Eskatologins väsentliga och oväsentliga sanningar: Ljus över förvirringen

Det är alltid intressant med studier och diskussioner om eskatologiska spetsfundigheter, såsom huruvida uppryckandet sker före, mitt i, eller efter vedermödan — eller om det alls sker något hemligt uppryckande eller någon vedermöda!; om Jesus kommer före eller efter Tusenårsriket; om Tusenårsriket bara är symboliskt; och vilken politiker idag som kanske är Antikrist, eller om vi ens får leva för att se Antikrist. Det här är intressanta frågor, men vissa börjar ta det på för stort allvar och stämpla varandra som kättare, heretiker, villolärare och annat för att man inte tror exakt likadant. För mig är en sådan approach till sådana komplexa och avancerade detaljrika ämnen, där texter är kniviga att tolka, för att inte tala om oliktänkande, en skrattretande parodi.

Tillåt mig att sprida lite ljus över all förvirring.

Eskatologi är absolut viktigt och det finns absolut grundläggande sanningar om de yttersta tingen och den sista tiden, som Bibeln är mycket tydlig med och som alla kristna måste hålla fast vid:

• Kristi fysiska, synliga återkomst: Det är ingen andlig händelse utan en konkret, kroppslig återkomst.
• Allmän fysisk uppståndelse och dom: En dag kommer både de rättfärdiga och de orättfärdiga att fysiskt återuppstå och bli dömda av Kristus.
• Nya himlar och en ny jord: Gud har lovat en förnyad, fysisk skapelse för evigheten.

Vi tror att Gud skapade den fysiska världen och att vårt öde är knutet till dess eviga återställande. En allmän dom väntar oss, och det finns en plats för de återlösta i "den nya himlen och den nya jorden", medan de fördömda står inför ett fysiskt Helvete med evig medveten plåga.

De som avviker från dessa grundläggande sanningar är villolärare.

Däremot, när det gäller icke-väsentliga frågor som ordningen i vissa händelser – såsom tidpunkten för ett eventuellt uppryckande i förhållande till en eventuell vedermöda (pre-trib, mid-trib, post-trib) och Jesu återkomst i förhållande till ett eventuellt Tusenårsrike (pre-mill, post-mill); osv. – är det värt att utforska dem, men vi bör inte låta dem splittra oss. Låt oss engagera oss i givande studier och diskussioner utan att stämpla varandra som kättare eller falska lärare till höger och vänster.

Charles Spurgeon påminner oss om att det viktigaste är att fokusera på Jesus Kristus och honom korsfäst:

Större män med större sinnen än jag har närmat sig denna lära om Jesu andra tillkommelse, men till ingen nytta. Det är en stor och mäktig lära. Jag har bestämt mig för detta: att försöka förstå någonting om Jesus Kristus och Honom korsfäst.

Paul Washer uppmanar oss att lägga tiden på att förstå betydelsen av Kristi offer på korset:

Min vän, den dag Jesus kommer tillbaka kommer du att förstå absolut allt om Jesu återkomst, men efter evigheters evighet i himlen kommer du ändå inte ens att vara i närheten av att börja förstå Guds härlighet på Golgata. Det är vad allt handlar om. Unge man, unge predikant, lyssna på mig. Sök Honom, sanningen om det trädet. Fatta vad det betyder!

Wayne Grudem påpekar vikten av att ha nåd gentemot andra som har olika åsikter om eskatologi

Det är viktigt att inse att tolkningen av detaljerna i profetiska avsnitt om framtida händelser ofta är en komplex och svår uppgift som involverar många varierande faktorer. Därför kommer graden av säkerhet som är kopplad till våra slutsatser på detta område att vara mindre än med många andra läror Även om det är viktigt att kristna undersöker bibeldata och försöker nå övertygelser om vad Bibeln lär om millenniet, tror jag också att det är viktigt för oss att inse att detta forskningsområde är komplext och att vi behöver ha ett stort mått av nåd till andra som har olika åsikter om millenniet och vedermödan.

