Recension av King James Version (1611)

Översättningsprinciper & konsistens

På en skala från 1—10 där 1 är parafras, mycket fri tolkning och 10 är extremt ordagrann, så gott som interlinjär hamnar King James Version (KJV) på 6,8 och kan klassificeras som en översättning av typen ganska trogen formell ekvivalens. Den är huvudsakligen ordagrann, texten är läsbar utan att tappa all precision. Den präglas dock av ett medvetet val av högtravande och liturgiskt språk. Språk och ordval har utformats för att ge texten en sakral och högtidlig ton, även där den inte hade för originalförfattarna eller -mottagarna.

Det finns flera tydliga exempel där KJV utgör en tillbakagång från William Tyndales banbrytande översättning (1520–1530-talen). Tyndales version var språkligt och teologiskt radikal för sin tid, medan KJV anpassades till kyrkans hierarki och etablerade teologi. Detta skedde på uppdrag av kung Jakob (a.k.a. King James) I, för att bibehålla den anglikanska och monarkiska ordningen och minska puritanernas inflytande. Denna institutionella bias avspeglas tydligt i översättningens teologiska terminologi och ton.

Tyndale betonade människans direkta relation till Gud utan kyrklig mellanhand, medan KJV:s ordval och teologi återinför det kyrkliga och monarkiska maktperspektivet.

Grundtexten som översättningen bygger på är Textus Receptus, den bästa tillgängliga textgrunden på 1600-talet, men idag vetenskapligt föråldrad. Ändå finns det grupper i vår tid som fortfarande betraktar den som norm, ofta av traditionella eller ideologiskt ohederliga skäl. Rent av betraktas KJV av vissa grupper som Guds ofelbara översättning som alla över världen måste använda (King James-onlyists). Vad dessa individuella grupper står för kan inte KJV själv belastas för och har inte beaktats i denna utvärdering. Endast det faktum att den bygger på en korrupt grundtext.

Översättning av speciella termer

KJV låter inte framgå att det förekommer olika hebreiska ord för Gud i Gamla testamentet (El, Eloah, Elohim) utan översätter samtliga som God. Tetragrammaton, Gudsnamnet YHWH återges oftast med LORD, men i några få undantagsfall JEHOVAH eller GOD med stora bokstäver.

I Första Mosebokens inledande kapitel framgår inte att ordet nefesh används både om djur och människor: om djuren i 1:20–24 översätts det med life, medan 2:7 återger människan som en living soul, trots att samma ord används. Det alternativa ordet för människa, enosh, återges genomgående som man och nyansskillnaden mellan detta ord och adam framgår inte.

De musikaliska och poetiska termerna i Psaltaren transkriberas (skrivs om från hebreiska till latinska bokstäver: neginoth, nehiloth, sheminith, shiggaion, selah, osv.) snarare än översätts eller förklaras. Dessa ord hade tydlig betydelse för de ursprungliga mottagarna. Betydelsen bakom några av orden har ju gått förlorad, men samtliga av termerna, förutom Chief Musician, förblir obegripliga i KJV.

Det grekiska ordet Christos (Den Smorde) har inte översatts till t. ex. The Anointed One, utan transkriberats som Christ.

Även apostolos (sändebud) återges i KJV som apostle – återigen ett val att enbart transkribera och inte låta betydelsen, som ordet hade för originalläsarna, framgå.

Flera centrala termer har fått en högkyrklig klang:

• ekklesia (församling) → church

• presbyteros (äldste) → priest

• episkopos (tillsyningsman) → bishop

  Jämför detta med Tyndales mer grundtexttrogna återgivningar: congregation, elder, overseer.

De olika grekiska orden för älska (agapao, fileo) översätts konsekvent som love, vilket gör att viktiga nyansskillnader går förlorade, exempelvis i Joh 21:15–17. I 1 Kor 13 översätts däremot agape ‘kärlek’ till charity.

