Uppfylld av den helige Ande skrev jag ner denna redogörelse.
Det här är en ringa början till en redogörelse för vad hela Bibeln lär (Skrift tolkad med Skrift), och vad jag därför tror på, i fråga om några ämnen som det råder ett behov av undervisning i och att man tar ställning i i denna tid. Min bön är att denna goda och sunda, bibliska undervisning ska vara till uppyggelse, uppmuntran, tröst, förmaning och korrigering för vem som än läser. Framförallt är den skriven för att ära Gud genom att Hans Ords Sanning ska bli rätt förstått och att Hans folk, när de förstår det rätt, kommer att kunna avgöra vad som är rätt och bära frukt i goda gärningar, och stärkas som vittnen för Hans Glädjebud och att många ska bli frälsta.
Även om detta i stort sett är en färdig, helt sammanhängande, biblisk redogörelse, kan det fortfarande finnas små detaljer som jag, i min bristfällighet, inte har noterat, och som kan behöva korrigeras, och jag är tacksam om detta påpekas så att denna kan nå sin fulländning.
Även om detta i stort sett är en färdig, helt sammanhängande, biblisk redogörelse, kan det fortfarande finnas små detaljer som jag, i min bristfällighet, inte har noterat, och som kan behöva korrigeras, och jag är tacksam om detta påpekas så att denna kan nå sin fulländning.
Jag kommer, om Herren vill och jag får leva, att publicera ett antal redogörelser i andra ämnen framöver, men mycket arbete återstår. Be därför att Herren ger mig styrka, ork och klarhet i tanke. Jag gör detta för Honom, för att Han ska bli ärad, och jag vet att Han är trofast och aldrig sviker då vi lever för att tjäna Honom.
Daniel Lundgren
Tecken och under
1. De första som predikade Evangeliet i tiden och i nya trakter, framför allt apostlarna, utförde tecken och under som bekräftade deras förkunnelse (Apg 14:3; 15:12; 2 Kor 12:12) i den brytningsperioden som då var, mellan Gamla och Nya förbundet, då Guds folk utvidgades från att vara enbart hebreisktalande judar till alla olika folkslag och språk, och då församlingen för första gången skulle etableras i världen och dess historia. Dessa tecken och under pågår därför inte längre (Hebr 2:3-4; Apg 1:8; Kol 1:6; 1 Tim 5:23; 2 Tim 4:20) och är inte normgivande för hela den nyförbundsliga tidsåldern, församlingen idag eller varje kristens liv.
2. Eftersom Gud är allsmäktig och lyssnar på de heligas böner kan Han ingripa och utföra under än idag, i absoluta nödfall: När människorna har tagit allt sitt ansvar och gjort allt de kunnat; när alla andra naturliga möjligheter är uttömda; när teknik och medicin inte finns att tillgå; när det är fråga om liv och död; och total förtvivlan och desperation råder – kan man be Honom om ett under och då svarar Han på det för att visa Sin storhet och att ge Sig själv ära, men bara om Han, i Sin egenmakt, väljer att göra det. Det här kan även ske när någon inte har bett, eller när inte ens någon inblandad har varit kristen. Här inkluderas även ”pionjärmission” på platser där kristendomen är under svårt förtryck eller obefintlig.
- [OBS! det här gäller bön om mirakel och underverk, när vi kan be, hoppas och förvänta oss att de ska ske, och när de inte sker; och detta negerar inte det faktum att vi alltid ska be Gud, tacka och ära, och lita och förtrösta på Honom i alla omständigheter och svårigheter, att Han verkar genom försynen och de naturliga processer Han har skapat och att Han bär oss genom svårigheter och lidanden och kan underlätta för Sina barn under bedrövligheter och även t.ex. snabba upp läkningsprocesser till kropp och själ; men människor ska inte underlåta att ta sitt gudagivna ansvar för sitt liv och alla sina handlingar och sin hälsa, med hänvisning till att de är mer “andliga” och har en “starkare tro” och hävda att intelligens och vetenskap går stick i stäv med kristen tro.]