Låt oss därför fokusera på det väsentliga, utöva nåd i det oväsentliga och engagera oss i förkunnelsen av Evangeliet. Det enda som kan rädda folk från det eskatologiska Helvetet.

Varför det inte sker så många tecken och under idag

Med tanke på de bibliska referenserna till sådana händelser kan man fråga sig varför det inte sker så många tecken och under i Sverige och Finland idag. Från ett reformert cessationistiskt perspektiv skulle jag vilja ge följande tankar:

1. Historisk kontext: Tecken och under utfördes huvudsakligen under apostlarnas tid och i övergångsperioden mellan Gamla och Nya förbundet. Denna period var unik eftersom Guds rike och församlingen introducerades till världen. De tecken och under som förekom var ett bevis på apostlarnas auktoritet och Guds godkännande av deras budskap (Apg 14:3; 15:12; 2 Kor 12:12).
2. Vad Bibeln faktiskt lär: Bibeln talar om att dessa tecken och under inte skulle vara normgivande för hela den nyförbundsliga tidsåldern. Verser som Hebreerbrevet 2:3-4 talar i dåtid. Att under inte sker så mycket idag är både en väntad följd av Bibelns undervisning om detta och en bekräftelse på att den uppfattningen är korrekt. Vi ser också att Paulus instruerade Timoteus att använda vin för sina magproblem istället för att utföra ett mirakel (1 Timoteus 5:23). Detta var mot slutet av hans liv och hans lopp var fullbordat. Apostlarna hade fullgjort sin uppgift (Apg 1:8, Kol 1:6). Undren och tecknen hade slutat. Det normala är att råda sjuka att använda de läkemedel som man kan få fram genom det Gud redan lagt i skapelsen. Om de inte funkar kan vi ju be om helande. Cessationism är inte emot det och tror att Gud fortfarande kan hela och älskar att hjälpa de mest desperata.
3. Evangelisation och förkunnelse: Att fokusera på spektakulära tecken och under har alltför ofta distraherat kristna från det centrala budskapet om Evangeliet. I pingst/karismatiska kyrkor predikas sällan om Lagen, synd, dom, Guds vrede, helvetet, det är mycket otydligt hur Jesus straffades med Guds vrede för våra synder på korset och att det är nödvändigt att omvända sig, det är i princip obefintligt. Desto mer predikar man istället om att Gud vill hela ens sjukdomar och man försöker göra under för att få icke-troende att tro på Guds existens. Människor behöver bli frälsta av nåd genom tro på Kristus, inte genom att bevittna tecken och under. En oandlig/själisk människa låter sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda, så länge hon är andligt död. De vet redan att Gud finns och är sann, men älskar ju sin synd (Rom 1:18 ff). Frälsning är ett andligt mirakel i sig, där den döda syndaren blir pånyttfödd av Anden och Gud använder Evangeliets predikan för att föda människor på nytt.
4. Guds suveränitet: Det är Gud som bestämmer när och hur tecken och under sker. Vi kan inte manipulera eller kontrollera Guds suveräna handlande. Ibland kan Han använda tecken och under för att bekräfta sitt budskap, men det är inte alltid Hans vilja att göra det. Sjukdomar och uteblivet helande är också suveränt förordnade av Gud för vårt eget bästa (Rom 8:28).

Så, låt oss fokusera på förkunnelse av Evangeliet, tro på Guds suveränitet och förlita oss på att Hans Ord är tillräckligt för att övertyga människor om deras behov av frälsning i Kristus. Vi bör be om och söka väckelse i våra länder i vår tid, men inte med en primär fokus på spektakulära tecken och under, utan med fokus på att predika Kristus och Honom korsfäst.

