Ravi Zacharias: om att nedsolka sitt eget arv och minne

Officiellt från RZIM:s styrelse angående anklagelser mot Ravi Zacharias om sexuella övergrepp:

Vittnen beskriver tyvärr upplevelser såsom sexuella meddelanden, ovälkomna tafsningar, andliga övergrepp och våldtäkt. Vi är helt förstörda över vad undersökningarna har kommit fram till och fulla av sorg för de kvinnors skull som blivit skadade av dessa förfärliga övergrepp.

Styrelsen visar upp ett starkt vittnesbörd om ånger och botfärdighet:

Vi beklagar att vi lät vårt missriktade förtroende för Ravi leda till att han fick mindre tillsyn och redovisningsplikt än vad som hade varit vist och kärleksfullt. Vi beklagar också hur många av oss offentligt har hyllat Ravis karaktär och hur detta kan ha påverkat offren för hans övergrepp. Vi vet att våra ord har sårat, och det ger oss djup sorg.

Ravi Zacharias har aldrig varit en del av mitt apologetiska näringsintag även om jag hållit på med apologetik sedan mina tidiga tonår, och personligen är jag inte så påverkad av nyheten som framkommit en kort stund efter hans död. Detta kan göra att jag har en lite mer distansierad och kanske objektiv syn på saken.

"Ravi Zacharias Preaching" av TMDrew (CC BY-SA 4.0)

Jag har uppskattat vissa citat av Ravi (kan inte minnas vilka) då jag sett honom medverka och bli intervjuad i olika apologetiska dokumentärer, men en del saker gjorde mig fundersam då han inte verkade vilja ta ställning mot Katolska kyrkan och dess falska evangelium, han kunde nämna katolska teologer och helgon vid deras katolska helgonnamn, osv. Todd Friel på Wretched Radio dokumenterar också en del sådana och liknande fall som givit betänkligheter. Ravi verkade mer ekumenisk än vad en apologet bör tillåtas vara, apologeterna i början av kyrkans historia arbetade ju främst med att vederlägga villoläror, ex. Irenaeus, Justinus Martyren. Så det fanns helt enkelt för mig ett större utbud av andra, mer pålitliga apologeter där ute.

Som förkunnare och inom kristna verksamheter är det viktigt att följa den s. k. "Billy Graham"-regeln (som det tydligen heter enligt svenska Wikipedia) och inte träffa kvinnor man inte är gift med i enrum, inte ens av goda motiv att ge dem "själavård" eller "lärjungaträning". Att försätta sig i en situation där man potentiellt kan bli frestad och falla är inte vist och får förödande konsekvenser, för kvinnans liv och eventuella äktenskap i fråga, och för ens eget liv, äktenskap, verksamhet. Och om man inte faller kan misstankar och rykten ändå uppstå.

Man har hört många historier från även inom reformerta församlingar där detta tyvärr ägt rum och en pastors äktenskap, hela arbete och livsverk har gått i spillror. Efter att sådana händelser uppdagats vidtar alltmer reformerta (och säkert andra) församlingar säkerhetsåtgärder för att sådant inte ska äga rum, såsom att en pastor inte får själavårda eller ge rådgivning åt en kvinna ensam, ha öppen dörr och fönster till kontoret och inte ha alltför långa eller många själavårds- eller rådgivningspass, man redovisar tidsbokningarna för ansvarsutkrävande, och så vidare.

Bibeln varnar starkt män på många ställen att undvika och sky sådana potentiella situationer som om de vore dödsfällor och jag predikade nyligen om detta utifrån Predikaren 7:25–8:1 som är ett sådant bibelställe, där jag även nämnde flera av de visa råden och varningarna ur Ordspråksboken.

I fallet Ravi verkar det dock inte ha varit situationer av att frestas och falla, utan att han aktivt uppsökt sådana situationer, undvikt säkerhetsåtgärder (istället vidtagit många invecklade åtgärder för att inte bli upptäckt). Han har inte blivit frestad av kvinnorna utan själv försökt fresta dem, de har funnit hans närmanden obehagliga, och han hade även gjort sig skyldig till våldtäkt. Jag orkade endast läsa lite i början av slutrapporten (jag vill varna känsliga läsare och avråda från att läsa den här typen av litteratur i allmänhet, det otrevliga arbetet har redan utförts av andra).

Det hela får oss i alla fall att tänka noga på vilket arv och minne vi vi vill överlämna åt eftervärlden och hur det blir för oss i det nästkommande livet. Många är uppskattade i denna värld, trots att, eller snarare för att, de spelar fult och ingen vet eller bryr sig om deras synd bakom kulisserna. Andra får ingen uppmärksamhet och uppskattning i denna värld, trots att de lever hederligt och söker behaga Herren. Men till slut kommer allting att uppenbaras och var och en får sin verkliga lön. För en del uppenbaras allting när Gud öppnar böckerna vid den stora domstolen, för andra uppenbaras det redan när de dör och folk får tillgång till deras datorer.