3. Även villolärare och falska profeter kan komma med under och tecken (Matt 24:24; 2 Thess 2:9; Upp 13:13-15) och dessa är därför inte idag några bevis på att deras budskap är från Gud, snarare ska de behandlas med desto större skepticism med tanke på att detta inte ska ske längre (se punkt 1 ovan) och att Bibeln mer varnar för falska profeter som kan göra det. Någons budskap och lära måste först och främst granskas mot Bibelns undervisning och lära (2 Joh 1:9). Påstådda under och tecken måste verifieras genom strikta undersökningar, t.ex. om någon blivit helad ska det bevisas genom läkarintyg, eftersom det i värsta fall kan röra sig om synvillor, illusioner, trolleritricks, fingerfärdighet och specialeffekter. Men, om både läran som förmedlas befinns stämma överens med Bibelns och undren och tecknen kan verifieras bort om allt tvivel, prisar vi Herren.
4. Det största undret som kan ske, sker dock fortfarande och ofta, när Ordet predikas: Att Gud, den helige Ande föder syndare på nytt (Hes 36:26; Ef 2:1; 1 Thess 1:5; Jak 1:18).
Andedopet och nådegåvorna
1. Alla sant kristna är födda på nytt, döpta i Anden och har den helige Ande som tagit Sin boning i dem (Joh 3:3, 5; Rom 8:9; 1 Kor 12:13; Tit 3:5; 1 Joh 3:9, 5:1), vilket bevisas av Andens frukt (Rom 6:22, 7:4; Gal 5:22; Matt 7:16, 12:33) och inte Andens gåvor (Matt 7:16-23, se även punkt 3 under ”Tecken och under”). Anden fördelar gåvorna till olika personer i församlingen (1 Kor 12:8-10, 29-30), efter Sin vilja (1 Kor 12:11), och kristna ska be om att få dem (1 Kor 12:31; 14:1, 12-13); men alla får inte “tungotal” och alla får inte alla gåvor (1 Kor 12:29-30), utan alla fungerar som kroppsdelar med olika funktioner, med både naturliga begåvningar/talanger och andliga gåvor som vi ska använda i harmoni och samarbete, för församlingens ömsesidiga uppbyggelse; inte för konkurrens, självhävdelse och självupphöjelse (Rom 12:4-16; 1 Kor 12:12-27; 14:3-5, 12, 37-38). Andens gåvor kan inte övas in och så åstadkommas genom mänskliga prestationer eller manipulationer – man behöver inte, kan inte och ska alltså inte börja med att öva sig att “tala i tungor”, “hela” folk eller “profetera”, man behöver inte heller undervisas om detta i förväg i s.k. tungotals-, helande- eller profetskolor – utan var och en av dem är en övernaturlig skänk från Anden (Apg 2:4; 1 Kor 12:11).
2. “Andedopet” är inte en “andra välsignelse” som skulle dela in kristna i lag A och lag B; där de som är s.k. “andedöpta” har fått det där lilla extra och har rätten att se ner på de andra eller se sig själv som högre stående (Matt 20:26; 1 Kor 4:6-7; Fil 2:3). Däremot kan en kristen, i någon bemärkelse, vara mer eller mindre fylld och styrkt av den helige Ande, så att ens kött ödmjukas och man kan predika Evangeliet eller övervinna frestelser och synd, vid olika tillfällen och inte i bemärkelsen av att inträda i ett permanent, nytt stadie (Luk 1:67; 4:1; Apg 2:4; 4:8, 31; 6:8; Rom 8:13; Ef 5:18). Kristna bör sträva och vänta i bön efter mer av sådana påfyllningar av den helige Ande och inte låta det tyna ut. (Luk 11:13; 24:49; Apg 1:4-8; Ef 5:18; 1 Thess 5:19; 2 Tim 1:6).
3. Det som skrivs till församlingen i Korinth i 1 Kor 12, 14 är inte någonting som endast gällde för den tiden, och de kommer inte upphöra förrän vi får se fullheten, Jesus själv, öga mot öga, när Han har kommit (1 Kor 13:8-12; 1 Joh 3:2; Upp 22:4); och därför bör vi ta till oss dessa kapitels principer än idag (2 Tim 3:16-17); men de måste förstås på rätt sätt (2 Petr 3:15-16).
