Det finns några filmklipp av detta som varit uppe länge men jag har själv ännu inte skrivit något om det. Tänkte göra det.
Här är den första
(det som inte kom med i början är att jag har predikat att Gud är den som skapat världen och att skapelsen är bevis på Skaparen. Om man ser ett hus, vet man att någon byggt huset, om man ser en tavla vet man att någon har målat tavlan. Likadant är det när man ser skapelsen, himlen, jorden, växterna och djuren och människorna. Alla vet att det finns en Skapare bakom.)
Här är ett annat smakprov.
Jag hoppas att inte folk ska tycka att jag är bra av mig själv, jag kan inte predika av egen kraft utan all ära går till Gud. När filmerna läckte på Internet blev jag rädd för att jag skulle få äran av människor men som tur är hade jag fel. Många är emot det istället.
Efter att jag började predika har jag fått mycket anfäktelser och prövningar.
Att folk direkt där på gatan skrattar, hånar, gapar emot, blir arga, filmar på sina telefoner (för att se och skratta åt igen?) - är något jag inte tar åt mig så mycket av. Jag tar det med ro och vet att det ingår när man predikar, och att det medför belöningar i Himlen (Luk 6:22-23, 1 Petr 4:13-14) - ännu har "tyvärr" ingen kastat något (glass, stenar) på en
En gång kom det fram en gubbe från ingenstans. Jag hade inte predikat just då men han bara kom fram och slog mig "på käften" (löst/det kändes inget) och kom med massa hot och falska anklagelser. Några securitasvakter kom ut från Nordstan, där han kanske också orsakat tumult innan, och tog bort honom. De onda andarna gillar inte vad man gör, märks det.
Det värsta av allt är dock när ens kristna syskon kritiserar vad man gör. Speciellt då några i församlingen har sågat att man predikar på gatan. Det här har varit svårast att ta och har gjort mig väldigt besviken och även ganska bitter under en tid. Man behöver ju åtminstone stöd och uppmuntran i ens församling om något. Jag försvarade det dock då att det är så genomgående i Bibeln just att Evangelium sprids genom förkunnelse ute bland folk, att det inte ens behöver något försvar. För att citera Charles Spurgeon, som vänder tillbaka det:
“No sort of defence is needed for preaching out of doors; but it would need very potent arguments to prove that a man had done his duty who has never preached beyond the walls of his meeting-house.”
(Ingen sorts försvar behövs för att predika utomhus; men det skulle behövas ganska verkningsfulla argument för att bevisa att en man har gjort sin plikt, om han aldrig predikat utanför väggarna på sin samlingslokal.)
Profeterna, Johannes Döparen, Jesus, apostlarna... alla predikade ute och spred budskapet nästan uteslutande på det sättet.
Men jag tackar Gud att de här sakerna har bevarat mig från högmod. Mitt eget kött och stolthet som alltid lurar på insidan är nog ändå det som är mest jobbigt att ha att göra med, ständigt.
Och Gud har alltid gett mig vad jag behöver, av "bekräftelse," för att jag ska veta att jag gör rätt. Jag vet att jag gör rätt utifrån Bibeln, det är Bibeln som säger att man ska ut och predika och jag utgår från hur de predikar i Bibeln. Men det finns fler saker som jag inte kan förneka:
Det faktum att jag alls predikar beror på att Gud ger mig kraft att göra det. Jag känner Hans kraft, frimodighet i Hans Ord och att Han hjälper mig när jag står där. I vanliga fall så är jag en asocial/ blyg och tystlåten person. Jag är rädd för att tala inför grupp och har alltid hatat de delarna i skolan. Jag kan desto mindre predika av min egen kraft alls. Men jag känner ingen sån rädsla alls när jag ska predika Evangeliet. Jag skäms inte för det eftersom det är Guds kraft.
Nu i måndags var det många på gatan som blev väldigt arga på mig p g a vad jag predikade. En av dem, en kille som stått och gapat samtidigt framför mig (men jag överröstade honom nog, hörde inte vad han gapade) han kom fram till mig efteråt och var arg och hade invändningar, men han gick bara iväg när han hade sagt det utan att lyssna på vad jag hade för svar. I alla fall kom det fram två barn (8-9 år?) som hade lyssnat. Den ene sa "Varför blev han arg på dig? Du sa inget fel." Den andre instämde: "Nej, du bara varnade dem ju." Man kan alltså missförstå eller förstå vad jag predikat rätt. T o m barnen kunde förstå det rätt, bättre än de vuxna... De förstod inte ens varför folk hade blivit arga...
En annan gång, stod jag och delade ut traktater, det var faktiskt samma dag efter att jag hade hållit predikan på den första filmen längst upp här, så kom det fram en tjej från ingenstans och sa att hon såg mig predika tidigare och att hon såg Gud stå bredvid mig, att Gud är med mig. Nu är inte jag någon som är mycket för syner och såna saker. Hon kanske menade symboliskt eller något... Men det var en hälsning, en bekräftelse som jag behövde, om att Gud är med mig.
Hade skrivit lite mer om vad Herren gör och gjort i mitt liv, men jag delar nog av inlägget här då det kanske blir mer off-topic. Jag sparar det till ett senare inlägg. Jag har kommit närmare Herren och är nöjd och gläds mer i Honom genom de sakerna iallafall.
Men jag uppmuntrar er, bröder, genom vår Herre Jesus Den Smorde och genom Andens kärlek, att kämpa tillsammans med mig i förbönerna för mig till Gud (Rom 16:30)
.
.
