eller vem gav Honom något i förväg och ska betalas tillbaka till av Honom?" Eftersom: av Honom och genom Honom och till Honom: allt. Äran åt Honom in i tidsåldrarna, amen.

Slutsats: Texten lär inte ut förkastelse. Paulus hoppas till och med att de som beskrivs som förhärdade och lämpliga att förstöras, ändå ska bli räddade senare. Att ta det som att den lär förkastelse är att gå för långt för vad Paulus avsåg. Läran om förkastelse kan vara en möjlig och logisk slutsats från vissa verser i Romarbrevet 9, men inte nödvändigtvis. Bibeln lär ut förkastelse på andra ställen dock.

Detta är en sammanfattning/struktur av kapitlen:

9:1-5 Paulus' medlidande med de förkastade, biologiska israeliterna

6-13 De sanna israeliterna, beror på Guds utväljande, inte på handlingar eller etnisk tilhörighet

Följdfrågor. Gud gör vad Han vill

14-18 Följdfråga: Är Gud orättvis?

Svar: Nej. Han förbarmar Sig över vem Han vill, men gör vem Han vill hård, oberoende av människans vilja eller språng. (2 Mos 33:19, 9:16)

19-20 Följdfråga: Varför klandrar Gud oss om vi inte kan stå emot Hans rådslut?

Svar: Gud får göra vad Han vill med Sin skapelse, människan, hon ska inte ifrågasätta det.

Förtydliganden om vilka som är kallade/utvalda, och gjorda hårda/förkastade, varför och hur

Varför och vilka: 22-30a Gud skulle göra Sin äras rikedom känd på de som är förberedda till ära, de är både av judar och folkslag.

Hur (på vilket sätt det händer, medlet och inte själva anledningen varför, Jfr 9:10-21)

9:30b-10:12 Folkslag fick rättfärdigheten genom förtroendet*, men inte Israel då de jagar rättfärdighet av Lag/handlingar

14-17 Förkunnelse är nödvändigt för att någon ska höra och ha förtroende

18-21 Folkslagen lydde och hade förtroende, inte israel och de förkastades

Vilka?

11:1-10 Alla biologiska israeliter är inte förkastade, en lämning är utvald

Varför de förhärdades och förkastades

11-36 Räddningen åt folkslagen (och i sin tur hela Israel, de förhärdade/förkastade kan också bli räddade senare!!?)

(*A k a "tro". Grekiska ordet πιστις innebär mer att ha förtroende för Gud, när man är bortom allt hopp i sig själv, inte att "tro på Gud." Här är det fråga om att vi syndare är bortom allt hopp i oss själva om att bli rättfärdiga men har förtroende för Gud att rättfärdiga oss. Detta har Paulus skrivit om tidigare i brevet, kap 3:21-5:11)

Tuffa Frågor För Kristna? - #28

Tjugoåttonde delen i den fortsatta "Tuffa Frågor För Kristna"-serien.
En serie där vi utmanas av ateisten azsuperman01 på youtube, och svarar.Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. (1 Petr 3:15)

(Tidigare frågor: #1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27)



Frågan: Vilken anledning har vi till att tro att Himlen kommer bli bättre än Jorden? Skapade Gud Himlen "mer perfekt" än jorden?

Gud skapade från början jorden och allt på den, allting var gott/perfekt. Sedan gick det åt pipan. I Himlen kommer allting också vara gott/perfekt men hur vet vi att det inte kommer gå åt pipan där heller. Om Gud är allsmäktig och inte kunde lyckas första gången varför skulle Han lyckas igen?

Svar: Gud tillät syndafallet att hända här, men kommer inte göra det på den nya jorden/Himlen. Det ingick i Guds plan med den här skapelsen att låta syndafallet hända så att Han skulle förhärliga Sig, visa upp Sin rättvisa, vrede och makt genom att straffa syndare, och Sin nåd och barmhärtighet genom att  benåda och förlåta syndare genom Kristus. (Se Ords 16:4, Rom 9:22-23) - Det syftet kommer inte finnas kvar nästa gång utan det finns redan både straffade och benådade syndare.

Vi vet även att det inte kommer att ske något syndafall i Himlen eftersom Guds Ord har sagt att det inte kommer bli det. Han har inte "ordinerat" det. Vi kommer att ha evigt liv i Hans rike och Han kommer att härska. Satan kommer att ligga och steka i eldsjön och kan inte klä ut sig till en orm igen. Vi kommer även att vara förhärligade och inte kunna synda. Så man kan nog allt säga att Gud skapar Himlen "mer perfekt" än jorden. Läs gärna: 1 Kor 15:40ff, Upp 21-22.

Tuffa Frågor För Kristna? - #19

Nittonde delen i den fortsatta "Tuffa Frågor För Kristna"-serien.
En serie där vi utmanas av ateisten azsuperman01 på youtube, och svarar.

Jag gör inte denna serie där jag svarar på azsuperman01s serie frågor för att jag hatar ateister och vill att de ska komma till Helvetet. Raka motsatsen. Om vi älskar våra ateistiska vänner så lyssnar vi och sätter oss in i deras frågor. Vi ger dem också raka, ärliga, bibliska svar även om det inte är särskilt känslomässigt godtagbara svar alltid. Vi vill vara ärliga mot dem och inte anspela på deras känslor eller lura dem med lena ord (de är mycket bättre på att genomskåda sånt än kristna) utan ta dem som de verkliga, tänkande individer som de är. Om Gud vill, så ger Han dem omvändelse.

Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. (1 Petr 3:15)

(Tidigare frågor: #1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 18)



Frågan: Skapade Gud Helvetet med förkunskapen och avsikten att tortera mänskligheten? Eller är Han en klantskalle som inte kunde förutse konsekvensen av Sina handlingar?

Är Gud allvetande så visste Han redan innan Han skapade Helvetet och världen, att de flesta människorna kommer att komma till Helvetet. Ändå gjorde Han det. Alltså måste Han haft för avsikt även att de kommer till Helvetet. Detta är en mycket tuff fråga - för arminianer. Arminianer menar att Gud älskar exakt varenda individ som någonsin existerat och kommer existera, och inte vill att någon enda människa alls ska komma till Helvetet. Men att eftersom människorna har fri vilja så går Gud Allsmäktigs önskningar inte i uppfyllelse. Det här är väldigt utbredda uppfattningar idag men helt obibliska (man har missuppfattat bibelställen med "världen" och "alla", och inte sett så noga sammanhanget i texten som visar att det inte handlar om "exakt alla människor.")

För att citera Steve Hays på apologetikbloggen Triablogue i ett inlägg om arminianism (översatt):

Om vi antar att den arminianska uppfattningen stämmer om "alla," och "världen," på vilket sätt älskar den arminianske Guden verkligen "världen" eller älskar verkligen "alla" syndare - när han tydligt förutsåg hur majoriteten av alla män och kvinnor skulle lida för alltid i Helvetet när han skapade dem, men ändå fortsatte att skapa dem med denna fruktansvärda följd i åtanke även om det stod i hans makt att skona dem från detta fruktansvärda slut?

Med andra ord, allting som Gud gör, avser Gud att göra. Om han frivilligt skapade den stora andelen av människosläktet med deras helvetiska framtid fullt synlig, så skapade han dem avsiktligen för att gå till helvetet. Och detta trots det faktum att deras helvetiska framtid kunde ha undvikits.

Gud hade kunnat förhindra det slutet genom att aldrig skapa dem från första början.

Så vår ateistiske vän har en mycket bra poäng och svaret blir att Gud har skapat Helvetet med avsikten att vissa människor kommer att straffas där - detta för att Han ska visa Sin rättvisa, makt och vrede.

Några bibelord:

HERREN har gjort var sak för sitt särskilda syfte, även den ogudaktige för olyckans dag. HERREN avskyr de högmodiga, de blir förvisso inte ostraffade.
(Ord 16:4-5 SFB)

Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?
(Rom 9:21-23 SFB)

Jag har tidigare i denna serie citerat detta ur Jonathan Edwards' kända väckelsepredikan från 1741, Syndare i händerna på en arg Gud:

Gud har haft det på sitt hjärta att visa änglar och människor, både hur utmärkt hans kärlek är, och också hur förskräcklig hans vrede är. Ibland har jordiska kungar i sinnet att visa hur förskräcklig deras vrede är, genom de extrema straff de verkställde på dem som retat dem. Nebukadnessar, den mäktige och högdragne monarken i det kaldeiska riket, var villig att visa sin vrede, när han blivit rasande på Sadrak, Mesak och Abed-Nego; och i enlighet med detta gav ordern att den brinnande heta smältugnen skulle vara sju gånger hetare än vad den var; tveklöst höjdes den till den yttersta grad av glöd som mänsklig konst skulle kunna åstadkomma: men den store Guden är också villig att visa sin vrede, och förstora sin rysliga majestät och mäktiga kraft i sina fienders extrema lidanden. Rom 9:22 "Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga?" Och då man ser att detta är hans syfte, och vad han har bestämt, att visa hur förskräcklig den oblandade, otyglade vreden, Jehovas ilska och stränghet, kommer han att göra det med resultat. Något kommer åstadkommas och ske, som kommer att vara fasligt att bevittna. När den store och arge Guden har rest sig och verkställt sin rysliga hämnd på den stackars syndaren; och det kräket verkligen lider hans oändliga vikt och förargelses kraft, då kommer Gud kalla på hela universum för att skåda den rysliga majestät, och mäktiga kraft som kan ses i Jes 33:12-14 "Folken skall förbrännas till kalk, likt avhugget törne skall de brännas upp i eld. Ni som är långt borta, hör vad jag har gjort. Ni som är nära, lär känna min makt. Syndarna i Sion blir förskräckta, bävan griper de gudlösa. 'Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld? Vem av oss kan bo vid en evig glöd?'"

Så kommer det att vara för dig som är i ett oomvänt tillstånd, om du fortsätter i det; den oändliga makten och majestäten och den allsmäktige Gudens förskräcklighet ska förtydligas på dig, i dina plågors obeskrivliga styrka: du kommer plågas i de heliga änglarnas närvaro, och i Lammets närvaro; och när du kommer vara på denna smärtnivå, kommer himlens strålande invånare gå fram och titta på detta gräsliga spektakel, så att de får se vad den Allsmäktiges stränga vrede innebär, och när de har sett det, kommer de falla ner och beundra denna stora makt och majestät. Jes 66:23-24 "Och nymånadsdag efter nymånadsdag och sabbatsdag efter sabbatsdag skall alla människor komma och tillbe inför mig, säger HERREN. Och de skall gå ut och se liken av de människor som har avfallit från mig. Deras mask skall inte dö och deras eld inte utsläckas. De skall vara en vämjelse för alla människor."