4. Gåvor som kan uppfattas handla om uppenbarelser eller tilltal direkt från Gud, som tal eller ord av vishet eller kunskap, och profetia (1 Kor 12:8, 10, se punkt c nedan) får inte tas och användas på ett sådant sätt att man underminerar eller struntar i Bibelns auktoritet och tillräcklighet. Guds skrivna Ord är överlägset och har allt vi behöver och vi kan få ut principer att tillämpa och följa i varje situation (2 Tim 3:16-17). Istället är det så att dessa gåvor behövdes särskilt på den första församlingens tid då de inte hade egna biblar; men att nu kristna individer har tillgång till ett eget exemplar av hela Bibeln i en samlad volym, och har ansvar och skyldighet att läsa, studera och följa den, enskilt och tillsammans med andra troende. Bibeln är Andens mest ultimata gåva med ord av vishet, kunskap och profetia till församlingen både nu och då, och de direkta tilltalen är, och har alltid varit underlägsna, då de alltid har måst prövats mot Skriften (5 Mos 13:1-4; 1 Thess 5:20-21), och har nu blivit förlegade (Ps 19:8; Rom 15:4; Jak 1:17; jfr. 1 Kor 13:8-10). I fall då det sker i modern tid är det alltid osäkert om det var ett verkligt tilltal eller att personen bara medvetet eller undermedvetet påmindes om någon biblisk sanning, ett bibelcitat eller bibelställe; och därför ska man akta sig för att säga sådant som ”Så säger Herren…” – men ändå i alla fall alltid ära Gud och tacka Honom för Hans Ord och för att Han, i sanning, har använt Sin tjänare till att lägga fram, dela och tillämpa Ordet på Sitt folks situation. Precis som på första församlingens tid måste allting prövas mot Skriften (1 Thess 5:20-21), och man kommer alltid att upptäcka att ett sant tilltal redan stod i Bibeln och att vi egentligen inte behövde detta tilltal, att det var bara en Guds nåd över vår svaghet för att vi inte kom att tänka på dessa bibelpassager själva.
5. Många av de missuppfattningar och förväntningar som kommit med pingst/karismatiska rörelserna kan bl.a. tyvärr bero på någonting så enkelt som olycklig översättning av orden.
a. “att bota sjuka” (1 Kor 12:9)/Grekiska: hiamaton/bokstavlig översättning: läkemedel
John Wesley kommenterar: The gift of healing need not be wholly confined to the healing diseases with a word or a touch. It may exert itself also, though in a lower degree, where natural remedies are applied; and it may often be this, not superior skill, which makes some physicians more successful than others. And thus it may be with regard to other gifts likewise. As, after the golden shields were lost, the king of Judah put brazen in their place, so, after the pure gifts were lost, the power of God exerts itself in a more covert manner, under human studies and helps; and that the more plentifully, according as there is the more room given for it.
En del är mer begåvade för att kunna applicera läkemedel (Mark 6:13; Jak 5:14). Gåvan att mirakulöst bota sjuka betyder inte att man ber för sjuka och att Gud gör ett helande som svar på bön; detta är en möjlighet tillgänglig för alla kristna (Jak 5:16). Gåvan att bota sjuka innebär att den som har gåvan själv kan bota sjuka direkt (Apg 5:15-16; 9:17-18; 19:12) utan att be till Gud, även om det i sig är Guds kraft och gåva, och Gud som ska ha äran. Om det finns någon idag som har denna gåva är det väldigt angeläget att upptäcka dem, så att dessa kan gå till t.ex. Astrid Lindgrens barnsjukhus och bota alla barn. Man ska inte ta ut avgifter eller på olika sätt försöka dra ekonomisk vinning av en gåva som Anden ger fritt (Matt 10:8; Apg 3:6; 20:33) – om någon gör sådant – förbannad vare hen (Apg 8:20; se punkt 3 under ”Tecken och under”).
b. “kraftgärningar”/dynamis/förmåga, kraft
Att översätta ordet till ”kraftgärning” eller som vissa engelska ”working of miracles” är minst sagt olyckligt. Många i församlingen är aktiva i olika förmågor, styrkor och krafter att hjälpa till på olika sätt som skulle vara omöjligt genom köttets styrka (2 Krön 4:11; 32:7-8; Ps 20:8; 44:4-8; Jes 30:1; Sak 4:6).