Se även: Om tecken och under, Andens dop och nådegåvorna

Anarkokapitalism - vägen till tusenårsriket

 

Anarkokapitalister tror ofta att den sekulära staten och dess funktioner konkurreras ut och gradvis dör bort genom agorism och kontraekonomi. Här är en förklaring av hur detta koncept fungerar:

1. Agorism och kontraekonomi: Agorism är en filosofi som förespråkar icke-våld och fredligt motstånd mot statens makt. Kontraekonomi är en central del av agorismen och innebär att skapa och delta i ekonomiska aktiviteter och utbyten som sker utanför den reglerade och beskattade ekonomin.
2. Försvagning av statens makt: Genom att delta i kontraekonomiska aktiviteter, som svart marknadshandel, kryptovalutor och lokal byteshandel, minskar medborgarna statens möjlighet att kontrollera och beskatta deras ekonomiska transaktioner. Detta minskar statens intäkter och påverkar dess förmåga att upprätthålla sin maktapparat.
3. Graduell övergång till ett statlöst samhälle: Statens makt kommer gradvis minska, om tillräckligt många människor övergår till kontraekonomiska aktiviteter. Det statliga systemet, som finansieras genom beskattning och regleringar, kommer att förlora sin legitimitet när människor börjar utföra fler transaktioner utanför dess kontroll.
4. Skapandet av parallella institutioner: I agorismens och kontraekonomins värld skapas parallella institutioner, som privata försäkringsbolag, privata domstolar och frivilliga samhällsgrupper, för att ersätta de statliga motsvarigheterna. Detta skapar alternativa metoder för konfliktlösning och samhällsstyrning.
5. Det statliga systemets kollaps: Med tiden, när tillräckligt många människor övergår till agorism och kontraekonomi, kan det statliga systemet uppleva ekonomisk och moralisk kollaps. Detta leder till att staten tappar sitt monopol på våld och upphör att fungera som samhällets huvudsakliga auktoritet.
6. Förändring av medvetandet: Anarkokapitalister tror att förändringen inte bara är ekonomisk utan också kulturell och intellektuell. Genom att uppmuntra individer att ifrågasätta statens legitimitet och söka alternativa lösningar, sker en förändring i medvetandet som stärker rörelsen mot ett statslöst samhälle.

Den lokala församlingen kommer, genom marknadens mekanismer och med hjälp av Guds nåd, att tillhandahålla de bästa tjänsterna inom rättskipning, det enda som "överheten" var tänkt till från första början (Rom 13:3–6) och dessutom konkurrera ut alla andra privata aktörer. Här är en uppföljning av de tidigare punkterna med den kristna dimensionen:

1. Agorism och kontraekonomi med kristna värderingar: Den lokala församlingen, inspirerad av kristna värderingar, kan främja agorism och kontraekonomi som en form av fredlig motstånd mot statens makt (Upp 13:16–14:12). Genom att följa Guds bud om rättvisa och barmhärtighet kan församlingen uppmuntra medlemmarna att engagera sig i ekonomiska aktiviteter som gynnar samhället och sprider Evangeliet.
2. Försvagning av statens makt genom Guds vägledning: Genom att följa Guds vägledning för att behandla andra med kärlek kan den lokala församlingen hjälpa till att minska statens makt. Kristna medborgare, med församlingen som stöd, kan aktivt välja att delta i kontraekonomiska aktiviteter som är i enlighet med Guds vilja.
3. Gradvis realisering av Guds rike: I Bibelns undervisning är Guds rike ett centralt koncept. Guds rike är församlingen och Jesus bygger på den (Matt 16:18, Ef 2:20–22). Församlingens herdar och lärare ska uppmuntra medlemmarna att sträva efter att bygga Guds rike på jorden genom att följa Guds bud och principer (Ef 4:12–16). Genom att göra detta kan de bidra till att gradvis minska statens makt och etablera en mer rättvis och fredlig samhällsordning.
4. Skapandet av rättvisa samhällsinstitutioner: Församlingen spelar en viktig roll i att skapa rättvisa samhällsinstitutioner som bygger på Guds ord och principer. Församlingarna fungerar som privata lokala myndigheter och domstolar i form av de äldste och processen med församlingsdisciplin där varje enskild medlem är delaktig. Församlingen står för att upprätthålla Guds lag och främja rättvisa i församlingen och samhället (se Matt 18:15 ff., 1 Kor 5–6).
5. Förändring av medvetandet genom Evangeliet: Evangeliet är Guds kraft till frälsning och att förändra medvetandet hos människor. Församlingen ska predika Guds Lag, den kommande vredesdomen och frälsning genom omvändelse och tro på Kristus, vilket den också tydligt och demonstrativt gör genom att vara en jordisk domstol med dess församlingsdisciplin (Matt 18:18). Gud använder predikan för att föda människor på nytt och förvandla deras sinnen, så att de överger våld och följer Guds vägar.
6. Förberedelse för tusenårsriket: Sedan kommer en tid av fred och rättfärdighet, känd som tusenårsriket, där Kristus fullt ut härskar över jorden genom församlingen, innan Han återvänder. Genom att följa Guds bud och främja rättvisa i samhället kan församlingen delta i förberedelsen för detta framtida rike, där Guds vilja kommer att vara fullständigt uppfylld.

Församlingen är utformad som en kontraekonomi, där den har egna domstolar som främjar efterlevnad av Guds Ord på lokal nivå. När Herren skänker väckelse och denna kontraekonomi blomstrar fullt ut, kommer den sekulära staten och andra aktörer att utkonkurreras. Detta beror på att Guds Lag är den objektivt sanna och rätta vägen, vilket kommer att tydligt visa sig vara bäst för alla samhällen, och det kommer även de få som (ännu) inte är kristna att inse och erkänna.

Under en tid av global väckelse kommer majoriteten av människor att vara pånyttfödda kristna och en del av sina lokala församlingar. Dessa församlingar kommer att fungera som samhällsstyrande enheter på lokal nivå. Det kommer inte att finnas någon överordnad stat eller kyrka, inga statsministrar, presidenter, kungar, kejsare, diktatorer, ärkebiskopar, påvar eller andra sådana vilddjur. Istället kommer självstyrande lokala församlingar att ledas av äldste, och ha Jesus som enda Huvud och Kung, och Guds Lag kommer att vara den rådande normen utan godtyckliga tillägg från människor.

I detta nya samhällssystem kommer även Israel att uppleva en återställelse. Majoriteten av Israels alla stammar kommer att bli frälsta och kanske bosätta sig i Israel, men inte i den statliga form som den är idag, inte heller med den åtföljd av Gamla förbundets ceremonier och offer eftersom man har sett dem som uppfyllda och fullbordade i Messias. Istället kommer det att vara självstyrande lokala kristna församlingar.

Straffet för brott kommer, varken i Israels land eller övriga världen, att vara något av de som anges i Torah eller andra tidigare staters lagar, utan helt enkelt uteslutning ur församlingen och därmed från samhället. Detta kommer att vara ett svårt socialt stigma värre än alla andra straff. Det kommer att vara en sådan tid av nåd att detta kommer att avhålla även icke-troende från att begå brott och synda och fungera för att leda till deras frälsning (1 Kor 5:5).

Detta är den vision som kommer att vägleda samhället i en tid av Guds nåd och frälsning.

Mission: en kollektiv församlingshandling

I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare: Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Kyrene, Manaen som var fosterbror till landsfursten Herodes, samt Saulus. När de tjänade Herren och fastade sade den helige Ande: "Avskilj Barnabas och Saulus åt mig för den uppgift som jag har kallat dem till." Då fastade de och bad och lade händerna på dem och skickade sedan ut dem. (Apg 13:1-3)

Församlingen i Antiokia, som var en blomstrande kristen gemenskap, var aktivt involverad i Paulus och Barnabas kallelse till mission. Profeterna och lärarna i församlingen blev ledda av den helige Ande att avskilja dessa två män för det specifika uppdraget som Gud hade för dem. Genom fasta, bön och handpåläggning överlämnade församlingsmedlemmarna dem till Guds tjänst.