Egennamn transkriberas från grundtexten och ges en engelsk klang. Detta är normal praxis, som även den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta (LXX), och i förlängningen Nya testamentets författare, använt sig av. Men i KJV har det gjorts med inkonsekvenser: hebreiska namnet Ya’aqov (på grekiska Iakob) blir Jacob, medan författaren till Jakobs brev kallas James. Yehoshua (på grekiska Iesous) blir antingen Joshua eller Jesus.

Olika ord för andeväsen återges oftast med devils, trots att det grekiska diabolos ’anklagare’, ’förtalare’ (som “devil” kommer ifrån) inte ens förekommer i dessa sammanhang i grundtexten.

Samtidigt finns styrkor: Översättningen använde ord som på 1600-talet hade en rik och mångbottnad betydelse — ofta nära grundtextens semantik. Exempelvis faith på 1600-talet en trofast tillit, förtroende och trofasthet (motsvarande grekiskans pistis).

Därför blir dess återgivande av frasen pistis Christou (Rom 3:22) helt klockren: faith of Christ. KJV gör även rätt med dikaiosyne Theou (righteousness of God, 2 Kor 5:21). Båda dessa är två viktiga passager där översättare kan välja olika tolkningar (t. ex. ”Kristi trofasthet” eller “tro på Kristus”—”Guds rättfärdighet” eller “rättfärdighet inför Gud”, m.m.). KJV har gjort det rätta och hållit sig till grundtexten.

Tyvärr har dock orden som vid översättningens tid hade sin rikedom av betydelse med tiden förändrats eller förlorat sin ursprungliga innebörd. Detta gör att dagens läsare ofta uppfattar KJV på ett helt annat sätt än vad översättarna avsåg. I modern engelska har “faith” blivit en “irrationell, religiös tro” snarare än något man litar på med förtröstan och visshet. I modern engelska betyder grace ofta bara “artighet” eller “vacker rörelse”, vilket förminskar den ursprungliga betydelsen.

Därtill används många ord i KJV som hade en helt annan betydelse än idag, och ibland betyder de nästan motsatsen i modern engelska. Exempelvis:

• conversation – betydde livsföring, inte bara “samtal”
• prevent – “I prevented the dawning of the morning, and cried” (Ps 119:147) betydde komma före, gå upp före gryningen, inte “hindra morgonen från att gry”
• let – betydde hindra, motsatsen till att “låta”
• meat – betydde mat i allmänhet, inte enbart kött
• quick – betydde levande, inte “snabb”

Även om betydelsen kan vara av mindre konsekvens med vissa ord, gör förändringarna i ordens betydelse att moderna läsare lätt missförstår texten, även när orden i sig ser bekanta ut.

Ett av de mest kontroversiella orden i King James Version är “unicorn” — enhörningen. Det förekommer nio gånger (t. ex. 4 Mos 23:22; Job 39:9–10; Ps 22:21) som översättning av det hebreiska ordet re’em. Vissa ateister har använt detta som förevändning för att förlöjliga hela Bibeln. För ca 20 år sedan var det en populär initiationsrit bland ateistiska youtubare att göra videos om hur Bibeln innehåller enhörningar och därför är en sagobok. Men på 1600-talet syftade unicorn inte nödvändigtvis på den sagohäst med horn som vi tänker på i dag, utan på ett kraftfullt enhornat djur — ett ord som helt enkelt betydde “ett djur med ett horn.”

Det hebreiska ordet re’em säger egentligen ingenting om någon enhörning eller antalet horn på ett djur. Modern forskning visar att re’em snarare syftar på den utdöda vildoxen (aurochs, Bos primigenius), ett djur känt för sin styrka och vildhet. Därför återges ordet i moderna biblar mer korrekt som wild ox. Men KJV-översättarna följde här den latinska bibelöversättningen Vulgatas unicornis, som i sin tur följde Septuagintas monokeros, som båda betyder “ett horn”.