c. “profetia”/profäteia/framsägelse
i. Betyder att “framsäga” sanningen, och kan både ske genom direkt uppenbarelse, eller genom tillämpning av Skriftens sanningar. Att förutsäga framtiden är en liten bråkdel, men inte en nödvändig beståndsdel, av en profetia. I Nya testamentet ligger betoningen på profetia i att framsäga sanningen i Guds Ord, både till uppmuntran och varning (Luk 3:18-19; Apg 13:15; 1 Kor 14:3, 24-25, 31). Hos Gamla testamentets profeter var inte heller förutsägelse av framtiden om krig och katastrofer huvudpoängen, utan att de sade fram sanningen till folket, att Israel syndade och genom sin olydnad upptänt Herrens vrede och måste omvända sig. De förutsagda krigen och katastroferna var endast en del av profetiorna i enlighet med Gamla förbundets domar och förbannelser för olydnaden (5 Mos 28:15-68). De som endast förutsade framtiden och särskilt de som endast talade om välgång var oftast falska (Jer 28). Både profeter som förutsade saker som inte slog in, och profeter som sade saker som slog in och gjorde tecken, men som sedan förledde folket till att överge Herrens Lag, skulle straffas med döden (5 Mos 13:1-5; 18:20-22).
ii. I dagens församling bör vi se profetior i form av de som framsäger sanningen, oavsett om de gör det genom en övernaturlig insikt eller begåvning från Anden eller genom att de helt enkelt säger fram vad Guds Ord säger, särskilt när det gäller synden och dess straff. Den som har ett öga för felaktigheter och hyckleri, och kan säga obekväma sanningar, som gör oss obekvämt överbevisade om vår synd, kan ha en profetisk gåva – vi får aldrig förakta detta utan pröva och rannsaka oss själva och eventuellt omvända oss (1 Thess 5:20-21); den som endast konsekvent säger trevliga, människobehagande saker, utan att gå till rätta med synd, även om den är uppenbar, bör mötas med skepticism; och den som profeterat någonting som inte slagit in och är falskt ska bli varnad och om vederbörande inte omvänder sig ska vederbörande stötas ut ur församlingen via församlingsdisciplin (Matt 18:15-20; 1 Kor 5).
d. “Tungotal”/glossolalia/att prata på språk
i. "Tungotal" är ett efterkonstruerat ord som vore främmande för en grek som hade läst brevet på den tiden det skrevs och skickades. När greken läste ordet "glossa" (tunga) i detta sammanhang skulle han tänka "språk". Det bör konsekvent översättas och förstås som språk. Språken fungerade som ett tecken på domen över de otroende judarna (1 Kor 14:21-22; Jes 28:11) och på att Gud nu inkluderar hedningar i Sin fålla (Apg 10:44-46; 11:15-18; 13:46-48). Bibeln säger alltså inte heller någonting om ”tungotal” som ett privat bönespråk, och särskilt inte att det är ett uppenbart icke-språk. Det som nämns i Rom 8:26-27 är suckar utan ord, inte ett tungotal eller språk. Anden suckar inombords och ber för alla som är födda på nytt, adopterade som Guds barn och har Anden som tagit Sin boning i dem, d.v.s. alla kristna (se punkt 1 ovan).
ii. En ytterligare tillämpning kan göras på naturliga exempel: Det händer ibland att någon t.ex. arabisktalande pratar eller ber på arabiska i vår församling. Det måste då bli översatt av någon som kan arabiska till svenska så att vi andra kan förstå det och instämma i bönen och säga amen (1 Kor 14:6). Annars talar den arabisktalande personen endast för sig själv och bygger endast upp sig själv (1 Kor 14:4, 24-25). Eller så översätter någon för dem när vi andra ber på svenska. I extremfall, vid behov, när inget gemensamt språk finns, får de gåvan att prata och be på svenska, eller någon att översätta det som sägs, om ingen redan kan språket. Om vederbörande får ett annat språk förstår vederbörande inte vad vederbörande själv säger och måste få det översatt (1 Kor 14:13-16). Eller om någon engelsktalande predikant kommer och "profeterar", så måste någon tolka för de som inte kan engelska.
