När man bör lämna en kyrka?

För mig var det många faktorer som bidrog till varför jag lämnade sammanhanget jag varit i för fram till nästan 2 år sedan. Jag skrev ju ett inlägg om det samma höst där jag lade fram de viktigaste och riktigaste orsakerna. Det finns dåliga anledningar att lämna en kyrka men det finns också bra anledningar, eller tillfällen då det avviker så allvarligt att man måste avlägsna sig därifrån. Från en period så började jag att ta del av mer och mer sund undervisning. Jag hade sedan en tid blivit less på det faktum att bibeltrogen förkunnelse, eller för den delen självaste Evangeliet, ej förekom/predikades i kyrkan jag gick till. I undervisningen jag börjat ta del av nu återkom det flera gånger beskrivningar av hur en sann biblisk församling kan kännas igen, eller när den kan kännas igen som att inte vara det, och då det är så illa att man bör lämna den. Exempelvis skriver John MacArthur väldigt konkret (översatt):

Kristna är befallna att respektera, hedra och lyda de som Gud satt i ledarställning i församlingen (Hebr 13:7, 17). Men det finns tillfällen då det blir nödvändigt att lämna en församling för sitt eget samvetes skull eller utifrån plikten att lyda Gud mer än människor.

Han räknar upp några sådana saker:

Om villoläror angående någon grundläggande sanning lärs ut från predikstolen (Gal 1:7-9).

Om församlingsledarna tolererar allvarligt felaktig lära från någon som får befogenhet att undervisa i gemenskapen (Rom 16:17).

Om kyrkan kännetecknas av att man lättsinnigt åsidosätter Bibeln, som t ex att man vägrar att utesluta medlemmar som öppet syndar (1 Kor 5:1-7).

Om ohelig livsstil tolereras i kyrkan (1 kor 5:9-11).

Om kyrkan är i svår otakt med Bibelns mönster för församlingen (2 Tess 3:6, 14).

Om kyrkan utmärks av grovt hyckleri, i att man ger läpparnas bekännelse till biblisk kristendom men vägrar erkänna dess verkliga kraft (2 Tim 3:5).

(Källa)

Det är tråkigt att säga det men när jag läste den här listan så kände jag igen allt här i det sammanhang jag då var med i. Det tydligaste var väl punkt 1, 3 och 4. Men det är inte ett lätt beslut att lämna ett sådant sammanhang man varit i. Det tror jag de flesta kan förstå. Jag levde med denna gnagande känsla, överbevisningen och en bedrövad Ande, under lång period... det var också sorg med mycket sömnlösa nätter, tårar och bön om att de skulle omvända sig. Och även kontakt med pastorerna. Men till slut så får man skaka sanden av sandalerna... och efter många om och men, kändes det skönt att till sist vara ute trots allt.

(Obs, sammanhanget jag lämnade var inte svenska kyrkan utan en pingstkyrka...)