Det är möjligt att de som arbetade med översättningen av Septuaginta inte kände till något grekiskt ord för det hebreiska re’em. Man kan tänka sig att de, liksom andra i samtiden, associerade det till de babyloniska avbildningarna av vildoxar på Ishtarporten — framställda i profil med endast ett horn synligt. Därför kallade de det för “monokeros”, ett enhornat djur.

Att således okritiskt transkribera Vulgatans unicornis till unicorn får betraktas som ett tecken på teknisk vårdslöshet hos KJV:s översättare — ett misstag som i längden blivit förödande, då det gett upphov till missförstånd och hån mot den heliga Skrift.

Sammanfattande bedömning

King James Version har haft enorm historisk betydelse och har använts av Gud på många sätt. Men liksom Gud i Sin försyn kan använda bristfälliga människor och deras verk till Sin ära, är KJV som översättning bevisligen långt ifrån felfri — än mindre ofelbar, som en del vettvillingar påstår. Som bibeltext för dagens läsare är den långt ifrån idealisk. Översättningen är äldre, ofta svårbegriplig och innehåller språkliga och textkritiska brister som gör den otillförlitlig i modern kontext.

Baserat på språkvetenskapliga, lingvistiska och översättningstekniska bedömningskriterier för översättningsprinciper, teologiskt laddade termer och paratexter uppnår King James Version endast 33,7 % rätt, och får betyget underkänd.

Skeptic’s Annotated Bible: En löjeväckande kritik mot Bibeln, pt. I — Att slå ifrån sig relevanta frågeställningar

Det finns få saker som är mer tragikomiskt än när Bibeln kritiseras av människor som saknar grundläggande förståelse för dess historiska, språkliga och teologiska kontext. Skeptic’s Annotated Bible (SAB) är ett typexempel på detta. Den marknadsförs som en "skeptikers uppslagsverk" över Bibeln, men vad den egentligen erbjuder är en samling lösryckta verser, dåliga argument och felaktiga tolkningar. Ett av de mest intellektuellt ohederliga argumenten som SAB använder sig av är idén att Bibeln kan förstås av vem som helst utan någon form av djupare studium – och att dess brister är "uppenbara". Detta framgår tydligt i deras FAQ-svar på frågan "What training do you have?", där skaparen av SAB försöker slå ifrån sig kravet på formell utbildning inom relevanta ämnen.

Den falska analogin med "Kejsarens nya kläder"

I ett försök att underminera teologisk expertis liknar SAB försvaret av Bibeln vid sagan om Kejsarens nya kläder. Analogin är att endast "de invigda" kan förstå Bibelns skönhet, medan vanliga människor ser den för vad den "verkligen är" – en samling motsägelser och moraliska absurditeter. Detta är en grovt missvisande och intellektuellt ohederlig jämförelse.

Till att börja med handlar Kejsarens nya kläder om en illusion, där folk låtsas se något som inte existerar. Bibeln är dock inte en illusion – den är en faktisk, komplex och djupgående samling texter som kräver kontextuell förståelse.

Om det vore så enkelt att se Bibelns "fel och brister" som SAB påstår, varför har då några av världens skarpaste intellekt genom historien – inklusive lingvister, filosofer och teologer – inte kommit till samma slutsats? Om Bibelns sanning var så uppenbar som skeptiker hävdar, skulle inte även de mest lärda inom de relevanta fälten avvisa den? Men istället har de ägnat sina liv åt att studera och försvara den.

Brist på kunskap om hermeneutik och exeges

En av de största svagheterna i SAB:s argumentation är dess totala avsaknad av korrekt hermeneutik (tolkningslära) och exeges (textanalys). Skeptikerna bakom SAB verkar anta att en ytlig läsning av Bibeln utan någon form av historisk eller språklig förståelse, räcker för att bedöma dess värde och sanning.