Appendix
I. En kortfattad genomgång/utläggning av några nyckelverser om ”tungotalet”/språkpratandet i 1 Kor 14
Det första vi måste göra när vi kommer till dessa, och särskilt detta, kapitel är att försöka nollställa oss så gott det går från de människors traditioner som vi lärt oss tidigare – särskilt vi med bakgrund inom pingst-/karismatiska rörelserna – och inte läsa in “tungotalets” gåva när det står om “tungotal”, d.v.s. språk. Låt oss helt enkelt läsa att det står “språk” och se att det inte är så konstigt som det ser ut.
2Den som pratar på ett språk pratar ju inte med människor utan med Gud; ingen hör ju, utan pratar hemligheter med ande. ... 4Den som pratar på ett språk bygger upp sig själv
Antingen är språket ifråga personens modersmål, eller ett annat språk han lärt sig, som ingen annan förstår, eller så får han, mycket möjligt, en gåva att prata på ett språk som han själv inte förstår heller, och då bör det helst också översättas så att den som ber med sin ande också kan be med sitt förstånd/sinne (vv.13-16).
Det här bör alltså inte förstås som att det är ett babbel och upprepning av stavelser, utan det är ett riktigt språk. Det som sägs betyder någonting och kan översättas och ska översättas när det sker offentligt. Det är absolut inte nödvändigtvis en "tungotalets gåva".
Dessutom, kan det även förstås som att Paulus är ironisk när han säger att "den som pratar på ett språk bygger upp sig själv" i vers 4 och menar att personen som pratar på ett språk ingen förstår "blåser upp" sig själv, och framställer sig som mer kunnig/andlig än andra. Denna tolkning av texten kan också tillämpas för de som offentligt och högljutt ”talar i tungor” för att verka andligare än andra. Undertecknad har varit på många sådana bönemöten där man mer eller mindre tävlat om vem som lät finast, vilket resulterade i att övriga inte kunde koncentrera sig i bönen utan snarare var tvungna att lägga all möda på att hålla sig för skratt. Jag erkänner min svaghet här, och att detta inte är någonting att egentligen skratta åt, utan någonting väldigt tragiskt, där människor under andlig/religiös förespegling, fås att göra narr av sig själva.
Hursomhelst, poängen och betoningen i kapitlet ligger på vikten av att människor ska förstå det man säger, man ska helst "profetera" (v. 1) eller så ska språket man talar på översättas:
13Varför den som pratar på ett språk ska be för så att han får översätta igenom. 14För om jag tillber på ett språk, tillber min ande, men mitt sinne är fruktlöst. 15För vad är det? Jag kommer tillbe med anden, men jag kommer också tillbe med sinnet; jag kommer spela med anden, men jag kommer också spela med sinnet. 16Annars, om du välsignar med ande, hur ska den som fyller upp den olärdes plats säga amen till din tacksägelse? Eftersom han då inte vet vad du säger.
Med "olärde" antyds att det är verkliga språk som man kan lära sig.
18Jag tackar Gud, jag pratar mer på språk än er alla
Det finns inga referenser till att Paulus skulle ha “tungotalets gåva”. Helt enkelt var det så att han kunde flera olika språk och reste runt mer än alla och pratade och predikade för folk på olika språk (1 Kor 15:10; Apg 21:40). Som sagt, vi kommer med pingströrelsens glasögon för mycket när betydelsen kan vara mer enkel, naturlig.
27Om någon pratar på ett språk: två och två, eller högst tre, och en i sänder, och en ska översätta igenom - 28men om översättare inte finns, ska han vara tyst i församlingen, men han får prata för sig själv och Gud.
I alla de pingstkyrkor jag besökt och varit med under bön har jag aldrig sett dessa verser bli åtlydda. Det handlar inte heller om en som ber på ett ”tungotal” eller ”bönespråk” som personen själv inte förstår, utan på sitt eget modersmål, som personen själv förstår, och ska då be för sig själv. Om personen får gåvan att tala eller be på ett språk vederbörande inte förstår själv måste det översättas (vv. 13-15).
