När Stefan Swärd nyligen i Hemmets Vän jämförde Donald Trump med Adolf Hitler, skrev jag ett svar* till honom i kommentarerna på Facebook där han delat artikeln. Inte därför att jag personligen har någon blind lojalitet till Trump, utan därför att en sådan jämförelse är ett monument av intellektuell ohederlighet och historielös panikretorik. Att dra Hitlers namn in i samtida politiska diskussioner på det sättet urholkar förståelsen för verklig ondska och trivialiserar totalitarismens offer.
Swärds svar till mig och andra på sin blogg var avslöjande. Inte för vad det sade om Trump — utan för vad det sade om honom själv.
Sakfrågan undviks med självbiografi
Istället för att bemöta den faktiska kritiken — att hans Hitler-jämförelse är absurd och djupt oansvarig — valde Swärd att rada upp sin egen livsgärning: sin predikoverksamhet, sitt försvar av klassisk kristen moral och sin erfarenhet av att bli förföljd för konservativa åsikter.
Men det var aldrig hans livshistoria som var föremålet för min kritik. Det var den specifika jämförelsen, den specifika texten och det sätt han undergrävde debatten genom emotionellt laddad överdrift.
Detta är ett klassiskt logiskt felslut: Argumentum ad hominem inversum — att tro att ens egen goda meritlista i sig bevisar att man har rätt i sak.
Men goda intentioner och lång erfarenhet skyddar ingen från att göra intellektuella snedsteg. Aposteln Paulus varnar gång på gång för att man kan börja i Anden men sluta i köttet. Kung Salomo byggde templet – och slutade med avguderi. Tron är inte en gång för alla bevisad av forna meriter. Det gäller oss alla.
En livslång gärning för bibliska sanningar är inte irrelevant – men den är heller inget skydd mot att i nutid göra allvarliga teologiska och retoriska misstag. När Swärd liknar Trump vid Hitler, är det inte en fråga om hans meritlista, utan om hans resonemang håller. Och det gör det inte
Syndare har alltid varit i makten
Swärd pekar på Trumps personliga synder — misslyckade äktenskap, skandaler, pengar till en sköka — som om detta automatiskt ogiltigförklarar den politiska kamp Trump för. Men detta är ett djupt obibliskt sätt att resonera.
Historien är full av syndiga män som Gud, i sin försyn, använt för att hålla tillbaka ännu värre ondska. Kyros, Nebukadnessar, Jehu och Simson var inga moraliska föredömen — inte i sina hjärtan, inte i sina privatliv. Men de fyllde en funktion: de höll tillbaka kaos, de slog mot större destruktivitet, de verkade som tillfälliga murar mot förfallet.
Sådan är Guds handlande än idag. Han använder, utan undantag, fallna makthavare — samtliga — för sina egna goda syften, utan att därmed godkänna deras synd eller politik. Det är inte de jordiska ledarnas helighet som håller samhället stående, utan Guds tålamod och försyn.
Därför är frågan aldrig: är han syndfri? — utan: vilken ondska hålls tillbaka, och vilken tillåts blomstra?
Trump är inte frälsaren. Ingen kristen påstår det. Men det betyder inte att han förtjänar att liknas vid en massmördande diktator. Han har inte förbjudit val, inte fängslat oppositionen eller journalister, inte stängt kyrkor eller censurerat konservativa medier — tvärtom har han stått emot en växande vänsterliberal maktapparat som gärna gör just detta. Och det är precis därför så många bibeltroende kristna stöttat Trump.
Retorik som flyttar fokus
Stefan Swärd säger att det är hans bibliska grund som gör att han tar avstånd från Trump. Men att likställa personlig synd med oförmåga att vara ett verktyg i Guds hand är vare sig bibliskt eller logiskt. Att likställa en demokratisk ledare, som försöker bromsa moralupplösning och kulturell dekadens, med en diktator som bokstavligen låg bakom förintelseläger och världskrig — det är inte bibeltrohet. Det är emotionell och politiskt färgad retorik.
Swärds inlägg säger mer om samtidskristnas ovilja att förstå tidens tecken än om Trumps moralstatus.
Avslutning
Det verkliga problemet är inte Trump. Det verkliga problemet är den svenska kyrkligheten och deras ledares totala oförmåga att se skillnad på en bråkig ledare med svag karaktär — och en ideologisk revolution som försöker riva upp hela skapelseordningen med rötterna.
I en tid där barn ges hormonblockerare, där biologiskt kön förnekas, där yttrandefriheten stryps och där kristen tro offentligt hånas, är det inte Donald Trump som utgör det största hotet mot traditionella värden och biblisk etik. Det verkliga angreppet kommer från den ideologi som vill riva upp skapelseordningen, kriminalisera samvetsfriheten och omdefiniera sanning som "hat".
Att då, mitt i detta, rikta Hitler-jämförelser mot den ena politiska sidan — samtidigt som man undviker detsamma gentemot den andra som faktiskt gjort ovanstående — är inte bara en intellektuell missgärning, det är ett svek mot både historieskrivningen och nuet.
Att Swärd genom sitt livsverk försvarat klassisk kristen moral gör inte detta försvarligt — det gör det desto mer förvirrande. För att använda Förintelsens fasor som retoriskt bränsle i ett försök att diskreditera en politisk motståndare, medan man tiger om de krafter som faktiskt river ner kristen etik sten för sten, är inte profetiskt — det är relativism i fromma kläder.