Till sist klistrar jag in några översatta citat från Ray Comfort och James White som hade en del insiktsfulla kommentarer.

Ray Comfort

[Ravi Zacharias'] vältalighet oroade mig. Jag uttryckte ofta denna oro på ett självförnedrande sätt genom att säga att jag lyssnade på honom i förundran men kom därifrån utan en susning om vad han just hade sagt. Jag påtalade även denna oro (med fruktan och bävan) i en av mina böcker.

Den stora lärdom vi alla bör hämta från denna tragiska situation med Ravi är att lyssna på våra apologeter och fråga oss: ”Predikar de synd, rättfärdighet och dom? Blir deras åhörare imponerade av all retorik, eller har de blivit uppväckta till att se den stora fara de befinner sig i? Bävar de, likt Felix efter att ha hört Paulus predika (se Apg 24:25)?”

Intellektuell förkunnelse producerar intellektuella konvertiter som nämner Kristi namn, men är främmande för den nya födelsen.

Citerar sedan 1 Kor 2:1-5

När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Mitt tal och min predikan kom inte med övertygande visdomsord utan med bevisning i Ande och kraft. Er tro skulle inte bygga på människors visdom utan på Guds kraft.

Vi [tror på apologetik], men vi har problem om vi ger apologetiken en högre ställning än evangeliet och aldrig egentligen predikar frälsningens goda nyheter. Paulus påminner oss om att det är evangeliet, inte apologetik, som är Guds kraft till frälsning (se Rom 1:16).

Översatt från The Mistake We Made with Ravi.

James White

Uppskattar vad Ray Comfort hade att säga här. Jag har nämnt i mina privata konversationer med människor att det inte finns något "apologetämbete" i NT. Jag har i flera år varnat för apologeter som ständigt är på resande fot, ständigt i bubblan som produceras av att vara "den där killen."

Apologeter har en tendens, en dödlig tendens, enligt mina observationer. De är inte församlingsmän i stort. De är ofta i utkanten, ofta borta från gemenskapen, ofta otillgängliga [...] utanför predikan, utanför att undervisa om hela Guds rådslut och utanför tillsynen från de äldste.

Jag har ingen aning om vilken församling Ravi Zacharias var medlem i, eller om han ens hade medlemskap formellt någonstans. Men att läsa rapporten visade mig att han mycket sällan var i någon gemenskap som skulle ha varit det. Han var inte en församlingsman om han tillbringade veckor och månader ensam i Asien. [...] Jag har aldrig hört honom utlägga en text i Skriften och tillämpa den på en församling av människor som han kände och var en del av. Kanske gjorde han det, men om han är som de flesta apologeter jag känner, skulle han vara undantaget.

Att predika och undervisa som en del av en gemenskap är någonting helt annat än att undervisa och predika för en grupp människor som inte kommer att träffa dig igen på månader eller till och med år.

RZs arv och minne är nu något som du inte vill bevara. Jag tror att [RZIM] måste distribuera sina resurser till andra verksamheter (jag tror att det i USA är i stort sett allt de får göra, juridiskt sett), stänga dörrarna och släcka ner.

När unga män kommer till mig och frågar hur man kan "komma igång med apologetik", kastar jag så mycket kallt vatten på dem som jag kan. Om jag kan släcka deras tillfälliga spänning så är de uppenbarligen inte klippta och skurna för verkligt apologetikarbete. Jag pratar med dem om svårigheterna, fattigdomen, utmaningarna. Och jag säger alltid till dem att de måste se sitt arbete som en del av församlingens verksamhet. De måste vara församlingsmän, balanserade, rotade. Jag kunde just nu nämna ett dussin apologeter som i bästa fall går på gudstjänst i samma församling en gång i månaden. Så borde inte vara fallet, och Zacharias-situationen förklarar varför.

**Som fotnot, när jag använder ordet församlingsman, menar jag inte bara att ha medlemskap i en församling någonstans. Jag menar en livaktig, nära gemenskap och tjänst i en levande, aktiv församling. Och när jag talar om att predika och undervisa i ett sådant sammanhang, menar jag inte bara att regummera de samtal du håller under resorna,, jag menar att bedriva verkligt exegetiskt arbete inklusive tillämpandets svåra uppgift.

Översatt med viss hjälp av Google från en uppdatering på James Whites Facebooksida.