II. Översättning av 1 Kor 12 samt 14
12
|
Men angående de andliga sakerna, bröder, vill jag inte att ni inte vet. 2Ni vet att när ni var folkslag, när ni än leddes iväg, brukade ni föras till de stumma avgudarna. 3Varför jag gör det känt för er att ingen som talar med Guds Ande talar: “Jesus: dumpad”; och ingen kan säga: “Jesus: Herre,” förutom i Den Helige Ande. 4Men: Det är fördelningar av skänker, men densamme Anden; 5och det är fördelningar av tjänster, och densamme Herren; 6och det är fördelningar av verksamheter, men densamme Guden, Han som verkar allting i alla. 7Men åt var och en ges Andens uppenbarelse till det som är till förmån. 8Åt den ene ges ju genom Anden ett vishetstal, åt en annan ett kunskapstal, enligt samme Ande, 9åt den andre förtroende i densamme Anden, men åt en annan läkemedelsskänker i den én Anden, 10men åt en annan utövanden av förmågor, och åt en annan framsägelse, och åt en annan bedömning av andar, åt den andre sorter av språk, men åt en annan översättning av språk. 11Men alla dessa saker verkar en och samme Ande som fördelar såsom Han vill åt varje enskild. 12För just så som kroppen är en och har många kroppsdelar, och fastän alla kroppens kroppsdelar är många, är kroppen en, på detta sätt också den Smorde; 13och i en Ande dränktes ni ju alla in i en kropp, oavsett judar, eller greker, eller slavar, eller fria, och alla gavs vi att dricka en Ande. 14Och kroppen är ju inte en kroppsdel utan många. 15Om foten säger att: “Jag är inte hand, jag är inte av kroppen,” inte på grund av detta är den inte av kroppen. 16Och om örat säger att: “Jag är inte öga, jag är inte av kroppen,” inte på grund av detta är den inte av kroppen. 17Om hela kroppen öga—hörseln? var? Om hela hörsel—lukten? var? 18Men nu så satte Gud kroppsdelarna, var och en av dem, i kroppen såsom Han ville. 19Men om de alla var en kroppsdel—kroppen? var? 20Men nu: å ena sidan många kroppsdelar, å andra sidan en kropp. 21Och inte kan ögat säga till handen: “Jag har inte behov av dig,” eller åter huvudet till fötterna: “Jag har inte behov av er.” 22Utan de kroppens kroppsdelar som tycks råda som svagare, är nödvändiga till mycket mer. 23Och de som vi tycker är mer vanhedrade av kroppen, dessa omsveper vi med mer överflödande heder, och de mer opassande av oss har mer överflödande välpasslighet, 24men de välpassande av oss har inte behov. Utan Gud blandade samman kroppen, och gav mer överflödande heder åt den som behövde, 25så att det inte skulle vara en reva i kroppen, utan kroppsdelarna skulle bekymra sig för samma sak, om varandra. 26Och om en kroppsdel lider, lider alla kroppsdelarna tillsammans; eller om en kroppsdel äras, gläds alla kroppsdelarna tillsammans. 27Men ni är Den Smordes kropp och kroppsdelar, delvis, 28och som Gud visst satte i församlingen: för det Första: sändebud; för det andra: framsägare; för det tredje: lärare; därefter förmågor, därefter läkemedelsskänker, handtagsgivanden, styrelser, sorter av språk. 29Inte alla: sändebud; inte alla: framsägare; inte alla: lärare; inte alla: förmågor; 30inte alla har läkemedelsskänker; inte alla pratar på språk; inte alla översätter igenom. 31Men var svartsjuka om de större skänkerna. Och jag visar er en ytterligare överdriftlig väg.
14
|
III. Frågor och svar
Fråga: Du säger att det ska översättas till ”språk” och inte ”tungotal”. Men det är inte särskilt hjälpsamt för mig att få en gåva att be till Gud på franska eller swahili! På vilket sätt skulle det bygga upp mig?