Bibeln skrevs under en period av flera tusen år, på hebreiska, arameiska och grekiska, av författare med olika stil, syfte och publik. Att ignorera dessa faktorer leder till en skev och ohederlig tolkning.

En obefogad tro på sin egen expertis

För att försöka ge sitt arbete mer trovärdighet påpekar SAB:s skapare att han har en examen i botanik, 50 akademiska poäng i kemi och matematik, samt 20 års erfarenhet som statistiker. Frågan är: hur är detta relevant?

Att ha en naturvetenskaplig bakgrund betyder inte att man automatiskt har kompetens att tolka antika texter. Skulle vi ta en bibelforskares åsikter om kvantmekanik på allvar bara för att han är lärd inom ett helt annat fält? Naturligtvis inte. Exakt samma princip gäller här: kompetens inom statistik och kemi ger ingen särskild auktoritet att tolka bibeltexter.

Ett cirkelresonemang och en felaktig slutsats

SAB:s argumentation bygger dessutom på ett cirkelresonemang. De börjar med att anta att Bibeln är en mänsklig produkt full av fel, och sedan "bevisar" de detta genom att läsa in sin egen förförståelse i texten. När de hittar något de inte gillar, utgår de ifrån att detta måste vara en motsägelse eller en absurditet – istället för att ställa sig frågan: "Har jag missförstått sammanhanget?"

Författaren säger: "Det är uppenbart för alla som tar sig tid att läsa Bibeln att... det inte är en bok som inspirerats av en god, rättvis, kärleksfull och allvetande Gud." Detta förutsätter slutsatsen innan det bevisas. Påståendet att Bibeln är oinspirerad är just det som måste demonstreras, men författaren hävdar helt enkelt att det är "uppenbart". Om det verkligen var så "uppenbart" att Bibeln är oinspirerad, varför har då miljoner genom historien – inklusive de som förstår hebreiska, grekiska, historia och teologi – kommit fram till något annat? Detta är inte ett argument, utan ett påstående förklädd som ett sådant.

En ytlig förståelse av vad som är "uppenbart"

SAB påstår att "vad som är uppenbart för ett barn borde vara ännu mer uppenbart för en vuxen". Detta är en naiv och felaktig syn på kunskap. Han förutsätter att barn är pålitliga domare i djupa teologiska och filosofiska frågor, vilket helt enkelt är falskt. Det som är "uppenbart" för ett barn är ofta felaktigt. Mycket av vad som är sant är inte uppenbart vid första anblicken – och ju mer man studerar, desto mer inser man att saker är komplexa.

Om vi tog detta argument på allvar skulle vi också behöva säga att barnens tro på att jorden är platt eller att solen kretsar runt jorden är lika giltig som en astrofysikers förståelse. I själva verket är det ofta så att det som först verkar enkelt visar sig vara mycket djupare vid noggrannare granskning. Samma gäller Bibeln.

Slutsats: SAB är ett oseriöst projekt

Skeptic’s Annotated Bible försöker framstå som en akademisk och kritisk analys av Bibeln, men i verkligheten är det inget annat än en samling illa underbyggda argument, lösryckta citat och cirkelresonemang. Den misslyckas på alla plan – historiskt, språkligt och teologiskt – och drivs mer av ideologisk förutfattad mening än av genuin akademisk nyfikenhet.

Om skeptiker verkligen vill förstå Bibeln borde de studera den på dess egna villkor: genom att lära sig dess språk, dess kulturella kontext och de historiska sammanhang den skrevs i. Först då kan de göra en rättvis och hederlig bedömning av dess budskap.

Ett korrekt bemötande av Bibeln kräver seriösa studier, intellektuell ödmjukhet och en öppenhet för historiska, språkliga och teologiska bevis – inte bara personliga åsikter och läsningar på ytan.

Tills dess förblir Skeptic’s Annotated Bible en tragikomisk övning i intellektuell ohederlighet.