 

Detta exempel betonar vikten av att missionsarbete sker inom ramen för en församling, där medlemmarna är kallade att pröva och erkänna de som är ägnade för denna tjänst. Det är en kollektiv handling där församlingen bekräftar och stödjer missionärerna i deras arbete, och det visar på vikten av att vara rotad i en gemenskap av troende när man går ut för att sprida Evangeliet.

 

Det framgår tydligt i Bibeln att alla kristna är kallade till att vara en del av en församling. Det är inte nödvändigtvis varje individs kallelse att vara missionär, och det är också viktigt att förstå att inte alla är kvalificerade för en sådan uppgift. I grunden bör det vara en person med gåvan att förkunna och de äldstekvalifikationer som beskrivs i Skriften som utses och avskiljs för missionsarbete inom församlingen.

 

Det är inte ovanligt att vissa personer på eget initiativ ger sig ut som missionärer, ibland utan koppling till någon församling eller utan att vara ordentligt prövade. De kanske har lyckats lura till sig understöd från en godtrogen organisation som är desperat efter att visa att de stöttar missionärer enbart för sakens skull. Ofta kan det till och med vara unga, ensamma kvinnor. Detta kan leda till risker, då dessa individer kanske inte lever i enlighet med Bibelns normer eller har en djup förståelse för Evangeliet. Deras förkunnelse kan ibland bli präglad av konstiga och oklara läror, vilket i sin tur kan leda till förvirring bland de människor de försöker nå.

 

Någon invänder: Detta låter för strängt. Trots allt har ensamma, enkla unga män och kvinnor som brunnit för Jesus gett sig ut på mission genom historien och burit mycket god frukt. Ja, Gud har absolut använt enstaka missionärer och kvinnor också, men det faktum att Gud i Sin suveräna nåd ibland väljer att använda extraordinära medel och även oriktigheter, ska vi inte använda som en täckmantel eller ursäkt för att vi inte ska lyda eller följa Bibeln mot bättre vetande. Låt oss följa Gud och vad Han har sagt i Sitt Ord, Bibeln. Det är mycket i Bibeln som kan låta strängt, och mycket är strängt, men det är ingenting dåligt med det. Guds bud och råd är alltid bäst och visast och vi gör bäst och vist i att följa dem. Det är ju faktiskt vår skyldighet som kristna och församlingar att lyda vår Gud.

 

Det är därför avgörande att missionärsarbete sker inom ramen för en församling, där individer med lämpliga kvalifikationer och en stark andlig grund utses för denna viktiga tjänst. Att predika och undervisa om Evangeliet är en allvarlig uppgift, och det är viktigt att detta sker på ett ansvarsfullt sätt för att undvika att förvilla människor och leda dem bort från den sanna läran. Förslagsvis borde man sända ut en grupp på 2-3 äldste + 5-7 diakoner ur församlingen. (Paulus och Barnabas hade flera med sig). Detta utgör en mycket stabil grund av starkt andliga och kvalificerade personer för att plantera en församling som kan sprida Evangeliet i en region.

Koranbränningar: Onödiga hinder för Evangeliets spridning

Under de senaste åren har vi sett fall där personer bränt koranen som en form av protest eller uttryck för oenighet med islam och dess läror. Som reformerta kristna och anarkokapitalister tror vi på yttrandefrihet och rätten till uttryck. Det ska fortsättningsvis vara tillåtet att bränna koraner och vi får inte inskränka mänskliga rättigheter på grund av rädsla eller hot om våld från islam. Men om vi kristna själva blir lockade till att också bränna koraner måste vi först noggrant överväga konsekvenserna av sådana handlingar och huruvida de egentligen stämmer överens med vårt övergripande och viktigaste uppdrag: Att sprida Evangeliet.