Svar: Det är inte heller hjälpsamt med pingstvänners/karismatikers icke-språkliga tungotal som de själva inte förstår heller. Det Bibeln talar om är ett verkligt språk, eftersom det kan och ska översättas så att du också förstår vad du ber (vv. 13-16). Enda anledningen till att man blir uppbyggd av det när man inte förstår själv vad man ber på ett riktigt, men främmande, språk är att det är Gud som förstår språket och hör bönen. (Det kan också förstås som att Paulus är ironisk med att de uppbygger sig själva, se kommentar till vv. 2, 4 ovan).
Fråga: Hur är det med ”änglars tungomål” i 1 Kor 13:1? Bevisar inte detta att det finns ett överjordiskt tungotal och att det är detta man talar inom pingst-/karismatiska kretsar?
Svar: För det första, poängen med 1 Kor 13 är inte att lära ut att man kan "tala i tungor" med änglarnas tungomål, utan att kärleken är störst av allt. Faktum är att den varnar för att ”tala i tungor” som en skrällande cymbal, m. m. därför att man saknar kärlek.
För det andra är det bara ett fåtal (äldre) svenska översättningar som skriver ”änglars tungomål”. Svenska Folkbibeln skriver ”änglars språk”. Översättarna har alltså förstått att ordet korrekt ska översättas till ”språk” (tyvärr är de inkonsekventa då de även översätter ordet till ”tungomål” i kap. 12, 14, m.m.) Jag tar starkt avstånd ifrån att änglarnas intelligenta och vackra språk skulle ha någonting att göra med den betydelselösa upprepning av stavelser/”babbel” som förekommer inom pingst-/karismatiska kretsar och vill föreslå att en sådan jämförelse är snudd på hädelse. Aposteln Paulus blev uppryckt till Himlen och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala (2 Kor 12:4). Änglarna talar på ett riktigt språk, med ord, som kan förstås och översättas, och om någon skulle få gåvan att tala på det språket så måste det översättas av någon som har gåvan att översätta det så att den som ber, kan be med förståndet och det kan bli till uppbyggelse för hela församlingen.
Jag motsätter mig alltså inte nödvändigtvis att man skulle kunna få gåva att tala på änglarnas språk. Men att skapa en lära om ”änglarnas tungotal” utifrån detta kapitel är eiseges – man vill rättfärdiga pingst/karismatiskt babbel och gör därmed våld på texten genom att läsa in sina förutfattade meningar och missar att se vad den säger och dra ur (exeges) dess poäng: att kärleken är störst av allt, och att det inte är kärleksfullt, utan uppblåst, att se ner på och förtrycka de som inte talar i tungor eller har andra imponerande gåvor.
Invändning: Du kanske inte har tagit del av den pingst-/karismatiska undervisningen i dessa ämnen och sett deras syn på saken.
Svar: Mitt syfte här är inte att ha tagit del av någon människa eller rörelses syn eller undervisning, utan att se på vad Bibeln lär, och lägga fram Bibelns egen lära. Jag är praktiskt taget uppvuxen inom pingströrelsen, i en av de största pingstkyrkorna i landet. Jag har genom mitt liv tagit del av all pingströrelsens undervisning då jag gått i söndagsskola, motsvarigheten de hade till konfirmationsundervisning, samt att jag gick på dess bibelskola ett år. Dessutom har jag besökt många andra pingstkyrkor och bönemöten och har mycket erfarenheter och kunskaper om dessa sammanhang.
Invändning: Du kanske inte har tagit del av den pingst-/karismatiska undervisningen i dessa ämnen och sett deras syn på saken.
Svar: Mitt syfte här är inte att ha tagit del av någon människa eller rörelses syn eller undervisning, utan att se på vad Bibeln lär, och lägga fram Bibelns egen lära. Jag är praktiskt taget uppvuxen inom pingströrelsen, i en av de största pingstkyrkorna i landet. Jag har genom mitt liv tagit del av all pingströrelsens undervisning då jag gått i söndagsskola, motsvarigheten de hade till konfirmationsundervisning, samt att jag gick på dess bibelskola ett år. Dessutom har jag besökt många andra pingstkyrkor och bönemöten och har mycket erfarenheter och kunskaper om dessa sammanhang.
Mer frågor och svar kan komma att tilläggas...