Koranen och våra övertygelser

Som reformerta kristna håller vi Bibeln som Guds inspirerade Ord och den högsta auktoriteten i frågor om tro och praxis. Vi delar inte den islamiska tron på att koranen är gudsinspirerad eller den slutgiltiga uppenbarelsen. Men vi erkänner också att vi är kallade att älska våra medmänniskor och uppföra oss artigt och civiliserat, även om vi inte håller med om deras tro.

Ett hinder för evangelisation

Aposteln Paulus, som är en viktig förebild för oss i att sprida Evangeliet, var mån om att inte skapa onödiga stötestenar och lägga fram onödiga hinder för att folk skulle höra Evangeliet. I Första Korinthierbrevet 9:19–23 skriver han: 

Eftersom jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att jag själv skall få del av det.

Att bränna koranen kan skapa onödiga hinder för evangelisationen. Även om vi inte håller med om koranens läror, måste vi komma ihåg att vårt primära mål är att dela Evangeliet med dem som inte känner Kristus. Provokativa handlingar som koranbränningar kan fjärma potentiella åhörare, vilket gör det svårare att nå ut till dem med budskapet om frälsning.

Konstruktiv dialog

Ett annat gott exempel finner vi hos Paulus handlingsmönster i Athen, i Apostlagärningarna17:16–34. Även om han blev djupt bedrövad av att se alla avgudabilder i staden började han inte att bränna ner eller förstöra dem, istället satte han igång en diskussion och fick sedan hålla en predikan inför folket på Areopagen, som var en plats för logiska diskussioner och anföranden. Han hänvisade till deras avgudar och religiösa övertygelser för att sedan övergå till att motbevisa dem med hjälp av Guds Ord.

På samma sätt som avgudastatyer dyrkas i andra religioner, så dyrkas även koranen som en avgud inom islam. Till och med de fysiska kopiorna av koranen på arabiska har en helig och gudomlig status. Det är därför de reagerar så starkt på att en koran bränns, till skillnad från hur vi kristna reagerar när någon bränner Bibeln. Orden i Bibeln är Guds Ord, men själva den tryckta boken är ju inte en helig sak i sig och Guds Ord kan inte omintetgöras, förstöras eller kränkas bara för att någon eldar upp den fysiska trycksaken. Vi reagerar inte på samma våldsamma sätt som om Gud och Hans Ord behöver vår hjälp för att skyddas och främjas. Som kristna tror vi på Evangeliets kraft för att skapa förändring och främja våra övertygelser.

Istället för att ta till inflammerande handlingar bör vi engagera oss i konstruktiva diskussioner med våra muslimska medmänniskor. Genom att läsa och förstå koranen kan vi utveckla välgrundade argument baserade på Skriften för att bemöta islamiska läror. Detta tillvägagångssätt gör det möjligt för oss att delta i meningsfulla samtal och visa Evangeliets sanning.

Även om Paulus inte tog till våldsamma, drastiska eller provokativa handlingar, undvek han dock inte starka ord, han berättade sanningen om dessa avgudar: att de var falska och att deras religioner hade helt fel uppfattningar om gudomliga ting. Det finns endast en sann Gud som har skapat himlen och jorden och gudar som är byggda av människohand, som bor i tempel byggda av människor och behöver betjäning och beskydd från människor, är inte några gudar. På samma sätt, kan en gud och koranen som ska främjas och beskyddas genom människors våld, inte vara gudomlig.

Vid ett annat tillfälle, i Lystra, tillkännagav Paulus för en folkhop med grekiska religionsdyrkare: "Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem" (Apg 14:8–18). Att kalla Zeus för en avgud skulle definitivt också uppfattas som kränkande och hädisk mot deras religion, och att säga sådana ord kostade livet, men dessa sanna ord måste användas. Så, även om vi inte tar till "fysiskt kränkande/hädiska" eller våldsamma handlingar, får vi inte undvika att berätta sanningen, även om den också uppfattas som kränkande och hädisk för muslimer och kan utsätta oss för våld. Den islamska religionen är en falsk religion, allah är en falsk avgud och koranens lögner ska avslöjas av Guds Ord, Bibeln.

Ansvarsfull användning av frihet

Vi värderar yttrandefriheten och uttrycksfriheten som vår samhälle ger oss, men som kristna ser vi att med frihet kommer ansvar under Gud. Att engagera sig i provocerande handlingar som koranbränningar kan oavsiktligt förstärka spänningar och missförstånd, vilket försvårar vår förmåga att kommunicera Evangeliet effektivt. Vi bör utöva vår frihet ansvarsfullt och se till att våra handlingar återspeglar Bibelns föreskrifter.

Slutsats

Som avslutning, som reformerta kristna och anarkokapitalister, erkänner vi vår oenighet med koranen och den islamiska tron och att alla har rätt att bränna ett exemplar av koranen som finns i deras ägo. Men vi bör vara medvetna om de potentiella konsekvenserna av handlingar som koranbränningar. Istället bör vi fokusera på konstruktiv dialog, studera koranen för att förstå dess läror bättre, skarpt förmana muslimerna, islams och koranens inneboende synder, som avgudadyrkan och lögn, och presentera ett övertygande fall för Evangeliet baserat på Skrifterna. På så sätt kan vi visa Kristi kärlek och effektivt dela budskapet om frälsning med alla människor, inklusive våra muslimska medmänniskor.

Vi bör också tänka på det symboliska värdet av att bränna en bok eller ta till våld för att uttrycka vår oenighet. Det kan signalera att vi inte är kapabla att föra sakliga och intellektuella argument mot den tro vi motsätter oss, och istället fördärvar vi vår egen trovärdighet. Att bränna en bok för att uttrycka vår oenighet är inte ett uttryck för kärlek, nåd eller sanning, och det riskerar att stänga dörren för vidare diskussion och försoning.

Som kalvinister tror vi på Guds suveräna makt att frälsa människor, inklusive muslimer, genom den helige Andes verk. Gud kan frälsa muslimer när och hur Han behagar genom Evangeliets förkunnelse och även om kränkande handlingar som koranbränningar utförs kan muslimer bli frälsta ändå. Men vi har vårt ansvar och ska beakta Skriftens föreskrifter och exempel för god evangelieförkunnelse. Vid en punkt ingår det i trogen förkunnelse att "kränka" den falska religionen genom att säga sanningen om den och vederlägga den utifrån Guds Ord. "Kränka" används här inom citattecken eftersom det egentligen inte är kränkande, men det är den retoriken som används för att försöka skrämma oss till tystnad. Det är viktigt att komma ihåg att vår roll inte är att frälsa någon, vi ska inte behaga människor och ändra på budskapet, utan endast vara trogna vittnen till Evangeliet. Gud kan använda olika medel och omständigheter för att nå de utvalda med Sitt frälsande budskap, men det är vårt ansvar att vara lydiga och engagerade i att vinna själar för Kristus.

Som kristna tror vi att Guds Ord inte behöver vår hjälp för att skyddas eller främjas genom våld. Istället för att bränna eller förstöra koranen, bör vi genom Bibeln förklara våra övertygelser och delta i meningsfulla samtal. Vår tro är på Evangeliets kraft för förändring, och vi tror att Gud kan frälsa människor trots att koranen inte förstörs!

Må Gud ge oss vishet och insikt när vi navigerar genom dessa känsliga frågor och uppfyller vårt uppdrag att vara Hans vittnen till jordens yttersta gränser.